Så 
arg ; 


RICE 
ft) 


Sör ka 
) 


vå ”. 
MAN Ten bårint 
NR INN Wlhe 


KDE 
H dad pra 
HY 
plug fyr 
ARN 
RI 
ck TRA 
HT 
KORTET 


Näs 
ad Mys br En 
UTSER TR TALA 
» UNNA 
p 
LTR 

jäviga 

LK rd 
N d söskNin 
HITLER 


47 


UPS It 
NIGELESTST 
Ha 
Åh 


dj påsta Janken! 
NISIUY LOK ACE 
id d ANT 


UN FN 
sedigagröra så IAN 
UA i pa IL regn, (EN 
ER KIELI PVERT ELIT LAGE Ia HAkgr 
fr ediline nan dre 
Ori 


00 Ar RR AM ET 
3 > 80 RR far br 
IM ba färg ads begå de då 
stövel HILAA bi 
Vär pe ke 4 


) 
FINRA [ERE LG ALT (Cl R JM 
år Rn NORM HARE Logh es få a hök IA 

rm yra färd Lpla 


la 4 

23 - 

Wi pIa pra 
ä-Jtpsin di gen 


Wan 
DIKEN 
vol 


fale 


uret 


ära Åsa) 
åh DÅ 
NEO RR BE AE 
ML 


dr 


4 


4 
(OT) dis Aten höv 
' BUCKS AN 
SNES HI 
LOL ia 
| H 
g 


NIA 
UR 


vt 


ULEEER Ta 
NOT Kida u 


(vå 4 

VR sivla 

HU 1 sh 
al Län 

HH | 


118 i I 

HI 

da kelnd 
N 


Sälve 


h 
H Y 
hu FAR 
är 


Vår 
star 


(4,4 lb) 


" h 
NONSUE 
. 


IK 
+ 
ork 


nd 


fall 
rt 
a 


ER 


Id od 
a 


SEN 


4 
rn 


ÖFVERSIGT 


: FINSKA VETENSKAPS-SOCIETETENS 
FÖRHANDLINGAR. 


1903—1904. 


| HELSINGFORS, 
; J. SIMELII ÅRFVINGARS BOKTRYCKERI ÅKTIEBOLAG, 
1904, 


Innehåll: 


A. Vetenskapliga meddelanden. 


1. Entomologiska forskningsresor i Medelhafstrakterna och Centralasien, 
företagna åren 1895—1896 samt 1898—1899. Reseberättelse III. 
Resor i Caucasien, Transcaspien och Turkestan, af John Sahlberg. 
2. Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragopogi pratensis Pers., von 
Harry Federley. ; 
3. Redogörelse för fortgången af de astrofotografiska arbetena å observatoriet 
| . i Helsingfors under tiden Juni 1902 till Maj 1903, af Anders Donner. 
4, Capsidae novae rossicae, II, depscriptae af O. M. Reuter. | 4 
5. Antonin von Florens och den senare Medeltidens politisk-sociala från . N 
af Hjalmar Orohns. | de 
6. Der osmotische Druck im Meerwasser. Mitteilung aus dem Laboratorium 
der Finnischen hydrographisch-—biologischen Kommission, von 1 Sigurd ji 
| Stenius. in 
7. Ein angebliches Lautgesetz im Griechischen, von Ivar A. Heikel. 
Meddelanden från Universitetets Agvrikulturkemiska Institution. I. Om 
förekomsten af karboner i våra lösa jordlager, af Arthur Rindell. 
9. Zwei neue Ausgaben von Minucius Felix, von C. Synnerberg. 
» 10. Ad cognitionem Capsidarum aethiopicarum, , Scripsit O. M. Reuter. 
Fungi novi, paucis exceptis, in Sibiria a clarissimo O. A. F. Loennbohm col- 
lecti. Auctore -P. A. Karsten. 
Mindre meddelanden från universitetets kemiska laboratorium. Några deri- |) 
SE vat af d-kamfersyra, af M. Bäckström. 
13. Drei neue Arten der Gattung Tachinus Grav. aus Öst-Sibiriéd; beschrie- 
ben von B. Poppius: 


14. Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae descriptae ab O. M. Reuter. 
LD Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten, von O. M. Reuter. 

- 16. Neue paläarctische Coleopteren, beschrieben von B. Poppius. 

FELT. Bemerkungen iiber einige Phimodera-arten, von O. M. Reuter. kö 2 


19. Berättelse Finska Ven kaps Sorietetets 5 Meldorginet a 
— stalts verksamhet under året I 1903, af Ernst Biese. ( 
20. Finska Vetenskaps- -Societetens årshögtid den 29 April 1904: | 
SL Ordförandens helsningstal. . ; C 
IL. SET afgifven af ständige sekreteraren. n 


September + 1903-—Maj 1904. ; 
ba bibliotheque de la Société des Seienoes de Pinlande. ARE 


få 4 LA 
PYTaA 4 ( ÖN 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. 
XLVI. 1903—1904. N:o 1. 


Entomologiska forskningresor i Medelhafstrakterna 
och Centralasien företagna åren 1895—1896 
samt 18598—1899. 


ÅF JOHN SAHLBERG. 


Reseberättelse. 
TEE. 


Resor i Caucasien, Transcaspien och Turkestan. 


I första delen af denna reseberättelse har redan fram- 
hållits de skäl, hvilka föranledde mig att uppgifva planen 
att våren 1896 utsträcka mina exkursioner till Syrien och 
Mindre Asien samt 1 stället under sommaren samma år före- 
taga en forskningsfärd i Centralasien. En omständighet, som 
äfven i någon mån bidrog till detta beslut, var den, att från 
vårt land samma år redan på våren afgått en naturalhistorisk 
expedition för att undersöka hufvudsakligast östra delen af 
den ryska andelen af Centralasien eller trakterna af Issyk kul 
sjö och Alataus bergstrakter. 
; I denna expedition deltogo nämligen såsom botanist den 
kände bryologen D:r V. Brotherus samt såsom zoolog D:r 0. 
| Stenroos, hvilken hade till biträde och preparator stud. 
- Czarnecky. Då en af dessa D:r Stenroos, som hufvudsakli- 
gen skulle egna uppmärksamhet åt  okisbratse och lägre 
-vatten-evertebrater, hvilka utgöra hans specialitet, tillika 
hyste stort tres för insekter, särskildt Coleoptera, och 
därför under sin resa, så vidt tiden det medgaf, skulle 
för Universitetets museum insamla däraf, kunde jag hoppas 
att få till mitt förfogande ett rikligare alert till Central- 
asiens Coleopter fauna, än om jag vore hänvisad uteslutande 
till egna insamlingar. HSärskilda omständigheter gjorde, att 


lad 
- 
Z 


till platsen under bänkarna. 


2 John Sahlberg. | 


& 


jag kunde anträda min resa först i Juni månad, och var 
därför af intresse att till mina samlingars complettering ha 7 
D:r STAT rika värskörd från dessa trakter. 


jag den reseplan, att ara vägen genom AH 
och Baku samt sedan fara tvärs Le RT hafve 


färdades utan afbrott dag och natt genom Moskou, Woror 
och Taganrog. I början var resan ganska svår och tröt 


voro till trängsel upptagna. Ytterst plågade af trötthe 
behof af sömn under natten nödgades vi taga vå 
En stor oljad tältduk, 


den midt emot belägna, 
första natten till ända. Efter sen som vi nalkades 
sus förbättrades situationen, och senare delen af r 


enformiga färden. Ett litet missöde hade jag dock 
nemligen att under en natt från min portör fö 


så nödiga verktyg troligen under min sömn bli 
terade af någon RCTORA RON för hvilken de säke igen 
hade något värde. : ; : 

Den 9 Juni på aftonen anlände vi till Sad åt Wlad d 
kas, belägen vid foten af Caucasus, samt företogo 
Fn i stadens närhet. Skörden blef ej betydli 
hastigt infallande mörkret tvang oss snart att åter 


AS Ja SSR EST RAN BENTE 


BER 


| SN:0-1] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898—99. 2 


staden, men en art, Carubus (Sphodr istocarabus) Adamsi, tydde 

SFtloGk därpå, att vi befunno. oss inom det rädsla berg- 
landets naturhistoriska gebiet. 

Emellertid voro vi tvungna att FEN resan, beställde 
hästar och tarantass för att längs den storartade chasséen, 
den s. k. grusiska krigsvägen, som är byggd öfver bergs- 

ryggen, färdas till Tiflis. Vägen följer i början en vid, helt 

långsamt stigande dal, som har rik gräsväxt och omgifves af 

— bergssluttningar bevuxna med mångahande löfträd samt 

vackra buskväxter, som nu stodo i blom. 

: Vid första stationen upphunnos vi af en stor diligens, 
och då där funnos par lediga platser, fortsatte vi vår resa 

med denna. Färden gick nu ganska raskt, ehuru stigningen 
blef allt brantare, ty vårt väldiga åkdon framforslades dels 

— af 6, dels af 8 hästar beroende af vägens beskaffenhet. Snart 

antog naturen en alltmera storartad alplands karaktär; bergen 
blefvo brantare, strömmen, längs hvilken vägen var byggd, 

—brusade fram mellan kala klippor, och här och där fram- 

skymtade snöbetäckta bergstoppar. Då vi slutligen kommo 

till sjelfva bergssadeln nära Kasbeks station, sågos tätt invid 
vägen vidsträckta snöfält. 

I närheten af Gudaurs station fingo vi tillfälle att invid 

landsvägen en stund vända stenar och insamla en mängd 

insekter, hufvudsakligast Carabider. Af här funna Coleoptera 
må nämnas följande nästan alla för Caucasus egendomliga 
arter: Carabus (Cechenus) longiceps (en af de mest egendom- 
liga Carabi), Bembidium ovipenne, Pterostichus regularis, Tamsi, 
melas och pulchellus samt Nastus Stierlini. Emellertid var 
våren här uppe ännu så litet framskriden, att vi ansågo det 

— fördelaktigare att fara vidare och söka en lämpligare exkur- 

— sionsplats något lägre ner på bergens sluttningar, samt stan- 

nade för en dag vid Mleti station den 12 Juni. Hela dagen 

Hörvandes till exkursioner i trakten. Till en början höllo vi 

oss i närheten af byn, där odlade fält omväxlade med torra 

med stenar beströdda backar. Insektfaunan visade här en 

— öfverraskande likhet med nordens, och flera af i Finland all- 

— mänt, förekommande arter funnos här talrikt. Vid den for- 

förnade, floden och dess små tillflöden samt i relikt vatten in- 

3 aid deras stränder funnos dock några arter af stort intresse, 


dingar 1 full SR till häst, hvilka utan vägar 
öfver skogar och berg samt då ch då stego af ledande sina 
hästar på bete. I allmänhet anses det ock farligt att utan GS 
beväpnad vakt röra sig bland de caucasiska bergen, där mor 

och röfverier ofta förekomma. Det var därför ej utan en + 
ET vi här hängåfvo OSS ät samlandet, CC lätt AAA 


valida, Passlcns RS Sitona caucasica, | 
Gymnetron vittypenmis, Apion Lederi och Törnarebe Hag 

Af andra sällsyntare arter, som hafva en större utbre 
Se SR Nebria da Tele caraboides, Derome 


H RR US  brdale Plulonthus tenuis Ok futlvknnen Et 
bissexstriatus, DO Rn Acalyptus alpinus oc 
Semiadalia il notata. ; 

Emellertid blef denna vår enda one större ex 
sion i den caucasiska bergstrakten, ty då vi följande 
stannade vid en några mil framåt lägre belägen station 
därifrån begåfvo oss ut på MOR öfverraskades vi 
häftigt regn, som gjorde allt samlande omöjligt och, e 
ej ansågo oss hafva tid att här vänta på vackert väd 
satte vi resan till Tiflis. 


= N:o 1] Entomol. forskningsresor aren 1895-96 samt 1898—99. 5 


I denna stad besökte vi det caucasiska naturhistoriska 
museet, hvars föreståndare var den både såsom botanist och 
2z00log välkände D:r Radde. Samlingen af vertebrater är 
synnerligen väl uppställd och lemnar en mycket liflig bild 
af denna bergstrakts högst intressanta fauna, men insekt- 
samlingarna äro ännu i sin början. 

oo OT Tiflis gjorde vi ock bekantskap med coleopterologen 
Eugen König, hvilken genom sina talrika ofta med stora fa- 
ror företagna resor i de högre, svårt tillgänliga bergsregio- 
nerna så väsendtligt bidragit till kännedomen om den cauca- 
siska insektfaunan och de för dessa trakter egendomliga 
arters spridning bland europas entomologer. I sällskap med 
-honom företogo vi ock en kort exkursion, men för att ej för- 

 lora tid fortsatte vi vår resa med jernvägen och anlände 

något fördröjda af de trafikhinder, som en större våröfver- 
svämning af Kurfloden förorsakat, den 17 Juni på aftonen 
till staden Baku. 

Här är icke platsen att närmare ingå på en beskrifning 
af traktens många naturmärkvärdigheter, de storartade nafta- 

källorna, som förse snart sagt halfva jordklotet med det nu- 
mera så oumbärliga lysämnet petroleum, eldsdyrkarnes stän- 
diga eldar o. s. v., hvilka hvarje resande måste taga i när- 
mare särskådande. Jag vill blott nämna, att vi under vår 
två dagars vistelse här äfven voro i tillfälle att göra en 
liten exkursion. 
; Trakten är synnerligen kal, nästan utblottad på vege- 
 tation, och insektfaunan i stadens närhet ytterst fattig. Något 
| längre bort, närmare till eldsdyrkarnes kloster, funno vi där- 
emot en ganska inbringande insektlokal, där vi hufvudsak- 
; — ligast under stenar lyckades insamla jökke få för trakten 
egendomliga eller eljest intressanta arter Coleoptera, hvaraf 
ör nämnas: Broscus semistriatus, Ophonus diffinis och 
— meridionalis, Cymindis Andreae, Ski grossipes, Lacon 
1 —eremicollis, Tentyria tessulata, Psammocryptus minutus, Cypho- 
— genia buccfilge Ocnera setosa och Strophomorphus orcslls 
Den 19 Juni stego vi ombord på en af Caspiska hafvets 
: större a som förde oss tvärs öfver sjön till den lilla 


sig in i Transcaspiens ödemarker." — Med dessa och : 


hållande för trafik är förenad med stor möda och bet 


framhållit för oss faror och svårigheterna si vårt föras 


ÅA 


Det är omöjligt att under årets hetaste månader orka me 


Frersner här. Entomologen bör välja Mars och Xpr 


som bortbrännes all vtsetatlon på .de heta sände och 
därför har man ej utsigt att mera under högsommaren kun: 
göra några nämnvärda insektskördar." Ni kommer att lida 
gränslöst af törst, ty vattnet här är så godt som odrick 
ja det är så uppfyldt af skadliga baciller, att man, om : 
dricker Car ofelbart ådrager sig sjukdom och inom 


några korsar med Gelker vatten eller dylikt försa år = 
släcka Eder törst." ,Man måste vara väl försedd med : 
viant, helst med olika slag af conserver, om man skall 


såde råd och varningar blefvo vi rikligt öfverhopade såväl 
Baku, som under ångbåtsfärden. Jag hade dock ej låtit 
rubbas i min föresats. I trakten bodde ju nog men 
åtminstone längs jernvägslinien, och något måste de ju 
att äta och dricka. Hvarför skulle vi ej också kunna sl 
ut här? Då trakterna förut af entomologer blifvit besö 
nästan uteslutande vårtiden, var det ju af intresse att 
hvad här finnes en annan årstid. Provianten hade icke 
vit oss något bekymmer, endast litet the och socker ha 
medfört, och förr än vi lämnade ångbåten, uppköpte vi 
dess da en rund ost; och med godt mod anträc 
vi vår färd. 
Under de några timmar, vi väntade på täneg 
gjorde vi en liten Skur len i Usun Ada. Trakten v 
tagen af väldiga flygsandskullar, som sträckte sig ände 
hafvets strand, lemnande endast en liten slätt invid ångbå 
hamnen fri, och här var den lilla af låga kojor beståe 
staden uppbyggd. Ofta nog drifva ostliga stormar masso or a 
sand såväl inpå staden, hotande att begrafva densamma, 8 
öfver jernvägen San skenorna, hvarför banans öpp 


EN:0 ES Entomol. FR åren 1895—96 samt 1898—99. 7 


Eubbhader: Vegetationen är ytterst tarflig. Endast några få 
af sanden till största delen betäckta buskar och några gräs- 
strån observerades här och där likasom ock en och annan 
 hafsstrandsväxt. Insektfaunan syntes vara likaså fattig. Vid 
torkade buskväxters rötter djupt in i sanden anträffades dock 
de intressanta Tenebrioniderna Sphenaria glabra och rubripes, 
Micerodera minax, och Anemia dentiger samt flygande kring 
buskarna den märkvärdiga Rhampholyssa v. Komarovi, och 
invid hafsstranden fög i stor mängd den vackert tecknade, 
skygga och snabba Cicindela contorta. 
På aftonen afreste vi och togo vår bostad i närheten af 
stationen Mulla Kara uti en nyligen för arbetare vid ett salt- 
verk uppförd koja, hvilken salinens ägare en landsman, in- 
geniör Alftan, som vi träffade i Baku, hade haft vänligheten 
att erbjuda till vår tjenst. Då vi anlände, hade redan mörk- 
ret inträdt, så att vi först följande morgon, den 21 Juni 
kunde taga trakten i närmare särskådande. Många steg be- 
- höfde vi ej gå, förrän vi funno, att stället var väl valdt och 
att vi hade den bästa exkursionsplats, som man gärna kan 
önska sig. Här finnes en dalsänkning, som sträcker sig till 
Caspiska hafvet och troligen utgör strömfåran för någon af 
 Amu Darjas forna utloppsärmar. Vid högvatten om våren 
stiger hafsvattnet hit upp och afdunstar småningom, kvar- 
"lemnande en stor mängd salt i här anlagda bassänger. På 
några ställen funnos ännu ytterst concentreradt salt vatten, 
på andra källor med sött vatten. Trakten var något kupe- 
rad och hade rikare vegetation än omgifningarna, men en 
icke ringa del af terrängen upptogs dock af flygsandskullar. 
= Vi hade här således de mest omväxlande. lokaler, och 
då vädret var det herrligaste, togo vi tiden noga i akt. På 
morgonen styrde vi kosan till vattendragen, samlade i och 
: invid detsamma, sållade under nedfallna löf, vissnadt gräs o. 
SS. Vv. i närheten af sötvattenskällor samt Firade stenar. Sedan 
 håfvades på träd och buskar samt på enskildt stående örter, 
och då solen sjunkit, drogo vi oss till flygsandskullarna på 
högre belägna platser. Över allt var lif och rörelse. Invid 
”vattenranden fångades flera exemplar af den stora och pryd- 
; liga Cicindeliden Tetracha euphratica i en vacker violett- 
skimrande färgvarietet, i det starkt saltiga vattnet träffades 


Tamarix togos åtskilliga vackra Curculionider däribland et 
nytt genus Coniatrichus euchromus Reitt. samt flera intres- 
santa Capsider. Vid skymningens inbrott sågos löpande på 
de mjuka flygsandskullarna åtskilliga stora och vackra Tene- 
brionider däribland den ståtliga med krithvita RR 
prydda Sternodes Caspius. 


lades da Coleoptera och Hemiptera omkr. 200 arter É vi 
icke få högst intressanta för Transcaspien egendomliga s 
äfven några för vetenskapen nya. Sålunda blefvo vårt b 
bl. a. följande arter Coleoptera: Tetracha euphratica a 
caspica, Dyschirius numidicus, D. pusillus, Clivina: yp 


fanifugus, Phluilhydrus meridionalis, Paracymus 
Ochthebius brevicollis och sculpturatus n. sSpP., Trojan 
troglodytes, Heterothops laeticolor, ÖCybocephalus aeneocup 
Reitt. n. sp., Saprinus biguttatus, Eremazus unistr 
Scarabaeus sacer (allm.), Gymnopleurus flagellatus (a j 
Arthrodeis intermedia, Trigonoscelis gemmulata, corallifera 
(allm.) och eclunata, Sternodes caspius, Anthicus Moronitei 
Zonabris elegantissima, RBhampholyssa v. Komarovi (i stor mär 
svärmande omkring en buske i solskenet), Comatrichus euc 
mus Reitt. n. gen. et sp., Coniatus Schrenki, Stenochor 
Cardui, AR, KE Sibinia bipunetata och beg la 


marginatus. 2 å 
Sedermera fortsatte vi resan längs jernvägen till Per 
station på högsta SR at JOE OORERE mellan SER ha 


0 ENA -A , ar ING 
FK a ; VR - é 


N 


EEN:0-1] Entomol. forskningsresor åren 1895 —96 samt 1898—99. 9 


des, sågs knapt täcken till lif. Vida bättre framgång hade 
vi på eftermiddagen, då vi vände oss norrut ner i dalen, där 
jordmånen var lösare, sandig, och vegetationen rikare. Kring 
buskarna svärmade stora vackra Buprestider och från gräs 
och örter inhåfvades åtskilliga sällsyntare Coleoptera. I ett 
ugglecadaver, som anträffades på ett sandfält nära till statio- 
nen, gjordes en rik skörd af Histerider och Staphylinider. 


Vi dröjde här endast en half dag och funno bland annat 


Aleochara celavicornis, Saprinus sparsutus, chalceites och foveister- 
nus, Julodes variolaris var. Frey-Gessneri, Psiloptera argentata 
och Caryoborus Ahngeri. 

Under vår exkursion härstädes blefvo vi antastade at 
en gendarm, som ej var tillfredsställd med vårt respass, då 
det icke innehöll guvernementets sigill samt guvernörens un- 
derskrift, och först efter en längre tids granskning och öfver- 
läggning med skrifkunniga personer och sedan han blifvit 
öfvertygad om, att jag var en , Kejsarens undersåte" och lä- 


> rare vid ,Kejserligt Universitet" tillät han mig gå fri och 


fortsätta resan. För att emellertid undvika vidare likartade 
trakasserier och få fullständiga pass foro vi direkte till gu- 
vernementets residensstad Aschabad. 

Den transcaspiska jernvägen, som är uppförd under 
krigstid och för krigsbehof, är försedd med mycket rymliga 
och. bekväma samt synnerligen praktiskt inredda vagonger. 


En stor restaurationsvagn medföljer hvarje tåg, och här 


kunna resande från alla klasser slå sig ned kring ett stort 
bord, i ro dricka sitt the samt efter önskan rekvirera sig 
mat och förfriskningar, läsa tidningar, skrifva o. s. v. För 


traktens nomadiserande innebyggare finnes ock särskildt in- 
rättade vagonger, där de efter sina hemvanor kunna göra 


; 

Si 
NN 
bå 


det för sig rätt gemytligt. I midten af en stor vagn, som 
har likhet med våra godsvagnar, är anbragd en stor rundad 
spis eller häll, omkring hvilken dessa resande kunna taga 


— sig plats sittande på golfvet likasom i sina tält och koka sig 


— mat efter godtfinnande, och på sidorna finnas bänkar, ställda 


na RR 


PA 


de NEAR 
Fler CE NS EA 
RNE 


ofvan hvarandra likasom hyllor, dit de sedan kunna krypa in 


för att sofva. Också begagnas jernvägen redan ganska flitigt 


både af Kirgiser och BSarter. Med godstågen transporteras 


uti jättelika reservoirer dagligen stora kvantiteter sött vatten 


AN 
5 
RE 
& 


'badstugor, och Pere för jernvägsbetje 
, ningen. ös 
På resan österut från senmted sammanträffade v : 


Sd N Han var anställd såsom i tölearatn ages SS 
jernvägssträckan mellan Usun-Ada och Amu Darja och had 
redan förut under en tid Mere sig med insamling af 


som skicklig ciceron. Under 5 dagars tid ke vi SE 
fröjda 0ss a hans tjenster, och de exkursioner, som vi gj 
tillsammans med honom, skola alltid bevaras i ett kärt 
Genom sin bekantskap med trakterna samt personer an 
vid jernvägen underlättades vårt arbete i väsentlig 3 
hvarförutom vi af honom lärde särskilda Tångstmetoder, . | 
liga 1 dessa egendomliga trakter. FE 
Till först stannade vi för två dagar vid Dort Kuj ; 

tion, belägen å en stepp inom Merwska kretsen. Här 
vi först försöka ett uti Transcaspien synnerligen lö 
fångstsätt, nemligen fångsten nattetid medelst lampa. Då 
0 börjar blitva mörkt, vandrar man ut på steppen, utbred 
; hvitt lakan på en upphöjdare plats samt placerar på 

midt en starkt lysande lampa och lägger sig sedan på $ 

invid detsamma. Det dröjer då ej länge, om aftonen är g 


och plocka in dem i flaskorna. Ofta samla sig slutlig 
mycket insekter af alla slag, Coleoptera, Hemipter 
doptera, Trichoptera, Diptera och Hymenoptera krin 
att man knappt hinner gifva akt på och insamla allt 
behöfver. I skymningen straxt efter solens nedgång fr 
krypa ock en mängd skalbaggar från sina gömställen oc 
vandra omkring på den kala marken, hvarför man denna t 
kan göra en mycket rik skörd af Coleoptera. 


3 N:o 11] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898—99. 11 


Af vid denna station insamlade arter förtjena nämnas: 
Anthia Mannerheimi, Bembidium hamatum, B. almum n. sp., 
Metabletus dilutipes, Zuphium testaceum, Buprestis euphratica, 
— Psiloptera transcaspica, Agriotes caspius, Asphena Komarovti, 
- Eobothorax rufescens, Anemia Fuausti, Centorus armeniacus, 
 Anthicus dentaticollis Pic. n. sp., Geranorhnus Seidliter, Ty- 
chius sulphureus 0. 8. v. 

Sedermera stannade vi vid staden Tschardschyi belägen 
nära till Amu Darjas strand inom Buchariet. I närheten af 
floden funnos fÅerstädes ställen med mycket yppig vegetation 
af högväxta Gramineer, Umbellater o. s. v. såsom exempelvis 
straxt öster om den långa jernvägsbron; men sjelfva flodvallarna 
upptagas mest af kala kullar af lera och dy, som ständigt 
förändra läge genom de talrika öfversvämningarna. Lifvade 
af att få se hvad denna stora flods dal kunde erbjuda be- 
gåfvo vi oss genast på exkursion och träffade straxt på Co- 

 leoptera af stort intresse. På den kala flodstranden just invid 
 Vvattenranden togos flera exemplar af den intressanta Carabi- 
ciden Pseudobroscus Margellanicus och på en lerkulle därin- 
vid insamlades den lilla, nästan microscopiska, Heterocerus 
minutissimus n. sp. På den yppigt bevuxna strandängen 
öster om floden fångades med slaghåfven en stor mängd Co- 
leoptera och Hemiptera särskildt talrika Curculionider, och 
vid mörkrets inbrott anställde vi åter fångst med lampa med 
- ganska godt resultat. På återvägen ledsagades vi i mörka 
natten af herr Ahnger till några gamla pilträd invid flodens 
strand, där vi enligt hans anvisning med lykta i hand lycka- 
des finna flera exemplar af den stora och vackra Cerambyci- 
oden Pachydissus Sartus, som i mörkret kröp omkring på 
 trädstammarna. 
ÅS Följande dag flyttade vi oss till norra sidan af floden 
och gjorde. exkursioner i närheten af stationen Farab, där 
 ökens sandkullar mötas med den fruktbara floddalen. Här 
- funno vi en ganska rik fauna och sedan solen sjunkit, gjorde 
vi en rik skörd på de mjuka Aygsandskullarna. I stor mängd 
dansade här fram den vackra Sternodes caspius äfvensom den 
E- stora och klumpigt byggda Sympiegocnemis giganteus med 
sina spår krusande den hvita nyss af blåsten slätsopade sand- 
ytan. Då mörker inföll, togs lampan fram och under herr 


Ä 


; 
re 
ö 


12 John Sablberg. 


Ahngers ledning började vi lysande framför oss med lamp: 
söka nattinsekter och funno bl. a. den synnerligen intressa 
Ar gyrophana deserti, en stor Tenebrionid med qvastlika bild- - 
ningar på tassarna, hvarmed den lösa sanden undansopas, da 
insekten till fadon döljer sig under dess yta. En annan 
likaså intressant art anträffades äfvenledes, näml. den stora 
och vackra Carabiciden Discoptera Kömarori hvilken är ett 
äkta nattdjur, som om dagen håller sig dold under sande 
men i nattens mörker kommer fram för att anställa jagt pi 
andra nattinsekter. Den är ytterst skygg och svår att fång | 
då den med största snabbhet löper på sandkullarna. Med 
håf kan den ej tagas och enligt herr Alingers erfarenhet f 
den endast, om man genast då man ser ett exemplar mer 
handen slår efter det och tager det jemte handen full m 
sand. I närheten af Farabs station träffade vi äfven på e 
litet grundt träsk med lerigt botten och rik vegetation oc 
hvars insektfauna under par timmars tid närmare uudersöktes. 

Utom de ofvan nämnda Coleopter-arterna kunde från 
vår skörd i Amur-Darjas floddal den 27—29 Juni nämnas föl- 
jande sällsyntare species: Cicindela. orientalis, sublacerata ch 
caucasica, Bembidium anmmicola n. sp., Platynus punctiba is. - 
Acupalpus flaviceps, Bidessus thermalis, Agabidius cinetus, — 
Philhydrus nigritus, Heterocerus multimaculatus, Trogophloeus 
simplicicollis, Bledius laticeps, Stenus aereus, Scopaeus simil 
Falagria gratilla, Pleurophorus variolosus, Sphenoptera exir 
Polyphylla adspersa, Anomala exigua, Amaladera Euphor 
Cycloserica excisiceps, Adorelus validus och migrifrons, Agrioi 
meticulosus, Trichodes Escherichi, Sarolhopus depressus, M 
dellistena inusta n. sp., Anthicus Goebeli, Phacophorus russi 
Chlorophanus caudatus, Tanymecus variegatus, Cloöbius im 
tus, Oleonus clathratus, Lixus Salsolae, Smicronyz robustu. och 
fibepibtus Pathybrichys mgropunetatus, Stylosomus Fau 
Cryptocephalus Astrachanicus, Chrysocharis asiaticus, Chloropt 
rus nigrofasciatus var. BUR ker och Diorrhabda elonga 
samt af Hemiptera den vackra FEurydema Wilkinsi  o 
Centrocoris Volxeni. AN 

Under exkursionerna här fingo vi först göra bekants 
med Centralasiens heta klimat. Midt på dagen visade te 
metern i skuggan nära 502? Cels. och man il såsom i 
svettbad. Då fygsanden emellanåt ar en vindpust sattes de 


BS AA NE FAN (SSA rr SV, at TS rr IE ha EW 


N:o 1] Entomol. forskningresor åren 1895—96 samt 1898—99. 13 


rörelse, blefvo ansikte, hals, händer och andra åtkomliga de- 
lar af huden belagda med fin sand, som inträngde i porerna 
och förorsakade en obehaglig sveda. Med tacksamhet emot- 
togo vi därför anbudet att emellanåt å stationens badinrätt- 
ning taga oss duschbad; men jag lade märke till, att då jag 
en gåug midt på dagen direkte från badet gick på exkur- 
sion; mitt tillstånd efter !/; timmes tid var alldeles sådant 
som före badet. Till att släcka törsten använde vi uppkokt 
vatten, som vi från theköket hällde i en stor lerkruka, och 
hvilket uppblandades med några droppar tranbärsextrakt, som 
 tillhandahölls här i flera handelsbodar. 

Sedan vi preparerat vår skörd, stego vi åter i jernvägs- 
 Vvagongen och foro med ens ända till banans slutpunkt. 

Den sista Juni anlände vi till staden Samarkand, Timur 
Lenks forna hufvudstad, nu en af Centralasiens största och 
folkrikaste städer. i den "kirgisiska stadsdelen omkring de 

imponerande ruinerna från Tatarernas storhetstid finnas vid- 
sträckta bazarer och ett mångbrokigt orientaliskt folklif, som 
gör ett mäktigt intryck på resanden. Bland varor, som ut- 
bjöds, fäste vi oss vid bergssalt, som i stora block liknande 
 kalkstenar voro uppstaplade på torget omkring krämaren. 
; Då vi här fingo lemna jernvägsresan, inpackade vi våra 
hittills gjorda entomologiska insamlingar i trälådor och sände 
dem med posten till hemlandet, hvarefter vi fortsatte resan 
i en kirgisisk kärra med jättelika hjul. Under första hållet 
måste vi öfvergå den väldiga floden Sarawschan, en biflod 
till Amudarja, hvilket erbjöd vissa svårigheter till följd af 
flodens öfversvämning. Den af Timur Lenk anlagda jätte- 
lika stenbron öfver denna flod, ligger sedan århundraden i 
ruiner och har ej ersatts genom någon ny bro med undantag 
af den för den transcaspiska jernvägens fortsättning anlagda 
- jernvägsbron, hvilken ännu var under arbete. Under färden 
vidare österut voro Vi i tillfälle att då och då under väntan 
på skjutshästar göra kortare exkursioner vid några skjuts- 
stationer t. ex. Dschamdai, Agatsti och Malek. De tvenne 
sistnämnda stationerna äro belägna på den vidsträkta s. k. 
- Hungersteppen (Deserta Golodnia), som vårtiden skall vara 
 betäckt af en rik blomstervegetation, men nu visade ett tem- 
ligen ödsligt förtorkadt utseende. På långa sträckor syntes 
strödda på marken torkade stammar af jättelika Umbellater, 


; 
- 
re 
RÅ 
3 


RN 
se 
is ul» 
ST 


14 John Sahlberg. 


Ferula, på hvilka, då de stodo i blom 2 månader tidig; 
min collega Dr. Stenroos funnit i mängd af den väld 
Cerambyciden Placederus scapularis. ) 


IT 


pPygmaeus, Capmnisa glabra, Coligels jurle skans Conorr NE 
chus Faldermanm och Exocomus inelänorephd m 
Hemiptera Hurydema maracandicum, Bagrada Kaufman 
Maccevethus persicus, Agraphopus förlåta Pilophorus sinu t- 
ticollis och Malthacosoma punctipennis. SINE 

Den 4 juli Stannade vi för par timmar 26 Syr Darja flo 


Bembidium ammnicola, Haliplus guttatus, Hygrotus 
Hydrous turkestanicus, Laccobius pallidissimus, Tyg loeus 
politus och Tr. exiguus. | | 

Samma dag anlände vi till staden Täschisa der Vi 
sammanträffade med den kände Hemipterologen Osch in 
för närvarande rektor för stadens fruntimmersskola, s 
blefvo af honom på det gästvänligaste emottagna. 


ligen intressanta och många ännu obeskrifna represe 
i dessa trakter. Särskildt äro vi herr Oschanin tack 


oss. Sammanträffandet och samspråket med denne 
genta och kunskapsrika naturforskare är ett bland 
nämaste minnen, jag medfört från resan. 


N:o 1] — Entomol. forskningsresor åren 1895--97 samt 1898—99. 15 


träbock flög om aftonen, då det redan var ganska mörkt, 
omkring bland de högväxta Umbellaterna, där den var tem- 
ligen svår att förfölja, och man måste hufvudsakligast väg- 
ledas af det surrande ljudet, då den kom flygande. Till följd 
af min dåliga hörsel kunde jag infånga endast några enstaka 
exemplar, under det min son Unio, som har fin hörsel och 
»,kattögon" var lycklig att i flygten taga ett större antal. 
Arten, som efter min son blifvit kallad Polyarthron Unionis, 
har under detta namn först blifvit beskrifven af den fran- 
ska Coleopterologen M. Pic. Alla infångade exemplar voro 
hanar. Honan, som efter all sannolikhet har till flygt otjen- 
liga vingar, är ännu okänd. Af det rika utbytet från denna 
lokal kunde ännu nämnas bland Coleoptera: Cicindela melan- 


cholica, Chlaenius extensus, Aristus punctulatus, Acinopus Pio- 


chardi, Cymindis rufescens, Trogoderma villosulum, Anthrenus 


—flavidus, Aphodius Menetriesi och latevittis, Amphicoma  ' dubia, 


Trachys opulenta, Cerallus apicalis, Trichodes spectabilis och 
turkestanicus, Stenosis Fausti, Dila Mnisgechi, Cabirus validi- 
pes, Heterophylus pygmaeus, Penthcus gramulosus, Tenebrio 


longicollis, Mordellistena stemidea, Pentariu badia, Ptochus Hau- 


seri, Phyllobius pilifer, Eusomus Beckeri, Baris elaudestina, 
Sibynia turkomanica, Cyamiris viridis, Pachybrachys instabilis, 
Thelyterotarsus Hauseri, Gnathomela dolens, Longitarsus Wei- 
sei, Cassida incompta och Brumus 8-signatus samt bland He- 
miptera: Hurygaster integriceps, Tholagmus mgricornis Reut. 
Dn. Sp., BSeciocoris deltocephalus, Aelia simillima, Poeciloscytus 


dissimilis och brevicornis, Omncotylus vitticeps och Psallus al- 


Y 


bicans. : 

Ännu färdades vi ett stycke norrut till staden Tschim- 
kent, därifrån vår bana vände sig i mera ostlig riktning. 
Sedan slogo vi oss ned uti gästgifveriet Lisitsino beläget vid 


bäcken Arys, som utfaller i Syr Darja. 


| I allmänhet erbjuda gästgifvarstationerna invid den 
stora stråtvägen, hvilka alla förestås af ryssar, för en re- 


'sande naturforskare temligen godt logi, där han kan utan 
svårighet preparera sin fångst och tillbringa natten. Några 


RESAN ALE 1 EN 
REN y 
Vg 4 


sängkläder stå dock honom ej till buds, hvarför han bör 
medföra filtar och dynor. Hvad kosten beträffar, är han 
mest hänvisad till the och bröd, som fHerstädes får köpas uti 


RR ra NR CS RS LR a DAR Fö I RR AS ERA NEN EES 1 WIA 
PES 2 X 2 SER KA fs 


16 John Sakblberg. XLVI] 

Sarternas enkla bazarer invid landsvägen. Boskapshjordar 
ses öfverallt, men mjölkhushållningen är i så dåligt skick, - 
att man åtminstone under den hetaste årstiden sällan kan 
få någon drickbar mjölk. Smör är en okänd vara, men på 
några ställen bakas mest en gång i veckan ganska välsmak- 
liga piråger. Då folket är mycket välvilligt och hjelpsamt, 
har man icke några svårigheter att slå sig ut. Stationen & 
vid Lisitsino var särskildt ganska Snygg och treflig och 
till följd af värdinnans vänlighet kände vi oss nästan såsom S 
i eget land under de tre dagar, vi dröjde här. Trakten 
var på långt när ej så rik och intressant i entomologiskt 
hänseende, som den vid Bekljar-bek; men genom fitigt sam- 2 


lande sid den omnämnda bäcken, lampfångst på aftnarna 7 
samt längre ströftåg lyckades det oss dock att Sem en gan- CR 
ska rik skörd. EE 


SA JA 


Vid vandringen utefter bäcken, fann jag till min öfver- 
raskning helt nära intill hvarandra tvänne rännilar förande 
" vatten med aldeles olika temperatur utgjuta sig utl en na- 
turlig bassäng, ett spakvatten i bäcken. Den ena var varm 
omkr. 352 Cels., den andra kändes kall. Den sistnämda upp- 
sprang ur en källa med rik mossvegetation och hyste ett 
rikt insektlif, bl. a. flera exemplar af de sällsynta Texture i; 
gquadricollis dök Mierodus rioloides, den varma tycktes aldeles 
sakna insekter. För resten förekom i trakten ganska många 
arter, som äro vanliga i mellersta och norra Europa. Bland ES 
llspettars Coloptera kunna följande anföras: Bembidiwwm di- 7; 
lutipenne, Ohlacnius nitidulus, tenuelimbatus och flavicornis, & 
Apristus striatus, Mastax thermaruwm, Helophorus orientalis, Eg 
Ochthebius AT n. sp., Georyssus integrostriatus och 1a0d 
sicollis, Trogophloeus Mannerheimi och ophthalmicus, Philon- 
thus rufimanus, Tachyusa laeticornis, Codocera ferruginea, — 
Ebaeus turkestanicus och oculifer, Paratinus fulvicollis, Dana- E 
cacaea Sahlbergi Pic. n. sp., Dila laevicollis, Stenalia brunnei- — 
pennmis, Notoxus brachycerus, Anthicus jäv hösta ne Zonitis 
Balliomis och Tychus turamensis samt bland Hemiptera Ada 
furcula, Allodapus Montandoni och Megalocaelus ochroleucus. 

TA fortsatte vi resan i nordostlig riktning genom 
en något kuperad trakt, gjorde en liten exkursion vid 
Galovatschevskaja station, dör Vi: Pl Ta.. Pa eh storblommig 


FA 
Sör 
SNES 


SS 


ke 


N:o 1] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898—99. il7( 


Malva funno den sällsynta Zonabris Königt och anlände den 
13 Juli till den lilla staden Aulie Ata belägen vid ostligaste 
aflöparena af den väldiga begskedja, som bär namn af Ale- 
-xanderskedjan och hvilken löper i rak ostlig riktning omkr. 
40 mil och med branta väggar stupar mot den ofantliga 
 Kirgiser-steppen. Här vänder sig vägen åt öster och ledes 
norr om kedjan följande dess fot på par mils afstånd. Nu 
började vi en ganska enformig färd, 40 mil utefter den änd- 
lösa slätten. Intet träd syntes på nära nejder. På de enda 
upphöjda platserna, telegraftråden och dess stolpar, sågos öf- 
verallt några vackert brokiga fogelarter, i hvilka vi lätt 
igenkände de äfven hos oss 1 norden ehuru såsom stora ra- 
riteter anträffade Merops apiaster, Upupa epops och Coracias 
"garrula. De voro så allmänna, att sällan ett mellanrum mel- 
lan tvenne telegrafstolpar skulle hafva passerats, utan att en 


eller några exemplar suttit där: På det högsta plågades vi 


af hetta och törst, under det vi hela dagarna igenom hade 
för ögonen Alexanders kedjans snöbetäckta kam, hvars hög- 
sta toppar ofta bortskymdes af moln. Utsigten åt bergen i 
söder var ganska imponerande. Den branta sluttningen är 
genomskuren af djupa klyftor, där från högre toppar upp- 
rinnande floder och bergsbäckar störta ned för att sedan 
några mil söderut försina i sanden eller ock förena sig med 
den stora Tschufloden, hvilken äfven den har samma öde, 
efter mer än '100 mils lopp. Vid bergets fot synes ett grön- 
aktigt band af löfträd, bestående åtminstone till stor del af 
Pyrus malus och Crataegus. 

Invid de nämnda floderna äro på flera ställen anlagda 
ryska byar och genom vattenledningar och diken kunna de- 
ras åkerfält och andra planteringar med yttersta lätthet be- 
vattnas. Då jordmånen ock närmare intill bergen är ganska 
fruktbar och floderna, som komma från de ständigt snöbe- 
täckta bergen, om sommaren icke utsina, måste detta bälte 

ut med Alexanders kedjan anses för ett bland de af naturen 
bäst lottade länder, synnerligen tjenligt till nyodling. Långt 
norrut sträcker det sig dock ej, ty där floderna utsina vid- 
tager en ökenlik stepp. Vi reste öfver otaliga vattendrag, 
och då sällan några broar äro anlagda, måste vi fara med 
hästar och tarantass rakt midt igenom den strida men grunda 


2 


EA. RE 


18 John Sahlberg. [XLVI i 


strömmen. På afstånd sågos då och då grupper af högstam- 
miga poplar Populus alba var. pyramidalis, och man kunde - 
alltid på förhand sluta till, att helt nära intill hvarje träd 


någon bäck eller något vattendike porlade fram, hvilket man 
äfven fann bekräftadt, då man kom närmare. Då under 
sommaren högst sällan något regn faller kunna ej några 
träd uppspira, men planterade invid vattenbäckar växa de 
ofantligt fort, så att man sett inom 15 år riktiga skogar af - 


detta trädslag resa sig, där förut varit ödsliga stepper. 
Vi färdades fram tämligen oafbrutet. Tvungna att på 


några stationer vänta på hästar, hade vi dock tillfälle att 
här och där insamla något insekter, t. ex. vid Aulie Ata, 
Merke och Tokmak, och emellanåt sågo vi från tarantassen 
någon vacker skalbagge, som lockade oss att hoppa ned för - 
att fånga den. Särskildt förtjena att i detta afseende näm- 
nas några vackra M4 ylabris-arter, som sågos här och där på 
blommorna och stora Blaps- rer som då solen gått ned, 


kröpo omkring på marken. 


Då tiden hastade, och vi ännu hade ett vidsträckt ge- vå 


biet att genomresa beslöto vi, för att undvika tidspillan vid 


upp- och inpackningar, att här i östra delen af Turkestan 
utvälja en enstaka plats till hufvudstation och där dröja en 
längre tid i stället för att göra uppehåll på flera skilda sta- 


tioner. Det gällde då att uppsöka en lämplig sådan, som 
kunde likasom representera trakten och erbjuda flera olika 
lokaliteter för våra exkursioner, en plats, hvarest i närheten 
funnes stepper, berg, frodiga dalar och lundar samt såväl 
stillastående som rinnande vatten. En blick på kartan vi- 


sade, att en sådan plats var att finna vid Dschilaryk station 


omkr. 400 kilometer öster om Aulie Ata. Denna station EN h 
nemligen belägen i det pass, som åtskiljer Alexanders ked- 
jan från det Transiliska Alataus bergland. Med denna sta- 


tion såsom mål påskyndade vi vår resa dag och natt och 


framkommo dit aftonen den 16 Juli samt funno i sjelfva 
verket, hvad vi sökte. Här bryter Tschufloden sig väg mel- kr 
lan klippor och stenhölster och störtar sig efter att 
hafva upptagit från öster den stora Kebinfloden Od sin be- 
tydliga arm Arik samt från vester ett tillflöde från Alexan- 
ders kedjan ner i slättlandet här saktande sitt lopp. Icke 


ANN GS RATE RA RA Ag 
2 LR LR 


N:o 1] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898 —99. (var 


få mindre vattensamlingar med stillastående vatten finnas 
ock i närheten. I floddalen och dess utvidgningar är mar- 
ken beströdd med lösa stenar i stor mängd, sandiga kullar 
omvexla med bergssluttningar betäckta af bördig jordmån 
och rik vegetation af buskar och örter, och efter några kilo- 
meters vandring norrut kan man nå den vidöppna steppen. 
Ehuru gästgifvargården var förfallen och rummet trångt, 
dröjde vi här 16—19 Juli samt gjorde flitiga exkursioner. 

Genast vid framkomsten gingo vi ut och höllo oss till 
först till fältbackarna närmast omkring stationen samt funno 
här under stenar en stor mängd Coleoptera, hufvudsakligast 
Carabicider och Tenebrionider, så att vi här hade full sys- 
selsättning ända till mörkrets inbrott. 

Följande morgon ställde vi vår kosa till Tschufloden 
och följde denna nedåt tills den antog ett lugnare lopp. I 
sjelfva floden mellan dess strandstenar fanns den stora vackra 
Gyriniden Orectochilus involvens, beskrifven först under detta 
namn från Caucasien senare under namn af Zeravschamicus 
från vestra Turkestan. Under småstenar invid sjelfva vat- 
tenranden insamlades bl. a. talrika exemplar af en ny pryd- 
lig Bembidium, B. giganteum. Sedan fortsattes vandringen 
inpå steppen, som hade en rik örtvegetation med högväxta 
Liliaceer och Papaveraceer, men på stora sträckor var täckt 
af gråludna Artemisia-arter. Skörden blef ganska rik. Un- 
«der stenar fanns bon af en stor gul myra Camponotus (V.) 
Fedschenkoi, bland hvilkas arbetare några individer hade 
abdomen mycket starkt uppsväld, påminnande därigenom om 
den s. k. honungsmyran. Några exemplar, som togos i för- 
var i sprit, hafva sedermera af professor Emery blifvit ana- 
tomiskt och mikroskopiskt undersökta och gifvit anledning 
till en liten uppsats i finska Vetenskaps Societetens öfver- 
sikt, däri han uppvisar, att den oformligt uppsvälda bak- 
; kroppen innehåller fett (icke honung). En annan myra här- 
städes Atta barbara hade i sitt bo i särskilda förvaringsrum 
insamlat stora massor af frön från en här allmänt växande 
Papaveraceé Teucrium. Under vistelsen vid Dschilaryk 
plågades vi mer än någonstädes af hetta och törst. För att 
icke de späda insekterna, såsom Capsider och små Staphyli- 
nider skulle fördärfvas af torka, förr än de preparerades, var 


20 John Sahlberg. | [XV 


det nödvändigt att en eller par gånger om dagen afbryta 
exkursionen och vandra hem för att upplimma denna del 
af fångsten. Att sålunda vandra öfver den brännheta 
steppen, utan att finna någon skugga, utan en enda upp- =: 
friskande vindpust, utan en droppe vatten, hvarmed man HA 
kunde släcka sin törst, var en plåga, hvarom man ej kan - 
göra sig föreställning utan att hafva pröfvat det, och vi 
kunde med skäl känna oss tacksamma, hvarje gång vi utan 
att hafva träffats af solstygn sluppo in under stationens tak. S 
Den 18 Juli företogo vi en längre vandring uppåt ber- 
gen i vester. Tidigt på morgonen begåfvo vi oss åstad för- 
sedda med litet vägkost för att kunna dröja hela dagen. 
Hettan, var ofantlig, men en liten bergsbäck med klart vat- - 
ten, som vi följde lemnade oss i början tillfälle att då och Ar 
då släcka vår brännande törst. Bergets sluttning var be- 
klädd med rik vegetation och prydd rd vackra blommor, 
däribland Rosa pimprnellifolia med hvita och gula blommor, 
en storblommig Campanula art o. 8. v., från hvilka vi fån- 


gade en stor mängd insekter. Då vi korn högre upp blef 


sluttningen allt brantare samt likasom betäckt af jordras med É 
småstenar, så att uppklättringen var ganska mödosam. Mar- 


ken blef torrare och bäcken hade försvunnit. Vi vandrade ” 


rastlöst fram och gjorde goda skördar. Jämmerligen plåga- - 
des vi af törst, men hoppades att högre upp finna något 


vatten. Hoppet bedrog oss dock. Till slut torkade munnen . 


så, att tungan klibbade fast vid gommen. Middagstiden 
kom, men att förtära en munsbit af den medförda maten 
var en omöjlighet. Slutligen kunde vi knappt tala med - 
hvarandra. Vi vände så åt hemmet och det kändes nästan 
såsom en räddning ur lifsfara, då vi på aftonen ändtligen 
träffade på bäckens källa och småningom fick kroppens vät- 
skor i ordning. Först efter att hafva hvilat 1/,-timmes tid, $ 
allt emellanåt intagande en liten klunk vatten och således — 
endast småningom släckt vår törst, blefvo mun och strupe i 


ett sådant tillstånd, att vi kunde Deja äta. 


En annan gång, då vi följde en bergssluttning på östra 
sidan om floden och likaledes plågades af hetta och törst, 
funno vi en uttorkad rännil, som under regntiden störtat 
nedför den ena afsatsen efter den andra. På några ställen, — 


ARA 


N:o 1] Entomol. forskningsresor åren 1893—96 samt 1898—99. 21 


där vattnet tidigare hade samlat sig i större mängd, funno 
vi sanden ännu fuktig. Vi gräfde där och till slut samlades 
vatten till några millimeters djup, och då kunde vi doppa 
det yttersta af fingret däri och därmed svalka tungan, hvil- 
ket var till någon lisa i plågan. Under sysselsättningen 
härmed fann jag 1 jorden mellan sand och småstenar en vac- 
ker Dytiscid, Agabus abnormicollis, hvaraf jag lyckades in- 
samla flera exemplar. 
Egendomligt var att iakttaga, att i allmänhet skilda 
arter blefvo vårt byte, då vi gjorde våra exkursioner på 
östra och då vi vandrade på vestra sidan af floden. Detta 
osynes mig i sin mån bevisa, att floden Tschu utgör grän- 
sen mellan tvenne naturhistoriska områden, hvari Turkestan 
i vidsträcktare bemärkelse, enligt hvad jag tyckt mig finna 
under min korta rekognoseringsresa, torde kunna indelas. 
Den första af dem är Taschkentska provinsen omkring Ale- 
”xanders kedjan med dess nordliga utgreningar och be- 
gränsad af floderna Syr Darja och Tschu-floden, den an- 
dra är Semirjetjenska eller Issyk-kulska provinsen kring Transi- 
oliska Alatau med dess utgreningar, begränsad af Tschu- 
floden och oden Ili samt sjön Balkasch och i söder sträc- 
kande sig till Thian-Schans bergskedja. . 
| Att uppräkna alla de fynd, vi under vår vistelse här 
gjorde skulle blifva alltför vidlyftigt; jag vill därför endast 
hänvisa till en systematisk förteckning, som är afsedd att 
framdeles publiceras, samt här blott nämna några af de in- 
tressantaste arterna utom de förut nämnda, nemligen bland 
Coleoptera: Callisthenus elegans, Carabus Lindemanni, Nebria 
psammophila, Bembidium amnicola, Astrabadense, irroratum och 
Msidiosum, Öphonus discors och chlorizans, Cymindis stygius, 
Amara turkmemica, Pseudotaphoxenus juvencus och parvulus, 
- Heterocerus turamicus, Ocypus fusco-aeneus, Tachinus Sahlbergi 
oFauv. n. sp., Blitophaga sinuato-rugosa, Agrilus albogularis, 
 Cerallus turkestanicus, Danacaea argentata mn. sp., Tentyria 
acuticollis Reitt. n. sp., Dichillus nigritulus, Blaps transver- 
salis et var. evanida, Prosodes rugulosa et varr. plur. och va- 
lidus, Platyscelis ovata, striata och Heydeni, Penthicus tuber- 
€ulosus, Calolaena turkestanica, Omophlus deserticola, Omophlina 
£orvus, Pedilus fuscus och errans, Notoxus semipunctatus och 


| 


22 John Sahlberg. 


Sahlbergi Pic n. sp., Zonabris Kouschakewitsi, Lytta manicata 
n. sp., Arammichnus Maquartianus, Macrotarsus varius, Orypto- | 
cephalus variolosus och elegantulus, Chrysomela immarginata, 
och Adamsi, Aphthona Sundmannmi, Longitarsus Absinthu och SC 
Coccinella redimita äfvensom bland Hemiptera Hurygaster di- 
laticollis, Emphylocoris testaceus Reut. n. sp., Sehirus parens, Rå 
Phytocoris Sahlbergi Beut. n. sp., Myrmecophyes tibialis, Di- ; 
cyphus orientalis, Globiceps dubius, Megalocaelus tibialis, Byr- 
soptera Tfuscicornis, Psallus cunealis, Plagiognathus pictus och 
Agalliastes pullus 0. s. V. SK 
Ifrån Dschilaryk begåfvo vi oss till vestligaste ändan af 
Issyk-kul sjö. Vägen går genom klyftan utefter floden Tschu, 
som ofta i skummande raseri störtar fram mellan klipporna. På | 
vägen stannade vi vid stationen Kok-Muinak belägen invid Så 
> ett spakvatten af floden och gjorde här en några timmars ex- - 
kursion. Det intressantaste fynd vi därvid gjorde var den - 
nyligen beskrifna vackra Dytisciden Anagabus Semenovi, 
som togs i ett tiotal exemplar under småstenar på en bank - 
vid foden. För öfrigt anträffade vi Hydroporus Semenovi, ” 
Limmnebius mnitidus, Zonabris sibirica, umifasciata och Staudin- 
geri, Agelastica orienialis och Ebaeus erythropus. NE 
Landsvägen följde ännu foden åt tills den några kilos 
meter från insjön böjer sig åt öster till stationen Kutemaldi. | 
Följande dag skyndade vi oss fram till Issyk-kuls strän- 
der för att taga denna märkvärdiga sjö i närmare betrak- 
tande. Den betydliga 20 mil långa insjön ligger på sem 
höjd af omkring 1,500 meter öfver hafvets nivå och före- 
faller i stort sedd likasom inklämd mellan skyhöga berg, bod 
bland hvilka de i öster belägna småningom stiga upp till 
den ansenliga höjden af öfver 7,000 meter. Utsigten öfver 
sjön är därför i allo storartad, men omgifningarna förefalla 
ödsliga och kala. I nordvest omgifves vattenbassängen EN R 
en hög platå med hård stenig, likasom stenlagd, jordmån - 
och endast vid sjelfva vattenkanten finnes ett smalt band 
af gungfily med ymnig Carex-vegetation och spridda Saliz- 7; 
buskar, och ute i sjön synes på fera ställen ymnig Vassa. å 
Vattnet var temligen grumligt och hade saltaktig smak.” 
Floran och insektfaunan buro en tydlig nordisk prägel, så 
att man nästan kunde tycka sig vara på exkursion vid når 


ES 


NS JR 


- 


N:o 1] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898—99. 23 


gon hafsvik vid Finlands kuster. Vi följde stranden åt ända 
till dess vestligaste hörn, som var omgifvet af en större 
sumpig äng, hvilken sträckte sig ända till den knappt mer än 
en kilometer aflägsna vattenrika bergsloden Tschu, som upp- 
rinner i flera källfloder i sydvest och med vild fart störtar 
ned från bergen, men här stannar i sitt lopp liksom görande 
honnör för den väldiga insjön, då den skall passera densamma. 
Ja båda dessa vatten äro t. o. med förenade medelst ett smalt 
till en del af menniskohand utgräft vattendrag, i hvilket 
strömmen olika tider- går i olika riktning, beroende på vat- 
tenståndet i sjön: Man måste därför verkligen förvåna sig 
öfver, att den väldiga vattenmassan skall kunna hållas så 
högt uppe fera hundra meter öfver den helt nära belägna 
vida Kirgiser slätten. Ja månne icke den dag skall komma, 
då till följd af någon jordbäfning denna sjö skall störta sig. 
ner genom Tschu flodens klyfta och öfversvämma låglandet 
vid dess nedre lopp? 

På aftonen vandrade vi öfver den hårda, nästan flacka 
steniga bergsplatån, som har sparsam vegetation af örter 
och buskar samt funno krypande på marken flera exemplar 
af den vackert glänsande Prosodes fulminans samt de lika- 
ledes svarta glänsande Anatolica impressa och Colposcelis 
hybrida och i blommorna af en Allium fera rariteter bl. a. 


den för vetenskapen nya Trogoderma dichroa Reitt. 


Traktens insektfauna visade således en underlig bland- 
ning af nordeuropeiska och rent centralasiatiska former. Det 


nordeuropeiska elementet representerades exempelvis af föl- 


jande arter Coleoptera: Pterostichus nigrita och diligens, Pla- 
tynus 6-punctatus, gracilipes och Archangelicus, Harpalus 


> distinguendus, Haliplus immaculatus, Caelambus impressso-puncta- 


tus, Hygrotus inaequalis, Helophorus laticollis, Trogophloeus 
corticinus, Stenus pallitarsis, Paederus fuscipes, Philonthus 


"fuscipennis, rotundicollis och quisquiliarius, Gabrius nigritulus, 


Myllaena intermedia, Rhinonchus inconspectus, Gymnetron 
- Beccabungae, Apion sulcifrons, Gallerucella Nymphae och tenella 
och bland Hemiptera af Aelia acuminata, Corizus Hyoscyami, 
Adelphocoris seticornis och Cyrtorrhinus Caricis. 
Såsom rent centralasiatiska kunde nämnas af Coleoptera: 


— Bembidium insidiosum, Microdera brachypus, Laceobius littoralis 


) | VESA EA höjde 
21 John Sahlberg. [SLVT S 


n. Sp, Lareyma quadricollis, Stenus lacustris, Falagria col- 
laris, Dermestes coronatus, Trogoderma dichroa Del DSP 5 
okodiws Grombezewskyi, Zorochrus subaequalis Schwarz n. S 
sp., Cantharis tenue-limbatus, Malachius Uinearis, Simoderus 
reflexicollis, Cerallus bicolor, Anatolica impressa, Colposcelis äv 
hybrida, Prosodes dä dar: Pterocoma subarmata, Cabirus 
picipes, Melanesthes subcoriaceus, Steropes caspius, Nofo du in- 
terruptus, Zonabris pilosella un. Sp., Sitona molitor, Piezomias 
Hauseri, Cleonus foveicollis, Donacia Sahlbergi Jac. n. sp. 
och ACA, Cryptocephalus scapulitarsis, variolosus och di-- 
lutellus och al Hemiptera Dolycoris varicornis och AN 
sanguineus. 

Återkomna till Dschilaryk företogo vi ännu 2 dagar ex- | 
kursioner i omnejden, förrän vi anträdde resan till staden 
Vernyi, som var bestämd till slutpunkten för vår forsknings- 
färd. Då den stora landsvägen, där en ordnad stjutsförening 
är fastställd, gör en stor omväg, beslöto vi att söka komma 
fram längs en genväg. En stjutsrättare erbjöd sig då att för 
en betingad stjutslega låta forsla oss denna väg fram ända a 
till första stationen på stora landsvägen, dit vägen var mellan 
9 och 10 mil. Han lofvade ombyte af hästar vid särskilda 
stationer och kirgisbyar, tillskottshästar för färden apor 
Alatau 0. 8. v., hvarigenom resan skulle gå snabbt och kunna 
il sval isar på en dag. : 

Morgonen den 25 Juli vid daggryningen begåfvo vi oss 
åstad. Vägen gick först tvärs öfver Tschufloden, där en bro Gö 
var Alan och sedan längs blomsterrika Sen och ängar 
till den gamla gästgifvarestationen Karabulavsk. Trakten 
föreföll mycket insektrik och med Tantali kval färdades vi 
fram. En stor svart Lamellicorn, som vi från sesam 
upptäckte sittande på blommor, lockade oss att hoppa ner 
och så insamlade vi talrika SSR af denna, som befanns 
vara en varietet af Phyllopertha glabra. Sedan gick vägen 
tvärs öfver en gren af Alatau till en början jämnt stigande ; 
oafbrutet en hel mil till bergssadeln. Då uppfärden FR 
långsamt, ehuru 5 hästar spändes i redet, fingo vi tid att vid 
ön af vägen samla insekter och an några intressanta 3 
arter, däribland den vackra Lytta flavovittata, som.förekorm i 
stor mängd sammanpackad på några storbladiga örter ganska V 


a 
j N 


Sr FI BÖNER AES EN Ers a dr SRK NA IN 
KEN:0L] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898—99. 25 


högt uppe på åsen. På norra sluttningen gick vägen temligen 
brant nedåt följande en bäck till en i en bergdal belägen 
kirgisby, Sari Dschas, där vi stannade i förhoppning om att 
ändtligen komma i åtnjutande af det utlofvade hästombytet. 
Emellertid blef intet af saken, hästarna sattes på bete för att 
sedan fortsätta färden och vi tvungos sålunda att vänta några 
timmar. Tiden använde vi till att vända stenar på fältbac- 
karna nära kirgisernas tält samt att undersöka den förbifly- 
tande bäcken. Detta fortsattes i temligen häftigt reon med 
ganska stor framgång, 1 det vi funno flera intressanta arter, 
som vi ej förut tagit t. ex. den stora och vackra Carabus 
(Cratocephalus) cicatricosus, C. subparallelus, Bembidium substria- 
tum, Amara intermedia, Anatolica longithorax, Blaps umbilicata 
och Prosodes transfuga. Till slut tvungos vi dock att söka 
skydd för regnet i ett kirgistält, där ett rykande thekök vän- 
o+tade oss. Efter att hafva intagit vår måltid och närmare 
tagit tältet med dess bohag i särskådande fortsatte vi resan. 
Vägen går oafbrutet nedåt längs den brusande bäcken, 
och snart kommo vi in 1 en djup klyfta mellan höga och 
branta klippor af ett högeligen romantiskt utseende. Den 
infallande skymningen ger åt trakten en dyster och hemlig- 
 hetsfull prägel. Ofta ser det ut, som om skyhöga bergväggar 
skulle helt och hållet stänga vägen, då i sista stund åter ett 
smalt pass öppnar sig och leder in i en ny bergsklyfta. Detta 
 fortfar en lång tid och först då fullt mörker råder, komma. 
vi ut ur berglandet inpå steppen. Vår kusk blir alltmer 
sömnig; hästarna likaså. De stanna emellanåt aldeles och 
vi få då ,hosta upp" kusken och komma så ett litet stycke 
framåt, då detsamma åter måste upprepas. Till slut hoppar 
- kusken af på den ödsliga steppen, tillkännagifver att hästarna 
äro uttröttade, löser dem från redet och lemnar dem fria att 
ogå på bete. Högeligen missbelåtna öfver att sålunda hafva 
blifvit besvikna eller bedragna, hafva vi intet annat råd än 
att söka lugna oss samt göra för oss så bekvämt som möjligt 
i tarantassen och försöka sofva. Efter en stund äro alla i 
djup sömn och så förgå några timmar. Då jag sedan upp- 
vaknar äro kusk och hästar försvunna. Jag börjar att ropa 
och söka. Intet svar. Till slut kryper dock kusken till min 
— öfverraskning fram underifrån tarantassen, där han sökt sig 


SOM John Sahlberg. ROAT 


skydd för det ännu fortfarande regnet samt djupt insomnat, 
men af mig icke. kunnat upptäckas till följd af mörkret. Jag 


FVO 


yrkar på att få resa vidare. Då går han att söka hästarna NG 
men dröjer länge på färden samt återvänder slutligen med 


det besked att hästarna äro försvunna. I denna hjelplösa 2 
belägenhet få vi länge förblifva. Vi antaga att hästarna - 


rymt sin väg; kanske begifvit sig hem. Kusken grälar och 


svärjer ock så invänta vi morgonens gryning, då han åter 
går att söka sina hästar. Efter åter en lång väntan, se vi 


honom återvända med dessa, hvilka hade begifvit sig till ett. & 


kirgistält, där de tillvaratagits, och så slippa vi ändtligen från 
detta obehagliga äfventyr och få fortsätta resan. Vi färdas 


åter i ostlig riktning. Åt söder hafva vi nu Alatau med dess 
höga och branta bergväggar och af djupa klyftor sönder- 
skurna snöbetäckta kam, något påminnande om Alexanders- 
kedjan, dock med en stor olikhet. Högt uppe på bergsslutt- 


ningen synas här och där likasom upphängda på bergsväg- 


garna mörkgröna skogar af den vackra granarten Abies 
Schrenki. Detta gör på oss ett ganska angenämt intryck, ty 


sedan vi lemmnat trakten af Moskou hafva vi ej sett några 


barrträd. 


Först på aftonen den 26 Juli anlände vi till sad ; 
Vernyi och togo in på ett hotell, där efter hvad vi hörde den 


Brotheruska expeditionen kort förut en längre tid logerat. 


Här uppehöllo vi oss och gjorde längre och kortare ÖN 


kursioner under en veckas tid nöjda öfver att få i någon mån 


njuta af det bildade lifvets bekvämligheter. 


Den 27 och 28 juli vandrade vi upp mot sluttningen äg 7 
Alatau delvis åtföljande den genom staden rinnande floden. 
Trakten närmast staden är stepplk; vegetationen är omväx- 


lande, ställvis sparsam bestående af låga örter, ställvis af 5: 


buskar af olika slag. Så vandrade vi öfver en ganska stor 
terräng, som så godt som uteslutande var bevuxen med låg- - 
växta buskar af Rosa pimpinellifolia. Bergets fot upptages 
af rundade jordkullar, som hafva en utomordentlig frodig - 
örtvegetation. Här växa höga Umbellater, Synanthereer och - 
flera andra växter bildande täta häckar, hvari vandraren för- - 
svinner med hela sin längd, då han söker intränga hit. I 


Fr 


NEO0 Entomol. forskningsresor ären 1893—96 samt 1898—99. 27 


bäckdalarna finnas lundar och löfskogar, i hvilka vilda äp- 
pelträd och hagtornbuskar spela en vigtig roll. 

Insektfaunan visade sig ej så rik, som man kunnat vänta. 
Åtminstone var fångsten denna årstid bland denna frodiga 
vegetation förenad med svårigheter och föga inbringande. 
Invid fodstranden samt på magra sandiga kullar äfvensom 
under mossa vid trädens rötter funnos dock arter af intresse. 
I trakten förekommo många nordeuropeiska och sibiriska 
former, men äfven en mängd centralasiatiska, som vi ej hade 
funnit vester om -Tschu floden. 

En afton vandrade vi ut för att försöka vår lycka i 
köderfångst samt fångsten med lampa och togo vägen nedåt 
steppen. Vi upphängde våra köder samt skulle just börja 
vitja dem, då plötsligt ett häftigt oväder uppstod och i ett : 
nu blefvo vi genomblötta af regnet samt omsvepta af dju- 
paste mörker. Lampan slocknade och vi voro i en svår be- 
lägenhet. Huru skulle vi nu hitta tillbaka längs den smala 
gångstigen, vi följt? För att ej i mörkret åtskiljas, togo vi 
hvarandra i handen och sökte trefva oss fram till staden. 
Detta hade varit rakt omöjligt, om ej blixtarna då och då 
hade upplyst trakten, så att vi kunde bestämma vår kosa. 
Till vår lycka följde ock den ena ljungelden med påföljande 
åskdunder tätt efter den andra, så att vi ej länge behöfde 
vara i mörker. En gång störtade vi helt oförmpdadt ned i 
en djup kanal, där lyckligtvis dock fanns blott obetydligt 
vatten i bottnet. Vi väntade här nere tills en ny blixt väg- 
ledde oss så, att vi kunde klifva upp. HEfter par timmar 
uppnådde vi staden, som var mörk som en graf, då inga 
gatlyktor denna årstid tändas. Nästan inga menniskor voro. 
— mera 1 rörelse och med möda kunde vi återfinna vårt hotel. 

Efter en längre tids bultande på porten sluppo vi ändtligen 
"in och voro räddade. 

Den 30 Juli företogo vi en ridfärd upp till bergen. 
Färden blef temligen besvärlig och äfventyrlig och dock utan 
synnerligt resultat i vetenskapligt afseende. Vi hade anställt 
en kirgis med 4 ridhästar, af hvilka en var lastad med vårt 
pagage, och på morgonen begåfvo vi oss åstad. Först redo 
vi vesterut längs steppen och följde sedan en af Tlis bifloder, 
som störtar ner genom en klyfta i Alatau. I början var vä- 


ET LÅN a SP TE LAG "TU VE BANAR ARA 
fe 4 V « v t FYVES a 

Se TRY NE 

6 rr a fr 


28 ; John Sahlberg. (XLYIT 


gen ganska god, men sedan vi kommit högre upp blef denn 


allt svårare och brantare och ridten för oss, som voro ovana, 


=> 


ganska mödosam. Floden brusade fram, mellan branta klip- 
por och ridstigen fick söka sig fram, där terrängen det med- 
gaf. På ett ställe syntes den helt och hållet vara stängd af 
en väldig klippa, som sträckte sig ut öfver floden. Vår kir- 


gis hoppade af och bad oss vänta tills han kommit öfver och 
gifvit oss till känna, att vi kunde följa efter. Derpå satte 
han sig upp, gaf hästen ett slag af pisken och red in i den 


strida strömmen, hukade sig ned utefter hästryggen och red 


så ledande lasthästen efter sig under klippan upp mot ström- pe 


men och försvann för vår åsyn. Efter en stund sågo vi till 


vår bestörtning lasthästen komma tillbaka i vild flykt och 


med blodigt hufvud. Emellertid dröjde det ej länge innan 


kirgisen var honom hack i häl, tog fast honom och begat sig 


änyo in i det brusande vattnet samt kom lyckligt öfver, 
hvarefter han ropade att vi skulle följa efter. Vi togo mod 


på oss, gjorde på samma sätt, som vi sett vår förare göra, och — 


kommo helskinnade öfver Fd Lasthästen hade första, gån- 


gen rifvit sig på den skrofliga klippan, blifvit skrämd, slitit 3 


sig lös och sökt vända om mot hemmet. 


Mot aftonen försvann stigen nästan alldeles och hästarna 
fingo sjelf leta sig fram mellan stenblocken, hvarvid vi måste 


beundra deras säkra steg och förmåga att Jol bör: Vår afsigt 
var att till natten komma fram till några kirgistält uppe på 


bergssluttningen, men i en liten bergdal hoppade vår ledsa- 


gare plötsligt ned af hästen och tillkännagaf, att vi måste 


stanna här öfver natten. Vi sutto af, släppte hästarna på 


bete, sedan vi enligt traktens sed hopbundit deras framfötter ; 
för att hindra dem att rymma, samt bredde ut vår tältduk 
under ett stort vildäppelträd; och i och med detsamma hade 


vi fullt mörker. Med möda kunde vi sedan finna några trä- ' 


stycken, laga upp eld och bereda oss the. Sedan svepte vi 
om oss våra resfiltar och lade oss ned på vår tältduk och 
inslumrade så godt vi kunde, ganska svårt plågade af — — 


köld (!). | 


Vid daggryningen bröto vi åter upp Ja kommo snart 


till så oländig mark, att vi imsågo, att det hade varit lifsfar- SR 


N:o 1] Entomol. forskningsresor åren 1893—96 samt 1898—99. 20 


ligt att rida här, om vi hade blifvit öfverraskade af det här i 
södern så hastigt påfallande mörkret. : 
Målet för vår resa skulle blifva en  fjellsjö benämnd 


"Tshassikul, som ligger nära intill sjögränsen, men då vi 


kommo till det ställe, där ridspången leder öfver floden, och 
hvarest en enkel bro varit byggd, funno vi den vara bort- 


ryckt af den rasande strömmen, som blifvit mäktig genom 
senaste dagars störtregn. Då det nu var omöjligt att komma 
vidare fram ridande, lemnade vi hästarna åter på bete, gömde 
vårt pagage och började klättra upp för berget i hopp att 
högre upp finna något ställe, där vi kunde öfvergå floden. 


Detta lyckades ej, men i bergskräfvorna funnö vi mogna 


hallon, hvilket var den enda gång vi under sommarn träffat 


på några vilda bär. Sedan vi ännu samlat några insekter 
här uppe och bland annat fingo undersöka torkade stammar 


af Abies Schrencki, klättrade vi åter ner och återvände till 


våra hästar. 


Under det vi vid frukostmåltiden språkade med vår fö- 
rare och yttrade missnöje öfver att icke hafva nått målet för 
vår ridtur, försäkrade denne, att en kirgis nog kan öfver- 
vinna sådana hinder som den brusande floden, samt lofvade fast. 
genast rida öfver den med sin goda häst, ehuru han ingalunda. 


kunde svara för, att vi med lifvet skulle komma öfver. För 


att få något minne från den ifrågavarande sjön, beslöto vi 
då, att låta mannen rida fram till dess strand, försåg honom 
med en vattenhåf och insektburk samt bad honom hemta oss 
några insekter från sjöstranden. Han satte sig upp, red i 


— sporrsträck nedåt längs flodstranden och försvann från vår 


åsyn. Under väntan fingo vi tid att göra en grundlig exkur- 


sion, och insamlade därvid ett icke obetydligt antal insekter, 
bland hvilka särskildt gladde mig några exemplar af den 


stora och sällsynta Carabus (Cratocephalus) Solskyr. Efter par 
timmars tid återvände vår kirgis, sedan han fullgjort sitt 


uppdrag. För att hinna hem till natten måste vi anträda 
återfärden. Under rasttider blefvo vi ännu 1 tillfälle att göra 
några exkursioner, men till följd af skakningen på hästryg- 


gen hade en stor del af de spädare insekterna i våra burkar 
blifvit förstörda. Vi insågo då, att sådana ridexkursioner, 
där man icke får tid att samla ordentligt samt conservera sin 


RN 


30 John Sahlberg. TXENTS 


fångst, och hvilka visserligen kunna hafva sitt intresse för 
en turist, icke 1 allmänhet äro att rekommendera för en en- 
tomolog. De äro förenade med ganska stora kostnader, taga 
mycken tid i anspråk och lemna dock ett ringa utbyte. 
Sedan jag nu i korthet skildrat våra exkursioner i trak- 
ten af Vernyi, vill jag uppräkna några af de intressantaste 
därunder gjorda fynd. Bland Coleoptera förtjera nämnas: 


Carabus Solskyi, Kuldtschaensis och striatulus, Diachila Fausti, ; 


Bembidium ovalipenne, albomaculatum n. sp. och petrosum, 
Tachypus transcaspius, Ohlaenius melampus, Pseudotaphoxenus 


laticollis, Trichocellus abscuritarsis, Lathrobium Sahlbergi Fauv. 


n. sSp., ÖOcypus angustulus, Gnypeta turkomana, Scaphium Na 
quadraticolle, Hypnoidus rufescens, Perisphinctus picticollis, 
Laena brevipennis Reitt. no. sp., Anthicus Sahlbergi Pic. n. 
sp., Arammichnus vexator, Ptochus Sahlbergi Beitt. n. sp., 
Tylodrusus caucasicus, Sitona fronto och parallelipennis, Micco- 
trogus festivus, Tomicus Huuseri, Pityogenes bistridentatus, 


Gynandrophthalma Stenroosi Jac. n. sp., Aphthona Sundmanm Sd 
och "Longitarsus asperifoliarum samt af Hemiptera Nemocoris 


Fallen, Dicyphus melanocer us, Orthotr US turamicus och Macro- 
tylus eruciatus. 


Den 3 Augusti anträdde vi vår återresa följande stora 
landsvägen till Kurdai station, där vi gjorde exkursioner un- 
der 2 dagars tid. Stationen ob invid en sommartiden IAN 
torkande flod på norra sluttningen af Kendyktau, ett nordvest- g 
ligt utsprång från Alatau af obetydlig höjd och med långsamt 
sluttande sidor. Trakten var mycket intressant och omväx-+ - 
lande. Under stenar i floddalen, i små steniga vattensam- 
lingar uti den uttorkade flodens strömfåra, under ruttnande 
vegetabilier vid sidan af höstackar samt framför allt på 
blommor på sandiga fältbackar funno vi ett rikt insektlif 
samt insamlade en hel mängd arter, som vi ej förut påträffat, 
några 1 talrika exemplar. Af intressantare Coleoptera från - 
denna trakt kunde nämnas: Cicindela obliquefasciata Var. 


Kirilovi, Lebia Wimaculata, Cymindis simplex, Deronectes 


abnormicollis och airumlus, Laccobius sinuatus, Acanthoberosus 


N:o 1] Entomol.' forskningsresor åren 1893—96 samt 1898—99. 13 


Lenkoranus, Ochthebius perduwrus, Laeliaena sparsa nov. gen. 
et sp., Lareymia quadricollis, Trogophloeus rivularis, Stilicus 
capitalis, Philonthus dimidiatus, maritimus och pullus, Atheta 
degerrima, Atomaria herbigrada, Onthophagus Koschantschikoffi, 
Anatolica pseudoscytis, Calyptopsis laevigata, Zonabris Schrenki, 
pullata, gebraea och atrata, Myiodes subdipterus var. pallescens, 
Emenadia bimaculata och Cleonus candidatus samt af Hemip- 
tera Dasycoris pallidus Reitt. n. sp. och Stenocephalus Fer- 
ganensis. s | 

Ännu stannade vi inom BSemirjetschenska gebitet vid 
stationen Konstantinovskaja, där vi exkurrerade den 6 Augusti. 
Äfven här gjordes en rik skörd dels på den blomsterrika 
steppen dels i och invid floden Tschu, som här har ett lugnt 
lopp och leriga stränder samt är omgifven af vidsträckta täta 
häckar af Phragmites och andra strandgräs, där talrika vild- 
svin skola hafva sitt tillhåll. 

Af Coleoptera härifrån må nämnas den vackra och 
sällsynta OCarabiciden Mastax thermarum, som togs i tal- 
rika exemplar under stenar på en gräsrik plats å lerjord 
nära bron öfver Tschu-floden, samt dessutom: Omophrum 
rotundatum, Dyschirius attenuatus och Euphruticus, Chlaemus 
tenue-limbatlus och flavicornis, Epomis Karelini, Pterostichus cre- 
nNato-striatus, Cymindis rufesceus, Platynus punctibasis, Sym- 
biodyta marginella, Laccobius alternans och argillaceus n. sp., 
Stiliceus capitalis, Tachyusa opacella, Trichodes spectabilis var. 
Kuwerti, Blaps granulata, Formicomus mnobilis, Anthucus gra- 
cilis, Lixus incanescens, Larimnus inflatirostris, Hemirhamphus 
emnereus, Apion validum, Monolepta angustula och Cassida 
Turkmenica samt bland Hemiptera Orthotylus minutus, Soleno- 
Lxyphus fuscovenosus, Malthacosoma punctipennis och Tuponia 
sutwralis Rewt. n. sp. : 
| Sedan vi kommit öfver floden Tschu gick färden utan 
några längre afbrott genom den Taschkentska naturhistoriska 
"provinsen. Därunder fingo vi läska oss med herrliga vindruf- 
vor och flera slag af välsmakliga meloner, som vi fingo köpa 
för mycket billigt pris af Sarterna imvid vägen. Endast då vi 
någon gång måste vänta på hästar, blefvo vi i tillfälle att - 
göra små exkursioner. Dock ville vi offra en eftermiddags- 
stund på Bekljar-bek station, där vi 5 veckor tidigare gjort en 


39 John Sahlberg. XLVI ö 


så god skörd. i Särskildt hägrade för oss hoppet, att nu möj- ij 
ligen lyckas upptäcka honan af den förut omnämnda Polyar- 
thron Unionis. Olyckligtvis fördröjdes resan emot gjorda 

beräkningar så, att vi temligen sent på aftonen den 10 Au- 
gusti kommo fram och därför kunde egna endast par timmars 

tid till samlande. Någon Polyarthron syntes ej mera, och 
knappt några anmärkningsvärda Coleoptera togos, men i stäl- 

let fingo vi glädja oss af några Hemiptera af stort intresse 

såsom Aelia simillina Reut. n. sp., Plagiorrhamma concolor 

Reut. n. sp., samt Oncotylus vittaticeps. 

Den 12 Augusti "anlände vi till floden Syr Darja och 
stannade vid. stationen Tschinas för att undersöka den ste- 
niga med Tamarix och andra spridda buskar bevuxna stran- 
den vid en här utmynnande biflod... Under den korta ex- 
kursionen funno vi ett icke ringa antal sällsynta arter såsom 
bland Coleoptera: Tetragonoderus intermedius, Bembidium 4- 
plagratum, Laccobius pallidissimus, Blaps inflexa, Steropes 
caspius, Laccobius pallidissimus och Stylosomus flavus samt 
af Hemiptera Tarisa fraudatrix, Tuponia elegans och con- 
cinna. 

Följande dag samlade vi en kort stund på den s. k. 
Hungerssteppen och togo bl. a. af Coleoptera Formicomus no- 
bilis och Zonabris 11-notata samt af Hemiptera Agraphopus 
femoralis och några intressanta Lygaeider, som ännu icke 
äro bestämda. e | 

För att vinna tid att ännu göra en dags exkursion 
inom Turkestan reste vi genom nätter och dagar, men hade 
därunder ofta missödet att få ligga på stationerna och vänta 
på hästar. Vi hade visserligen af Guvernören erhållit de 
bästa rekommendationspapper, hvilka berättigade oss att få 
skjutshästar framför andra resande; men denna årstid tyck- 
tes många ryssar vara 1 rörelse och det befanns, att nästan 
alla hade dylika skrifvelser att uppvisa; så att man fick nöja 
sig) med att vänta på sin tur. Då vi därvid måste bevaka ' 
vår rätt, vågade vi hvarken sofva eller exkurrera. 

Stallöner Dschandai invid floden Seravschan hade vi 
utvalt till exkursionsplats för den 15 Augusti. Här hade 
en hemsk farsot rasat, sedan vi sist passerade orten, neml. 
den beryktade Mervstebonn som hemsökt isynnerhet Sarterna, 


N:o 1] Entomol. forskningsresor åren 1895—96 samt 1898—-99. 33 


hvilka föra ett trögt, stillasittande lif, och detta så allmänt, 
att nästan i hvarje familj någon person under sommaren af- 
lidit. Till slut hade sjukdomen injagat en sådan skräck, att 
en stor del af innevånarna flytt bort, hvarför byn föreföll 
nästan öde. Också synes den sumpiga väl odlade floddalen 
hafva ett högst osundt klimat. 

Af Coleoptera, som här insamlades, förtjena nämnas Ci- 
cindela sublacerata, Dyschirius recurvus, Broscus asiaticus, 
Ophonus caucasicus och Israelita, Laccobius pallidissimus, Acan- 
thoberosus Sarmarkanti och Lenkoranus, Paederus albipilis, 
Blaps seriata, Phyllobius Solskyi och Coccinella buphtalma 
samt bland Hemiptera Camptobrochys pilipes. 


Vi hade nu på de tvenne sista nätterna nästan aldeles - 


icke fått sofva, men vi tröstade oss med att, då vi ändtligen 
uppnått jernvägen, få taga vår skada igen i de rymliga och 
bekväma boggievagongerna, som vi lärt känna på den trans- 
kaspiska jernbanan; men våra förhoppningar blefvo bittert 
gäckade. 

Vi anlände till Samarkand den den 16 Augusti på ef- 
termiddagen och foro rakt till jernvägsstationen, ty tåget 
skulle kort därpå afgå. En stor trängsel och brådska rådde 
vid stationen. Man kappades att få sitt bagage inlemnadt 
och de, som kände till mysterier och sed vid denna bana, 
lyckades snart blifva klara, under det vi fingo stå och bida 
med våra biljetter snart sagt en timmes tid. I sista ögon- 
blicket, just då tåget redan satt sig i gång, sluppo vi med 
våra saker upp 1 en vagong, men funno till vår öfverrask- 
ning, att alla platser voro till yttersta trängsel upptagna. 
Icke blott på bänkarna sutto resande tätt intill hvarandra 
utan ock på golf och hyllor voro personer utsträckta, så att 
endast här och där fanns någon plats att stå. Så uttröttade 
och sömniga vi än voro kunde vi icke ens få några sittplatser 
än mindre något ställe, där vi kunde lägga oss. Min son stod 
lutad mot en hop kappsäckar, som voro uppstaplade i en 


knut, öfverväldigades af sömn och inslumrade lugnt 1 nästan 


stående ställning. Jag fick nöja mig med att blifva stående 
på golfvet och sökte bekämpa sömnen genom att flytta mig 
från ställe till ställe, där något rum fanns emellan de sof- 


vande passagerarena. Konduktören, för hvilken vi klagade 


RE 


3 


FATT John Sahlberg. ; [XLV 


öfver vår svåra belägenhet, lofvade oss en hel bänk sedan 
några resande efter par timmar skulle afstiga, och jag läng- 
tade efter denna stund såsom efter befrielse från ett fän- 
gelse; men huru häpen blef jag ej, då platsen genast upp- 
togs af några andra, och intet annat återstod än att till- 
bringa hela natten 1 samma olidliga belägenhet och försöka 
glädjas” öfver att se andras lycka att hafva tillfälle att 
— sofva. 

Då vi flera gånger under sommaren i den förfärliga 
hettan fått törsta halfva dagen och känna tungan fastklib- 
bas vid gommen, var detta visst en svår plåga, men denna 
var dock vida lättare, än den jag denna natt led: att hela 
natten plågas af yttersta behof att sofva, hafva intet att 
göra 1 den halfmörka vagongen, men icke kunna tillfreds- 
ställa sitt behof, emedan man saknar plats att lägga sig, ja 
t. o. m. att sitta. Detta kan väl ingen föreställa sig som 
icke varit 1 samma belägenhet. | 

Först på morgonen räddades vi ur denna svåra situa- 
tion. Floden Amu Darja hade nemligen öfversvämmat sina 
bräddar och förstört jernvägsbron, och därvid hade endast 
ett helt ringa antal vagnar blifvit på östra sidan af floden, 
och i dem måste alla resande från Samarkand sammanpac- 
kas på färden intill denna flod. Nu foro vi med båtar öfver 
till andra stranden och fingo godt rum i de stora och be- 
kväma boggievagnarna. Det behöfver ej sägas, att vi här 
inom några minuter voro i djupaste sömn. 

Sålunda kommo vi till Repeteks station, där vi planerat 
att göra en grundligare exkursion för att ännu lära känna 
insektlifvet under hösten i en sandöken i Buchara. För att 
gifva en bild häraf vill jag i korthet skildra våra exkursio- 
ner här den 17 och 18 Augusti. 

Vi ankomma till jernvägsstationen, inlogera oss i vänt- 
salen, som tillika är restaurationsrum. Medförda filtar ut- 


bredda på golfvet eller träbänkar, utgöra våra sängar. Det 


är midagstid och vi begifva oss genast på exkursion. Öfver- 
allt synas fygsandskullar, där endast enstaka buskar eller 


pygmeiska träd af egendomligt utseende, tillhörande Papilio- NS 


naceernas eller Salsolaceernas grupp, med sina ofantligt långa 
i sanden krypande rötter och hårda elastiska blad samt sina 


ENSO] Entomol. forskningsresor aren 1895-96 samt 1898—99. 35 


högst besynnerliga, mångformade, för ökenlifvet organiserade 
frukter, stå trotsande de orkanlika ökenvindarnas framfart. 
Endast några små tufvor af en Avena-art eller något närstå- 
ende gräs växer här och där mellan den hvita sanden, som 
är slätsopad såsom snödrifvor efter yrväder i norden. Vi 
gå fram, se icke tecken till lif på den heta sanden. Det är 
nu vackert och lugnt och vi begynna ifrigt håfva på buskar 
och finna en myckenhet af de besynnerligaste Hemiptera. 
Icke mindre märkvärdiga uppletas 1 de fåtaliga enstaka gräs- 
tufvorna. Det märkvärdiga nya Capsidslägtet Aspidacanthus 
Reut. med klotrundadt hufvud och nållik tagg på skutellen, 
den stora och vackra Coreiden Cerinthus Lehmanni samt den 
besynnerliga Dictyophariden Thaumoverga tiarata ådraga sig 
särskildt vår uppmärksamhet, likaså en myckenhet späda fint 
tecknade Atomophora arter. Men vi måste återvända till 
vårt kvarter för att preparera de bräckliga insekterna, innan 
de förtorkas af den nästan tropiska hettan. På aftonen van- 
odra vi åter ut. Då solen börjar sjunka och en behaglig 
svalka utbreder sig öfver sandöknen, vaknar ett nytt insekt- 
lif. De förut så öde sandkullarna hvimla nu af stora skal- 
baggar. Många vackra Pseudopimelider t. ex. den grannt 
brokiga Sternodes caspwvus, Trigonoscelis fasciculi-tarsis löpa - 
här omkring, så att inom kort sanden blir krusad af deras 
fotspår. Helt plötsligt öfverraskas vi af mörkret. Den med- 
förda lyktan antändes och vi få nu börja anställa jakt på 
nattliga insekter. Den vackra kraftigt byggda Carabiciden 
Discoptera Komarovi blir nu föremålet för vår fångst. Med 
lyktan utsträckt framför oss söka vi den på sanden, men så 
snart vi blifva varse ett exemplar, flyr det med blixtens 
snabbhet och man måste vara ytterst kvick för att fånga det- 
samma. Men härvid visar sig min son vara mycket skicklig, 
det ena exemplaret efter det andra blir hans byte. Det gäl- 
ler att genast med handen slå efter insekten och gripa den 
jämte handen full af sand. Emellanåt öfverraskas han af 
ett giftigt stygn; han har på samma sätt gripit en vacker 
nattlig Mutilla. Äfven träffa vi här den stora och vackra 
Argyrophana deserti, med kvastar på tarserna för att sopa 
undan sanden. Några individer af denna och andra Tene- 
brionider fångas ock på utlagdt bete af melonskal. Sedan 


36 John Sahlberg. 


breda vi ut lakanet, ställa lyktan därpå, lägga oss ned och 
se huru insekter komma flygande och ,plumsa" mot lakanet. 
Coleoptera och Hemiptera af många slag inplockas i våra 
burkar och med denna fångst fortsätta vi ända tills öfver 
midnatt, på vi uttröttade men rikt lastade med byte åter- 
vända till vårt nattkvarter. Följande morgon måste vi ti- - 
digt upp för att preparera fångsten och åter slippa ut RA 4 


exkursion. 


Vi hade således full sysselsättning så godt som a dag och É 
natt. Dock insågo vi lätt, att hvad Coleoptera angår denna =: 
årstid ingalunda var gynnsam. Hade vi varit här i April 
eller Maj, skulle vi säkert hafva insamlat dubbelt så många - 


arter på lika lång tid. Af de vi nu togo vill jag nämna: 


Discoptera Komarovi, Leucoserica aremicola, Adoretus validus, 
Sphenaria Antonovi, Blaps striola, Trigonoscelis fasciculi-tarsis, 
Argyrophana deserti, Sternodes caspius, Sympiegocnemis gigan- 
tea och Trichopleurias deserti n. gen. et sp. Dessutom ut- 
valde jag och köpte från en liten samling, som en jernvägs- = 
arbetare hade gjort här tidigare på sommarn: Dioctes con- 


cinnus, Euwutychtus desertr, ÖOrator infantulus och Prionus. 
astaticus. 


per, som hittills af professor Reuter blifvit bearbetade. Pen- 


tatomidae, Coreidae och Capsidae, kan jag anföra följande - 
arter: Tarisa elevata Reut. n. sp., Geotomus latiuseulus 
Reut. n. sp., Menacharus divaricatus, Aelia furcula, Cerinthus 
Lehmanni, Agraphopus suturalis Rent n. sp., Chorosoma lon- É 


gicolle Rör n. Sp., Aspidacanthus myrmecoides Reut. nov. 


gen. et. sp., Nasocoris argyrotrichus, Atomophora bipunctata 4 
Reut. n. sp., lineata Reut., vittna Reut. n. sp. och alba ; 


IENenor AS 

Emellertid voro vi så uttröttade af dessa strapats de atb 
krafterna började svika. Om natten kände jag en lindrig 
feber. Det var därför måhända lyckligt, att tiden till upp- 
brott redan var inne, att vi måste Höskylida hemresan, för 
att den bestämda tiden vara 1 Helsingfors. Vi fortsatte där- 


XVI 


Af Hemiptera gjorde jag däremot så rik och värdefull: : 
skörd, som man gerna kan tänka sig inom palearktiska om- 
de och uppdagade under dessa 2 dagar ett vida större 
antal nya arter än någonstädes förut. Endast af de grup- 


i 
i 


FER NSL INS PVE CT HULT NB INGA RAG RN SLE dar FER rg RA NA 
Å PAN (9 ma RN or ENE "Vv - Inv, SL 


N:o 1] Entomol. forskningsresor ären 1895—96 samt 1898—99. 37 


för färden till Usun Ada, lemnade Asiens jord den 20 Au- 
gusti, reste öfver Caspiska hafvet till staden Petrovsk samt 
sedan med jernvägen direkte hem. 


Såsom af ofvanstående reseskildring framgår, hade vi 
uppehållit oss två månader öster om Caspiska hafvet uti de 
af Rysslands centralasiatiska provinser, som pläga samman- 
fattas under benämningen Turan. Därunder hade vi till- 
ryggalagt inemot 500 mil, hvaraf nära hälften med taran- 
tass. Till följd häraf hade ock en stor del af tiden tagits i 
- anspråk till sjelfva resan, så att endast omkring 30 dagar 
kunna betraktas som egentliga exkursions dagar, de öfriga 
som resedagar. Vår forskningsfärd får därför anses endast 
såsom en rekognoseringsresa genom detta vidsträckta och 
intressanta område. Hufvudresultatet af- denna flygtiga un- 
dersökning är, att området är synnerligen rikt på egendom- 
liga och intressanta insekter, samt förefaller såsom nästan 
- outtömligt på nya arter, hvarför nya expeditioner hit vore i 
högsta grad önskvärda. Detsamma ådagalägger äfven de 
afhandlingar, som fera framstående entomologer i Ryssland 
såsom Semenov, Solsky, Faust, Jakovlew, Jacobson, Tschit- 
scherini, Dochthurow äfvensom 1 andra länder t. ex. v. Heyden, 
Reitter, Hauser, Kraatz m. £., på senare tid utgifvit, och 
hvilka bidraga att öfver Coleopterfaunan 1 dessa förut så 
föga kända länder sprida ett oväntadt ljus. 
; Då likväl äfven min skörd af Coleoptera är icke obe- 
tydlig, i det jag hemfört mer än 1,000 arter, däribland åt- 
— skilliga för vetenskapen nya, och jag dessutom haft tillfälle 
att granska ett icke obetydligt antal Coleoptera insamlade 
oaf mina landsmän Dr. Stenroos och Ingeniör Ahnger, har 
jag ansett mig böra göra en sammanställning af det af fin- 
ska entomologer hopbragta materialet till ett litet bidrag till 
kännedomen om insektfaunan i dessa trakter, hvilket jag 
hoppas skall hafva särskildt värde därigenom, att jag haft 
den stora förmånen, att vid bestämmandet af mitt material 


AS AM 


38 John Sahlberg. [XLVI 


åtnjuta biträde af de framstående specialister, som omnäm- 
nas 1 föregående delar at dessa reseberättelser. 

Då emellertid en stor del af de samlingar, min out- 
tröttliga medhjelpare Ingeniör Ahnger de senaste åren ställt 
till mitt förfogande, ännu ej är granskad, har jag ansett 
mig böra uppskjuta offentliggörandet af detta mitt bidrag, 
tills jag fullbordat denna granskning, hvartill jag framdeles 
hoppas få tillfälle, om det förunnas mig att återvända från 
den nya forskningsresa till orienten, jag nu står i begrepp att 
företaga. ; 


Karislojo i September 1903. 


John Sahlberg. 


SR SRK TREND REV RA SR ke MR 


3 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVTI. 1903—1904. N:o 2. 


Die Copulation der Conidien bei Ustilago 
Tragopogi pratensis Pers. 
Von 


Harry FEDERLEY. 


Beim Durchlesen der Arbeiten und kärzeren Aufsätze, 
welche in der Litteratur äber die Ustilagineen vorkommen, 
äberraschen die vielfach variierenden und oft einander wider- 
sprechenden Angaben, welche von den verschiedenen Ver- 
fassern hier mitgeteilt werden. Nicht nur die Ansichten, wie 
der eine oder der andere Prozess aufgefasst werden soll, sind 
verschieden, sondern auch die Beschreibungen des Gesehenen 
können in hohem Grade variieren. Diese Divergenz ist in 
den älteren Arbeiten natärlich zum Teil den mangelhaften 
technischen Hilfsmitteln zuzuschreiben, aber sowohl in den 
älteren als in den neueren Abhandlungen ist die Ursache 


dieser Verhältnisse vor allem in den Pilzen selbst zu suchen. 


Die Ustilagineen, welche als eine ziemlich niedrig stehende 
Familie unter den Pilzen betrachtet werden missen, sei es in- 
folge einer noch nicht weit vorgeschrittenen Entwicklung sei 
es infolge eines Röäckschritts anlässlich der Schmarotzerei, 
sind nämlich sehr variabel und von äusseren Einflässen ab- 
hängig. Ihre grosse Veränderlichkeit, ich möchte fast sagen 
Launenhaftigkeit, habe ich oft während meiner OCulturver- 
suche Gelegenheit gehabt zu constatieren, und habe ich sie 
deshalb hier als eine Erklärung daräber hervorheben wollen, 


dass Untersuchungen uber dasselbe Object obgleich mit gros- 


2 ; Harry Federley. 


ser Genauigkeit und Sorgfalt ausgefährt, doch so verschieden é 
ausfallen und sogar ganz entgegengesetzte Resultate geben 
können. 


In dem vorliegenden Aufsatze will ich nur eine Art 
Ustilago Tragopogi pratensis Pers. behandeln, welche ich etwas 
sorgfältiger habe untersuchen können, obgleich auch hier vie- 
les an der Methode auszusetzen wäre. Diese Art ruft be- 
kanntlich in den Inflorescenzen von Tragopogon pratensis 
krankhafte Deformationen hervor, so dass schliesslich bei der 
Reife des Pilzes statt Bläten und Blätenboden innerhalb der 
Involucralblätter nur ein schwarzviolettes Sporenpulver ge- 
funden wird. Die Keimung der Sporen soll nach Brefeld 
(IV, 81) in Wasser leicht eintreten. 


Das Sporenmaterial, welches mir zur Verfögung stand, 
verhielt sich bei der Keimung sehr verschieden: ; 


1:o Sporen, welche im Botanischen Garten zu Helsing- 
fors während des Herbstes 1900 eingesammelt waren, keimten 
nicht, obgleich sowohl Wasser als verschiedene Nährlösungen 
von ungleicher Conzentration benutzt wurden. Die Versuche 
wurden im Winter und Frähjahre und schliessliceh noch im 
Sommer 1901 mit sowohl im Laboratorium aufbewahrten als - 
im Freien äberwinterten Sporen erneuert, aber fielen ebenso 
schlecht aus, denn keine eimzige Spore keimte. 


2:o Im Herbst 1901 wurden wieder Sporen im Bota- 
nischen Garten gesammelt, und bei den Keimungsversuchen 
gelang es, einige Sporen zum Keimen zu bringen, aber im 
allgemeinen verhielt sich das Material sehr launenhaft und 
verschieden. Am besten keimten die Sporen in einer aus Erde 
und Pferdemist hergestellten, schwachen Nährlösung, aber 
auch in Wasser entwickelten sie Keimschläuche, was aber in 
sogar sehr stark verdännter Wärze nie der Fall war. Ganz 
ähnlich verhielten sich auch in der Nähe von Helsingfors bei 
Åggelby gefundene Sporen. 

3:o Das Material, welches ich bei meinen Untersuchun- 
gen hauptsächlich benutzt habe, erhielt ich aus Stockholm, 
wo es auf dem dortigen Experimentalfelde im Jahre 1900 ge- 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 3 


sammelt war. Da es sich aber sehr verschieden verhielt, habe 
ich es in zwei Formen « und 8 geteilt. | 

Nach Angaben aus Stockholm war die Form «a, dem 
Aussehen des frischen Wirtes nach zu urteilen, ziemlich spät 
im Herbst reif geworden, während die f. g und ibr Wirt ver- 
rieten, dass der Pilz schon im Sommer oder im Frähjahr volle 
Reife erreicht hatte. Die Möglichkeit war sogar nicht aus- 
geschlossen, dass der Pilz nebst Wirt den Winter äber ge- 
standen und schon den Herbst vorher zu voller Entwicklung 
gekommen wäre, was aber nicht sicher entschieden werden 
konnte. 

Ich will hier diese beiden Formen einzeln behandeln, da 
sie recht grosse Verschiedenheiten zeigen.?) 


Ustilago Tragopogi f. «. 


Die Sporen keimten bei Zimmertemperatur in grosser 
Menge schon nach 15 Stunden aus und entwickelten ein vier- 
-zelliges Promycel, das bald anfing Conidien abzuschnären. 
Diese waren recht gross und in der Regel wurde nur eine 
Conidie aus jeder Promycelzelle entwickelt. Nach dem die 
Conidien frei geworden waren, was sehr bald geschah, copu- 
lierten sie sofort und so allgemein, dass es schwer war ein- 
zelne zu entdecken. | 

In meinen Culturen, die sich auf mehrere Hunderte be- 
laufen, habe ich weder eine Copulation von mehr als zwei 
Conidien, noch paarige Verbindungen von Promycelzellen und 
Conidien bemerken können. 

Nach kurzer Zeit fingen die copulierten Conidien, nur 
selten die einzelnen, an, lange Keimfäden zu entwickeln, 
- welche eine recht ansehnliche Länge, sogar mehr als die zehn- 
fache der Conidie, erreichen konnten. Die Fäden der ver- 
bundenen Conidien äbertrafen dabei immer an Länge die- 
jenigen der einzelnen. Sobald die Fäden stärker zu wachsen 
begannen, wurden zuerst die Conidien und dann die basalen 


1) Leider kann ich weder exacte Massangaben noch Abbildungen der be- 
treffenden Formen hier mitteilen, da sämmtliche nach lebendem Material ge- 
zeichnete Figuren durch ein Versehen der Druckerei verloren gegangen sind. 


4 Harry Federley. 


Teile der Fäden auf ihren Plasmainhalt erschöpft, so dass es ; 
oft unmöglich war, die feinen Hyphen zu verfolgen, da ihre 
Membran so däönn war, dass das Ganze total durchsichtig 


wurde. Auch der Inhalt des Promycels war gewöhnlich schon 


nach der Abschnörung der Conidien erschöpft, aber dasselbe 


konnte unter geeigneten Umständen auch lange Hyphen ent- 
Wwickeln. 


Die jetzt beschriebene Keimung erfolgte in Wasser. In 


Nährlösungen keimten die Sporen garnicht, obgleich solche 


von verschiedener Conzentration verwendet wurden. Wurde 
dagegen nach Beginn der Conidienbildung in Wasser mit 
einer feinen Glascapillare eine unbedeutende Menge einer 
verdännten Nährlösung der Cultur zugeföhrt, konnten in 


vereinzelten Fällen sowobhl auf den Conidien selbst als auf 
den Fäden einzelne secundäre Conidien entstehen, aber dies 
waren Ausnahmefälle, und eine Hefebildung im eigentlichen 


Sinne des Wortes kam nie zu Stande, denn die Culturen 


starben gewöhnlich bei Zufuhr der Nährlösung ab. 

Auch bei angestellten Versuchen mit dem Materiale 2:0 
konnten nie hefebildende Culturen beobachtet werden, denn 
die Conidien waren hier ebenso empfindlich wie diejenigen 


der Form o«. Demnach verhalten sich diese Sporen bei der 


Keimung wie dieselben der Form a. 


Ustilago Tragopogi f. gp. 


Sowohl die Sporen als das Promycel dieser Form waren | 


der vorherigen ganz ähnlich. Die Verschiedenheiten zeigten 


sich erst bei der Entwicklung der Conidien. Diese waren 
nämlich viel zahlreicher, und immer befanden sich viele auf - 


jeder Promycelzelle. Sie unterschieden sich auch in der Form 
von «, indem sie klemer und mehr spindelförmig waren. 


Ein anderer Unterschied war derjenige, dass die abgefallenen 
Conidien und das Promycel noch längere Zeit fortfuhren 


neue Conidien zu entwickeln, bis die Nährlösung erschöpft - 


war. Dauerte dieser Nahrungsmangel lange, so bildeten sich 


y 


/ 


eigentämliche Involutionsformen mit stark verdickten Mem- 


branen. Die weitere Entwicklung dieser Formen konnte ich 


- 


; RES | 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 5 


leider nicht verfolgen. Das betreffende Sporenmaterial war 
nämlich durch Bacterien und fremde Conidien verunreinigt, 
und vermehrten sich speciell die letzteren so schnell, dass 
sie bald die Involutionsformen ganz verdeckten. Besonders 
characteristisch för die Form 8 war, dass weder fräher, bei 
genägender Nahrung, noch später bei Nahrungsmangel eine 
Copulation der Conidien beobachtet wurde; auch keimten die 


 Conidien nie zu Hyphen aus. Bei Zusatz von neuer Nährlösung 


trat die Hefebildung wieder ein und fuhr fort, bis die Nah- 


rung erschöpft war, ohne TR welche SA 
nungen. 

Im Vergleich mit f. « verdient hier noch hervorgehoben 
zu werden, dass die Sporen der f. & nicht nur in Wasser son- 
dern auch in verdännten Nährlösungen, wie zum Beispiel in 
sehr verdännter Wiärze auskeimten. Die Keimung in neu- 
tralen Nährlösungen war derselben in Wasser ziemlich ähnlich, 
nur waren die Conidien zahlreicher. In schwach saurer, zum 
Beispiel mit einem kleinen Zusatz  Weinsäure (0,1 9/,) ver- 
setzter Wärze dagegen waren die Conidien eirund und fielen 
nicht ab, sondern bildeten Stöcke, während sie in neutraler 
Wärze länglich und höchstens zu drei vereinigt waren. 


Die Eigentämlichkeiten in der Keimung der beiden For- 
men « und ps und ihre verschiedenen Lebensbedingungen sind 
von Interesse, nicht nur wenn sie unter einander verglichen 


werden, sondern vor allem im Vergleich mit den Entwick- 


lungsnormen, welche von Brefeld fär die Ustilagineen auvfge- 
stellt worden sind, und nicht am wenigsten interessieren sie 
als ein Beweis dafär, dass diese Normen nicht för alle Fälle 


ihre Richtigkeit haben. 


Ehe ich aber zu den Brefeldschen Ansichten äber die 


- Conidiencopulation äbergehe, will ich versuchen, die geschicht- 


liche Emntwicklung der Fr age von der Sexualität der Conidien- 


copulation darzulegen. 
Die ersten Angaben einer paarigen Verbindung zwischen 


den Conidien bei Ustilago finden wir bei Tulasne (XXV, 158), 
der dieselbe gerade bei Ustilago Tragopogi erwähnt. Er ist 


PAN 


6 Harry Federley. [XLYT ö 


auch der erste, der eime Erklärung dieses Prozesses zu geben 
versucht hat. Weil die eine Conidie des verbundenen Paares 
oft kleiner als die andere ist, glaubt er, dass jene nur ein 
Erzeuguiss der grösseren Mutterconidie sei. Diese seine An- 
nahme hat heutzutage nur geschichtliches Interesse. Tulasne 


(XXV, 162) ist auch der erste, der bei Tilletia die eigentäm- 


liche Copulation der kranzförmig gestellten Conidien beob- 
achtet hat, obwohl Prevost schon weit fräher das Promycel 
und die Conidien der Gattung beschrieben. In der Thatsache, 


.dass von den verbundenen Conidien oft nur die eine Conidie 


am Promycel befestigt ist, findet Tulasne noch ferner eimen 


Beweis för seine Auffassung. 


Unter den neueren Forschern auf dem Gebiete der Myco- 


logie haben vor allem zwei berähmte Männer Anton de 


Bary und Oscar Brefeld sich mit dieser Frage beschäftigt. 
De Bary war der erste, der den Gedanken aussprach, 
dass die paarige Verbindung der Conidien einem Sexualacte, 


wie er bei den niederen Algen vorkommt, entspräche. 


Er . stözt seine Auffassung auf die folgenden Grände 


(III, 196): 


,Erstens, das fast ausnahmslose Auftreten der 
Paarung unter den normalen, d. h. denjenigen Keisu 


mungsbedingungen, ee die Species in der 
Natur thatsächlich angepasst ist". 


,ZWweitens die ganz vorherrschend paarige Ver- 


[Ta CO Sr 


Eine ganz andere Ansicht wurde von Brefeld vertre- 


ten; er äussert sich uber die Fusion in folgender Weise (IV, 50): 
,Die Fusionirung der Conidien tritt niemalst 
ein, so lange sie normal ernährt werden und sich 


durch Sprossung vermehren können, sie erfolgt' 
immer nur dann, wenn die Nährlösung erschöpft 
ist, sie kann folglich dadurch verhindert oder vereinzelt . 
enigetreten in den Culturen unterbrochen werden, dass man 
durch erneute Zufuhr von Nährstoffen den Punkt der Er- 


schöpfung nicht eintreten lässt oder ihn wieder aufhebt; ich 


habe dies in oft wiederholten Versuchen stets mit demselben i 


Erfolge praktisch ausgefäöhrt."' — 


$- 
| 
4 
4 


) 
NH 
N 
2 


RIE NA rare Fr TA RAND for) R RAT AN. DRA ARA RAR NG 
ERNER ET SgN, TG Meg ENE ML Ye ARE Yt 


N:c 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 7 
Er beruft sich hierbei auf Untersuchungen verschiedener 
Arten wie Ustilago violacea Pers., Ust. Betonica Beck., Ust. 
Scabiosae Sowerby, Ust. Kihneana Wolff, Ust. Carduri Fischer. 
Seine Auffassung der BSexualität formuliert Brefeld 
folgendermassen (IV, 49): ,Nach gegenwärtigen Vorstellungen 
besteht das Wesen der Sexualität darin, dass die Organismen 
im Laufe ihrer Entwicklung Fortpflanzungszellen hervor- 
bringen, welche einer Emntwicklung je fär sich nicht mehr 
fähig sind, welehe aber dadurch entwicklungsfähig werden, 
dass sie sich mit einander verbinden resp. verschmelzen". 
Uber die betreffenden paarigen Verbindungen der Ustilago- 
conidien äussert er sich dann (IV, 50): ,Hiernach kann 
diese Verbindung als ein Geschlechtsvorgang im 
"Sinne der eben bezeichneten Sexualität nicht wohl 
angesehen werden, sie entspricht vielmehr den Vorgän- 
gen, welche wir als Fusionserscheinungen bei den Pilzen und 
zwar in verschiedenen Formen bei Keimungen von Conidien 
und älteren Mycelfäden bereits kennen'". 

Meine Beobachtungen äber Ust. Tragopogi bestätigen 
nicht die Brefeldschen Erfahrungen, denn es war unmög- 
lich, die Copulation bei der Form a zu verhindern, ebenso wie 
es nicht möglich war, die Form f£ zum Copulieren zu bringen, 
obgleich die Versuche nach verschiedenen Richtungen hin 
variiert wurden. Die beiden Formen konnten nicht in ein- 
ander äbergefährt werden, wie es Brefeld mit seinen Arten 
gelungen war, sondern zeigten sich als ,constante Formen", 
was wohl manchem Systematiker Ursache genug gewesen 
wäre, die eine als Varietät der anderen aufzustellen. 

Aber auch angenommen, dass die Brefeldschen Er- 
fahrungen sich in diesem Punkte als richtig erwiesen hätten, 
80 scheinen doch wichtige, grösstenteils schon von de Bary 
 hervorgehobene Grände gegen das Verleugnen der Sexualität 
zu sprechen. Auch bei anderen Organismen ist ja die Fort- 
pAanzung von den Nahrungsverhältnissen abhängig, ohne 
dass diese Organismen deswegen als ungeschlechtlich angesehen 
zu werden brauchen. Je ungänstiger die Vegetationsverhält- 
nisse sind, um so schneller werden die Fortpflanzungszellen 
gebildet, während die vegetativen Organe verkimmern, und 
 umgekehrt werden wieder die vegetativen Teile sehr stark 


s 
; 
2 
'd 
Sd k 
dj 
FAT ETEN 


8 i ; Harry Federley. KD [KONE ; 


entwickelt, wenn die Nahrung reichlich ist, und in solchen 


Fällen brauchen die Geschlechtszellen sogar oft garnicht ge- 
bildet zu werden. ; 
Dass die Ustilagoconidien zu Hyphen auswachsen kön- 


nen ohne mit einander zu copulieren, wäre also eine Erschei- 


nung, wie sie analog bei den Algen vorkommt, bei welchen 
sowohl die männlichen als die weiblichen Geschlechtsorgane 


fähig sind ohne vorhergehende Verschmelzung, obgleich eine q 
solche in der Regel vorkommt, sich weiter zu entwickeln. 
Das Algenindividuum, welches hierbei entsteht, ist kleiner als 


das normale, aus der Copulation hervorgehende, und auch bei 
Ustilago sind nach Brefelds eigenen Angaben die Keim- 
fäden der einzelnen Conidien verkäummert im Vergleich mit 
den aus den paarigen hervorwachsenden. 

Auch unter den Peronosporaceen, bemerkt de Bary, 
findet man Beispiele davon, dass unbefruchtete Oogonien aus- 
keimen können, und doch ist ja die geschlechtliche Entwick- 
lung hier als eine ziemlich weit vorgeschrittene anerkannt. 

Die Sexualität ist eben auf ihren niederen Stufen nicht 


so scharf ausgeprägt wie auf den höheren, und nur auf diese 


letzteren passt die Brefeldsche Definition. Aus der moder- 


nen Zoologie kann ein noch treffenderes Beispiel angefäöhrt 


werden, welches ausserdem auch zeigt, wie gross der Einfluss 
der Nahrungsverhältnisse auf die Entwicklung der Sexual- 


zellen ist. Es ist nämlich gelungen aus unbefruchteten Echi- 
noideneiern, die in Meereswasser von einem das normale äber- 
steigenden Gehalt von Magnesiumcehlorid aufbewahrt wurden, 


Larven zu erhalten, die in der Metamorphose sogar das Plu- ko 


teusstadium erreichten. Aber niemand will wohl infolgedessen 


die Behauptung wagen, dass die Seeigel Thiere ohne ge- 
schlechtliche Fortpflanzung wären. 
Ein Umstand, den Brefeld auch zur Begrändung sei- 


ner Stellung in dieser Frage betont, — und welcher meiner 
Ansicht nach schwerer als die fräheren ins Gewicht fällt, — 


ist derjenige, dass, obwohl in der Regel nur zwei Conidien 
mit einander copulieren, man deren doch drei oder vier ver- 
bunden antreffen kann. Im Zusammehang hiermit macht er 
auch darauf aufmerksam, dass sowohl die Promycelzellen und 
Conidien als auch die ersteren mit einander paarige Verbindun- 


TEEN mA 
SY rn 
NL 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei UstilagoTragop. pratensis Pers. 9 


gen eingehen können, und dass diese denjenigen von zwei Co- 
nidien eingegangenen ganz ähnlich sind. Diese Beobachtungen 
werden auch von anderen Mycologen bestätigt, sind aber sel- 
tene Ausnahmefälle, die ich bei meinen Versuchen nie beo- 
bachtet habe. Die Möglichkeit ist nicht ausgeschlossen, dass 
die Copulation von mehr als zwei Conidien nur scheinbar 
ist, d. h. dass nur zwei Kerne verschmelzen, während die an- 
Heden zu Grunde gehen. 

Es ist weiter zu bemerken, dass auch bei Gattungen wie 
z. B. Zygnema und AES arena wo die gro lse he Natur 
der Fortpflanzung garnicht SSI ist, äbnliche Fälle vor- 
kommen können. 

. Was dagegen die Verbindungen der Promycelzellen be- 
ER so darf man nicht vergessen, dass die Conidien direkt 
von den Promycelzellen stammen, aus welchen sie durch einen 
emfachen Abschnärungsprozess entstanden sind. . Der Unter- 
schied zwischen denselben und den Promycelzellen kann also 
nicht besonders gross sein, und Brefeld sagt selbst in seiner 
Beschreibung von Ustilago wviolacea (IV, 44), dass, sobald die 
Nahrung zu Ende, und das Promycel imfolgedessen zerfallen 
ist, seine Zellen nur mit Schwierigkeit von den Conidien unter- 
schieden werden können. Bei der geringen Differenzierung, 
die den Conidien zu Teil geworden ist, kann es uns ja nicht 
sehr verwundern, wenn Verbindungen zwischen Promycel- 

zellen und Conidien manchmal vorkommen. Auch die Fusion 

"von zwei Promycelzellen ist kein entscheidender Beweis dafär, 
dass die Conidiencopulation ein vegetativer Prozess ist, da in 
der Gattung Spirogyra Arten bekannt sind, wo die Zellen in 
demselben Faden copulieren und den Zygot bilden. 

Seit der Polemik zwischen Brefeld und de Bary, 
welche in den achtziger Jahren stattfand, hat die Wissen- 
schaft eine tiefere HEinsicht in den Polrsokbunsypvocess ge- 
wonnen. Bei jedem geschlechtlichen Prozesse hat man eine 
Verschmelzung der Kerne der copulierenden Zellen consta- 
tiert, und eine solche wird nach den bisherigen Erfahrungen 
als ein notwendiges Kriterimm jeder sexuellen Fortpflanzung 
angesehen, obgleich in der letzten Zeit auch Kernverschmel- 

Zzungen bei nicht geschlechtlichen Prozessen entdeckt worden 
sind. Es fragt sich also, ob bei den Ustilagineen die Coni- 


10 | Harry Federley. KEN 


dien Kerne besitzen, und, wenn solche vorhanden sind, wie 
sie sich bei der Copulation verhalten. | 
Bei der Untersuchung der Conidien in cytologischer Hin- 


sicht stiess ich auf nicht unbedeutende Schwierigkeiten: erstens 


war das durch Cultur gewonnene Material so spärlich, dass 
jeder Verlust bei den Manipulationen föhlbar wurde, zwei- 
tens die Conidien ausserordentlich klein und empfindlich, und - 
drittens entzogen sich die Kerne der Wirkung der meisten 
Kernfärbungsmittel. 

Die Fixierungsmethode, welche die besten Resultate lie- 
ferte und deshalb von mir vorzugsweise benutzt wurde, war - 
die folgende. Mit einem Platindrahte wurde ein unbedeu- 
tendes Quantum von der Flässigkeit, in ”welcher die Coni- - 
dien cultiviert worden waren, und welche noch eine Menge 
derselben enthielt, auf ein absolut reines Deckgläschen äber- 
geföhrt. Hiernach wurden die Conidien in den kleinen Tröpf- 
chen mit heissen Joddämpfen fixiert, welches so zuging, é 
dass ein mit einigen Jodkristallen gefölltes Reagenzglas äber 


eine Gasflamme so lange erhitzt wurde, bis die characteris- 
tischen violetten Dämpfe sich zu entwickeln anfingen.. Diese 


Dämpfe wurden dann auf das Deckgläschen gegossen, wobei 
die Fixierung augenblicklich geschah. Um den Jod wieder 
zu entfernen, wurde das Deckgläschen in einen Termostat, - 
wo die Temperatur c. + 502 CO war, eingesetzt. Schon nach 
einigen Minuten hatten die Conidien ihre natäörliche Farbe q 
wieder erhalten, und um sie noch an dem Glase zu befestigen, 
wurde das Präparat vollständig ausgetrocknet, wenn dies nicht 
schon im Termostat geschehen war. 3 

Anstatt dieser Methode wurde auch das för Bacterien ge- 
bräuchliche Fixierungsmittel, Erhitzung äber einer Gasflamme, 
angewandt. Diese Methode lieferte auch bisweilen gute Prä- - 
parate, obgleich sie sehr verschieden ausfielen. H 

Versuche mit 29/, Uberosmiumsäure fielen wegen LG 
intensiven Schwarzfärbung nicht gut aus. + 

Sobald die Conidien fixiert und auf dem Deckglas einge- 
trocknet waren, wurden sie sogleich mit einer unverdännten 
Lösung von Delafields Hämatoxylinsolution während 12—15 - 
Stunden gefärbt, dann mit Wasser und 309/,, 70 ?/, und 969/4 — 
Alcohol gewaschen, wonach sie, nachdem sie eine Weile noch 


Ch 


ij 


. 


FREE RN PAN ER 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. äl 


in absolutem Alcohol gelegen, in eine Mischung von absolutem 
Alcohol und Glycerin äbergefährt wurden. Sobald der Alco- 
hol verdunstet war, wurden sie in Gelatinglycerin eingelegt 
und als Dauerpräparate aufbewahrt. 

Auch der Weg durch Xylol in Canadabalsam wurde 
versucht, aber die Präparate zeigten sich nach dieser Behand- 
lung nicht so klar wie diejenigen in Glycerin. Unter Fär- 
bungsmitteln, die benutzt wurden, wirkte Flemmings Trip- 
pelfärbung garnicht, und ebenso fielen Versuche mit den Car- 
minfarben nicht befriedigend aus. 

Die Fixierung in meinen Präparaten war nicht so voll- 
ständig, wie die von Harper erzielte. Der amerikanische 
Verfasser, dessen Aufsatz wir später näher besprechen werden, 
sah deutlich ähnliche Chromosomen wie in den Kernen der 
höheren Pflanzen; jedoch war die Zahl derselben auf 8—10 
reduziert (XVIII, 482); auch beobachtete er eine karyokine- 
tische Kernteilung. In meinen Präparaten zeigte der Kern 
keime Differenzierung sondern war als homogener, dunkelge- 
färbter, gegen das farblose, schwach körnige Protoplasma scharf 
abgegrenzter, kugelrunder Körper sichtbar. Nur in sehr sel- 
tenen Fällen konnte ein Kernkörper unterschieden werden. 


-Copulierende Conidien. Mit Abbé's Camera und Zeiss” achrom. Objectiv !/;., 
Ocular 4 gezeichnet. 


ch NN en FOR 6 FOMI & ULUNV 4 ISM se JANA ON. TONSATT RI 
v ÖRE EK i; FUEL Hk R FALÄN eeRR free ae ON 


12 Harry Federley. ; [XLVI ; 


Meine Präparate zeigten, dass jede Conidie einen Kern 


enthält, und dass bei der Fusion der Kern der einen Zelle in | 
die andere äberwandert, um mit dem Kern derselben zu ver- - 
schmelzen. Wenn die Conidien T-förmig copulieren, wandert 
in der Regel der Kern des Querstriches in den Verticalstrich 
uber. Bei der gewöhnlichen H-förmigen Copulation konnte 
natärlich kein Unterschied zwischen den Conidien beobachtet 
werden. Keine karyokinetischen Erscheinungen waren bei der 


Kernverschmelzung sichtbar, sondern schien dieselbe direkt 


zu sein, d. h. die Kerne flossen einfach zusammen und bilde- 
ten auf diese Weise den neuen, sexuellen Kern. 

Fin Umstand bei der Fusion, der mir von besonderer 
Bedeutung zu sein schien, war derjenige, dass das Protoplasma 3 


erst später, nachdem die Kernverschmelzung vollendet und 


die Keimung begonnen, aus der jetzt kernlosen Conidie in 
die andere mit dem neugebildeten Sexualkerne äberwanderte. 
Die Verschmelzung der Kerne muss also als ein selbstständiger 
Prozess angesehen werden, der ganz unabhängig von den 
Plasmabewegungen stattfindet. 


Kurz vordem ich meine Untersuchungen begann, hatte 2 
Harper in der Absicht die Natur der Copulation kennen zu ; 
lernen, einige Ustilago-arten untersucht (XVIII). Leider erhielt 
ich erst, nachdem meine Arbeiten weit fortgeschritten waren, 
von seinem Aufsatz Kenntniss, so dass ich nicht viel Nutzen 
aus den Erfahrungen, zu welchen Harper gekommen war, | 
ziehen konnte. HFinige Controllversuche wurden doch nach K. 


der Harpersehen , Stipplings methode" mit dem Materiale 2 
2:0 ausgefährt, und bestätigten sie völlig die fröheren Re- 


sultate. 

Harper hat die beiden nahe verwandtven Arten Ustilago 
amtherarum (Fr.) und Ust. scabiosa Sow. behandelt und die 
Kernverhältnisse von der Spore an bis zur Entwiecklung der - 
Conidien und ihre Copulation untersucht. Seine Fixie- Jå 
rung der Kerne scheint, wie schon gesagt, eine weit vollkom- 
menere als die meinige zu sein. In der Hauptfrage gehen 
unsere Resultate ganz auseinander. In seinen Präparaten 
von copulierenden Conidien konnte er nämlich nie den Inhalt 
der einen Conidie in die andere äuberwandern sehen, und noch - 


EPT Ar ER Le RE RN ORAL 
KE Yaan NG SR ' 
SC | 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 13 


weniger hat er eine Kernverschmelzung wahrgenommen. Noch 
einen Unterschied haben wir zu notieren. Während die ver- 
bundenen Conidien in meinen Culturen keimten, wurde dies 
nie von Harper beobachtet, sondern blieben sie bei ihm 
unverändert, wenn nicht neue Nahrung zugeföhrt wurde, in 
welchem Falle sie anfingen neue Conidien zu bilden. Hier- 
bei teilten sich die Kerne karyokinetisch, und die neugebil- 
dete Conidie erhielt den einen Tochterkern, während der 
andere in der Mutterzelle zuräckblieb. 

Es kann uns ja nicht verwundern, wenn Harper nach 
diesen Erfahrungen sich der Lehre von Brefeld anschliesst 
und meint, dass die Copulation nur bei Nahrungsmangel auf- 
tritt und nicht als ein normaler Prozess, geschweige denn ein 
geschlechtlicher betrachtet werden darf. Doch scheint er un- . 
schlässig zu sein und gesteht, dass die Frage noch weit von 
ihrer Lösung entfernt ist. Er muss zugeben, dass die copu- 
lierenden Coniden weit besser als die einsamen einer längeren 
Hungersnot widerstehen können, und ferner lenkt er die Auf- 
merksamkeit darauf, dass diese grössere Widerstandsfähigkeit 
der Conidien nicht der Bildung einer dickeren Membran bei 
der Copulation zuzuschreiben ist, denn die copulierten und 
die einzelnen Conidien haben ebenso dänne Membranen, son- 
dern glaubt er dieselbe von uns unbekannten Veränderungen 
in dem Plasma oder dem Kerne bedingt zu sein. Harper 
meint auch, dass die Copulation Ursache dieser Veränderun- 
gen ist. 

Zur Zeit ist es unmöglich zu entscheiden, ob die ver- 
schiedenen Resultate, zu welchen Harper und ich gekommen 
sind, auf specifisehen Verschiedenheiten der untersuchten Arten 
oder auf Culturbedingungen beruhen. Bei der von mir unter- 

suchten Form U. Tragopogi pratensis « haben wir jedenfalls 
eine Ustilaginee kennen gelernt, deren Conidienkerne bei 
der Copulation verschmelzen, und der wir ungezwungen 
Sexualität zuschreiben därfen. Dass die Geschlechtsdifferenz 
nicht gross ist, muss zugegeben werden. HSie äussert sich 
darin, dass der eine Kern activ, der andere passiv ist. Wie 
schon erwähnt konnte nämlich bei der T-förmigen Copulation 
insofern ein Unterschied in dem Verhalten der beiden Coni- 
dien gemacht werden, dass der Kern der querliegenden activ, 


14 Harry Federley. [XEVI SM 


der verticalen passiv zu sein schien. 'Auch diese Differenz 
konnte nur in dem obigen Falle constatiert werden. Infolge 
der gleichen Form der Conidien konnte nämlich bei der H- 
förmigen Copulation die passive oder active Natur der Coni- 
dien nicht im voraus bestimmt werden, sondern erschien erst 
bei der Kernverschmelzung selbst. Da aber die gegenseitigen 
Verhältnisse der Conidien bei der T-förmigen Copulation ver- 
schieden - sind, d. h. die Zellenwand sich bei der einen OConi- 
die (der weiblichen) in der Spitze, bei der anderen (der männ- 
lichen) in der Mitte auflöst, ist es möglich, dass die Acti- 


vität der letzteren garnicht von ihrer männlichen Natur ab- 


hängt, sondern einfach durch die äusseren Reizverhältnisse 
hervorgerufen ist. Welches von beiden der Fall ist, war mir 
unmöglich zu entscheiden. 

För den von mir untersuchten Fall bei Ustilago Trago- 
pogi scheint es, als ob de Bary in der Polemik mit Brefeld 
der Wahrheit näher gekommen wäre. Doch muss zugestanden 
werden, dass auch die andere Auffassung nicht ausgeschlos- 
sen ist, denn wie schon fräher erwähnt wurde, giebt es Fälle, 
wo Körnvötselunelen ugn vorkommen, aber ARECR ART ib 
geschlechtlicher Natur sind. 


Die Frage von der Sexualität der Ustilagineen ist in 
neuester Zeit von Dangeard im Zusammenhang mit seinen 
umfassenden Untersuchungen äber die Sexualität der Pilze 
äberhaupt aufs neue diskutiert worden. In der jungen Spore 
und zwar gerade bei Ustilago Tragopogi (VIT, 241—244) fand 
Dangeard constant zwei Kerne, die durch Verschmelzung 
den Kern der reifen Spore bilden. In diesem Prozesse sieht 


er einen Sexualact, den er mit den Befruchtungsverhältnissen 


bei vielen Algen homologisiert, indem er die Spore als eine, 
in einem Oogonium entwickelte, Oospore betrachtet. Das Oogo- 
nium wieder wäre nichts anderes als eine Mycelzelle des pa- 
rasitisch lebenden Pilzes, und das Exo- und Endosporium 


entständen als ein Product des Befruchtungsprozesses, während i 


die ursprängliche Zellenwand oder die Membran des Oogo- 
niums total verloren gegangen wäre. Nach einer bestimmten 
Ruheperiode keimt die Oospore und wächst zu emem rudimen- 
tären Organismus, dem Promycel, aus, dem es obliegt, die un- 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 15 


geschlechtlichen Conidien zu bilden. In diesem Entwickelungs- 
gange erblickt Dangeard zwei verschiedene Generationen, 
eine ungeschlechtliche oder das Promycel nebst den Conidien 
und eine geschlechtliche oder den eigentlichen Schmarotzer 
nebst Oogonien oder Sporen. 

Die Auffassung de Barys bezeichnet Dangeard an- 
gesichts dieser Thatsachen als falsch und irrefäuhrend (VII, 269). 
Als Beweis fär die Richtigkeit seiner eigenen Auffassung, dass 
wir hier thatsächlich bei der Verschmelzung der Kerne in der 
jungen Spore mit emem sexuellen Prozesse zu thun haben, 
kebt Dangeard hervor, dass sowohl bei Pflanzen als bei 
Tieren die erste Folge der Befruchtung immer eine bestimmte 
regelmässige Teilung der befruchteten Zelle ist, und dass dies 
auch hier der Fall wäre. In der That wird das Promycel in 
vielen Fällen in vollständig gesetzmässiger Weise gebildet, 
und auch die Kernteilungen unterliegen bestimmten Gesetzen. 
Dangeard geht aber so weit, dass er behauptet, jede der vier 
Promycelzellen z. B. bei Ust. Tragopogt könnte nur eine ein- 
zige Conidie oder Spore (VII, 273), — wie er sie nennt, — 
abschnären, was durchaus nicht der Fall ist. Unterwerfen wir 
ausserdem noch eine grössere Anzahl der Ustilagineen in 
dieser Hinsicht einer kritiscehen Präfung, so werden wir fin- 
den, dass bei der Keimung mehrerer Arten keine Gesetzmäs- 
sigkeit verspäört werden kann. Als Beispiele brauchen nur 
folgende Arten hervorgehoben zu werden: Ustilago Horde 
Bref., Ust. Jensenu Rostr., Ust. Maydis D. C., Ust. Panic 
miliacer Pers. 

Präft man nun unparteisch diese beiden "Arten von 
Kernverschmelzungen, die Dangeardsche in den Sporen 
und die von mir in den Conidien entdeckte, so muss man zu- 
geben, — so scheint es mir wenigstens, — dass im Vergleich 
mit den fräöheren in der Botanik bekannten sexuellen Pro- 
zessen, auf welchen die Theorien der Sexualität gebaut sind, 
die in den Conidien stattfindende Copulation besser mit un- 
seren Begriffen von BSexualität tuberemstimmt. Ich wärde 
auch nicht zögern den geschlechtlichen Character der Coni- 
diencopulation als recht walhrscheinlich anzusehen, wenn nicht 
Dangeard bei anderen Pilzenfamilien Fälle constatiert hätte, 
welche wieder seine Auffassung recht annehmbar machen. 


16 Harry Federley. EL [NEVIS 


Da seine Untersuchungen fär die Beurteilung der Verhält- 4 


nisse bei den Ustilagineen von Interesse und grosser Bedeu- 
tung sind, will ich in diesem Zusammenhange dieselben kurz 
erwälhnen, und dabei auch die wichtigsten Arbeiten anderer 
Forscher auf dem Gebiete der Sexualität der Pilze berähren. 

Diejenige Ordnung unter den höheren Pilzen, deren 
Sexualität am längsten Gegenstand des Kampfes der Mycolo- 
gen gewesen ist, ist zweifellos die der Ascomyceten. Schon 
1863 machte de Bary för Sphaerotheca Castagnei Vorgänge 
bekannt, die er als sexuelle deutete. Er beöbachtete, wie das 
Perithecium aus emem Wachstumsprozesse, der durch das Zu- 
sammenwachsen eimes grossen, angeschwollenen Hyphenzweiges 
mit eimem kleineren eingeleitet wurde, hervorging. Diese 
beiden Organe fasste er als Oogonium resp. Antheridium auf, 
und da sowohl von ihm als auch von anderen Mycologen bei 
verschiedenen Ascomyceten ausserdem noch ähnliche Verhält- 
nisse aufgewiesen wurden, schien die Sexualität ja hier äus- 
serst wahrscheinlich, besonders nachdem Kihlman (XXI) die 
offene Verbindung zwischen den beiden Zellen entdeckt hatte. 
Bei anderen Ascomyceten waren dagegen keme solche Sexual- 
organe zu finden, sondern die Asci entwickelten sich rein 
vegetativ. Mit diesen Fällen vor den Augen sprach Brefeld 
den Ascomyceten jede Sexualität ab, wobei er jene Erschei- 
nungen einfach ignorierte oder' als zufällige betrachtete. 

Die Ansichten de Barys wurden in letzter Zeit durch 
die Untersuchungen von Harper in hohem Grade gestäzt.. 
Der amerikanische Forscher fand nämlich, dass bei Sphaero- 
theca (XVII) der Kern des Oogoniums und des Antheridiums 
mit einander copulieren, und bei Pyronema (XIX), wo die 
beiden mit einander in Verbindung tretenden Zellen c. 200 
Kerne enthalten, konnte er nicht nur das Uberwandern der 
Kerne vom Antheridium ins Oogonium feststellen, sondern sah 
auch deutlich die paarigen Verschmelzungen der männlichen 
und weiblichen Kerne. — Fägt man noch hinzu, dass Thax- 
ter bei den Laboulbeniaceen, einer kleinen Gruppe der Asco- 
myceten, eine deutliche, an die Florideen erinnernde Geschlechts- 
differenzierung aufgewiesen hat, muss wohl zugegeben werden, 
dass ein Teil der Ascomyceten sexuell ausgebildet ist. 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 17 


Aber auch eine andere Kernverschmelzung kommt im 
Entwicklungsgange der Ascomyceten vor. Dangeard (IX, 
X, XIIT) hat nämlich bei einer grossen Anzahl Arten ver- 
schiedener Ordnungen und Familien eine Kernverschmelzung, 
die der Ascusbildung vorangeht, beobachtet. Die letztere 
geschieht gewöhnlich so, dass eine Hyphe sich krämmt, und 
die Kerne der beiden Zellen, welche in der Krämmung liegen, 
copulieren, wonach sich aus der hier gebildeten Zelle der 
Ascus entwickelt. Diese Copulation betrachtet Dangeard 
als den wahren Sexualact der Ascomyceten. Seine Beobachtun- 
gen sind ebenfalls von Harper (XVI, XVII, XIX) bestätigt 
worden, aber im Gegensatz zu Dangeard fasst er den zu- 
letzt erwähnten Prozess als einen rein vegetativen auf, der 
nur die Aufgabe hat, eine genägende Menge Nahrung fär die 
Ascusbildung zusammenzuföähren. Er giebt aber auch zu, 
dass die Frage, wie diese Kernverschmelzungen jede fär sich 
und in ihrem Verhältnisse zu einander aufgefasst werden 
sollen, noch sehr dunkel ist, und glaubt, dass sie nicht eher 
gelöst werden kann, als bis die Anzahl der Chromosomen vor 
und nach dem Prozess bestimmt bekannt ist. 

Ähnliche Kernverschmelzungen sind auch bei anderen, frä- 
her als asexuell bezeichneten Pilzen aufgefunden worden. Bei 
den Basidiomyceten glaubte van Tieghem (XXVII, XXVIIT) 
einen Sexualact beim Emtstehen des Fruchtkörpers gesehen zu 
haben, konnte aber seme Annahme später nicht bestätigen. 
Dagegen konnte Dan geard (XT, XIT) bei der Bildung der Ba- 
sidien eine Kernverschmelzung teststellen. Hier fand er, dass 
gewisse Hyphenenden ein eigentämliches Aussehen annahmen 
und vermittels emer Wand sich bald von den basalen Teilen 
der Hyphen abtrennten. Diese Hyphenspitzen, welche sich 
später als die käönftigen Basidien erwiesen, enthielten zwei 
Kerne, die mit einander copulierten und den sexuellen Kern 
bildeten, aus welchem sich wieder durch zweli successive Tei- 
lungen die vier Tochterkerne entwickelten. Bei den Proto- 
basidiomyceten teilte sich die Basidie ausserdem noch mittels 
Quer- oder Längswände in vier Zellen, von welchen jede ihren 
Kern erhielt. Diese neugebildeten Zellen schnärten dann die 
Sporen, in welche die Kerne hinöberwanderten, ab. Bei den 
höheren Basidiomyceten wurden die Sporen direkt aus der 


18 Harry Federley. [XLVI å 3 


Basidie ohne irgend eine vorhergehende Zellteilung abge- 
schnärt, und die Kerne wanderten durch die Sterigmen in die 
Sporen uber. 

Bei den Uredineen fand Sappin-Trouffy (XV, XXID. 
dass sowohl die Uredo-, Teleuto- wie Aecidiosporen zwei Kerne 
in jeder Zelle enthalten konnten, aber er entdeckte zugleich, dass 
sie bei den Uredo- und Aecidiosporen niemals mit emander 
copulierten, während dies bei den Teleutosporen die Regel war. 
Da es ihm ausserdem noch gelang, eine typische Reduction 
der Anzahl der Chromosomen nach der Copulation nachzu- 
weisen, so scheint es, als ob wichtige Grände fär die Sexua- 
lität hier vorhanden wären. Aus der befruchteten Teleutospore 


entwickelte sich dann ein Promycel, das sich gewöhnlieh in —: 


vier Zellen teilte, von welechen eine jede eine Sporidie ab- 
schnärte. Gleichzeitig mit diesem äusseren Teilungsprozess 
erlitt der Kern zwei nach einander folgende Teilungen und 
bildete auf solche Weise vier Tochterkerne, einen fär jede 
Sporidie. - 

Der Entwicklungsgang verläuft also nach Dangeardin 
den verschiedenen Gruppen folgendermassen. ; 

Bei den Ascomyceten keimt nach vorhergehender Copula- 
tion das Oogonium”!) unmittelbar und bildet ein externales 
Promycel (den Ascus), welches gewöhnlich 8 endogene Sporen 
(Ascosporen) abschnärt. 

Bei den Ustilagineen tritt das Oogonium (die Chlamydo- 
spore) in ein Ruhestadium em und entwickelt erst am Ende 
dieser Periode das vierzellige Promycel mit 4 oder 8 exoge- 
nen Sporen (Conidien). (Gegen die Annahme, dass die Anzahl oo 


der Sporen oder Conidien immer eine Potenz von vier sein 


miässte, sind schon fräöher Einwendungen gemacht worden). 

Die Uredineen sind den vorigen sehr ähnlich, denn auch 
hier kommt eine Ruheperiode bei dem Oogonium vor. (Das 
Oogonium entspricht hier nur eimer Zelle der, in der Regel 
zweizelligen, aber manchmal auch drei- bis vierzelligen Te- 


Rör 


1) Die Dangeardschen Termen werden in der folgenden Zusammen- 


fassung benutzt, während die allgemein gebräuchlichen in Klammern daneben 
stehen. 


I. LÄTTA hänt NIT 
NUIVELD AR 2 
ANT OM 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 19 


leutospore). Das Promycelium ist auch external und die Spo- 
ren (Sporidien), immer vier an der Zahl, sind exogen. 

Die Gattung Coleosporium Lév unter den Uredineen, 
welcher ein eigentliches äusseres Promycel mangelt, aber wo 
das Oogonium sich in vier Zellen teilt, von denen eine jede 
eine Spore abschnärt, bildet den Ubergang zu den Proto- 
basidiomyceten, wo das Oogonium (die Basidie) weder ein 

 Ruhestadium noch ein Promycelium hat, sondern gleich nach 
der Kernverschmelzung sich vermittels Quer- oder Längs- 
wände in vier Zellen teilt, von welchen dann jede eine Spore 
entwickelt. Bei den Autobasidiomyceten sind sogar die Wände 
im Oogonium (in der Basidie), die letzten Spuren eines Promy- 
celiums, verschwunden, und aus dem Oogonium entwickeln 
sich die Sporen direkt auf den Sterigmen. | 

Dass die betreffende Kernverschmelzung, die also bei 
den Ascomyceten, Ustilagineen, Basidiomyceten und Uredi- 
neen vorkommt, bei sämmtlichen Gruppen homolog ist, daran 
kann man kaum zweifeln, aber ob sie als ein Sexualact an- 
gesehen werden kann, daräber können die Ansichten verschie- 
den sein. | 

Bemerkenswerth ist, dass es in der Emntwicklung der 

 Ascomyceten und Ustilagineen hinsichtlich der Kernverschmel- 
zungen gewisse Ähnlichkeiten giebt. Bei Ustilago Tragopogi 
copulieren die Conidien, eime Hyphe wächst heraus, und in 
der Wirtpflanze entstehen nach vorangegangener Kernver- 
schmelzung die Sporen. Bei einer Anzahl Ascomyceten ent- 
wickeln sich wieder ein Antheridium und ein Oogonium, 
welche mit einander copulieren, aus den Oogonien wachsen 

die ascogenen Hyphen heraus, in welchen einer Kernver- 
schmelzung zufolge die Asci entstehen. 

Zur Zeit haben wir keine Kriterien zu entscheiden, ob 
die eine oder die andere Kernverschmelzung oder vielleicht 
beide sexueller Art sind. Daräber mössen käönftige Unter- 
suchungen entscheiden, und ebenfalls ist es der Zukunft äber- 

 lassen, die von Dangeard aufgestellten Homologien zwischen 
den Pilzen und den Archegoniaten auf Grund neuer That- 
er pröfen. 


RN 
kor 


20 ; Harry Federley. i (RV : 


Zum Schluss möchte ich noch die Aufmerksamkeit auf 
eine an die Conidiencopulation bei Ustilago erinnernde Er- 
scheimung lenken, die von Woronin in seimen Abhandlun- 
gen (XXIX, XXX) bekannt gemacht worden ist. Er bringt 
uns hier die Abbildungen einiger, auf Narben verschiedener 
Bäume keimenden ,Gonidien" von Seclerotinia-arten, und hält 
sich besonders bei der hier auftretenden , Association" der Go- 
nidien auf. Dieselbe ist der Conidiencopulation gewissermas- 
sen ähnlich und dient zweifellos demselben Zweck, eine kräf- 
tige, lange Hyphe zu bilden, weist aber auch bedeutende Ver- 
schiedenheiten auf. Erstens scheint der paarige Character der 
Conidiencopulation hier eine Seltenheit zu sein, denn immer 
verbinden sich mehrere ,Gonidien" mit emander, wodurch der 
Prozess oft mehr an die rein vegetativen Fusionserscheinun- 
gen erinnert. Zweitens enthalten die ,Gonidien" immer viele 


Zellkerne, deren Verhalten bei der ,, Association" von Woronin 


leider nicht beobachtet worden ist. 


Die obige Untersuchung wurde im Jahre 1900—1901 im = 
Botanischem Laboratorium zu Helsingfors unter der Leitung = 
des Vorstehers des Herrn Prof. Fredrik Elfving ausge- 
föhrt, und ist es mir eine angenehme Pflicht ihm för das mei- 
ner Arbeit erzeigte Interesse und för die wertvollen Rath- 
schläge hier meinen besten Damk auszusprechen. 


Angewandte Litteratur. 


I. de Bary, Anton, 


TITT. én ” 
IV.  Brefeld, Oscar, 
NG » » 
EN 


VII. Dangeard, P. A., 


XII. ” » 


Untersuchungen iiber die Brandpilze. — Ber- 
lin 1833. 

De la génération sexuelle dans les champig- 
nons. — Annales des Sciences naturelles: 
V Série. Tome V, 1866, p. 343—367. 
Vergleichende Morphologie und Biologie der 
Pilze, Mycetozoen und Bacterien. — Leip- 
zig 1884. 

Untersuchungen aus dem Gesammtgebiete 
der Mykologie. V Heft. Die Brandpilze I, 
— Leipzig 1883. 

Untersuchungen aus dem Gesammtgebiete 


der Mykologie. XI Heft. Die Brandpilze I. 


— Minster i W. 1895. 

Untersuchungen aus dem Gesammtgebiete 
der Mykologie. XII Heft. Hemibasidii Brand- 
pilze III. — Minster i W. 1895. 

Recherches sur la reproduction sexuelle des 
Champignons. — Le Botaniste. 3 Série. 1892 
NGN ST 

La reproduction sexuelle de V'Entyloma Glau- 
cil. -—— Le Botaniste. 4 Série. 1894—95. p. 
12—217. 

La reproduction sexuelle des Ascomycétes. — 
Le Botaniste. 4 Série. 1894—935. p. 21—58. 
La Truffe, recherches sur son développement, 
sa structure, sa reproduction sexuelle. — Le 
Botaniste. 4 Série. 1894—-95. p. 63—87. 
La reproduction sexuelle chez les Basidio- 
mycétes. — Le Botaniste. 4 Série. 1894—95. 
p. 88—90. 


— Mémoire sur la reproduction sexuelle des 


Basidiomycétes. — Le Botaniste. 4 Série 
1894—95. p. 119—181. 


922 Harry Federley. XLVTG 


XIII. Dangeard, P. A., — La reproduction sexuelle dans le Spherotheca 
G Castagnei. — Le Botaniste. 5 Série. 1896 

Ef AE-SNG 
XIV. 2 3 — Second mémoire sur la reproduction sexuelle 
des Ascomycétes. — Le Botaniste. 5 Série. 


" 1896—97. p. 245—284. 
å S & Sappin- Trouffy. — Urédinées. — Le FER 
3 Série. 1892—93. p. 119—125. 
XVI. Harper, Robert A., —- Beitrag zur Kenntniss der Kernteilung und 
Sporenbildung im Ascus. — Ber. d. deutsch. 
bot. Gesellschaft. Band XIII. 1895. p. (67—78), 
XVII. 3 ä — Die Entwickelung des Perithecimus bei 
Sphaerotheca Castagnei. — Ber. d. deutsch. 
bot. Gesellchaft. Band XTII. 1895 p. 475 


—481. 
XVIII. | 5 — Nuclear Phenomena in certain Stages in the 
Development of the Smuts. — Transactions 


of the Wisconsin Academy. Vol. XII. Part II. 
1899. p. 475—498. 

XIX. & - — Sexual reproduction in Pyronema confluens 
and the Morphology of the Ascocarp. An- 
nals of Botany Vol. XIV. N:o LV, sept. 1900. 


p. 321—400. 
XX. Jahn, E., — Der Streit iber die Sexualität der höheren 

Pilze. — Naturwissenschaftliche Rundsechau. 

XVI Jahrg, Nr. 50, 51. 52, 1901. É 
XXI. Kihlman, A. O., — Zur Entwickelungsgeschichte der Ascomyce- 


ten. -— Acta soc. scient. Fenn. Tom. XTII, 1883. 
XXTI. Sappin-Trouffy, P., — Recherches bhbistologiques sur les Urédinées. 
— Le Botaniste. 5 Série. 1896—97. p. 59—244. 
XXTII. Schroeter. J., — Bemerkungen und Beobachtungen iber einige 
Ustilagineen. — Beiträge zur Biologie der 
Pflanzen (T. Cohn) Band II, 1877. 
XXIV. Tulasne, L.-R., et Ch.,, — Mémoire sur les Ustilaginées comparées aux 
Urédinées. — Ann. d. Sciences nat. Série III. 
Tome VII. 1847. p. 12—127. 
XXV. Tulasne, L.-R., — Second mémoire sur les Urédinées et les 
Ustilaginées. — Ann. d. Sc. nat. Série IV. 
Tome II. 1854. p. 77—196. 
XXVI. ,» DR. et C., — Note sur les phénoménes de copulation que 
présentent quelques champignons. — Amnn. d. 
Sc. nat. Série V. Tome VI. 1866. p. 211—220. 
XXVII. Van Tieghem, Ph., — Sur la fécondation des Basidiomycétes. — 
Comptes rendus de VPacad. 1875. 8 fevrier 
p. 313—377. 


RNE 


N:o 2] Die Copulation der Conidien bei Ustilago Tragop. pratensis Pers. 23 


XXVIII Van Tieghem, Ph., — Sur le développement du fruit des Coprins 
et la prétendue sexualité des Basidiomycétes. 
— Comptes rendus de P'acad. 1875, 15 nov. p. 
| 817—880. 
XXTIX. Woronin, M., — Die Sclerotienkrankheit der gemeinen Trau- 
; benkirsche und der Eberesche..— Mémoires de 
Facad. imp. d. sc. de St.-Pétersbourg. VIII 
Serie. Vol, II. N:o 1: 1893. 
XXX. 5 — Ueber Sclerotinia cinerea und Sclerotinia fruc- 
tigena. — Mémoires de Pacad. imp. d. sc. de 
St. Pétersbourg. VIII Serié. Vol. X. N:o 5. 1899. 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens förhandlingar. 
XLVI. 1903—1904. N:o 3. 


Redogörelse för fortgången af de astrofotografiska 
arbetena å observatoriet i Helsingfors under 
tiden Juni 1902 till Maj 1903. 


Af 


ANDERS DONNER. 
(Meddeladt den 19 Oktober 1903.) 
Fotografiska upptagningar. 


Fotograferingsarbetet begynte den 8 Augusti 1902 och 
fördelade sig antalet observationsnätter på de särskilda arbets- 
månaderna sålunda: Augusti 4, September 7, Oktober 11, 
November 3, December 7, Januari 7, Februari 7, Mars 8, 
April 2, Maj 0. Senare delen af våren var nämligen utmärkt 
genom en ovanligt lång mulen period och de få klara nät- 
terna inföllo merendels under tider; för starkt månsken, då 
observationer med lång expositionstid, sådana som för när- 
varande bilda hufvudinnehållet af vårt program, äro omöj- 
liga. En sådan månskensperiod fyllde också större delen af 
Maj månads förra hälft. Observationerna slutade detta år af 
dessa grunder ovanligt tidigt, nämligen redan den 17 April 
1903. Midvintermånaderna voro däremot ganska gynnsamma. 
Höstsidan at året har sålunda gifvit oss 32 observationsnät- 
ter, vårsidan 24 samt hela arbetsäåret 56, kommande det tidi- 
gare medeltalet af.omkring 60 observationsnätter ganska nära. 

Hufvuduppgiften. för observatoriets astrograf har fort- 
farande utgjorts af den fotografiska limmelskartan. Samlin- 
gen af plåtar för vår från 392 till 47? nordlig deklination 
sig sträckande zon har under året ökats med 97 plåtar, af 
hvilka 51 plåtar med centrum vid udda deklinationsgrad och 


2 Anders Donner. 


3 expositioner om en half timme hvar, samt 46 plåtar med 
en bild af en timmes exposition och med centrum vid jämnt - 
gradtal. Af dessa hafva vid granskningen endast 3 kasserats, 
af hvilka 2 vid udda och 1 vid jämnt gradtal. Kartarbetets 


tillstånd framgår af följande öfversigt: 


Antalet hittils tagna och godkända plåtar utgör: 
med 1 exposition af 1 timme 347 
2 3 2) ; 2) "/2 2) 219 
eller tillsammans 3566 plåtar. 


Att tagas återstå: 
med 1 exposition af 1 timme 229 


2 3 2 2 '/a 21 213 
eller tillsammans 442 plåtar. 


Beräknad efter expositionstid skulle sålunda den full- 
gjorda delen af arbetet motsvara 347 + 11/, X 219 =74675 !/, 
timmar och den ännu återstående delen 229 + 1!/, x 213 = 
548 !/, timmar. Förhållandet mellan det utförda och det re- 
sterande arbetet å himmelskartan uttryckes sålunda genom 
IRS 


De i tidigare redogörelser omnämnda upptagningarna 
till bestämmande af stjärnparallaxer i enlighet med ett med 
professor Kapteyn i Groningen öfverenskommet program hafva 
fortsatts och genom under året verkställda 18 serier af upp- 
tagningar bragts i det närmaste till sitt slut. 


Astrografen har vidare af magister Wessell användts för - 
särskilda slag af upptagningar af Plejaderna såväl extrafo- - 
kalt som under användande af roterande bländare, afseende - 
att komplettera hans undersökningar öfver stjärnornas foto- NH 


grafiska storleksklasser. 


Af komet 1902 b togos 'den 9 Oktober tvenne foto- 
gorafier, af hvilka den ena erhållen med en expositionstid af 
3 timmar och under fasthållande af kometens kärna såsom > 
ledstjärna visar kometen med en svans af 20' längd, medan 4 


XLVI 


JM (SV STR SPOT TAL BTSADT LW AS JI LIG Re 
(RIAA KSR SNR RR Sa SIR 


N:o 3] Redogörelse för astrofotografiska arbetena i H:fors 1902—03. 3 


stjärnorna företrädes af 38 mm långa streck, motsvarande 
kometens egenrörelse under den tid, expositionen varade. 

För December månad flyttades astrografens objektiv till 
- polartuben och togos under 7 nätter fotografier af trakten kring 
himmelens nordpol. Dessa upptagningar afse bestämning af 
nutationskonstunten, för hvilken 1902 och de par närmast 
därpå följande åren äro särskildt gynnsamma, emedan longi- 
tuden för månbanans uppstigande nod i början af år 1904 
gå genom 1809 och således nutationens verkan i obliqvi- 
tet likasom dess verkan öfverhutvud är störst. Fotografe- 
ringarna förlades till December, för att ernå möjligast stora 
cirkelbågar, fyllda af bilder motsvarande de hvar half eller 
qvart timme verkstälda expositionerna, åt enhvar af hvilka 
gafs en tidslängd af 1 eller 1!/; minut, och för att sålunda 
ernå en möjligast noggrann bestämning af läget af cirklar- 
nas gemensamma medelpunkt d. v. s. polen. Under denna 
årstid äro fullt klara nätter temligen sällsynta. Likväl lyc- 
kades . det oss att under 3 nätter utsträcka observationerna 
öfver hela den tillräckligt mörka delen af natten, nämligen 
öfver 142/, timmar, så att cirkelbågarna omfatta 217-59. — 
Plåtarna äro liksom de tidigare med polartuben gjorda upp- 
tagningarna till bestämmande af aberrationskonstanten af- 
sedda att bearbetas af professor Jacoby i New-York. 


Hela antalet af under året tagna plåtar uppgår till 131. 
Arbetet med fotografering har varit temligen jämnt och en- 
ligt samma allmänna anordning som under senaste år för- 
deladt emellan mig, observatorn magister G. Dreijer och assi- 
stenterna magister E. Wessell och kandidaten B. Furuhjelm. 
Plåtarnas utveckling har till största delen verkstälts af mag. 
Dreijer, någon gång af mig, medan deras första granskning 
och inordnande bland observatoriets samlingar af fotografier 
omhänderhafts af mig. 


ot 


A ; Anders Donner. 


Mätningar och beräkningar. 


Mätningarna af de rätvinkliga koordinaterna hafva un=d 

der året utförts på 56 plåtar af stjärnkatalogen. Arbetet har 7 
varit fördeladt emellan fröknarna M. Biese, N. Helin och 
H. Stenbäck samt utförts enligt samma program som under 2 
de närmast föregående åren. JR 
Å dessa 56 plåtar hafva utmätts 10,133 stjärnpositioner, 2 
gifvande sålunda ett medeltal af 181 stjärnor för plåt. Hela | 
antalet hittills mätta plåtar stiger till 532, innehållande sam- 
manlagdt 92,151 stjärnor, hvarför å hvarje plåt uppmätts i 3 
medeltal 173 stjärnor. - 
Då totalantalet till observatoriets fotografiska zon Ng - 
rande katalogplåtar är 1008, så har för något mera än halfva 
antalet plåtar mätningsarbetet sålunda slutförts. Detta mot- 
svarar dock icke fullt halfva mätningsarbetet, i det att den 
stjärnrikaste inom zonen fallande trakten ännu är obearbetad, 
den der vår zon genomskäres af en af Vintergatans tätaste 
delar i 206—23h rectascension. Däremot hör den andra trakt, 
mellan 3" och 6", der Vintergatan går genom zonen, till den 
redan bearbetade delen. De hittils mätta plåtarna bilda näm- 
ligen med få undantag ett sammanhängande helt, sträckande 
sig öfver hela bredden af zonen och från omkring 2 30m till 
VS TG SS 
I min redogörelse för verksamheten under arbötsåret ond 
1895—1896 gjorde jag ett försök att vinna en öfverblick öf- 
ver det antal stjärnpositioner, som man skulle hafva att vänta - 
sig såsom fallande på katalogplåtarna inom vår zon och fann 
detta tal vara omkring 240,000. Denna kalkyl grundades på 
stjärnantalet i medeltal på enhvar af 12 plåtar, likformigt 
fördelade längs hela zonen, hvilket antal befanns vara 237. En 
annan öfverslagsberäkning har jag tillsammans med magister 
Wessell nu försökt grunda å ena sidan på förhållandet mellan 
antalet stjärnor på enhvar af de utmätta 536 plåtarna och 
antalet stjärnor, som i Bonner Durchmusterung falla inom 
samma område på himmelen, å andra sidan på en räkning 
af antalet stjärnor i Durchmusterung, hvilka falla inom 
området för en plåt, som inom hvarje timme i rectascension 


£ 


CNS 3] Redogörelse för astrofotografiska arbetena i H:fors 1902— 03. 5 


skulle intaga den centrala platsen i vår zon. Sedan vi med 
tillhjälp af en grafisk metod, sökt fastställa det förstnämnda 
 förhållandets beroende af stjärnrikedomen, hafva vi kunnat 
beräkna den proportion, uti hvilken antalet stjärnor på de 
hittills icke mätta plåtarna står till antalet stjärnor på de 
mätta. Då hela antalet stjärnor på de sistnämnda var be- 
kant, nämligen 92,000, beräknades häraf totalantalet stjärn- 
positioner, hvilket man hade att vänta sig inom hela zonen. 
Detta befanns vara 237,000, i ganska nära öfverensstämmelse 
således med den didare berktaingtn: 

oo IT enlighet härmed skulle sålunda ungefär ?/; af mät- 
ningsarbetet vara utfördt. Emellertid består mätningen af 
en koordinat både i inställning på stjärnans bild och på 
strecken af det å plåten aftryckta nätet. Ligga fera stjär- 
nor nära hvarandra, kunna samma inställningar å strecken 
användas för dem alla och arbete sålunda besparas. I en- 
lighet härmed har det ock visat sig, att mätningarna snab- 
bare. fortskrida i stjärnrikare trakter, der det oftare inträf- 
far, att samma streck kan användas för flera stjärnor. Och 
bör derför äfven mera än ?/, af mätningsarbetet kunna be- 
traktas såsom slutfördt. 


Beräkningen af de rätvinkliga koordinaterna sådana de 
framgå ur mätningarna i hvarje läge af plåten tagna för sig, 
hafva för ett antal af 56 plåtar utförts af fröknarna N. Helin 
och H. Stenbäck, hvilka i sammanhang härmed äfven gjort 
vissa beräkningar, som förbereda hvarje koordinats faststäl- 
lande på grund af mätningarna i plåtens båda lägen behand- 


lade tillsammans. Öfverensstämmelsen mellan detta sista re- 


- sultat och medeltalet af värdena ur hvartdera läget, ger sedan 
kontrollen på, att koordinatens värde är riktigt. Räkningar 
af sistsagda slag hafva under året förekommit blott för 3 
— plålar och hafva utförts af herrar Furuhjelm och Wessell. 

| I sammanhang med mätningarna af plåtarna hafva de 
för mätningarnas underlättande och sammanhållandet af samt 
- öfversigten öfver hela arbetet vigtiga kartorna, hvilka upp- 
rättas, förrän mätningarna vidtaga, genomgåtts af mig. På 
Samma sätt, som under hela arbetet varit fallet, har jag der- 


6 ; Anders Donner. [XIV C 


vid såväl uppskattat stjärnornas apparenta fotografiska stor- 
leksklasser, som ock kontrollerat, såväl att stjärnor, som bord 
mätas, icke blifvit förbisedda, som ock att de på kartan no 
ere objekten verkligen varit stjärnor. I sistnämnda afse- 
ende har jag numera ofta haft till mitt förfogande foto- 
grafer, som tillhöra den egentliga himmelskartan och hvilka SA 
såsom tagna med längre expositionstider och derför gifvande 
vida vägnar större antal stjärnor än katalogfotografierna, af- 
gifva ett osvikligt medel för afgörandet deraf, FA man 
har att göra med ett reelt objekt. | 

Nya kartor öfver katalogplåtar hafva af fröknokis Sten- 
bäck och Helin upprättats till ett antal af 19. a ; 


Tryckningen af det band af observatoriets fotografiska 
publikation, hvilket omfattar resultaten af plåtarna med cen- 
trum mellan 9: 0" och 11: 552, har under året raskt fram- 
skridit och blir i allra närmaste framtid slutförd. Läsningen så 
af det första korrekturet, som sker mot manuskriptet, har 
utförts af mag. Wessell Ed biträde af fröken O. Sederholm. 
Äfven det andra korrekturet har fullständigt lästs och der- 
vid mot själfva origimalräkningarna samt de i rubrikhuf- 
vudena anförda data dervid skildt kontrollerats. Denna läs- 
ning har utförts af mig tillsammans med herrar Dreijer, Furu- 
hjelm och Wessell. Endast under somrarna har jag läst hvar- 
dera korrekturet och därvid biträdts af familjemedlemmar. s 
Under senaste sommar hafva ock några ark lästs i första 
korrekturet af mag. Dreijer med biträde af fröken Stenbäck. 

Den lilla rest af. arbete, som ännu återstod på den 
'nämnda band motsvarande delen af sedelkatalogen och som 
bestod i storleksklassernas från de 41 sista plåtarna införande 
på den&hvarje stjärna motsvarande lappen af katalogen i 
fråga, har af mig slutförts under hösten 1902. Samma för- 
RE öfverensstämmelse har fortsättningsvis visat sig mel- 
lan de från olika plåtar hämtade värdena för samma stjärnas 
storleksklass. Der skilnaderna mellan dessa värden uppgått 
till 0-4m eller mera, har en revision gjorts, hvilken tillåt 
att korrigera tillfälliga fel — återigen en fördel hos det foto- 


AN ASA RN 
é 


AS AG 
UNGE Vd 


N:o 3] Redogörelse för astrofotografiska arbetena i H:fors 1902—03. 6 


grafiska förfaringssättet. Nämnda revision har dock icke be- 
höft omfatta mera än omkring två procent af hela antalet 
storleksuppskattningar. 


Hufvudsakliga föremålet för vårt räknearbete har varit 
bearbetningen af plåtarna inom det band, som går närmast 
före det nu under utgifning varande och som omfattar om- 

rådet från 6" Om till 85 55m i rectascension. 
För dessa och andra plåtar, tillsammans 172 stycken, 
hafva fröknarna Helin och Stenbäck ånyo och för kontrolls 
skull uttagit nätets delningsfel vid hvarje stjärnposition. 
Beräkningen af de rätvinkliga koordinaterna var för 
plåtarna inom hela detta band redan slutförd, likasom ock 
till största delen beräkningen af plåtarnas konstanter på 
grund af de å plåten förekommande från Bonn eller Lund 
» Astronomische-Gesellschafts-Zoner" hemtade stjärnpositio- 
ner. . Endast för 20 plåtar återstod denna konstantberäk- 
ning och har utförts af herrar Wessell, Dreijer och Furuhjelm. 
I sammanhang härmed bör jag omnämna, att fröken O. Se- 
derholm under sommaren och början af hösten slutförde upp- 
reduktionen till medeleqvinoktium 1900 -0 af samtliga i Lunds 
 zonkatalog befintliga stjärnor, hvilkas medeldeklination 1900-0 
är 38? 55' eller större. 
Främst har vårt räknearbete under det gångna arbets- 
året dock varit riktadt på förbättrandet af de då vunna kon- 
stanterna för plåtarna inom området 6h—9h och de närmast 
> därtill liggande. Detta har skett i enlighet med den metod, 
som jag framställt i min redogörelse för året 1899—1900 och 
"som grundar sig på jämförelsen emellan de positioner, som 
för ett antal gemensamma stjärnor beräknas ur två plåtar 
på grund af de första värdena för konstanterna. Differenserna 
mellan dessa fördelas dervid jämnt emellan plåtarna, hvarige- 
nom vilkorseqvationer erhållas, som upplösta gifva förbättringar 
till konstanterna. Härmed förbättras de använda stjärnornas 
inom hvar plåt positioner, ny jämförelse sker och ny förbätt- 
ring af konstanterna verkställes o. s. v. I allmänhet hafva 
— tre approximationer visat sig tillräckliga, någongång erfor- 


8 Anders Donner. 


dras fyra. Det är tydligt, att för fastställandet af korstar: 
terna för en plåt komparationsstjärnorna ur B. Z. och L. Z. 
inom ett ganska stort område sålunda komma att medvärka. 

För alla de plåtar, hvilkas rådfrågande varit nödvändigt 
för fastställandet af de definitiva konstanterna för plåtarna, 
som tillhöra det under bearbetning varande bandet 6h—9h 
hafva förstnämnda jämförelser mellan stjärnpositioner gjorts 
af herrar Wessell, Furuhjelm och Dreijer, hvarjemte fröken Se- 
derholm biträdt id en del kalkyler. Uppställningen af vil 
korseqvationerna, som grundas på dessa jämförelser, har för 
samtliga plåtar gjorts af mig vid den första approximationen, 
vid de öfriga af herrar Furulhjelm och Wessell, hvilka äfven 
utfört samtliga beräkningar vid eqgvationernas upplösande 
till finnande at konstanternas förbättringan, Hela JR 
bete för här nämnda band af vår publikation föreligger nu 
med utgången af sommaren 1903 färdigt. 

Jag har derför ock nu kunnat begynna sammanställnin- 
gen af. de definitiva konstanterna för hvarje plåt, hvilken af 
mig utföres 1 sammanhang med sammanställandet af de i 
rubrikhufvudena före resultaten från hvarje plåt anförda, 
allmänna, plåten angående data. NN 

Häfriod hafva ock kalkylerna för härledandet al de der 
finitiva såväl rätvinkliga som sfäriska koor dinaterna för hvarje 
stjärna för dessa RE kunnat begynna hösten 1903. KE 

I afvaktan på att upplösningen af vilkorseqvationerna 
skulle hafva skridit till denna punkt, hafva för utnyttjande 
af arbetstiden fröken Sederholm samt magg. Dreijer och Wes- 
sell för 15 plåtar härledt dessa koordinater med begagnand 
af de första värdena för konstanterna. Härigenom vinnes en 
värdefull kontroll af de definitiva resultaten, hvilken eljes 
på annat sätt måste sökas. | 


N:o 3]: Redogörelse för astrofotografiska arbetena i H:fors 1902—03. 9 


af mötet blefvo de astrofotografiska arbetena härstädes inom 
mötets sektion för matematik och astronomi föremål för föl- 
jande meddelanden, hvilka äfven aftryckts i mötets förhand- 
lingar: 

ÅA. Donner: Die astrophotographischen Arbeiten auf der 
Sternwarte zu Helsingfors. Förhandl. sidd. 12—28. 

E. Wessell: Photographisch-photometrische Untersuchun- 
gen. Förhandl. sidd. 41—48. 

RB: Furuhjelm: Sur Vexactitude des déterminations photo- 
ygraphiques des positions et des gramdeurs des etoiles. För- 
handl. sidd. 48—50. | 

Några hufvudresultat af de två sistnämnda undersöknin- 
garna hafva i senaste års redogörelse omförmälts; den första 
åter utgör en kortfattad sammanställning af de metoder och 
det arbetssätt, hvilkas utveckling och slutliga form omnämts 
i de föregående af mina redogörelser. 


PARSPLRT 
KERVO 


on 


Hva 


ESR FINRA Vg KAN DG 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903--1904. N:o 4. 


Capsidae novae rossicae 


descriptae 
ab 
O. M.: REUTER. 


II. 
1. Phytocoris longicornis Reut. 


Superne ochroleucus, dense mnigro-variegatus, longius 
dense albo-tomentosus, pronoto parce nigro-setoso, hemiely- 
tris pilis nigris adpressis; antennis corpore multo longiori- 
bus, articulis duobus primis simul sumtis corpori, hemielytris 
exceptis, aeque longis, primo pronoto capiteque a supero viso 
parum breviore et margine basali pronoti paullo longiore, 
"secundo primo circiter duplo longiore, fusco-testaceo, basi 
annulo albo crassitie articuli fere triplo latiore, annulo infra 
hunc apiceque nigro-fuscis, tertio secundo fere duplo breviore, 
fusco, annulo basali crassitie articuli saltem duplo latiore; 
pronoto et scutello grisescenti-faventibus, linea tenui media 
pallida percurrente, illo latitudine basali solum circiter !/; 
breviore, lateribus basin versus late sinuatis, disco postico 
obscure cinereo-infuscato, sat nitido, ipso margine basali pal- 

” lido; hemielytris dense nigro-conspurcatis, corio apice macula 
media basi angulata limbogque externo cunei basi albidis; mem- 
brana venis albis, vena cubitali nigra; pedibus albidis, femo- 
ribus saltem dimidio apicali tibiisgue nigro-maculatis, his an- 
ticis nigro-annulatis; capite subverticali, a latere viso altitu- 
dine breviore, fronte fortiter declivi, vertice (2) oculo magno 
parum magis qvam !/, latiore. Long. 2 6 mm. : 


2 0. M. Reuter. > DVI 


Hab. in Transcaspia (Suluk-ly! d. 31 marti 1902), D 
Ahnger (Mus. Helsingf.). 

Primo intuitu Ph. dimidiato Kirschb. RE antennisd ; 
aliter constructis, longioribus, annulo basali albo articulorum É 
secundi et tertii lake e, pronoto linea tenui pallida longitu- 
dinali signato etc. divergens; a Ph. Pica Reut. et brachymero — 
Reut, structura antennarum mox distinguendus. Caput basi 
pronoti vix magis qvam !/; angustius, a supero visum trans- 
versum, ab antico visum (2) latitudine cum oculis paullo lon- 
gius, clypeo basi a fronte bene discereto, a latere viso amgu- - 
sto, perpendiculari; flavo-albicans, lineolis verticis, lineis trans- 
versalibus frontis, clypeo fere toto, loris bucculisque nigris. 
Oculi magni, granulati, convexi, a supero visi orbiculati, nigri. 
Rostrum coxas posticas paullo superans, albicans, apice nigro. 
Antennae articulo primo lineari, setis pluribus rigidis albis - 
et fuscis crassitie articuli paullo longioribus. Pronotum apice 
qvam basi duplo angustius, disco versus apicem leviter de- 
clivi. Scutellum angulis basalibus nigris, cetero parum sig- 
natum, grisescenti-flavens. Hemielytra (2) abdomen modice 
superantia, membrana albida, dense nigrocinereo-irrorata, areo- 
lis magnam ad partem mnigris. Pectus nigrum, prosterno 
medio albicante, orificiis metastethii albis. Venter albido-fa- 
'vens, lateribus late nigro-conspurcatus. Coxae omnes albae. 
Tibiae albo-spinulosae. 


I 


2, Phytocoris moestus Reut. 


Superne fusco-cinereus, parce albo-variegatus, capite sat 
leviter nutante, a latere viso altitudini basali aeque longo, 
fronte parum declivi, clypeo a basi prominente, angulo ba- 
sali acuto, Vvertice C ) oculo fere: angustiore, albo, signatura 
antrorsum triramosa fusca signato,'fronte albo- et nigro- 
lineata, maculis utringue ad basin clypei vittaque utringue 
bucculas terminante albis; oculis (35) magnis, valde convexis, 
a supero visis orbicularibus; antennis articulo primo lineari, SA 
gracili, pronoto verticique usque ad mediuza oculi a supero : 
visi aeque longo, dense nigro, albo-guttulato, secundo primo 
fere 2!/; longiore, nigro-fusco, annulo basali albo crassitie 
articuli duplo latiore; pronoto macula media stricturae api- 


NO. 4] l Capsidae novae rossicae. 3 


calis cicatriculisque callorum albidis, disco pone callos aequa- 
liter obscure fusco-cinereo, linea tenui media longitudinali 
obsolete pallidiore, basi fascia percurrente transversali nigra, 
ipso margine tenuiter albido; scutello infuscato, linea longi- 
tudinali tenui media distinctissima percurrente pallida; he- 
mielytris abdomen modice superantibus, nigro-fuscis, pilis 
brevibus nigris adpressis, commissura tenuiter pallidiore, ma- 
 culis plurimis discoidalibus et marginalibus sat aequaliter dis- 
positis dilutius cinereis, apice cori circa venam cubitalem 
macula majore cuneiformi basique cunei externe albidis, le- 
vissime nitidulis; membrana venis albidis, vena cubitali ni- 
gerrima; pedibus longis, femoribus nigro- et albo-variegatis, 
posticis nigris, alboguttatis, tibiis albis, anticis annulis duo- 
bus latis apiceque late nigris, intermediis annulis tribus ni- 
gro-conspersis, posticis dense nigro-irroratis. Long. > 6!/; mm. 
Hab. in montibus Kopet-Dagh (Mergen Ulja! d. 11 junii 
1901), D. Ahnger (Mus. Helsingf.). 
Ph. femorali Fieb., Martini Reut. et juniperi Erey 
Gessn. affinis, ab iis autem colore obscuriore, oculis maris 
majoribus et convexioribus, vertice ejus angustiore, antennis 
aliter constructis, scutello medio distincte pallido-lineato, co- 
rio macula apicali albida, membrana vena cubitali nigerrima 
mox distinguendus. Caput basi pronoti circiter ?/; angustius, 
a supero visum parum transversum, pronoto paullulum bre- 
vius, ab antico visum latitudine cum oculis vix brevius. Ro- 
strum medium ventris subattingens, albicans, dimidio apicali 
fusco. Antennae articulo secundo margine basali postico pro- 
noti circiter 3/, longiore. Pronotum latitudine basali paullo 
minus qvam !/; brevius, apice mox pone stricturam qgvam basi 
duplo angustius, disco versus apicem leviter declivi, lateribus 
subrectis. Hemielytra membrana alba, dense cinereo-nigro- 
irrorata. Xyphus prosterni albus. | Pectus nigrum, margini- 
bus acetobulorum tenuiter orificiisque metastethii albis. Ven- 
ter niger, tenuiter longius albido-pubescens, medio albidus. 
Coxae albae. Femora postica maris latitudine maxima circi- 
ter 7:plo longiora, fere quarta basali parte alba, immaculata. 
Tibiae breviter albido-spinulosae. Tarsi albidi, apicem versus 
nigro-fusci. Segmentum maris genitale ad sinum sinistrum 
aperturae muticum. 


4 | OM Reuter. > ve Aa a SAR 


3. Myrmecophyes Korschinskii Reut. 


Niger, nitidus. antennis articulo primo, basi excepta, se- 
cundoque basin versus angustius (3) vel latius (2), nec non 
pedibus testaceis,' femoribus vitta percurrente fusca vel fu- — 
scis, marginibus testaceis, tibiis margine inferiore apiceque - 
cum tarsis nigris; articulo primo antennarum gracili, solum å 
interne setis paucis instructo, latitudini verticis oculique unici 
vix aeque longo (5) vel latitudine interoculari verticis aeque 
longo (9), maris basi nigro, secundo primo triplo (2) vel - 
fere triplo (5) longiore; oculis sessilibus, exsertis; pronoto 
formae brachypterae distincle transverso; hemielytris formae 
brachypterae apice albis, latissime rotundatis. Long. FT 
PSN Så 

Hab. in montibus Turkestaniae Transalaiensibus (Bach- 
mir!, 9,000'), D. Korschinski (Mus. Petrop.). ; 

AM. tibiali Reut. statura minore, colore structuraque 
antennarum et pedum nec non pronoto formae brachypterae 
distincte transversali mesonotoque pronoto paullo breviore 
divergens. Corpus nigrum, nitidum, laeve, glabrum. Caput 
basi pronoti formae brachypterae latifuding oculi unici latius, 
feminae interdum apice latius ferrugineo, vertice' plano, oculo 
duplo (2) vel paullo minus qvam duplo (35) latiore. Oculi 
nigro-fusci, maris qgvam feminae fortius convexi. Rostrum 
apieem coxarum posticarum attingens, nigrum. Antennae ar- 
ticulo primo maris basin versus leviter curvato, feminae recto. 
Pronotum formae brachypterae basi longitudine distinete (sal- 
tem 1/3) latiore, late sinuata, apici aeque lata, lateribus latis- 
sime aequaliter rotundatis, disco aequaliter convexiusculo, 
laevi, ante medium punctis dalcbus impressis, strictura apicali så 
abdikera Mesonotum pronoto paullo brevius, sat fortiter 
convexum, laeve. Hemielytra formae brachypterae basin ab- 
dominis attingentia, commissura brevi, apice niveo-marginata. 
Abdomen basin versus sat fortiter constrictum. Femora po- 
stica sat fortiter incrassata, latitudine maxima paullo minus 
(2) vel paullo magis gqvam (9) quadruplo RR Tibiae 
tenuiter nigro-spinulosae. SOS 


N:o 4] ; Capsidae novae rossicae. 5 


4, Myrmecophyes aeneus Reut. 


Breviusculus et latiusculus, subdeplanatus, nigro-aeneus, 
capite, pronoto scutellogue parce sat longe fusco-pilosis, he- 
- mielytris nigris, subcehalybeo-nitidis, coriaceis, formae bra- 
chypterae apice recte truncatis, angulo externo late rotunda- 
tis, commissura mesonoto aeque longa (£) vel breviore (F), 
limbo apicali toto concolore vel latera versus magis minusve 
late albo vel albido-flavo; abdomine basi haud constricto, 
versus apicem levius (5) vel fortiter ampliato, pentagonali 
(2), disco levissime convexiusculo (3) vel deplanato (2); 
oculis sessilibus; antennis nigris, articulo primo gracili, setis 
plurimis rigidis instructo, latitudini verticis oculique unici 
aeque longo (35) vel latitudine verticis parum longiore (2); 
pedibus testaceis, femoribus longius nigro-setosis, incrassatis, 
anterioribus antice et postice, posticis apice obscure infusca- 
tis, tibiis posticis margine inferiore fuscis, omnibus apice cum 
tarsis nigris, pronoto formae brachypterae sat fortiter trans- 
HSVarsO. LLONg Safe PMM. 

Hab. in montibus Transalaiensibus Tuskestaniae (Aram- 
Kungei, 11,500' s. m. in initio maji 1895), D. Korschinski 
(Mus. Deteop.). 

Ab omnibus reliquis hactenus cognitis hujus generis 
corpore aeneo-nitido, planiusculo, abdomine feminae pentago- 
nali versus apicem fortius dilatato, disco deplanato distin- 
ctissimus. Caput basi pronoti formae brachypterae latitudine 
'oculi unici latius, vertice oculo circiter 2!/; (5) vel fere 2!/, 
(9) latiore, fronte basi tenuiter radiatim strigosa. Oculi fusci, 
laeves. Rostrum apicem coxarum posticarum subattingens, 
; nigrum. Antennae articulo primo (32) basin versus levis- 
”sime curvato, secundo hoc paullo magis qvam duplo (5) vel 
fere 21/3 (2) longiore, apicem versus sensim leviter incras- 
sato, tertio secundo paullo magis qvam !/; (5) vel circiter 
2/5 (2) breviore, quarto tertio fere 2/; breviore. Pronotum 
capiti a supero: viso aeque longum (FS) vel hoc fere brevius 
(£), formae brachypterae latitudine basali saltem !/, brevius, 
apice et basi aeque latis, disco subhorizontali, lateribus 1le- 
 Vissime declivibus, basi transversim strigosa. Mesonotum pro- 


6 I SORMERenter. + 


noto saltem 1/, brevius, transversim vix convexum:. Hem E 
lytra formae bracky pberat basin abdominis attingentia. Ab- 
domen maris pronoto dimidio, feminae ante apicem hoc duplo $ 
latius, connexivo late Ra Femora anteriora superne 200 
inferne longe nigro-setosa, postica latitudine maxima fere 
quadruplo (5) vel triplo et dimidio ($) longiora, åre 2 
longe nigro-setosa.. Tibiae nigro-spinulosae. 


KS EGEN. Agraptocoris Reut. 


Corpus maris Mons. albido-pubescens, hemielytris 
etiam setis nigris facile divellendis; capite nutante, ab antico 
viso quingquangulari, maris omnium levissime transversd ER 
latere viso altitudini basali aeque longo, fronte maris declivi 
vix convexa, clypeo ab ea discreto, prominente, angulo faciali 
recto, genis maris linearibus vix distinguendis, gula in plano | 
peristomii posita; oculis maris in genas longissime extensis, 
orbita interiore subrécta versus apicem fortius divergentibus; 
rostro apicem coxarum intermediarum attingente, articulo 
primo medium xyphi prosterni attingente; antennis ad fader i 
tam apicalem partem orbitae oculorum interioris insertis, arti- 
culo secundo latitudine capitis multo longiore; pronoto basi SS 
truncato; xypho prosterni lateribus tenuiter marginato; tarsis - 
posticis ER gracilibus, articulo tertio secundo aeque longo, 
ungviculis longis, leviter curvatis, aroliis cum iis connexis, 
brevibus, ?/; basalis haud superantibus. KET 

SN Pastocoris Reut. maxime affinis, cum eo: hamo | 
areolae alarum ex eodem puncto ac vena decuresn. emisso, i 
tarsis longis gracilibus, ungviculis longis, leviter curvatis aro- 
lisque brevibus congruens, differt autem capite minus trans- 
verso, gula in plano peristomii posita, oculis orbita interiore 
. Sdbrocta versus apicem fortiter divergentibus articulogue tar-. Y 

sorum tertio secundo aeque longo. Caput (5) basi pronoti 2 
circiter ?/; angustius, basi clypei in linea intermedia oculo- 
rum posita. Rostrum articulo primo medium :;xyphi prosterni 
attingente. Antennae articulo primo apicem capitis (ST) sat 
longe superante. Pronotum trapeziforme, lateribus (5) sub- 
sinuatis, margine apicali (5) apice levissime sinuato. Boa 


f 


S : 
RA ER 


SN 


rg 


y 
, 
FR 
br 

1 


N:o 4] Capsidae novae rossicae. 7 


tellum basi detectum. Alae areola hamo ex eodem puncto 
ac vena decurrens emisso. Xyphus prosterni tenuiter mar- 
ginatus. Mesosternum apicem versus altus. Coxae anticae 
medium mesosterni superantes. Pedes longi, graciles, pallido- 
pubescentes, femoribus maris linearibus; tibiis longius nigro-- 
spinulosis. 


Agraptocoris concolor Reut. 


— Pallide et sordide stramineus, minus tenuiter sat dense 
albo-pubescens, hemielytris setis longioribus nigris retrorsum 
nutantibus, oculis apiceque rostri nigris; hemielytris sat ni- 
tidis, pellucentibus, membrana subhyalina, venis stramineis; 
femoribus inferne atomis dilute fuscescentibus subseriatim 
positis; tibiis spinulis longis nigris e punctis omnium minu- 
tissimis nigris nascentibus; tarsis articulo ultimo apice un- 
gviculisque fuscis. Long. I 4t/; mm. 

Hab. in Mongolia boreali (Urga, Tschelotai-buluk, Nju- 
dun!), D. Klements (Mus. Petrop.). 

Caput (5) vertice oculo circiter dimidio latiore. Anten- 
nae articulo secundo maris lineari, margini basali pronoti 
aeque longo, tertio secundo circiter !/, breviore. Pronotum 
- basi longitudine circiter duplo latiore, apice longitudine aeque 
lato. Hemielytra maris parallela, abdomen longe superantia. 
Venter tenuiter albo-pubescens. 


6. Gen. Pleuroxonotus Reut. 


Corpus oblongum (2); capite porrecto, a latere viso al- 
titudine basali longiore, fronte versus apicem leviter declivi, 
clypeo valde prominente, a latere viso lato, apicem versus ad- 
huc latiore, margine antico usque ad apicem sat fortiter ar- 
cuato, angulo apicali recto, genis mediocribus, gula horizon- 
tali, dimidium capitis occupante; rostro apicem mesosterni 
attingente; antennis paullo supra apicem oculorum interne 
insertis, a margine oculorum nonnihil remotis, articulo primo 
apicem clypei parum superante, secundo latitudine capitis 
longiore; pronoto transverso, margine antico latissime leniter 


8 0. M. Reuter. SN [XI 


sinuato, tenuissime marginato, lateribus totis sat late reflexis, 
ante angulos posticos sinuatis, margine acutis, angulis posti- 
cis late rotundatis, margine postico supra scutellum truncato 
medio subprominulo, disco versus apicem leviter declivi, callis 
medio sat late distantibus; hemielytris tenuiter breviter ni- 
gro-pubescentibus; alis areola hamo fere ab origine venae de- 
currentis emisso; femoribus posticis (£) linearibus reliquis - 
paullo crassioribus, tibiis nigro-spinulosis, tarsis articulo ter- 
tio secundo parum longiore, ungviculis sat longis, sat leviter — 
arcuatis, aroliis medium ungviculorum sat longe superanti- 4 
bus cum iis totis connexis. 

A generibus omnibus lateribus pronoti totis reflexis mar- 
gine acutis distincetus. Generi Oncotylus Fieb., Reut. förs: 4 
sitan maxime affinis, ab hoc tamen etiam capite för porrecto 
clypeoque late promenente fortius. arcuato divergens. Caput 
(2) ab antico visum latitudini basali longitudine subaeqvale. — 
Oculi (2) ultra angulos anticos pronoti leviter prominentes, 
orbita interiore subrecta versus apicem leviter divergentes, - 
in genas modice extensi. Antennae articulo secundo lineari. 
Scutellum basi detectum. Hemielytra (2) abdomen sat longe 
superantia. Xyphus prosterni marginatus. Mesosternum api- 
cem versus altius. Metastethium orificiis minutis. Coxae an- 
ticae breves, medium mesosterni attingentes. Pedes brevis- 
sime et tenuissime nigro-pubescentes. Terebra feminae me- 
dium ventris longe superans. | So 


Pleuroxonotus nasutus Rewut. 


Inferne cum capite virescens, pronoto, scutello, hemie- 
lytris, antennis pedibusque virescenti-albidis, antennis apicem 
versus testaceis, tarsis sordidis articulo ultimo apice cum un- 
gviculis nigris; hemielytris margine scutellari commissuraque 
tenuissime fuscis, corio vitta interiore obsolete fuscescente, 
membrana albido-hyalina, iridescente, areola minore tota, 
parte exteriore majoris ad venam cubitalem limboque exte- - 
riore late obscure fuscis, hoc macula angusta hyalina inter - 
apicem cunei et areolam minorem; meso- et metastothus ine ; 
fuscatis. Long. SAO KN: : 


FESTEN a RA EDA 
FOR > 


N:o 4] > Capsidae novae rossicae. 9 


Hab. in Transcaspia (Ashabad! d. 17 martii 1902), D. C. 
Ahnger (Mus. Helsimgf.). 

Caput (29) basi pronoti circiter ?/. NE a supero 
visum pronoto aeque longum, vertice oculo 3/, latiore. Oculi 
fusci, subtiliter granulati. Rostrum apice nigro. Antennae 
albido-virescentes, tenuissime nigro-pubescentes, articulo se- 
cundo apicem versus ultimisque testaceis, articulo secundo 
primo vix triplo lengiore et margine basali pronoti paullo: 
minus gvam !/; breviore, curvato. Pronotum latitudine ba- 
sali circiter ?/; brevius, apice qvam basi vix magis qvam ?/; 
angustius. Hemielytra (2) saltem dimidio membrana abdo- 
men superantia. 


7. Megalocoleus albidus Reut. 


Albidus vel dilutissime virescenti-albus, superne dense 
minus tenuiter albo-pubescens, pilis haud fuscescentibus; pe- 
dibus tenuiter albido-pubescentibus, coxis anticis margine al- 
bido-setosis, femoribus posticis maris elongatis, feminae bre- 
viusculis, incrassatis, punctis obscurioribus totis destitutis, 
tibiis spinulis tenuibus pallidis, in certa luminis directione 
interdum leviter fuscescentibus, tarsis articulo ultimo apice 
ungviculisque fuscis; hemielytris totis albidis, membrana hya- 
lina, venis albidis, apice areolae majoris, areola minore lim- 
boque exteriore fuscescenti-fumatis, hoc macula inter cuneum 
et areolam minorem aliaque majore mox infra medium albi- 
dis; capite basi pronoti paullo minus qvam !/, — fere tantum 
!'; angustiore, vertice utringue ad oculum punceto minuto 
ochraceo saepe obsoleto signato, oculo circiter 3/, (3) vel parum 
magis qvam duplo (£) latiore. Long. I 3!/, 2 3t/;—4 mm. 

Var. vitellinus Reut.: Typo ceteris simillimus, sed vitel- 
lino-flavus, favo-pubescens, venis membranae favis. 2. 

Hab. in Transcaspia (Ashabad!, d. 19 maji 1902), D. C. 
Ahnger. | 

Typus M. ochroleuco Kirschb. sat similis, differt autem 
statura paullo minore et graciliore, vertice paullo angustiore, 
spinulis tibiarum gracilioribus concoloribus, var. vitellinus M. 
"chrysotricho Fieb. simillimus, sed multo minor, limbo mem- 
"branae exteriore pone medium macula distinctissima albida 

6 


10 0. M. Reuter. ; BLVE. 


signato. Caput ab antico visum latitudine frontis oculique 
unici vix longius, a latere visum altitudine basali parum 
(S) vel distinete (2) longius, angulo faciali acuto (£) vel 
subrecto (5). Oculi fusci vel badii. Rostrum medium ven- 
tris attingens, apice fusco. Antennae subtiliter pubescentes, 
maris qvam feminae paullo crassiores, articulo secundo mar- 
gimni basali pronoti longitudini subaeqvali vel hoc fere lon- 
giore (S) vel circiter !/, breviore (2). Pronotum basi longi- 
tudine circiter duplo latiore, apice longitudini fere aeque lato, 
disco parum declivi, lateribus rectis. Femora postica feminae 


latitudine maxima circiter 3!/, longiora. 


8. Atomophora oculata Reut. 


Superne albida, opaca, pallido-pilosa, pilis faciliter divel- 
lendis, capite et pronoto dense nigro-fusco-variegatis, fronte 
linea longitudinali tenui interdum obsoleta, vertice medio 
pronotoquej lateribus latius albidis, punctis nigro-fuscis par- 
cius signatis, fronte saepe basi aurantiaco-bisignata; scutello 
hemielytrisque albis, illo atomis ferrugineis magis minusve 
conspurcato, basi macula majore media triangulari angulisqve 
nigro-fuscis, clavo et corio punctis minutis fuscis aeqvaliter 
conspersis, adhuc maculis auranbtiacis vel ferrugineis aliisqve 
fuscis variegatis, clavo dimidio basali plerumque his maculis 
destituto, corio angulo interiore apicali macula magna postice 
triramosa nigro-fusca signato; cuneo magis minusve dense 
subtiliter ferrugineo-conspurcato, parce fusco-signato; mem- 
brana cum areolis - albido-hyalina, venis albis, vena brachiali 
saepe apicem.versus ferruginea, macula angusta inter apicem 
cunei et apicem areoläe minoris aliaque majore fere media 
limbi externi innotatis, postice latius fusco-terminatis, saepe 
etiam apice membranae latius innotato; antennis articulo 
primo albido, interne atomis 2—3 fuscis vel macula anteapi- 
cali fusca signato, secundo maris crassiusculo, virescente, 
apice cum ultimis testaceo, feminae virescenti-albido, margine 
superiore ultra medium atomis fuscis adsperso; femoribus an- 
terioribus punctis paucis fuscis, posterioribus apice paullo 
densius fusco- et ferrugineo-punctatis, inferne fascia ante- 


SÅ rå 3 - 


Er 


ENSE NGE SEN 0 gå 


N:o 4] Capsidae novae rossicao. Ba 


apicali maculagque marginis postici fuscis, tibiis sat breviter 
albo-spinulosis, inferne innotatis, margine superiore anterio- 
rum ultra medium, posticarum fere ad apicem fusco-puncta- 
tis, tarsis articulo ultimo fuscescente; rostro apicem coxarum 
intermediarum attingente; oculis maris maximis, valde con- 
vexis; vertice oculo !/,—!/; angustiore (5) vel circiter ?/; la- 
tiore (2). Long. Of MN 

Hab. in Transcaspia (Ashabad! d. 19 maj ES DIG 
Ahnger (Mus. Helsingf.). 

A. vitticolli Reut. nonnihil similis, pronoto scutello he- 
mielytrisque multo magis fusco-variegatis et adhuc ferrugineo- 
signatis, oculis maris maximis verticeque ejus multo angu- 
stiore mox distinguenda. Caput basi pronoti vix magis qvam 
!/6 (5) vel 1/3 (2) angustius, ab antico visum latitudine fron- 
tis oculique unici distincte brevius (3) vel huic fere aeque 
longum (98), a latere visum altitudine basali paullo brevius 
(52), elypeo prominente, angulo faciali acutiusculo, genis an- 
gustis (£L) vel haud distinguendis (5), gula brevi (2) vel 
nulla (5). Oculi nigro-fusci, maris maximi, usque ad gulam 
producti, fortiter granulati, välde CON Vexi at prominentes, or- 
bita interiore usque ad medium paralleli, dein fortitér sinuati, 
etiam feminae magni, in genas longe extensi, sed minus for- 
titer granulati et sinuati. Rostrum articulo primo caput 
haud superante. Antennae in sinu oculorum longe supra api- 
cem eorum (54) insertae, articulo primo clypeum paullulum 
vel parum superante, secundo lineari, crassiusculo (SS) vel 

 graciliore (2), margine basali pronoti circiter !/, breviore, 
—duobus ultimis simul sumtis secundo paullo longioribus. Pro- 
notum basi longitudine parum vel paullo magis qvam duplo 
latius, apice longitudine distincte latius, lateribus levissime 
subsinuatis; disco saepe medio linea longitudinali tenui al- 
bida. Pectus pallide flavens, mesosterno medio, vitta epime- 
rorum prothoracis vittaque utringue laterali meso- et meta- 
stethiorum ferrugineis vel fusco-ferrugineis. Venter albicans, 
lateribus magis minusve late ferrugineo-conspurcatus. Tarsi 
articulo tertio secundo- parum longiore, ungviculis breviuscu- 
> dis, aroliis apice dilatatis, medium ungviculorum longe super- 
Söfibns, cum iis totis connexis. 


12 0. M. Reuter. 


I. Atomophora maculosa Reut. 


Superne albida, opaca, albo-pilosa; capite, pronoto scu- 
tellogue magis minusve dense nigro-fusco-variegatis et pun- 
ctatis, maculis saepe contluentibus, vertice basique frontis. 
medio parum signatis, interdum punctis ochraceis vel ferru- 
ginels notatis, clypeo lineis duabus fuscis: basi scutelli maris. 
tota nigro-fusca; clavo, corio et cuneo albidis, punctis nigro- 
fuscis conspersis et adhuc maculis sat magnis nigro-fuscis 
aequaliter adspersis, angulo cunei interiore nigro-fusco; mem- 
brana cum areolis fusco-fumata, albo-hyalino-irrorata, Vvenis- 
albidis, cubitali versus apicem connectenteque saepe ferrugi- 
neo- -variegatis, macula sat magna ad apicem cunei aliaque 
plerumque majore media limbi externi albo-hyalinis;. anten-- i 
nis (S 9) virescentibus, apicem versus testaceis, articulo primo ÄN 
albido, annulo ikea rang fusco; pedibus albidis, femoribus. 
apice Hisposbnrntatie, anterioribus apice haud vel parum, po- 
sticis apice late infuscatis, tibiis albospinulosis, margine supe- 
riore punctis magnis nigro-fuscis signatis, inferiore innotatis, 
tarsis pallidis vel solum articulo tertio apicem versus infu- 
scato; rostro apicem coxarum intermediarum attingente; ver- 
tice cdke aeque lato (5) vel hoc fere duplo latiore CR Long: NN 
SN STATE Dar AST a 

Var. p capite ferrugineo- re SR ; AN 

Hab. in Transcaspia (Ashabad! d. 19 maji re D. ?. 
Ahnger (Mus. Helsingf.). | 

A. pantherinae Reut.. sat similis, differt autem fär. 
antennarum, cuneo aliter picto, tibiis inferne late innotatis 
tarsisque pallidis. Caput basi pronoti circiter !/; (5) vel 2/5 
(5) angustius, ab antico visum latitudini frontis oculique 
unici fere aeque longum (JF 2), a latere visum altitudini ba- 
sali longitudine aequale (2) vel subaequale (5), clypeo pro- 
minente, angulo apicali acuto, genis angustis (2) vel haud 
distirigiendie (5), gula brevi (2) vel haud distinguenda (5) ; 
”Oculi longissime in genas extensi (9) vel gulam attingentes. 
(5), nigro-fusci, granulati, orbita interiore usque ad medium 
paralleli, dein sinuati. Rostrum albidum, ipso apice nigro, 
articulo primo caput vix superante. Antennae sat longe su- 
pra apicem oculorum in sinu eorum (59) insertae, articulo 


sr 


N:o i] Capsidae novae rossicae. NR I 


"primo apicem clypei paullo (5) vel haud (2) superante, se- 
-cundo margine basali pronoti '/s; (J)—!/, (2) breviore, duo- 
bus ultimis simul sumtis secundo aeque longis. Pronotum 
basi longitudine duplo (5) vel magis qvam duplo (2) latius, 
apice longitudine latius. Scutellum saepe apice parum sig- 
nato. Hemielytra interdum cuneo apice ferrugineo. Pectus 
fuscum vel fusco-ferrugineum. Venter virescens, lateribus 
late fuscis vel fusco-ferrugineis (3), vel fusco-grisescens, me- 
-dio pallidior (2). Coxae albidae. Femora antica apice parce 
fusco-punctata. Tarsi articulo tertio secundo aeque longo, 
ungviculis breviuseulis, aroliis apice dilatatis longe ultra me- 
dium ungviculornm extensis. 


10. Atomophora suturalis Reut. 


Pallidissime sochracea, opaca, superne subaureo-pilosa, 
pilis retrorsum vergentibus; pronoto postice atomis minutis- 
:simis saepe obsoletis; scutello, angulis basalibus apiceque ex- 
ceptis, clavoque interne usque in apicem infuscatis, punctis 
fuscis conspersis, clavo externe, corio cuneoque innotatis vel 
maculis obsoletis ochraceis adspersis, solum angulo interiore 
Coriil infuscato punctisque nigro-fuscis consperso, angulo cu- 
nei interiore fasciola obliqva nigro-fusca notato et nigro-fu- 
.sco-punctato; membrana fusco-cinereo-fumata, cum areola ma- : 
jore dense pallido-flaventibus, brachiali saepe cinereo-fusce- 
:scente, puncto infra apicem areolarum obscurius fusco, areola 
minore, macula ad apicem cunei aliagque majore oblonga ab 
illa anguste discreta hyalinis; pedibus innotatis, spinulis ti- 
biarum longis, concoloribus; vertice oculo circiter 1/3; (5) vel 
fere duplo (9) latiore; rostro apicem coxarum POLONIA at- 
tingente. Long. SL 3—3!'/3 mm. ; 

Hab. in Transcaspia (Ashabad! d. 19 maji 1902), D. OC. 
Ahnger (Mus. Helsingf.). 

A speciebus reliqvis rostro longiore Re S0- 
lum interne punctatis ibique leviter infuscatis, externe late 
-pallidis divergens. OCaput latitudine basali pronoti circiter ?/, 
49) vel 1/3; (5) angustius, ab antico visum latitudine parum 
brevius (9) vel latitudini frontis oculique unici aeque longum, 


14” | 0. M. Reuter. 
a latere visum altitudini basali fere aeqve longum (98) vel hac 
paullo brevius (5), elypeo fortiter prominente, angulo faciali 
recto vel subrecto, genis angustis (2) vel linearibus (5), gula. 
vix distinguenda. Oculi badii, granulati, maris magni, sat. 
fortiter prominentes et convexi, fere usque ad gulam extensi, a 
2/5 basalibus orbitae interioris paralleli, dein sat fortiter Si-- 2 
nuati, feminae minores, minus prominentes, sed in genas sat. 
longe extensi, orbita Rene parum : sinuati. Antennae fe- 
minae sat longé, maris adhuc longius supra apicem oculorum - 
insertae, articulo primo apicem clypei haud vel paullo su- 
perante, secundo margine basali pronoti parum (FS) vel fere 
1/, (QS) breviore, sublineari, maris qvam feminae paullulum | 
crassiore, duobus ultimis simul sumtis secundo longioribus. 

Pronotum basi longitudine duplo (3) vel magis qvam TO 
(2) latiore, apice longitudine vix (FS) vel distincte (2) latiore. 

Alarum änonla hamo et vena decurrente ex eodem loco emis- 
sis. Tarsi articulo tertio secundo aeque longo, aroliis oblongo-- 
laminatis usque ad apicem ungviculorum uncinatum Ext se 
sis et cum iis connexis. | NE 


H 
+ 
+ 

är 


Ad 
j 
I 


GE RERFREN 


4". Atomophora albovittata Ren SGT 2 


Pallido-flavens, opaca, abdomine virescente, superne pilis SN 
sat longis nitidis ls pronoto scutellogue vitta angusta me-- & 
dia percurrente albida, pronoto parte postica scutellogue apice 
atomis minutis fuscis adspersis; hemielytris albidis, ubique. 
punctis fuscis aequaliter conspersis, solum juxta venam corii 
cubitalem vitta angusta interiore innotata, membrana dilute. é 
fuscescenti-fumata, ubique sat aequaliter minute 
rata, Venis td pedibus albis, femoribus apicem versus. 
tibiisque atomis SG adspersis, his albo-spinulosis; vertice SG 
oculo fere dimidio (>) vel paullo magis qvam — fere St (2) 
latiore; -rostro apicem coxarum FE AR are SR 
Long. Fo 4 mm. BREA 

Hab. in Transcaspia Arad d. 19 maji 1902), D c NG 
Ahnger (Mus. Helsingf.). : Sp URL 

A. albae Reut. colore SER similis, differt SR SN 


[3 


N:o 4] Capsidae novae rossicac. 13 


cte albovittato, membrana dense fuscescenti-irrorata. OCa- 
put albidum, vertice et fronte interdum in ochraceum leviter 
vergentibus, longius albo-pubescens, latitudine basali pronoti 
circiter ”/; (2) — fere !/; (3) angustius, ab antico visum la- 
titudini frontis oculique unici fere aeque longum (3) vel hac 
parum longius (2), a latere visum  altitudine basali paullu- 
lum vel parum brevius, clypeo fortiter prominente, angulo 
faeiali recto, genis medioribus (2) vel infra oculos omnium 
angustissimis, linearibus (5), gula 'brevissima. Oculi fusci, 
granulati, maris sat magni, fere usqve ad gulam extensi, le- 
viter convexi, orbita interiore ante medium apicem versus 
'omnium latissime leviter sinuati, feminae breviusculi. An- 
tennae sat longe (>) vel paullo (92) supra apicem oculorum 
insertae, albidae, articulo primo apicem clypei haud (2) vel 
paullo (5) superante, secundo maris crassiusculo, sublineari, 
margini basali pronoti fere aeque longo, feminae paullo gra- 
ciliore, versus apicem sensim levissime incrassato, margine 
basali pronoti saltem !/,; breviore, duobus ultimis simul sum- 
tis secundov paullo longioribus. Pronotum albopilosum, basi 
longitudini duplo (3) vel magis gqvam duplo (9) latius, apice 
longitudine distincte latius, disco versus -apicem leviter de- 
clivi, albidum, callis faventibus. Hemielytra longius albo- 
pubescentia, pilis nitidis, cuneo usque in basin fusco-pun- 
ctato. Alarum areola hamo ex origine venae decurrentis 
emisso. ”Tibiae anticae saepe apicem versus atomis fuscis:de- 
stitutae. Tarsi articulo tertio secundo aequelongo, ungviculis 
sat brevibus, aroliis oblongo-laminatis usque ad apicem bre- 
viter uninatum extensis et cum ungviculis totis connexis. 


12." Nyctidea Reut. 


Corpus oblongo-ovale (2), nigrum (pubescentia specimi- 
nis unici divulsa), capite transverso, basi prohoti multo an- 
gustiore, nutante, vertice aequali, fronte declivi, clypeo pro- 
minente, compresso, basi a fronte parum discreto, ipsa basi 
distincte supra lineam inter scrobes antennarum ducendam 
posita, genis feminae oculo fere aeque altis, gula obliqua pe- 
ristomio breviore; oculis laevibus; rostro apicem coxarum in- 


16 O. M. Reuter. [XLVI 


termediarum vix attingente, articulo primo caput haud su- 


perante; antennis feminae ad apicem oculorum interne inser- 


tis, articulo secundo latitudine capitis multo longiore, apicem 
versus sensim fortiter incrassato; pronoto trapeziformi, apice 


sinuato, callis bene disceretis, praecipue marginibus eorum an- 
teriore et posteriore impressis, inter callos postice linea con- 
jungente impressa; femoribus posticis leviter incrassatis, tibiis 
unicoloribus, tarsis articulo secundo tertio parum longiore, 
ungviculis mediocribus, aroliis longe ultra medium extensis. 

A genere Criocoris Fieb. capite transverso, genis femi- 
nae altioribus, rostro articulo primo breviore, antennis femi- 


nae nigris, articulo eorum secundo versus apicem fortiter in- 


crassato, etc. divergens; a genere Psallus Fieb., Reut. oculis 
laevibus, genis altis, rostro . breviore, articulo ejus primo ca- 
put haud superante, pronoto margine apicali fortius sinuato 
mox distinguendus. Caput a latere visum altitudine basali 
parum brevius, a basi usque fortiter declivi, vertice utrinque 
ad oculum striola transversali subimpressa. Oculi feminae 
breves, in lateribus capitis oblique positi, orbita interiore 
recta apicem versus divergentes. Pronotum basi truncata, la- 
teribus rectis, angulis posticis rotundatis. Hemielytra expli- 
cata, corio latere externo leviter declivi, cuneo leviter declivi. 
Alarum areola hamo e vena sustensa emisso, ab origine ve- 
nae decurrentis remoto. Terebra feminae medium ventris 
attingens. ; 


Nyctidia moesta Reut. 


Nigra, sat nitida, rostro piceo, articulo primo medio pal- 
lido, tibiis fuscis, basi apiceque nigris. Long. 2 5 mm. 


Hab. in Sibiria orientali (Irkutsk!), D. Jakovleff (Mus. | 


Petrop.). 
Caput pronoto circiter !/, brevius, basi ejus circiter 35 
angustius, latitudini verticis oculique unici longitudine sub- 


aequale, vertice (2) oculo 2!/; latiore. Antennae articulo 


primo margine interiore oculi parum longiore, secundo primo 
nonnihil magis qvam quadruplo longiore et margini basali 
pronoti aeque longo, apice ejus eidem primi saltem aeque 


crasso, ultimis sat gracilibus, tertio secundo cireiter 1/3 bre- 


”Pronotum basi lon- 


re, apice longitudine fere paullo an- 
cure fusco-fumata, venis nigris. Ori- 
Tibiae pubescentes, parce et breviter 


k 


- Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 5. 


Antonin von Florens och den senare Medeltidens 
politisk-sociala frågor. 


AF HJALMAR ÖROHNS. 


Medeltidens senaste århundraden äro tiden för terri- 
torialmaktens utvidgning. I Schweiz är den visserligen på 
reträtt, men i Italien, i Österrike, i Tyskland och äfven i 
Frankrike till bortåt XV seklets midt,1 centrum af vår världs- 
del öfverhufvud går den från seger till seger. Konunga- 
 dömet förlorar till den sina höghetsrättigheter; adel, präster- 
skap och städer se sig under förbittrade strider tvungna att 
uppgifva den ena positionen efter den andra.”” Hvilken fond 
af lidande innebär icke denna transformation för samhällets 
stora massa! Det är den, som i sista instans och kännbarast 
får bära bördan af förändringen i form af ständigt ökade 
okraf på nya skatter och gärder under stigande utarmning 
"genom de eviga fäjderna. Ty skaran af ärelystna adelsmän 
saknade öfver hufvud hvarje spår af uppfattning om de breda 
lagrens betydelse i stat och samhälle. Medan talet om turst- 
lig ära och reputation med snart 'sagdt komiskt allvar pointe-- 
ras i tidehvarfvets aktstycken, 'proklameras med en cynism 
utan like mord och plundring at de svagare i samhället så- 


som hjältebragder !). 


Det teoretiska stödet: för sina usurpatoriska tendenser 
funno stormännen i den romerska rätten med dess byråkra- 
otism och uteslutande af Orrar dess Foraassalian 


j 5 Se exempelvis de prof, som anföras af Lamprecht, Zeitschr. fir Soc.- 
und Wirtschaftsgesch. I, 226, 239, Vogt, W., Vorgesch. des Bauernkrieges, 38 
ff., och i af nämda förff. citerade Källor. 


2 Hjalmar Crohns. [XEVE 
tillbakavisande af samvetets och sedlighetens kraf. Det var 
den justinianska schablonen, som gaf dem normerna för de- 
ras politiska program, och ingen mindre än de romerska c&e- 
'sarernas förebild, som föresväfvade dem. De ville, såsom det 
engång heter om Karl den djärfve, enhvar 1 sitt land vara 
kejsare och påfve tillika !). | 

Parallelt med territorialmaktens utveckling vann or 
individualistiska kapitalismen med alla sina följdförsferien. i 
mera och mera terräng. En af befolkningens ökning betin- 
gad, långt drifven parcellering af jorden, kolonisationsmöjlig- 
hetens upphörande och allmänningens försvinnande, dels på 
grund af att adeln slog under sig den, dels justi följd af folk- 
tillväxten, försvårade utkomsten för den socialt och ekono- 
miskt svagare. Härtill kom penningevärdets fallande i anledning E 
af den stigande lyxen, såsom följd af ett ökadt varuutbyte 
och — åtminstone” lokalt — af ett intensivare bedrifvet bärgs- 
bruk, samt slutligen, i synnerhet mot XV århundradets slut 
hungersnöd och farsoter. Det hela skapade ett läge för pe 
menige man, hvilket slutligen blef outhärdligt ?). Som motvikt 
mot adelsväldet och kapitalismen uppstår så den mäktiga 
sociala rörelse, hvilken, omfattande städer och landsbygd, i 
växlande yttringsformer genomgår Medeltidens senaste och 
delvis äfven dess nästsista århundrade: Vi spåra yttringar af > 
den i de aldrig upphörande striderna i Italiens republiker VE 
och försbendor sn Den tar sig luft i en följd af bondeuppror = 
i Tyrolen och Kärnten, i Elsass och Friesland och växer i 
alla de näjder med vakt tungomål, som ligga mellan Alperna 
i söder, Östersjön och Nordsjön i norr, under XV århundra- = 
det Standict i styrka. Segerbudskapen från allmogens frihets- 
strid mot adelsväldet i Schweiz ge den näring och de käm- 
pande framgångens tillförsikt. Sin kulmen, sitt centrala för- 


!) Den romerska rätten apterades som bekant tidigast af de andliga 
furstarna. Den kyrkliga hierarkin och den världsliga adelö gingo ju överkurs 5) 
vud i sin sträfvan efter envåldsmakt sida om sida. : Sat 

”) Jag hänvisar till för fackmännen kända arbeten och artiklar af Lam- de 
precht, Bezold, Vogt, Gothein, Kaser, Janssen m. ti. För de afvikande för- 
hållandena i norra Frankrike och England se Delisle, L., Etudes sur la con- 
«dition de la classe agricole en Normandie au moyen åge XXXVII Få Bogene, Hal 
-J., Hist. of agriculture and prices in England I, c. 4. ; 


N:o 5] Antonin von Florens. 3 


lopp och sin tragiska ändalykt får slutligen denna rörelse i 
»bondekrigets" i Tyskland stora drama. 

Kärnan 1 de upproriskas fordringar är städse densamma : 
Krafvet på människovärdig tillvara. Men i sina detaljer är 
deras program lika varierande och lika rikt, som det förtryck 
varit mångfaldigt, emot hvilket de reste sig: Skog och sjö, 
med hvad de hyste, skulle vara hvar mans egendom, tyn- 
gande skattebördor, dagsvärken och alt ,ockert — den po- 
pulära benämningen för den nya kapitalismens yttringsfor- ' 
mer — afskaffas, ärftligt adelskap och den kyrkliga hierar- 
kin upphäfvas o. s. v. I sina yttersta konseqvenser går pro- 
grammet till den renaste kommunism och socialism. 

Liksom furstarna för sina usurpatoriska tendenser sökte 
ett stöd i den romerska rätten, så sökte de revolterande mas- 
sorna ett stöd för sin rätt i kristendomens och kyrkans lä- 
ror. Såväl för sina måttligaste anspråks berättigande som 
för sina radikalaste hänvisar man, till en början skyggt och 
osäkert, sedan med växande tillförsikt till Guds ord. Redan 
år 1431 tågade hoparna i Pfalz med korset i spetsen i stri- 
den !). I upproret i Niklashausen i Franken 1476 får den 
teokratiska socialismen ett eklatant uttryck; och redan i XVI 
seklets första år ljuder lösen: ,Nichts denn die Gerechtigkeit 
— Gottes". Ju längre rörelsen framskrider, desto tydligare får 
oden med ett ord färg at religiösa och kyrkliga ideer. 

Det kunde ju 1 själfva värket knappast vara annorlunda. 
under en tid, då kyrkan så godt som. oinskränkt behärskade 
hvarje yttring af andligt lif, och då det ideal af ,social och 
sedlig fullkomlighet 1 fred och rätt", som kristendomen upp- 
— ställer, så ofta förvandlades till ett rent socialistiskt och kom-- 
munistiskt, då ett oräkneligt antal enskilda och kyrkans ord- 
nar försökte förvärkliga det just 1 sistnämda form och det i 
denna gestaltning genom Tsidorus af Sevilla och Gratiani. 
dekret fick officiel giltighet ?). Den förblandning af rättsligt 
och sedligt, som är Medeltidens kyrka egen, som isynnerhet. . 


1) Härom Nathusvus, M., Die christlich.-soc. Ideen der Reformations- 
zeit, 1897, s. 37. 

2) Voigt, M., Das jus naturale, aequum et bonum und jus gentium der 
Römer, 1856, s. 576 ff. Bil. 6. 


SSE ANNE MOR 


F 


4 Hjalmar Crohns. [XTNT 
sedan Gregorius VII alt mera utbildades !), och hvilken i 
kasuistiken når sina mest exklusiva former, ledde dessutom 
direkt till en detaljerad värdesättning af förhållandena i stat 
och samhälle, medan den af kyrkan behärskade vetenskapens - 
hela uppfattning om den värdsliga samhällsordningens infe- 
rioritet gaf denna kritik det rikaste stoff ?). Och man afgaf 
sin kritik så mycket oförbehållsammare, som den för tide- 
hvarfvets hela religiositet karakteristiska tron på det rättas - 
realiserbarhet i omedelbar objektiv värklighet befäste öfverty- 
gelsen, att densamma skulle leda till ett positivt mål. Så pe 
kommer det sig, att vi icke sällan hos de kyrkligaste af de 
kyrkliga bland den senare Medeltidens författare finna pro- 
grammet för de revolterande massornas fordringar så att 
säga uppgjordt i dess minsta detaljer, deras förhoppningar 
och deras önskningsmål motiverade med hela den lärda ap- 
parat, som stod tidehvarfvets teologiska vetenskap till buds - 
Ett exempel, på huru ingående den senare Medeltidens 
kyrkliga författare i sina arbeten kommo att behandla sin 
samtids brännande frågor genom den värdesättning de gåfvo = 
dess politiska och sociala förhållanden från kyrkans och den - 
kanoniska rättens synpunkt, lämnar Antonin von Florens. — 
Antonin föddes 1389 i Arno-staden och inträdde vid - 
unga år i ett af predikarebrödernas kloster därstädes. Han 
innehade 1446—59 ärkebiskopsstolen i Florens och är en ty- - 
pisk representant för XV seklets fromhet. För sin sedesren- 
het, såsom själasörjare och såsom en af de katolska reform- 


1) Harnack, Dogmengesch. III, 323—25. | 3 

?) Jag hänvisar här till Augustinus och hans sats, att världens riken - 
äro ,magna latrocinia" (De civitate Dei, lib. IV, kap. 4 och 6; att andra ut- / 
talanden af honom gå i divergerande riktning, må ej förtigas), till Gregorius 
VII, till hans anhängare Manegold af Rue som till först utvecklade 
läran om folksuveräniteten (se Relm, H., Gesch. der Staatswissenschaft 1896), vg 
till Johan af Salisbury (Gennrich, P., Joh. v. S. 1894) och hela raden af andra. 2 
För den medeltida kyrkans förhållande till det ekonomiska litvet se bl. äg 
Uhlhorn, Die christliche Liebesthätigkeit, 1895, Harnack, Die evangeliseh- 
soziale Aufgabe im Lichte der Gesch. der Kicke; 1894, s. 136—73, Hundes- 
hagen, der Kommunismus und die asketische Sozialreform im Laufe der christ- 
lichen Jahrbunderte (Theol. Stud. u. Krit. 1845, Bd. II); för detaljerna ett — 
mycket betydande antal monografier. — SohoRtnliGd. Th., Das Wirtschaftspro- ; 
gramm der Kirche des Mittelalters, 1903, går endast till Augustinus. Ro 


No Ae 


N:o 5] Antonin von Florens. 5 


rörelsens förkämpar i Italien åtnjöt han utomordentligt an- 
seende 1). Påfven Eugen IV ville dö i hans armar och Hadrian 
VI lät 1523 kanonisera honom såsom ,confessor, pontifex och 
doctor" 2). Antonin är därjämte en stödjepelare för skolasti- 
ken under Medeltidens sista århundrade, liksom hans ordens- 
broder Thomas af Aquino var det under det föregående. Men 
han ger tillika ett vittnesbörd om, huru den filosofiska speku- 
lationen mattats, huru den ger kvantitet i stället för kvali- 
tet och genom att hopa massor af sentenser — ofta at hvar- 
andra motsägande auktoriteter — försöker ersätta bristen på 
själfständighet och skapande kraft >). 

Hufvudauktoritet för Antonin är Thomas af Aquino. 
Men för öfrigt gå hans citat tillbaka till en mängd antika 
författare och till den medeltida teologiska, juridiska, ka- 
nonistiska och skolastiska vetenskapens förnämsta namn. 

I sitt hufvudarbete Summa theologica sammanfattar 
Antonin efter tidens sed hela etiken. Han börjar med en 
psykologisk utläggning af läran om själen, öfvergår sedan till 
människan öfver hufvud med hennes vegetativa, sensitiva och 
intellektuella krafter, döden och de yttersta tingen, lagen 
och synden i dess olika klassifikationer. Därefter ger han i 
3—9 hufvudtitlarna i III delen af sitt värk en detalj- 
behandling af individen i det värdsliga samhällets olika stånd 
och yrken — som furste och undersåte, krigare och domare, 
lärare och elev, läkare, handlande och handtvärkare — med 
de rättigheter och förpliktelser, hvilka åtfölja honom i olika 
förhållanden i lifvet. Slutligen följer en exposé öfver dygder 
och nådegåfvor. 

" Det är isynnerhet i första burns i IT delen af 
sitt värk samt i den tredje och fjärde i dess III, som 


1) Man har nyligen rest honom en-:staty i hans födelsestad. 

2) En utförlig biografi öfver Antonin ligger i detta sammanhang utom 
ramen för min framställning. litteraturen om honom se Chevalier, Rép. 
IT, 147 f., Suppl. 2419. 

5) En slafvisk underkastelse under påfvedömet visade Antonin icke. Re- 
dan på grund af sin ställning såsom förkämpe för den katolska reformrörel- 
sen trädde han ofta i harnesk mot den senmedeltida kyrkans missbruk. För 
Antonins ställning i dessa frågor se Moro, G., Di S. Antonio in relazione alla 
riforma cattolica nel sec. XV, Firenze 1899. 


SN 
Ran a ÖRA 


6 Hjalmar Crohns. [XLVI > 


Antonin kommer att beröra sin tids stora frågor!). Men 
viktiga kommentarier och bidrag till hans framställning i 
ofvannämda delar få vi i hela hans arbete. I den förstnämda - 
hufvudtiteln behandlar han dödssynden avaritia —, för hvil- 
ken han reserverat ungefär tre gånger så mycket rum som 
för en hvar af de öfriga synderna —, och ger i sammanhang 
med sin framställning af ett af dess värsta species, ocker ,en 
utförlig redogörelse för och värdesättning af förhållanden och 
företeelser i sin samtids ekonomiska lif. De nämda tredje 
och fjärde hufvudtitlarna i sitt arbetes III del egnar han de 
världsliga furstarna och tidens stora samhällsolycka kriget 
samt de institutioner, i hvilka det offentliga lifvet under hans - 
samtid tog sig uttryck. I sin helhet få vi i Antonins värk en at 
den stränga medeltida moralisten med stöd af de auktorite- 
ter, hvilka skattades högst af tidens teologiska vetenskap, i 
minsta detalj affattad värdesättning af de samhällssymp- 
tom, som sammanhänga med adelns våldspolitik och den indi- - 
vidualistiska kapitalismen ?). 

Det är med psalmistens ord om Josef , constituit eum 
dominum domus suae, et principem omnis possessionis suae" 3), 
som, Antonin inleder sin behandling ,Om de världsliga fur- 
starna” (de dominis temporalibus). Han finner i ofvan citerade 
sats de tre nödvändiga förutsättningarna angifna för hvarje 
tillbörlig världslig makt och utlägger med en mängd exem- 
pel, hämtade ur den profana litteraturen och bibeln, dess rätta 
art och villkor: constituit betecknar, att en styrelse bör äga 
nödig rättsgrundval, att dess innehafvare icke med våld till- 
rykt sig sin ställning ?), eum att en härskare eller styresman 


1) Jag har vid arbetet hufvudsakligen användt uppl. Verona 1740, tom. 
I—TV, fol., och citerar städse efter denna samt betecknar den i noterna S. T. 

?) Antonin dröjer i sin framställn. öfver hufvud utan jämförelse utför- 
ligast vid de högre stånden. 

3) Psal. kap. 104, v. 21. 


") Sicut Joseph . . . non sibi accepit dominium et principatum, sed is, 
qui poterat, scilicet rex Aegypti, eum constituit dominum et principem; Vi- 
dare en massa ex. ur den profana litt. och bibeln. — Si enim aliquis domi- 


nus injuste capit vel tenet aliquam civitatem vel castrum sine legitimo titulo, 
fur et latro est. Sicut Absalon etc. — Et ut homicida est judicandus, quantum 
ad eos, quos fecit per se vel suos officiales occidi vel. mutilari, licet illi digna. ; 


N:o 5j Antonin von Florens, 7 


har de dugliga egenskaper, som honom höftvas'), dominum 
domus suae ete., att han bör härska efter betydelsen af ordet 
dominus och handhafva sin styrelse efter en på förnuftsgrun- 
der reglerad ordning. 

I det följande få vi så jämte en betraktelse öfver de 
viktigaste institutioner 1 stat och samhälle en granskning af 
samtliga en Tfurstes regeringsåtgärder, hans beskattningsrätt 
och domsrätt, hans krigföring och enskilda lif, hans skyldig- 
heter i förhållande till undersåtarna och dessas till honom. 

Antonin utlägger vidlyftigt vasallens och länsherrens 
ömsesidiga förpliktelser och fogar härtill en utredning af be- 
greppet län, en redogörelse för, huru det förvärfvas och för- 
loras m. m. 2). Han ger ingående admonitioner om de stores 
förpliktelser i fråga om rättskipningen 3), detaljer, om hvilka 
fordringar rätteligen kunna ställas på en furste i och för reg- 
lering af det ekonomiska lifvet ?), en redogörelse för hans 
skyldigheter beträffande tillsättandet af statens ämbetsmän 
0. 8. Vv. 5). Utförligt dröjer Antonin bl. a. vid de inskränknin- 


fuerint morte propter maleficia perpetrata. S. T. TII, kol. 167—68. Jfr. för 
framställn, hos Antonin Thomas af Aquino, De regimine principum kap. 7,8, 
10, Parmae, tom. XVI passim, och III, 379—80. Sec. Sec. 
: !) Här anföras — alt med hänvisning till Joseph — justitia, castitas, 
prudentia in agendis etc. Behandlingen af p. 3 kol. 171 ff. går i hufvudsak 
ihop med den föregående. Här uppräknas misericordia, liberalitas, reverentia 
in Deum, amor in subditos etc. 

2) S. T. III, tit. 3, kap. 5 (De feudis et feudatariis), kol. 193—95. Be- 
träffande sättet, på hvilket ett län förvärfvas, uppräknas fyra fall, tio angifvas, 
1 hvilka det förloras. Vidare redogöres för formerna af investituren 0. s. Vv. 

3) Härom framför alt S. T. II, tit. 1, kap. 19 (De injustitia etc.), kol. 
277 f., III, tit. 9 (De statu judicum), kap. 1, kol. 323—34. Jfr. III, kol. 173. 

2?) Rikt material i S. T. II, tit. 1 (De avaritia) särskildt kap. 6 och 7. 
Jfr. III, tit. 8 (De statu mercatorum), tit. 3, kap. 4, kol. 192. 

5) S. T. III, tit. 3, kap 4, kol. 190 ... si officia dedit vel talias vel 
gabellas hujusmodi personis, de quibus potest praesumi, quod non sint utiles 
et justi in talibus officiis vel actibus, vel si vendidit pretio tanto, quod emtdo- 
res recuperare non possint sine gravamine subditorum : in utroque enim casu 

peccavit, et tenetur de damnis inde secutis . . . Item si officiales malos ty- 
rannos et injustos posuit vel imperitos negotiorum ... Jfr. Thomas af Aquino 
De regimine judaeorum ad duc. Brabantiae, ed. Parm. tom. XVI, s. 292. Sa- 
som karakteristiskt för den uppfattning, som 1 A:s värk här och hvar kommer 
till uttryck, må i detta sammanhang följ. utdrag ur Helinandus (om honom 
Chevalier, Rép. I, 1009; Suppl., 2640 och där citerade källor) efter Vincentius 
17 


bör 
- 


8 Hjalmar Crohns. [XLVI ; 


gar man försökt uppställa för att begränsa de eviga fäjderna. 
Så gifves t. ex. en redogörelse för de fall, då ett krig är rät 
mätigt !) eller icke. Det poimteras, att en härskare eller hvem 
 hälst, som börjar eller för ett orättmätigt krig eller effek- - 
tivt 2) skänker sitt understöd till ett sådant, frånsedt den 
synd han begår, är skyldig icke blott att godtgöra sin fiende 
för alt det intrång han har vållat denne, utan äfven att. 
hålla sitt folk skadeslöst för de förluster, som ådragits det- 
samma genom fienden 3), att den, som för krig af hat eller i - 
afsikt att skada, gör sig skyldig till dödssynd, likaså den, 


von Beauvais citeras: Hodie omnia venalia sunt ... Frustra apud curiales - 
de testimonio conscientiae, de venustate morum, de torrente eloquentiae, nisi 3 
pretio interveniente confidis. Ego enim credo, me vidisse ostiarios Cerbero du- 
riores. Apud inferos tamen Cerberus, ut ajunt, unus est; sed quot sunt diver- 
ticula curiarum, tot Cerberi. Tota autem familia aut mordet aut latrat =. 
De publice exactoribus egregie ait Laurentius Mediolanensis episcopus (se Che- - 
valier, Rép. I. 2. 1359) de talibus: Publicanus, idest publicus exactor, caput est — 
rapinae, lex violeutiae, praedo sine pudore, medicus exterminii, immanior furi- 


bus. Nam fur laqueos legis timet, hic quidquid fecerit, legem vocat ... Publi- 
canorum a maximo usque ad minimum concussioni potius, quam justitiae va- 


cant ... S. T. III, kol. 173 f. De af Antonin angifna ställena finnas hos 
Vincentius, Spec. majus IV (historiale) i bok XXIX, kap. 128 och 129 (uppl. 
Donuai 1624, s. 1229). Såväl Antonins källanvisning som registrets i nämda - 
upplaga är oriktig. Den förra anger bok III, kap. 26, registret bok XXX, 
kap. 108. NV SD 4 
1) 8. T. II, tit. 4 (De militibus), kap. 1, kol. 211—212, Framställnin- 
gen följer Thomas at Aquino; jfr. op. Parmae tom. III, 156 Sec. Sec. Villkoren 
äro: primum. justa caussa, ut scilicet illi, contra quos agitur bellum, aliqua culpa - 
meruerint, quia etc., secundum intentio recta . . . non ex odio kd aviditate 
praedae, sed zelo justitiae et caritative, ut bonum promoveatur et malum evi- 
tetur, tertium auctoritas principis. Jfr. S. T. IV, tit. 3 (De fortitudine), kap. 
2, kol. 75. Rikt material innehåller isynnerhet hela den förstnämda hufvud- 
titeln. Äfven i 8. T. II, tit. 1, kap. 13, kol. 194—95, där A. behandlar rapina 
in bello kommer han in på ämnet. Flere exempel på den kasuistiska behand- - 
lingen i III, kap. 2. Här upptagas bl. a. frågorna, si vasallus tenetur juvare 
dominum contra patrem, vel patrem contra filium ; an civis duarum civitatum - 
teneatur juvare unam contra aliam etc. Jfr. för öiet för framst. hos Anna 
Thomas ofvan anförda värk 156 ff. ; 
SNTexten st (EEE II, kol. 213) har ita juvans, quod sine eo non Grey; 3 
3) Här tillägges inskränkningen, si juverunt eum bona fide, aut si fue- 


runt inducti ejus consilio timore vel coactione ad id, quod de se non erant 
facturi. 5. I. IIT, kol. 214. : | - 


N:o 5] ; Antonin von Florens. 9 


som i ett rättmätigt krig vårdslösar försvaret af sitt folk, 
den, som i krig plundrar andliga eller pilgrimer, landtmän 
eller handlande. Vi initieras t. o. m. i, huruvida en under- 
befälhafvare förtjänar straff, därest han mot sin förmans be- 
fallning angriper fienden och segrar, huruvida man i krig 
får använda bakhåll och svek, under hvilka förhållanden de, 
som stupa 1 krig, kunna räkna på den eviga saligheten 
OTTAR 

Rikast på detaljer i afseende å adelsväldets och terri- 
torialmaktens öfvergrepp är det kapitel, hvilket Antonin 
gifvit den betecknande titeln ,De diversis vitiis dominorum 
et officeialium" ?). Han påvisar här det orättmätiga, uti att en 
furste inblandar sig 1 förhållanden, till hvilka hans auktori- 
tet icke sträcker sig, att han af sina undersåtar tilltvingar 
sig medgifvanden, hvilka äro till deras skada 3). Han låter 
oss veta: att en härskare, som slår under sig allmänning, så- 
som skogar, fält, betesmarker och dylikt, gör sig skyldig till 
rof t); så ock den, som utplundrar sina undersåtar, när de 
misstänkas ämna söka sig en annan herre; den, som icke 
tillåter sina undersåtar eller främlingar, som icke hafva 
blodsförvandter, att vid sin död disponera öfver sin egendom, 
såsom de önska >); eller som vid sådant tillfälle tillvällar sig 
den ); att den, som af sina vasaller eller andra underordnade 
kräfver otillbörliga tjänster, såsom arbete i sina vingårdar 
och på sina fält, transporter af ved eller lifsförnödenheter 


DESIRE "kol 218-221, 222: 

?) Särsk. hänvisningar till detsamma ha redan gifvits ofvan. . 

3) Malum est intromittere se de prohibitig per statuta eorum, quae ju- 
rant servare . . . Item solent excedere in hoc, quod non permittunt consilia 
esse libera, sed per violentiam extorquent et per multam importunitatem fa- 
cientes fabas ostendere. S. T. III, kol. 189. 

2) Rapina est et tenetur dimittere et de SER male ablatis satis- 
FaCIat uN Cb. SLL; köl. TOT: : PRE 

5 S: TY TI kol. 190: Jfr; IT, koll 215: Si non est certum, aut si ere- 
datur, quod non fuerit hoc ab initio legitime institutum, hujusmodi spoliatic- 
nes ipso genere facti malae sunt, videlicet räpinae; unde peccant, qui hoc fa- 
ciunt, et tenentur ad restitutionem. 


YLSTS kl 191. ”Rapina cost et tenetur restitucre vel pauperibus 
erogare. ; KE FEN 


10 Hjalmar Crohns. ; ; [XLVI ; 


till sin gård utan tillbörlig ersättning"), gör sig saker till - 
samma förseelse; så ock den, som plundrat eller låtit plundra a 
skeppsbrutna eller gynnat sådant. i 

Andra former, hvilka observeras i kapitlet, af exploate- E 
ring af undersåtarna, äro: - 

Om sodörlotnde härskare tvungit dem : att sälja lifsför- 
nödenheter eller annat under skördetiden, då de stå lågt i 
pris och de ville reservera dem, eller drifvit dem till ra 
köpa, hvad de icke önska ?); om SR i sitt land tolererat orik- 
tigt mått och oriktig vikt och otillbörligt pris på lifsförnö- i 
denheter 3); om han eller hans folk genom jakt förstört skör- 
darna för andra”); om han altför mycket hänger sig åt dy- 
lika nöjen och sålunda betungar sina undersåtar och framför 
alt, om han låter det ske på sön- och hälgdagar och därige- 73 
nom drager de sina från gudstjänsten, enär deras synder till- => 
räknas äfven honom; om han tvungit sina undersåtar att - 
ingå äktenskap mot deras vilja DO TKSE . 

För öfrigt behandlas i kapitlet förhållandet eller d 
länsherre och vasall"), den världsliga härskarens förpliktelser 
mot kyrkan, hans skyldighet att respektera dess hälgd”); — 
hans ansvar inför land och folk, om han ådragit sig de kyrk- - 
liga straffen 2), hans skyldighet att vårda sig om ärbarhet - 


1) 8. T. III, kol. 191. Rapinam commisit, nisi talia sponte facerent gra- : 
tis, vel eis aliquo modo recompensaret in alio. Et si talia fecit fieri diebus- ,j 
festivis, adhuc aliud peceatum est. : É 
2) 8. T. III, kol. 191: In utroque casu graviter peccat et tenetur eis de 2 
damno, quod inde suscipiunt. VD: 
3) 8. T. III, kol. 191. Particeps est criminalis, immo dan principalis, E 
unde tenetur ad satisfaciendum. då 
4) Quia peccat et tenetur ad emendam. SA 
5) Quia peccavit mortaliter, et damna et mala, quae inde KrONERrR 
sibi imputantur. 231 AN 3 
s) D. v. s. här pointeras särskildt den sistnämdes: Item, si aliquam in-- & 
juriam fecit domino vel alienando feudum vel diminuendo et hujusmodi; vel v 
si obsequium ”debitum non praestitit ultra pactum, tenetur ad satisfactionem. 
7) Si dominus immunitatem ecclesiarum violaverit, ut faciendo extrahere, 
per vim confugientes ad ecclesiam debitores vel etiam malefactores, nisi essent Så 
publici latrones vel nocturni populatores agrorum, vel injuriam fecissent loco Er 
sacro, seu alias ministrantibus. TOSERA Så 
3) Si propter eum civitas vel terra fuit interdicto supposita, in quo casa 
multa mala super se cumulavit. | SKR 3 


än SE PITE STAD (960, AS,” RV rp a fr ATA 
AE Vär fe 3 - NIT NS 
&ä : 


N:o 5] Antonin von Florens =: Ge 


och sed!), hans ansvarsskyldighet för sin familj och sina 
ämbetsmäns förvaltning?) m. m. 

Af betydande intresse är 1 detta NS den sam- 
manställning Antonin i slutet af kap. 6 i den nämda hufvud- 
titeln ger af ,defectus principum et rectorum seu offcialium"”. 
Tidens rättslöshet och de usurpatoriska furstarnas våldspoli- 
tik få här genom den allvarsstränge moralisten och hans 
auktoriteter en bjärt belysning. Bland de stores ,defectus” 
uppräknas, att de pläga stifta orättvis lag, icke skydda lag 
och rätt, att de fälla vrång dom, icke straffa illgärningsmän, 
att de till det allmännas och privatpersoners förfång bevilja 
immuniteter åt enskilda, föredraga olämpliga ämbetsmän och af 

hat eller hämd aflägsna lämpliga sådana, att de underhålla 
partiväsen och tvedräkt, icke skydda enkor och faderlösa, att 
de äro stolta och öfvermodiga, kräfva lydnad af sina under- 
såtar äfven i det, som orätt är, och förtrycka dem, att de icke 
vårda sig om sin familjs sedlighet, att de försumma gudstjän- 
sten, att de icke hålla sitt äktenskap i hälgd, att de för 
mycket lägga an på öfverflöd och ståt för sig själf, sin fa- 
milj och sina tjänare 3) o. s. v. E 

Liksom Antonin i sin framställning i hufvudtiteln De 
.dominis temporalibus på det intimaste kommer att beröra de 
företeelser i samhället, hvilka sammanhängde med adelns usur- 
Ppatoriska sträfvanden, så få vi i den redan tidigare nämda 
första hufvudtiteln af II delen af hans värk en värdesätt- 

ning af de företeelser, som sammanhängde med den individua- 
Jlistiska kapitalismen. 

Antonin ger till en början en utredning af girighetens 

begrepp, en redogörelse för hela vidden af syndfullhet, som 


!) Si induxit vel sustinuit malas consuetudines, quum exstirpare potuit 
sine periculo scandali, ut ludum in natali ad taxillos, ludos noxios in carnis- 
privio et hujusmodi, quia graviter peccavit, et reus est istorum malorum. 

3) Si offfeiales vel alios de familia sua offendentes non punivit et sa- 
tisfacere fecit, quia tenetur. 

>) Till en del upprepas vid uppräknandet sådant, som tidigare pointe- 
rats. Såsom karakteristiskt för tidens uppfattning må anges, att bland felen 
uppräknas äfven följande: quia auguriis, sortibus et maleficiis et incantationibus 
utuntur vel talibus favent (p. 6) . . ., si favent haereticis vel non juvant offi- 
cium episcoporum vel juise aut si in aliquo impediunt inquisitionem 
contra haereticos (p. 11). 


12 Hjalmar Crohns. - De : 


låder vid densamma: Den leder sitt ursprung från Kain ock 
är roten till alt ondt; den är af alla synder den enda, som 
föryngras med Syndarens åré, och den af dem, hvilken säk- 
rare än någon annan leder till den eviga döden !). Förfat- 
taren öfvergår så till det species af avaritia, som kallas gig 
moni 2), och vidare till det, som bär namnet ocker 3). 3 

,Ocker är att vid Sh lån uppställa vinsten såsom huf>ö 
vudändsrnk, så lyder den definition Antonin efter tidens ; 
kyrkliga auktoriteter ger af denna synd; om jag t. ex. lånar — 
ut 100 floriner med den hufvudintention att få uppbära nå- 
got mera af låntagaren än dessa 100, eller om jag utlånar 3 
100 mått spannmål, vin, olja eller dylikt, öfver hufvud en - 
vara, som konsumeras, och återkräfver något mera än själfva - 
bitvadstoden i värde, så är det ocker '). = 

Sin behandling af usura /?) anknyter författaren till en 
vers i Psaltaren, såsom han gör det i sina betraktelser om 
de världsliga furstarna. Som utgångspunkt tjänar för honom - 
denna gång vers 12 i 54 kap. af psalmernas bok: Non defecit 
de plateis ejus usura et dolus. David vill enligt Antonin. - 
med orden non defecit betona den farliga ihålligheten af den - 
last han behandlar, med orden de plateis ejus dess ofantliga 
spridning och med orden usura et dolus den hycklande för- 
ställning och de försök till ursäkt och undanflykt, som åtfölja ; 
densamma. Vi få härefter med stöd af Ambrosius 5) en bevis- 
föring för, huru ocker och svek höra ihop, i trots af att de, 
som offra åt denna last, genom mångfaldigt bedrägeri, såsom B 


1) Si OT. II, kap. ITV, kol. 7—29; särsk; 8,14; 26 ff. 

2) Kap. IV—VI, kol. 29—74. 

3) Kap. VI—TX, kol. 74—159. 

SERIÖSA 5 

5) Senskolastikens klassiska ordförklaringar saknas naturligtvis icke hos 
Antonin. Så gifvas t. ex. för usura och mutuum följande: Dicitur autem usura. k 
quasi usus rei vel aeris, seu usu rea; datur enim ob usum aeris, id est pecu- 1 
niae vel alterius rei, quae usu consumitur; et ob hoc est rea et mala, quia. 
datur propter illud, propter quod dari non ON & T; TE) kök PSN 


in eum cui mutuatur, et stat Hed jus (SÅS JIANG 86). 

£y De uttalanden af Ambrosius Anton här vädjar till återfinnas i den E 
förstnämdes De Tobia, bok I, kap. 14; Migne, Patr. Lat. XIV, kol. 778. Efter E 
vanligheten nämner Antonin blott författaren utan att angifva hans värk. 


» N:o 5] Antonin von Florens. 13 


genom kontrakt om köp och försäljning, om förpantning och 
deposition försöka dölja den värkliga arten af sin skändliga 
näring. Han gendrifver vidare den af ockrarens invändningar 
och ursäkter, ,som är värst", nämligen, att ocker ,icke stri- 
der emot någon lag", och söker med stöd af sin teologisk- 
kanonistiska apparat ådagalägga, att det 1 trefaldig motto 
svär mot den naturliga lagen !), vidare genom citat ur II Mose- 
bok, Psaltaren och Lukas” evangelium, att det står i strid 
med den gudomliga lagen ?) i hela dess utsträckning, samt 
visar, huru det fördömes af den kanoniska rätten ?). 

För att bevisa, huru' ockrarens -synd håller sina offer 
fast, lånar Antonin ställvis kyrkofadern Hieronymus” färgrika 
ord +); han utför, huru den utan återvändo och framför andra 
arter af girighet plågar dem, som dukat under för densamma, 
huru syndarens närmaste blifva hans medansvariga, huru den 
öfvergår till hans efterkommande ?) och sålunda värkar ut- 
öfver hans egen tid i släkte efter släkte, så länge de bibe- 
hålla det minsta af ockrarens orättfångna gods»). 

Beträffande syndens stora spridning behandlar Antonin 
särskildt adeln och de högre stånden, medelklassen och af- 
tärsidkarne 7), ocker vid köp, ocker vid öfverenskommelser 
och kontrakt, ocker, som enkor, myndlingar och deras förmyn- 
dare kunna göra sig skyldiga till. Han egnar uppmärksamhet 
åt, huru de, som lämna ockrare juridiskt biträde, de som be- 


2) Detta i vidlyftig skolastisk bevisföring ,ratione inadaequationis, ra- 
tione appropiationis och ratione fructificationis". S. T. II, kol. 75 ff. 

2) S. T. II, kol. 77—78; 

3) S. T. II, kol. 78 ff. Till ,ockrarens invändning", att civillagarna 
tillåta ocker, anföres det skäl, att de gälla folk, ,qui sunt pro majore parte 
mali vel imperfecti, et intendunt pacificum convictum eivium ad invicem". 
Jfr. Thomas af Aqwino, Op. Parmae tom. III, 3719—81. Sec. Sec. och för den 
här betr. framställn. i sin helhet 278—383. , 
| + Jfr. för Hieronymus talrika uttalanden i fråga om ocker bl. a. epist. 
22 och 100; Migne, Patr. Lat. XXII, kol. 418, 826. 

5) Sicut lepra Giezi transfusa est in posteros. — S. T. TI, kol. 83—385. 

e) Jfr. S. T. II, kol. 80 ff. Här följer bl. a. afskräckande exempel på 
ockrares och deras närmastes olyckliga ändalykt. Jfr. III, tit. 8 De statu 


mercatorum et artificum. 
7) S. 'T. II, kol. 80—982. 


Py ANT 


14 S i Hjalmar Crohns. [XLVI | + 
vittna deras kontrakt och handhafva deras själavård, kunna 
blifva deras medbrottslingar o. s. v.1). 

I detta sammanhang och 1 de följande kapitlen ger Oss 
författaren med anförande af ett mycket betydande antal auk- 
toriteter och i öfverensstämmelse med hela den a 
riktning, som utmärker hans värk, en myckenhet detaljer och 
exempel ur lifvet, hvilka afse att närmare förklara själfva 
begreppet ocker och att anvisa det riktiga tillvägagåendet i 
de mest olika situationer. Han initierar oss 1 frågan, när 
ocker inträder vid lån af penningar och naturalia, när det 
inträder vid köp och förpantning, 1 transaktioner i stort och 
smått 2). Den kanonistiska vetenskapens schema för tidens 
hela ekonomiska lif växer fram ur den fromme ifrarens värk. 
Om man, meddelar bl. a. Antonin, placerar penningar i en 
affär för att, medan kapitalet förblir ograveradt, årligen få 
uppbära en viss ränta på detsamma, så är det ocker 3); en 
ockrare är den, som på grund af att betalningsterminen 
för en levererad vara framskjutes, begär ett högre pris 
för denna — antag 11 för 107?) —, så ock den, som för 


Pape vd 


TEN RESET EI ICT ES  SSONRSSIOR EN SR 


Le! - ä 
EEE SE VDEE. diet 


PS SOS 


ta 
PR EU TE 


att han erlägger priset för en vara på förhand — t. ex. 
på våren betalar spannmål, som han skall mottaga på 
hösten, — för den ger mindre än gångbart pris. Har någon 


lånat en landtman en penningesumma, på villkor att denne 
skall bebruka hans åker, och 1 kraft af lånet kräfver en = 
större andel i afkastningen eller mera arbete — t. ex. i form 
af dagsvärken med oxe eller häst —, än han skulle gjort, 
därest lånetransaktionen dem emellan icke hade skett, så 
är det ocker”); så är det äfven, om man innehar en pant i 


FO -2OEL ENN, SAYS EE 


SAS ERKOLSS 

TSE SARS AO 0 Ol INO st ST a IN näeng 126. 3 

3) S. T. II, kol. 80. In prima (ut est Florentiae Platen dominorum, et 
platea fori novi), sunt nobiles, qui nolunt laborare; et ne pecunia eis deficiat 
paulatim consumendo, tradunt eam mercatori, vel trapezitae, intendentes prin- = 
cipaliter aliquid annuatim recipere ad discretionem eorum, salvo tamen capi- 
tali; et quamvis ipsi vocent hoc depositum, tamen clare usura est. Jfr. 109. 

+) S. T. II, kol. 81. Här tillägges: et hoc nisi substaret periculum, ut 
quia bladum vel aliud potest probabiliter plus vel minus valere dieto pretio, 
quod solvit . 

SNES T. i kol. 82. Jfr. 95. Här upptages och VON med stöd af 
särskilda auktoriteter bl. a. frågan, om man får låna penningar mot ränta åt 


N:o 5] Antonin von Florens. 15 


löst eller fast, ett hus, en åker, en häst eller klädnad och på 
grund af lånet nyttjar denna pant till sin förmån utan att 
från lånesumman afräkna den vinst man däraf skördat”). 

Ofta ingår Antonin i detta afseende på lifvets minsta 
förhållanden. Vi få utförliga detaljer, om hvilka former af 
öfverenskommelser, som äro riktiga beträffande delning af af- 
”kastning och afvel af kreatur, hvilka af ägaren öfverlåtas åt 
en herde för bete, i hvilka fall af dylik öfverlåtelse kyrkans 
auktoriteter äro osäkra eller af olika åsikt, huruvida ocker 
föreligger eller ej, och hvilka slags öfverenskommelser, somi 
svåra fall lämna den tillnärmelsevis största garanti, för att 
man skall undgå ofvannämda synd ?). Antonin upptar frå- 
gan, om man har rätt att försäkra varor vid transport af 
dem till lands eller sjöss 3). Vi få uppgifter, om hvilka slag af 
växelaffärer, som kunna anses tillåtna”), om man har rätt 
att af notoriska ockrare köpa varor, som hos dem blifvit pant- 
satta och icke utlösts före förfallodagen >), om man genom 
inköp af en skuldsedel får förvärfva sig rätt till utsökning 
mot den, som utfärdat densamma. "). Här behandlas frågan, 
om en förmyndare åt sin myndling kan erlägga 5 för 100 
för de penningar han af honom innehar såsom lån 7), om de, 
som tjäna hos ockrare, hafva rättighet att af dem mottaga 
Fönm) Mm. 


fiender. Vidare t. ex. frågan, huru förfaras skall, om man utlånat spannmål och 
spannmålspriset är högre, då länet skall återbetalas (kol. 96). Item quaeritur, 
cum quis debeat alicui dars centum hinc ad annum,. si creditor ejus petit nunc 
sibi dari nonagintaquingue et alia quinque sibi remittit, utrum ne sit lici- 
tum? (kol. 135 £.) 

SESEOSHT skol 105: 

2) 8. T. II, kol. 115 ff. De karakteristiska rubrikerna äro: De usura in 
soccidis, De traditione boum, De traditione boum vel equorum etc. Följande 
ex. må gifvas: Sed quaeritur de bobus quid juris, cum Petrus tradit Joanni 
bovem et vitulum mnutriendum wusque ad annum, hac videlicet conventione, 
guod in fine anni vendatur, et Petrus suum trahat capitale, deinde dividatur 
luerum (kol. 117); o. 8. v. flere exempel i samma stil. 

SSE kok rad 

FYN ES kol 122; 

3) S. T. II, kol. 141. 

S. T. II, kol. 135. 
7)SE TM: IE kol T49; 
S, T. II, kol. 145. 


16 Hjalmar Crohns. ; : | [XLVI 


Måhända den mest karakteristiska belysning, för hero 
Antonin fattar sin uppgift, är hans detaljbehandling i 13 kap. 
af hufvudtiteln om girigheten angående ömsesidiga rättighe- 
ter och skyldigheter för regering och undersåtar i eg om 
beskattningen "). 

Skatter, så lyder det väsentliga af Antonins fratmstalled 
ning, äro otillåtna, äro rof?) 1:o om den, som pålägger dem, 
har usurperat sin makt So Om: de påläggas af en legitim 
härskare, men för otillbörliga ändamål såsom för börjande. 


eller tnderkällsnde af orättmätiga krig, för att användas för 


spel, upptåg, ståt och för att, ,utöfver hvad det höfves den 


beskattandes ställning", af honom och hans familj för- 3 


slösas på samkväm, fester, lättfärdighet och dylikt); 3:0 om 


de påläggas af giltiga grunder, men svekfullt genom direkt 3 
eller indirekt tvång?) upptagas till högre belopp, än hvad 
som öfverenskommits mellan myndigheten eller fursten samt 


Oo 


dennes företrädare å ena sidan, undersåtarna eller dessas för- 


fäder å den andra '). De at undersåtarna, som af fri vilja 


!) Antonin inleder densamma med de karakteristiska orden ,,De taleis sive 
collectis, impositionibus seu praestantiis, quae imponunt et exigunt domini et 


communitates a subditis vel civibus suis, quando sunt licitae et quando illi- 
citae et per consequens rapinae", samt besvarar, såsom det senare lyder, frågan, 


när skatter och pålagor ,licite exiguntur vel non; vel quando juste subtra- 


huntur vel nom dette: SS: Eh mEkol 2205 


?) Jag refererar här A:s framställning, endast så vidt den rör lekman- 


nasamhället. Jfr. för hela A:s redogörelse i detta sammanhang. 8. T. I, 
kol. 195. ; 


restitutionem, deductis tamen expensis factis in utilitatem eorum pro conser- 
vatione civitatis et aliorum locorum hujusmodi. 

2) S. T. II, kol. 212: tales taleae et collectae pro "Pujusmadi sunt rapi- 
nae, et tenentur ad restitutionem, nisi ea tantum exigerentur, quae alias sunt 
debita, vel ex statuto vel antiqua rationabili consuetudine, licet male expen- 
dantur. 

5) S. T. TI, kol. 212: indirectum voco, quando denegat eis justitiam, vel 
non defendit eos, ut debet, ut sic aliquid extorqueat, vel insinuari eis facit, 
quod vult aliquid ab eis. Jfr. S. T. III, kol. 190. 


ey S:T: II kol. 212. Jfr. 215 50 . mortallter peccat -rapmam comimit- ; 


tendo, et tenetur ad restitutionem. Med stark teologisk färgläggning utföras 
kol. 213 f. de speciella fall, då fursten kan upptaga skatt ultra consuetum vel 
statutum: Si dominus vult ire in exercitum indiectum ab ecclesia, si in guerra. 


vel in bello justo ex parte sua captus sit ab hostibus, si vellet ire ad princi- 


3) S. T. II, kol. 211: et mortaliter peccant exigentes, et tenentur ad 


vi 
A 


T 


NGC 2 od - AR I SR CR FR jig 
s CARD Ur Fa vi 
4 Vv v + 


N:o 5] - Antonin von Florens. 17: 


erlägga skatt för sådana ändamål som de ofvannämda och 
sålunda. sjätmant bifalla t. ex. till orättmätiga krig, göra sig 
äfven de skyldiga till dödssynd, emedan de samtycka till 
det, som ondt är 2). 

Häfdvunna pålagor och tullar ?) äro tillåtna, om de upp- 
bäras för varor, som föras till salu, icke om dUssR användas 
för eget behof. Nyd pålagor, som dvs för varor, afsedda. 
för försäljning, äro rof, såvida de icke upptagas på grund ar 
tvingande nödvändighet; så ock, om de äro af gammal da- 
tum och icke blifvit införda af den rättmätiga härskaren 
eller den beskattande icke uppfyller det ändamål, hvilket de: 
tjäna, såsom t. ex. att upprätthålla säkerhet å ållinka väg 3). 

Personer, som icke erlägga orättmätiga skatter eller på- 
" lagor, eller som använda svek för att undgå dem genom att. 
dölja den egendom, som skall beskattas, synda icke '), och 
skatter, som med orätt aftvungits undersåtarna genom härska- 
ren eller hans ämbetsman, och som kommit i den förstnäm-- 


pem pro obtinendo privilegio spiritualis protectionis pro se et pro eis (unders.) ; 
quando maritat filiam etc. Viktiga källor för framställn. i kap. äro Thomas af 
Aquino, De reg. Judaeorum ad duc. Brabant; jfr. ed. Parm. tom. XVI, 293 f.,. 
Raymundus af Pennaforte, Summa, bok II, kap. 2. Jfr. s. 255—262 i uppl. 
Avenione 1725, hvilken jag användt. 

1) 8. T. II, kol. 212 och 215—19, gifves en detaljerad utläggning om 
de tekniska formaliteterna vid beskattningen och vederbörandes ansvarsskyl- 
dighet i olika fall under de förhållanden, då ,civitas vel castrum regatur per 
plures simul, sicut fit in multis Italiae civitatibus". Karakteristiskt för den i 
sin naivitet rörande tillförsikt, med hvilken man på öfverenskommelsens väg 
trodde sig kunna reglera mellanhafvanden mellan furste och folk i beskatt- 
ningsfrågor, är följande: Si est verus dominus et nihil percipit penitus (cum 
tamen videatur vix credibile, quia ad minus justitias recipit), debent subditi. 
aliquid inter se statuerc, quod detur sibi in signum subjectionis, ne alias inuti-- 
liter -videatur esse dominium . .. 

2) Pedagia, guidagia, telonia, gabella, duanae, salinaria. 

3) 8. T. II, kol. 219 ff. För frågan, under hvilka förhållanden en resti- 
tution bör ske, anföras divergerande åsikter af olika auktoriteter, Raymundus: 
af Pennaforte, Heinricus af Segusio m. fl. 

2) [li autem, a quibus exiguntur, in non solvendo, vel fraudes adhi- 
bendo, videlicet occultando bona, super quibus imponuntur, non peccant (S.. 
T. II, kol. 211); debent tamen cavere a mendaciis et scandalis, quae solent 
oriri, cum talia deprehenduntur. 9S. T. II, kol. 220. Jfr. 211, 219, 222. Kol. 
221 påminnes försiktigtvis, quod (det vill säga, att skatten är orättvis) tamen. 
ceredi non debet, nisi probabiliter sciatur. : 


18 - Hjalmar Crohns. NÄE ae 


des händer, böra restitueras till dem, af hvilka de utkräf 
eller, därest dessa icke äro kända, Avd för fromma ända i 
mål ch allmänt väl. Om de idka kommit i härskarens hän- 
der, utan stannat i hans ämbetsmäns, bör han tvinaa dessa 
till restitution "). 
Är skatten ny och införd för giltiga ändamål eller gam- - 
mal och veterligen införd af dem, som haft makt därtill, eller 
-om det är okändt, af hvilka den är införd, men der kan 4 É 
förutsättas vara det af dem, som därtill haft myndiskon och 
isynnerhet om den pålagts med stöd af kyrkans auktoritet samt 3 
på rättvisa grunder, såsom för försvar af allmän väg, för att 
afvärja röfvare till lands och sjöss, för försvar af tron allen 2 
fosterlandet mot hedningar eller kättare eller annan 
:orsak, och om därtill den, som upptar skatten, fyller de vill- 
kor, för hvilka den blifvit en då kan den utan samvets- 3 
lknapler uppbäras ?). A 
Antonins värk har en den viktigaste plats i "Medeltidöes 3 : 
kanonistiska litteratur. Redan under XV seklet tryktes : 
hans Summa 1 flera upplagor. I senare tid blef den en af de — 
mest värderade handböckerna 1 moralteologi och har i Sit 
helhet icke mindre än ett tjugotal gånger blifvit Fed UN- SG 
der prässen. SE 
Sin egentliga betydelse för spridningen af Medeltidens . 
politiska, sociala och ekonomiska ideer fick emellertid Anto- 
nin icke genom sitt ofvannämda arbete, utan genom de hand- 
.böcker för biktfäder, som han under olika titlar: 
Summa confessionalis etc. (Summula confessorum), Specchio di - 
-coscienza samt Medicina dell” anima, och af hvilka den för- 
nämsta och den, som vann det största antalet läsare, till skil- — 
nad från de öfriga vanligen benämnes efter textens begyn- = 
 nelseord ,,Defecerunt". TI dess tredje afdelning, det s. k. In- 
terrogatoriet, ger författaren bl. a. en sammanfattning ja Ste 
ofvan refererade framställning om avaritia och usura och ett 
sammandrag af sin ståndsmoral beträffande,, principes, recto- 
res et barones seculares'', bygdt hufvudsakligen på framställ- 
ningen i tredje och fjärde hufvudtitlarna i III delen af hans 


1) 8. T. II, kol. 192 och ferstädes. 
SES KO Rd 


N:o 5] Antonin von Florens. äl 


värk. Vi få här under rubrikerna De usura, quae diversis: 
modis fit, De soccedis animalium, De venditione ad terminum, 
De cambiis, De mutuantibus sub spe, De accipientibus ad usu- 
ram och De facientibus statuta in favorem usurariorum en 


redogörelse — utan den massa i texten inskjutna uttalanden 
af olika auktoriteter, uttalanden, hvilka försvaga helhetsin- 
trycket af Antonins större värk —, för hvad ocker är, en ut-- 


läggning om terminsköp, om växelaffärer m. m. och till alt. 
detta återigen ett antal belysande exempel!). Om en förmyn- 
dare, heter det här bl. a., utlånar sin myndlings penningar 
mot ränta till dennes förmån, så gör han sig skyldig till 
dödssynd och är, därest ägaren icke vill eller icke kan åter- 
-betala, hvad han sålunda vunnit, tvungen till restitution; om 
någon, i anledning af att han lånat en annan penningar, af 
denne gör anspråk på någotslags återtjänst eller förmån, 
såsom arbete eller dagsvärken med dragare, eller någon gåfva, 
eller att han skall skaffa honom ett ämbete eller beneficium,. 
eller att han, om han odlar hans jord, för lånets skull skall 
afstå en större part af afkastningen, än hvad som annars- 
vore fallet, så är det ocker; de som stadga, att räntor skola 
betalas, eller att erlagda sådana icke kunna återfordras, eller 
att återfordrade icke böra restitueras, äro uteslutna från 
kyrkans gemenskap ?). | 
I sin framställning 1 Confess onale om principes, recto- 
res et barones seculares sammanfattar Antonin i korthet 
kyrkans politiska och samhällsteorier, liksom han å de ofvan 
refererade sidorna klargör dess system för det ekonomiska lifvet. 
Äfven här liksom i Samma genomgås och behandlas rättsgrund- 
 valarna för furstens makt, hans rättskipning, hans förvaltning. 
och Hans enskilda lif. Han bör af biktfadern ställas till ansvar 
för: om äregirighet och maktlystnad behärskar honom 23); om han. 
varit altför hämdlysten och sträng i sina straffdomar; om han 


1). Antonin, Arch. Florent. Summa confessionalis. Jag har användt 
upplagan Lugd. 1564 och citerar den framgent under sign. Confess. 
2) Confess. 194—95. Det ofvanrefererade meddelas endast som exempel 
och för komplettering af det föregående. Framställningen här utgör en full- 
ständig sammanfattning af texten i de nämda kapp. i 8. T. (ofvan s. 11, 12) 
och innehåller därför åtskilliga upprepningar. 
3) Confess. 280. 


:20 — Hjalmar Crohns. . Lv 7 


gjort sig skyldig till, föranledt eller tillåtit dd stympning, 
inspärrning, blodydte och dylika grymheter utan rätt eller 
rättvisligen, men af hat och hämdlystnad !); om han hållit - . 
rättvisan fal eller otillbörligen mottagit skänker för dess 
handhafvande eller låtit det ske”); om han, ,utöfver hvad tills 
börligt är", upptagit eller utkräft böter af vin näsa na 
eller hat och icke till den felandes rättelse eller af girighet 
i strid med rättvisan förvandlat kropps- eller dödsstraff till 
penningeböter 3); om han pålagt nya skatter utan att hafva 
sin öfvermans medgifvande därtill eller ökat gamla eller nya - 
sådana; om han icke uppehållit säkerhet på allmän väg, så- 
som han bort”); om han engagerat judar för offentliga upp- E 
drag 5); om han öppnat tillträde för ockrare eller icke fördrif- 3 
vit dem, eller om han tolererat deras näring mot en viss 
procent SÅ deras förvärf; om han låtit röfveriet frodas i sina d 
länder eller af biridhet gynnat detsamma 6); om han icke 
uppfylt sina skyldigheter såsom förmyndare, utan förbrukat 
och förskingrat honom anförtrodt gods, i hvilket fall han må 
gälda skadan 7); om han låtit anlägga brand, raserat kyrkor, 
förgripit sig på hälgade ställen; om han svikit tro och 
mot vän eller fiende?); om han låtit anordna eller tillåtit 
torneringar och tvekamp eller lekar eller skådespel farliga 
för själ och kropp, låtit tillställa, tillåtit och icke förhindrat — 
.osedliga föreställningar ”?). OR 

Det behöfver knappast framhållas, att. Antonin, Ho ; 
stilla dominikanermunken, som delade Sit lif mellan en om- 
fattande värksamhet som själasörjare och de späkningar Fn 
försakelser hans uppfattning af fromheten ålade honom, och 
som därjämte fick tid att i sina arbeten sammanfatta det 


:) Confess. 286. 

?) Confess. 288. 

3) TCONfess:- 280: = Sa JEN SR 

+) Confess. 281. RS ; ER 

3) Confess. 285. ; 

5) Confess. 287. 

7) Confess. 286. 

3) Confess. 283. 

2) Si sine gravis scandalis. potuit removere. Confess. 286. Beträffande 
texten i det nämda kapitlet gäller detsamma, som meddelats å föreg. 8. DER , 
om framställningen i Confess. betr. avaritia och usura. | : 


N:o 5] Antonin von Florens. 21 


väsentliga af föregående århundradens vetande, icke haft för 
afsikt, att med de teorier han i sitt arbete framlagt, tända 
sinnet -i brand hos alla dem, hvilka intet högre önskade, än 
att det lefvande lifvet vore gestaltadt efter de normer han 
angaf, och hvilka med vapen i hand försökte gifva dylika 
teorier tillämpning i praktiken. Att sådant icke varit Anto- 
nins mening, framgår redan af de inskränkningar, med hvilka 
han sökte mildra värkningarna af de läror han framförde, 
för så vidt dessa frestade till en våldsam tillämpning, af de 
ständigt upprepade påminnelserna, att häfdvunna öfverens- 
': kommelser måste respekteras, och att man vid regleringen 
af mellanhafvandena mellan styrande och styrda borde und- 
vika ,anstöt" !). Men när hafva de förtrykta aktat på sådana 
skrankor! 

Antonins handböcker för biktfäder höra till de mest 
anlitade bland boktryckarkonstens första alster. Redan under 
det sekel, i hvilket ,vetenskapernas vetenskap och konster- 
nas konst" ?) såg dagen, upplefde hans Summa confessionalis 
ett sextiotal upplagor 3). Hvem räknar alla de skaror af 
själasörjare, hvilka genom dessa handböcker fingo ledningen 
för handhafvandet af sitt kall, och hvem alla de tusenden, 
hvilkas hela andliga uppfostran berodde af prästerskapet, 

som sålunda genom den värderade popularisatorn af sitt tide- 
hvarfs etisk-rättsliga ideer indirekt blifvit påvärkade af de- 
samma ! 

Hvarken Antonins Summa eller hans Confessionalen äro 
emellertid ensamstående företeelser i XV seklets litteratur. Ti- 
dens utomordentligt stegrade religiösa behof tager sig tvärtom 
uttryck i en kolossalt rik tillväxt af den populära grenen af den- 
samma. I en ändlös rad följde hvarandra bön- och biktböcker, ka- 
tekeser och vallfartsböcker, hälgonlegender och predikningar ?) 


1) Antonin följer i detta afseende exemplet af Thomas af Aquino o. a. 
Jag har meddelat ex. på dessa Antonins inskränkningar i framställn. ofvan 
s. 8, not 3, 17, not 4, 20, not 9. . 

/ 2) Werner Rolewinck, De arte impressoria 2 (hos Janssen-Pastor I, 9). 

3) Hain, Rep. bibl. anger 53 uppl., Proctor, Index: etc. IT, 866, 6 utom 
dessa. Jfr. Copinger, Suppl. etc. I, 29 ff., IT, 56 ff. 

2) Jag frånser härvid från alla de upplagor af bibeln, hvilka före XV 
seklets utgång spriddes bland allmänheten. 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 6. 


Der osmotisehe Druck im Meerwasser. 


Mitteilung aus dem Laboratoriuia der Finnischen hydrograpbHisch- 
biologisehen Kommission. 


In seiner Arbeit: Beiträge zur Kenntnis der chemischen 
Zusammensetzung des Planktons!) föhrt Prof. K. Brandt 
eine Berechnung von dem osmotischen Druck an, den das 
Meerwasser auf die Meeresorganismen ausäbt. Von Forch- 
hammers Analysen des Ozeanwassers berechnet er mit Be- 
röcksiehtigung der elektrolytisehen Dissociation den osmoti- 
schen Partialdruck, den die drei Salze Natriumcehlorid, Mag- 
nesiumcehlorid und Magnesiumsulfat bewirken, und findet auf 
diese Weise, dass Ozeanwasser von 34.3 ?/y, Salz einen osmoti- 
schen Druck von 17.88 + 1.855 + 0.3004 = 20.0354 Atmosphä- 
ren besitzt. Dabei ist ausser Acht geblieben der Partial- 
druck, den die in geringeren Mengen anwesenden Salze aus- 
äben. Die Werte sind auf 09 bezogen, för die Temperatur t 
(in Celsiusgraden) sind sie mit 1 + 0.00367 $ zu multipli- 
ziren. 
| Eine Restiaushing des osmotischen Druckes nach der von 
Prof. Brandt angegebenen Weise wird keine leichte Aufgabe, 


da sie eine mehr oder weniger vollständige chemische Analyse 


des Meerwassers erfordert. Die Salze des Ozeanwassers kom- 
men zwar in beimahe konstanten Proportionen vor; in Bin- 
nenmeeren, wie im Schwarzen und Roten Meere, im Mittel- 
ländisehen Meere und in der Ostsee, werden die Vellalinisse 


der einzelnen Salze dagegen etwas vorsckigden, besonders in 


den von der Mändung entfernteren Gegenden, da der Verkehr 


1) Wissenschaftliche Meeresuntersuchungen, herausgegeb. von der Kom- 
mission zur Untersuchung der deutschen Meere in Kiel, Bd. III, p. 64 (1898) 


Nn 


Sigurd Stenius. E SN (LV "3 


des Wassers mit dem Weltmeere durch die seichte und enge ä 
Mindung erschwert wird. 2 

Es giebt indes ein einfaches Verfahren den osmotischen 
Druck einer Lösung zu ermitteln ohne ihre Zusammenset- 
zung zu kennen. Dieses Verfahren besteht in einer Bestim- 
mung ihrer Gefriertemperatur; dabei wird natärlich voraus- 3 
gesetzt, dass diese Bestimmung hinreichend genau ist. Zwi- : 
schen dem osmotischen Druck und der Gietrierpunlstsernidtn | 
gung, d. h. dem Unterschied zwischen dem Gefrierpunkt der - 
Lösung und dem des Lösungsmittels, besteht nämlich eine. 3 
Proportionalität, die auffallend genau ist. = 

Diese Proportionalität zwischen Gefrierpunktserniedri- 
gung und osmotisehem Drucke einer Lösung geht schon aus. 4 
einer Arbeit von R. von Helmholtz!) Hervor. Eine Be- 
rechnung der Abweichungen von der strengen Propor er a R 
lität findet man bei Arrhenius ?), der dabei betont, dass 
jene auch bei recht grossen Gefrisrpiriktssrniediast a sAd ZzWi- 
schen den Beobachtungsfehlern liegen. Da diese Behauptung >< 
sich bestätigt hat?), wird die Berechnung des osmotischen - 
Druckes aus der Gefrierpunktserniedrigung ganz einfach au 
eine Ermittelung des Proportionalätsfaktors zuröckgeföhrt; F 
durch Berechnung der Abweichungen von der strengen Pro- 3 
portionalität kann man darauf, wenn man es wänscht, eine 
oder mehrere Korrektionen zu dem auf diese Weise erhalte- ; 
nen Wert des osmotischen Druckes hinzufägen. Unten werde - 
ich dieses Verfahren för eine Bestimmung des osmotischen 
Druckes im Meerwasser anwenden; dabei bin ich wohl be- 
wusst, dass ich Michis neues in teoretischer Hinsicht gebe. 


1) Wied. Ann. 30 p. 417 (1887). | 

2) Zeitschr. f£. phys. Chem. 10, p. 531 (1892). ns 

3) C. Dieterici: Uber die Dampfdrucke wässeriger Lösungen bei 09 C. 
Wied. Ann. 50, p. 47 (1893). 2 

8. Arrhenius: Uber die Proportionalität zwischen Gefrierpunkiusenisas 2 
drigung und osmotischem Druck. Wied. Ann. 51, p. 493 (1894). Ls 2 

C. Dieterici: Uber die Beziehung von Gefrierpunktsdepression und Hg 
osmotischem Druck von Lösungen. Wied. Ann. 52, p. 263 (1894). ER 3 

J.J. van Laar: Uber die genauen Formeln fir den osmotischen Druck, Å 
fir die Änderungen der Löslichkeit, för Gefrierpunkts- und Siedepänktslaar 4 3 
rungen ete. Zeitschr. f. phys. Chem. 15, p. 457 (1894). ; SO 


FEERNSS IN LAG KR F ENE RIIS OT ng Sd 


N:o 6] Der osmotische Druck im Meerwasser. 3 


Indes hat meines Wissens noch niemand fräher die Bezie- 
hungen zwischen Gefrierpunkt und osmotischem Druck fär 
diesen Zweck benutzt. 

Der Proportionalitätsfaktor zwischen dem osmotischen 
Druck P, (reduzirt auf den Gefrierpunkt des reinen Lösungs- 
mittels) und der Gefriertemperatur t einer Lösnng ist gleich 
der molekulären Schmelzwärme oy des reinen Lösungsmittels 
(beim Gefrierpunkt) dividirt durch das Produkt des Moleku- 
larvolumens M und der absoluten Gefriertemperatur 74, des 
renen Lösungsmittels 


Die Herleitung dieser Beziehung, welche mit Hälfe der 
bekannten Formel von Clapeyron (am einfachsten in der 
von van't Hoff benutzten Form) und der von van't Hoff 
entdeckten Analogie der Gesetze des osmotischen Druckes 
mit denen des Gasdruckes ohne Schwierigkeit ausgefäöhrt wer- 
den kann, gebe ich nicht hier wieder, da sie sich in den mei- 
sten Handbächern öäber diesen Gegenstand (z. B. Nernst: 
"Theoretische Chemie) findet. | 

Man muss bemerken, dass die Schmelzwärme 0) und das 
 NMNolumen M in den SHÖedsldnden Einheiten gemessen Wwer- 
den, in denen man den Druck P, angeben will. Um P, z. B. 
in Atmosphären zu erhalten, muss man also o, in Literatmo- 
sphären und M in Litern ausdräcken. Die Schmelzwärme pop 
soll dasselbe Vorzeichen wie t bekommen, wenn das Schmel- 
zen mit einer Wärmeabsorption verbunden ist, das entgegen- 
setzte aber, wenn es von einer Wärmeabgabe RE wird. 
För wässerige Lösungen rechnet man o, zweckmässig nega- 
tiv, damit t direkt den Re in Celsiusgraden ange- 
ben kann. 

Da die Schmelzwärme o, eines Kilogrammolekäls Was- 

| 42 600 
ser oj= —18 X 1000 X 30 X 1333 000 


ferner M == 18 Liter « SOowie: TN 7218 sind, Rn Wir 


Titeratmosphären beträgt, 


Fö — 181000 380 x 42.00, x t=—12.08 t Atmosphären. 


a MAS PES ER EINES SR SSA tr Va NEME  EE BES 


4 Sigurd Stenius. [XE 


Wenn man also die in Celsiusgraden ausgedräckte Ge 
friertemperatur, die man beim Meerwasser oder bei einer an 
deren wässerigen Lösung beobachtet (oder berechnet) hat, mit 
dem Faktor — 12.08 multiplizirt, erhält man den in AR 3 
sphären angegebenen osmotischen Druck bei 0? Celsius. Diese 
Regel gilt unabhängig von der chemischen Zusammensetzung 
der betrachteten Lösung. Thre Genauigkeit wird näher un-— 
ten gepröft. 

In Anschluss zu den Konstantenbestimmungen von Dr. - 
Martin Knudsen!) hat Magister H. J. Hansen?) eine 
Reihe von Bestimmungen der Gefriertemperatur und des spe- 
zifisehen Gewichtes von Meerwasser ausgefährt. Mit der Me- 
tode der kleinsten Quadrate hat er dabei folgende empirische 
Beziehung zwischen diesen beiden Grössen berechnet: 


1=—0.0086 — 0.064 633 0, — 0.000 1055 og? 


Hierin ist oc, = 1000 (80 —1), wo s, das spezifische Gewieht 
des Meerwassers bei 0? im Verhältnis zu destillirtem Wasser 5 
von 42 bezeichnet. = 

Diese Formel, die ohne Zweifel för das Meerwasser von: . 
dem grössten Teil des Gebietes der jetzigen internationalen 
Meeresuntersuchungen gilt, habe ich benutzt um eine Tabelle - 
(siehe unten Tab. I) der korrespondirenden Werte von oc und - 
t zu berechnen. Zu dieser Tabelle ist noch eine dritte Ko- 
lumne beigefägt, deren Zahlen durch Multiplikation der ett 
sprechenden Gefrierpunkte mit dem Faktor — 12.08 erhalten 
sind. Die dritte Kolumne giebt also den korrespondirenden 
Wert des osmotischen Druckes P, ausgedräckt in Atmosphären - 
und reduzirt auf 09 Celsius. Use. ; 

Rechts von dieser Tabelle befindet sich noch eine an- - 
dere, die auf folgende Weise berechnet ist. Aus den Tabel- - 


!) Berichte iiber die Konstantenbestimmungen. D. Kgl. Danske Vidensk.. 
Selsk. Skr., 6 Rekke, naturvidensk. og mathem. Afd. XII, 1 (1902). — Im 
Auszug in den Wissenschaftlichen Meeresuntersuchungen, herausgeg. von der 
Kommission zur Untersuchung der deutschen Meere in Kiel, Bd. VI (1902). = 

2) Experimental Bestemmelse af Afhaengigheden mellem Havyvandets Fry d 
sepunkt og dets Vegtfylde ved 09 C. Forelobig Meddelelse fra det danske; - 
bydrografiske Laboratorium. Kobenhavn 1903. 


N:o 6] Der osmotische Druck im Meerwasser. 5 


len von Dr. Martin Knudsen!) wurden die zum Salzgehalt 
1, 2, 3: + +: 9/9, zusammengehörigen Werte von o, entnommen 
und darauf die entsprechenden Werte von t graphisch inter- 
polirt. Da t eine beinahe lineäre Funktion von oy ist, konnte 
diese letztgenannte Operation mit sehr grosser Schärfe aus- 
— gefährt werden. Von den also mit den Salzgehalten 1, 2, 

3, : + + 9/99 korrespondirenden Werten von t wurde der osmoti- 
sche Druck FP, durch Multiplikation mit — 12.08, ebenso wie 
in der Tabelle links, berechnet. 

Es braucht kaum hervorgehoben zu werden, dass diese 
Tabellen nicht grössere Göltigkeit als die Formeln beanspru- 
chen können; sie sind richtig nur unter der Voraussetzung, 
dass die Formeln es sind. Was die Genauigkeit der Formeln 
dagegen betrifft, will ich in diesem Zusammenhang auf die 
Diskussion verzichten, wie genau man mit Knudsens Ta- 
bellen und Hansens Gefrierpunktformel die Eigenschaften 
des Meerwassers berechnen kann, nach dem man nur eine 
Bestimmung (z. B. des Chlorgehaltes) ausgeföuhrt hat. In den 
betreffenden Publikationen ist diese Sache bereits diskutirt 
und ich habe nichts hinzuzufögen. 

Dagegen werde ich die Genauigkeit der Berechnung des 
osmotischen Druckes kurz besprechen. BSelbstverständlich ist, 
dass diese Genauigkeit von zwei verschiedenen Umständen 
beeinflusst wird: erstens von der Genauigkeit der Proportio- 
nalität zwischen Gefrierpunktserniedrigung und osmotischem 
Druck und zweitens von der Genauigkeit, mit deren die Be- 
stimmungen von den im Proportionalitätsfaktor eingehenden 
Quantitäten ausgeföhrt sind. 

Die Proportionalität zwischen Gefrierpunktserniedrigung 
und osmotischem Druck ist einer eingehenden Diskussion un- 
terzogen worden, wie man aus den oben erwähnten Arbeiten 
von Arrhenius und Dieterici finden kann. Es geht aus 
ihnen hervor dass die strenge Proportionalität durch drei 
Umstände gestört wird, nämlich durch die Veränderung der 
Schmelzwärme mit der Temperatur, durch die Veränderung 
des Volumens mit der Verdinnung und durch die Verdän- 
nungswärme der betreffenden Lösung. Alle diese drei stö- 


!) Hydrographische Tabellen. Kopenhagen 1901. 


6 ; Sigurd. Stenius... AFA 


renden Faktore können jedoch nur sehr kleine Abweichun 
gen verursachen. ; 4 
Was die Veränderung der: Bebnekam ss mit SN Te 
peratur betrifft, verursacht sie bei wässerigen Lösungen ei 
nen Zuwachs deg osmotischen Druckes, welcher Zuwachs 9 3 
(in ?/, des gesammten osmotischen Dryck :angegeben) von 
Arrhenius zu: : ; 


2=— 6:82 X 10-21 — 114 X fO-tR EE T08X 10-58 — 5, 44 33 3 

ANOS SEA | re 
berechnet ist. Hier bedeutet t die Gefrierpunktsöruiod sned 
in Celsiusgraden, welche wie oben negativ gerechnet ist: E 
Durch multipliziren mit 0.1208 erhält man von 2, die Kor- > 2 
rektion &k,, die zu dem von t durch Multiplikation mit — f9t 08 
berechneten osmotischen Druck P, zugefägt werden soll, wenn 
man bei der Berechnung die Veränderung der Schmelswea med EE 
mit der Temperatur beröcksichtigen will. Folgende Tabelle 
zeigt den Zuwachs von z, und &£, mit sinkendem Gefrierpunkt. 


4 4 


t= |—0.5 —10 |—1.5 |—20 |—25 Celsius. 


gj 0:0:3:4)-—-0s0:68]2 = 0:92)-0:13:6) EO NNE 


ky = |+-0.004| 0.008) + 0:012/-+ 0.046) 0:0 24 |, AtmOSsphven 
Die Genauigkeit dieser Berechnung ist von Arrhenius 

und Dieterici bereits diskutirt, warum ich sie äbergehen - 
kann. Sh E 
Die von der Volumveränderung beim Verdännen der ; 
Lösung verursachte Abweichung ist ebenfalls in der obenan- : 
gefäöhrten Arbeit von Arrhenius berechnet. Um diese Ab- 
weichung zu beräcksichtigen sollte man den berechneten RE 
motischen Druck mit dem Faktor (1-—- e) multipliziren; hier- 
bei bedeutet e die relative Volumzunahme beim Vermischen 
von 1 Mol. Lösungsmittel mit einer grossen (teoretiseh un- E 
endlichen) Menge Lösung, die sich unter dem fraglichen o8- 


Pe 


motischen Drucke befindet. Nach einer Polemik mit Die- 


N:o 6] Der osmotische Druck im Meerwasser. 7 


terici hat indes A. A. Noyes'!) eine neue Ableitung von den 
Beziehungen zwischen osmotischen Druck und Dampfdruck 
gegeben und hat dabei gezeigt, dass man die bezägliche Ab- 
weichung korrigieren kann, wenn man durch (1 ++ P, ko) 
dividirt, wo P, den osmotischen Druck der Lösung und k, 
den Kompressionskoefficienten des Lösungsmittels bezeichnen. 
Wie im vorigen Falle wollen wir berechnen, welche Korrek- 
tion zu P, hinzugefägt werden soll um das Resultat der Di- 
vision zu ersetzen. Aus der Gleichung: 

VE > 
[ae Eg 


I 
erhalten wir durch Einsetzen von 


P, = — 12.08 t Atmosph. und &,=5.0 X 10-35 [Atmosph.]- 
00 100 9120 1078 25 10-18 Ers Atmosph. 


In folgender Tabelle habe ich einige zusammengehöri- 
gen Werte von t, z, und &k, berechnet, wo 2, den Betrag von 
k, in Prozenten von P, bezeichnet. 


= — 0.5 | — 1.0 | — 1.5 — 2.0 — 2.5 9 Celsius. 
2 | 0.0025 0.0025 0.0025 0.0025 0.0025 | 2/,. 
= | —0.00015| — 0.00030 — 0.00945 — 0.00060] — 0.00075) Atmosphär. 


Es ist ersichtlich, dass die Korrektionen ganz vernach- 
lässigt werden Kovtnen; 

Wie oben gesagt, wird die ochi der Propor- 
tionalität zwischen Gefrierpunktserniedrigung und osmoti- 


1) ÅA. A. Noyes und Ch. G. Abbot: Bestimmung des osmotischen 
Druckes mittels Dampfdruckmessungen. Zeitschr. f. phys. Chem. 23, p. 56 
(1897). 

ÅA. A. Noyes: Die Beziehung zwischen osmotischer Arbeit und osmoti- 
schem Druck. Zeitschr. f. phys. Chem. 28, p. 220 (1899). 

C. Dieterici: Die Beziehung zwischen osmotischer Arbeit und osmoti- 
schem Druck. Zeitschr. £. phys. Chem. 29, p. 139 (1899). - 

A. A. Noyes: Die genaue Beziehung zwischen osmotischem Druck und 
Dampfdruck. Zeitschr. f£. phys. Chem. 35, p. 707 (1900). 


NGE Sigurd Stenius. [XL 


schem Druck noch durch die Vadunnipbt värde der Lösung 
gestört; ein Umstand der fast gleichzeitig von Arrhenius 3 
(1. ce.) und Nernst!) betont zu sein scheint. Den Einfluss der 
Verdännungswärme habe ich nicht genau berechnen können, 4 
weil in der för mich disponiblen Litteratur keine Beobach- 
tungen iäber die Wärmetönung beim Verdännen des Meerwas- 
sers sich befinden. Seine Grössenordnung dagegen könnte 
bestimmt werden, da sie wahrscheinlich nicht viel von der 
Wärmetönung abweicht, die beim Verdännen einer Natrium 
chloridlösung SSE londe Konzentration entsteht, und die - 
aus den Untersuchungen von Scholz?) entnommen werden 
kann. Die Lösungswärme des Natriumehlorids, die von Scholz - 
bestimmt Holden ist, kann nämlich, wie Diefesioöd bes 
rechnet hat, durch folsendöt Claus ausgedräckt werden 

Ly = 34.06 — 7.469 n + 0.5504 n?, : 2 
wo L, die Lösungswärme in cal för 1 g NaCl bei 0? boken : 
net und » die Konzentration der Lösung (Anzahl Mol NaCl 
per Liter Lösung) angiebt. Die Verdännungswärme in cal 
för 1 g Wasser wird also: E SÅ 


| OL, 58. HÖRS 
MEESE fees 


M — 0.437 n? + 0.064 40 må. 


Wenn man wie oben die Gefrierpunktserniedrigung mit 


t bezeichnet, kann man in dieser Gleichung n = einsetzen, - 


wobei 4 die sogenannte molekulare Gefrierpunktserniedrigung 
bedeutet. Aus der auf diese Weise erhaltenen Gleichung: — 


w=— 0. 437 254 0.064 2055 


kann man die zusammengehörigen Werte von t und w ermit- 
teln, wenn man die entsprechenden Werte von 4 z. B. den 


1) Göttinger Nachrichten 12, p. 436 (1892). 
2?) Wied. Ann. 45, p. 194 (1892). 
3) Wied. Ann. 52, p. 271 (1894). 2 é 


FER FIRA RETAS ANSE GR STAR AE 


N:o 6] Der osmotische Druck im Meerwasser. 9 


Bestimmungen von Raoult!) entnimmt. Der erhaltene Wert 
der Verdännungswärme av soll zum Betrag der oben erwähn- 
ten Schmelzwärme o, addirt werden. Im betrachteten Falle 
missen w und oy, dasselbe Vorzeichen haben (siehe die Erklä- 
rungen von Dieterici), was hier auch zutrifft. Um die Kor- 
rektion &; zu bekommen, die zum berechneten osmotischen 
Druck P, hinzugefögt werden soll, wenn man die Verdäön- 
' nungswärme beröcksichtigen will, hat man also: 


18 X 1000 X 42600 


RE Xx 273 X 1033300 


wt => 0.151 wt. 


In folgender Tabelle sind einige entsprechenden Werte 
von t, 4, w, 23 und k; zusammengestellt. Hier bezeichnet 23 
den Betrag von k; in Prozenten von P,. 


fa 0.5 — 1.0 SN — 2.0 — 2.5 2 Celsius. 
ör KA RA RN — 3.54 |— 3.57 FÖR 
w=/— 0.0090/— 0.0356/— 0.0795/— 0.1383/— 0.2138| cal. 
fs SER 0.048 ER 0.173 (2070 


=1+ 0.000 |+ 0.005 | 0.018 + 0.022 + 0.080 | Atmosph. 


Bei Konzentrationen von der Grössenordnung, die im 
Meerwasser vorkommen, sind also auch die von der Verdän- 
nungswärme erzeugten Abweichungen von der strengen Pro- 
portionalität zwischen osmotischem Druck und Gefrierpunkts- 
depression ganz unbedeutend. Die berechneten Zahlen be- 
ziehen sich, wie erwähnt, zwar nicht auf die gesammten Salze 
im Meerwasser, sondern nur auf den Hauptbestandteil, das 
Kochsalz (Natriumcehlorid). Da indes die Menge des Koch- 
salzes von der ganzen Salzmenge iber 717 9/, beträgt, kann 
die Wirkung der Verdännungswärme des Meerwassers nicht 
viel von der för das Kochsalz berechneten abweichen. 


1) Zeitschr. f. phys. Chem. 27, p. 658 (1898). — Es muss beriicksichtigt 
werden, dass Raoult die Konzentration auf eine von der obigen abweichende 
Weise angiebt. 


Z nm AC, ll - 
y par « ” 
FNS 4 Dj 


HO j Sigurd Stenius. i ; DR i 


Nachdem die Genamuigkeit der Pröportibaglie sed Un=>9 
tersucht ist, bleibt noch äbrig etwas iäber die Genauigkeit 
der Berselaiur des Proportionalitätsfaktors zu sagen. Wie ' 
aus der obigen Darstellung hervorgeht, ist dieser Fakbur gleich 
dem Quotient von der Schmelzwärme durch die absolute Tem- 
peratur des Gefrierpunktes des reinen Wassers, und seine 
Genavigkeit ist also davon abhängig wie genau die Bestim- = 
mungen dieser beiden Grössen street sind. Leider sind 
die richtigen Werte dieser Grössen ziemlich unsicher!), und 
der von ihrer Ungenauigkeit verursachte Fehler kann viel- 
leicht bis zu 1/, steigen. För die Schmelzwärme des Was- 
sers habe ich den Wert — 80 cal pro Gramm gewählt, ob- 
gleich die meisten Bestimmungen niedrigere Zahlen gegeben & 
haben, weil man in Frage stellen kann, ob sie nicht zu nie- 4 
drig suspetallen sind 2). För die absolute Temperatur des —N 
Gefrierpunktes des Wassers habe ich den äblichen Wert 2732 be 
angenommen; dem von einigen Verfassern benutzten Wert 
273.22 kann man nicht die durch die Dezimalstelle bean- 
spruchte grössere Genauigkeit anerkennen!). Eine Berech- = 
nung des wahrscheinlichen Fehlers der Schmelzwärme und 
der absoluten Temperatur des Gefrierpunktes des Wassers 
wärde kaum die dazu erforderliche 'Arbeit lohnen. Es ist I 
nämlich zu bemerken, dass die Proportionalität zwischen Ge- 
frierpunktserniedrigung und osmotischem Druck aus Bezie- 
hungen abgeleitet ist, deren Genauigkeit nicht absolut sein 
kann. S 

För die Umrechnung der in cal angegebene Schmelz- 
wärme in Literatmosphären ist, wie oben ersichtlich, die Be- - 

-42 600 
1033 300 E 

Es ergiebt sich also, dass die Fehler des Proportionali- 

tätsfaktors bedeutend grösser als die Abweichungen von der 


ziehung 1 cal = Literatmosphären benutzt worden. 


1!) Nachdem diese Arbeit geschrieben war, erschienen die Abhandlungen 
Uber Temperaturmessung I—III von M. W. Travers und A. Jaquerod in 
Zeitschr. f. phys. Chem. 45, p. 385 ff. (aus den Phil. Trans R. Soc. London 
iibersetzt). Nach diesen sebr genauen Messungen ,ist es wahrscheinlich, dass ; 
der Schmelzpunkt des Eises auf der absoluten Skala nicht sehr weit von = 
210.037 egt." SERA 

2) Vol. z. B. Nernst: Theoretiscehe Chemie, zweite Auflage. Stuttgart 
1898, p. 151 und 162. ; 


NIOTOF =: Der osmotische Druck im Meerwasser. art 


strengen Proportionalität sind, und demnach sind die mit 
" Anwendung dieses Faktors aus der Gefriertemperatur berech- 
neten Werte des osmotischen Druckes viel genauer relativ 
als absolut. Deshalb ziehe ich vor die Berechnung des os- 
motischen Druckes aus dem Gefrierpunkt in zwei Phasen 
auszuföhren: erstens ermittell man den (angenäherten) Wert 
Py durch Multiplikation mit dem Proportionalitätsfaktor und 
zweitens fägt man die sehr kleinen Korrektionen fär die Ab- 
Wweichungen von der strengen Proportionalität zwischen die- 
sen beiden Grössen hinzu. Die beiden Rechenoperationen 
sind nicht in einer Tabelle zusammengestellt, weil sie unab- 
hängig von einander sind. Durch genauere Bestimmung der 
Schmelzwärme des Wassers kann man vielleicht einen ge- 
naueren Proportionalitätsfaktor berechnen; die Multiplikation 
mit einem anderen Faktor macht ja keine Schwierigkeiten 
und beeinflusst nicht die Korrektionstabelle. i 
Fär die Berechnung des osmotischen Druckes auf oben- 
erwähnte Weise muss man also in erster Linie den Gefrier- 
punkt kennen. HFEine direkte Bestimmung dieser Grösse kann, 
Wie aus H. J. Hansens Messungen hervorgeht, mit einer 
Genauigkeit von ca 0.002? Celsius ausgefährt werden, was 
einen osmotischen Druck von ca 0.024 Atmosphären entspricht. 
Wenn man keine direkte Bestimmung ausföhren will, son- 
-dern den Gefrierpunkt aus einer Chlorbestimmung berechnet, 
wobei Knudsens Tabellen und Hansens Gefrierpunktfor- 
mel benutzt werden, kann der Fehler des so erhaltenen Ge- 
frierpunktes (die Chlorbestimmung sehr genau vorausgesetzt) 
" vielleicht bis zu 0.5 ?/, der Gefrierpunktserniedrigung steigen. 
Denselben Fehler erhält man auch för den osmotischen Druck. 
Weil noch keine von H. J. Hansens Gefrierpunktsbe- 
stimmungen berechnete Tabelle erschienen ist!), habe ich 
solche mit oc, und S als Argumente berechnet, da diese Grös- 


1) Nachdem die Tabellen berechnet waren und diese Arbeit fär die Fin- 
nische Societät der Wissenschaften angemeldet war, erschien die von Dr. Mar-- 
tin Knudsen herausgegebene Gefrierpunkttabelle fir Meerwasser (Conseil 
permanent international pour Fexploration de la mer. Publications de circon- 
stance, N:o 5, 1903). Diese Tabelle macht die meinigen gewissermassen iiber- 
flässig; ich habe sie jedoch beibehalten, da sie andere Argumente enthalten 
als die Tabelle von Knudsen. 


12 > Sigurd Stenius. [XLVI 


sen gewöhnlich in den hydrographischen Berichten ne 
men. In diesen Tabellen (beigefögte Tabellen I und II) ist 
auch der durch RENEE der Gefriertemperatur mit dem 
Proportionalitätsfaktor — 12.08 erhaltene Wert P, des (nicht 
korrigirten) osmotischen Druckes angefährt. RE 

Die oben berechneten Korrektionen k, und ks sowie 3 E 
ihre Summe k, + ks sind in der 'beigefögten Tabelle III zu- - 
sammengestellt. Die Korrektion k, kann wegen ihrer Unbe- - 
deutenheit vernachlässigt werden. — Als Argumente sind för - 
die Tabelle IIT die Werte von t benutzt. SE 

Die Tabellen sind von einander völlig unabhängig. Wenn 
man also einen Wert (z. B. des Gefrierpunktes einer Mere 
wasserprobe) nicht durch eine der Tabellen ermittelt hat, 
kann man unbehindert die öbrigen Tabellen benutzen um die 
in ihnen angegebenen Quantitäten zu. bestimmen. ; 3 

Fär Meerwasser vom NSalzgehalt 34.30 ?/,, (nach Forch- ; 
hammer der mittlere Salzgehalt des Weltmeeres) ergiebt sich 
aus Knudsens Tabellen o, = 27.56, woraus man nach Han- 3 
sens Gefrierpunktsformel den Gener pun t=—1.8702 Cel- d 
stus berechnen kann. Durch Multiplikation letztgenannter ARG k 
mit — 12.08 erhält man den osmotischen Druck P,= 22.59 
Atmosphären, wozu man noch die Korrektionen k, = 0.01 and 
ka = 0.03 Atmosph. hinzufögen kann. Der korrigirte osmoti- 
sche Druck bet 09? Celstus im Meerwasser vom Salvgelatll. 5 = 
34.30: ?/9y lässt sich also auf diese Weise zu 22.63 Atmosphären 
berechnen, während Prof. Brandt 20.0354 erhielt: Der Un- É 
tersehied Beträgt nicht weniger. als 11 9/4, also bedeutend 3 
mehr als von den Fehlern herräöähren kann, die aus der Un- 
genauvigkeit der för die Berechnung benutzten Quantitäten | 
entstehen können. Er wird indes durch folgende drei Um- 
stände erklärt: erstens sind fär die letzgenannte Berechnung 
die aus dem elektrolytischen Leitvermögen erhaltenen Werte 
des Dissociationskoefficienten i benutzt, zweitens ist nach 
Abegg!) der gesammte osmotisehe Druck einer Mischung 
ein wenig grösser als die Summe der osmotischen Drucke 
der Komponenten und drittens sind bei der erwähnten Be- 2 
rechnung die Partialdrucke der in kleinerer Menge anwesen- 


1) Zeitschr. f. phys. Chem. 11, p. 257 (1893), 15, p. 256 (1894). 


N:o 6] Der osmotische Druck im Meerwasser. 13 


den Salze vernachlässigt. Von diesen Umständen hat der 
erste die grösste Bedeutung; die aus dem Gefrierpunkte er- 
haltenen Werte des Dissociationskoefficienten ti, die sich in 
der von Prof. Brandt benutzten Arbeit von Arrhenius be- 
finden, geben eine PrIranG 8 ?', höhere Zahl för den osmoti- 
schen rue 58 


Die auf obenerwähnte Weise berechneten Zahlen fär 
den osmotisehen Druck beziehen sich wie gesagt auf eine 
Temperatur von 02 Celsius. Fär andere Temperaturen sind 
sie, wie Prof. Brandt auch angiebt, mit 1— 0.003 662 t zu 
multipliziren. Die Abweichungen von dieser Regel, die von 
versechiedenen Umständen verursacht werden, kann man kaum 
berechren. Ebenso scheint das bisherige Beobachtungsma- 
terial nicht genägend zu sein um die von dem hydrostatischen 
Druck (in den grossen Meerestiefen) erzeugten Vergrösserung 
des Dissociationsgrades und demnach des osmotischen Druc- 
kes auszurechnen. 

Als eine einfache Regel, die den osmotischen Druck im 
Meerwasser annähernd angiebt, kann man sich merken, dass - 
jeder Promille Salz bei 0? Celsius einem osmotischen 
Druck von beinahe 2/3; Atmosphären entspricht. 


Helsingfors Oktober—November 1903. 
Sigurd Stenius. 


1) Das Ergebnis seiner Berechnung des osmotischen Druckes im Meer- . 

"wasser veröffentlichte Prof. Brandt zum ersten Malin den Verh. deutsch. Zool. 

Ges. 1897, wo er S. 27 kurz angiebt dass bei Thieren, die in Ozeanwasser von 

36 ?/,, Salzgehalt Ieben, das Protoplasma einem dauernden osmotischen Drucke 

von mindestens 20' Atmosphären angepasst ist. Die Angabe wird hier wieder- 

holt um event. Missverständnissen vorzubeugen betreffend die Genauigkeit, 
 welche Prof. Brandt fir seine Berechnuung zu beanspruchen scheint. 


14 i Sigurd Stenius. 


Tab. I und II, 


Die korrespondirenden Werte von o,, t und P, sowie. 
Seg NGN JENS 


t=— -— 0.0086 — 0.064 633 69 — 0.900 1055 09” (ERSAJA Hansen). 
EA 08 t. RAN 
= — 0.093 + 0.8149 S— 0.000 482 S? + 0.000 0068 ge Re 

(M. Knudson). 


0, = 1000 (RA -— 1), Wo s, das sgpezifisehe dT des Meerwassers Bea SS 
09 im Verhältnis zu destillirtem Wasser von 4? bezeichnet. ; =S 
t ist der Gefrierpunkt des Meerwassers auf der hundertteiligen Wasser- | 
stoffskala. Så 
P, ist der (nicht korrigirte) osmotische Druck bei 0? (a Atmosphiren). 
S ist der Salzgehalt in Gewichtspromille. t 


09 t JE S 09 t 
10 == (00 0.88 il 0.72 | — 0.055 
2 FINS 6 2 1.53 108 
3 .203 2.45 SILVA Ng .161 
4 .269 3.25 4 
15) ;334 4.03 5 

.400 4.83 

466 D.63 


.532 6.43 
599 T.24 | 
10 .666 8.05 | 10 | 8.02 .534 


11 | — 0.732 | 8.85 11 3.82 — 0.587 
12 .799 9.65 12 9.62 .640 
SN ;867-3) LO:47- | 13 0 .694 
14 034 21 11508 SNES 148 
15 TOA TTO ETS SLA 802 


OO OM IM 
(Lojo SS FRAN 
; SES OG TEN SE ESA 
RR a 3 Oo HH 
(=E ol oa) ad I E 
| 
Bo Å» w NM» 
NN sd bb m 
<T 0 I OR 


N:o 6] 


90 


16 
17 
18 
185) 
20 


21 
22 
23 
24 
20 


26 
21 
28 
20) 
30 


31 
32 
32 


16 Sigurd Stenius. 


Tab. III. 


Die Korrektionen k, und &;, die zum aus dem Gefrier- 
punkt t berechneten Wert P, des osmotischen Druckes hin- 
zuzufägen sind, um die Veränderung der Schmelzwärme mit. 
der Temperatur sowie die Verdännungswärme zu beräöcksich- 


tigen. 


stoffskala. 


k, ist die Korrektion wegen der Veränderung der Schmelzwärme mit 
der Temperatur (siehe oben S. 6), £; die wegen der Verdinnungswärme (S. 9); 


beide sind in Atmosphären berechnet. 


t ist der Gefrierpunkt des Meerwassers auf der hundertteiligen Wasser- 


TI FE RIS EKO RARE VPA TEA 


— 0.5 | + 0.004 | + 0.009 | 
— 1.0 | + 0.008 | + 0.005 
— 1.5 | +0.012 | + 0.01g 
— 2.0 | + 0.016 | + 0.045 


+ 0.089 


t ky ks | k, a ks 


+ 0.004 
+ 0.013 
+ 0.039 
LE0:0 58 


+ 0.107 | 


UR SCEN 


i 
4 
é 
] 
q 
ij 

| 
rr 
é 


FUREE SVA 


SEK STATE RN, Bö Fl Ala 
Pr i + > 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandligar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 7. 


Ein angebliches Lautgesetz im 
Griechischen. 
Von 


IvAR ÅA: EHEIKEL. 


Professor Wilhelm Schulze hat in Kuhns Zeitschrift 33, 
1895, S. 133 ff. die Aufmerksamkeit auf Folgendes gelenkt. 
Die im Homerischen Epos stattfindende Verkärzung nicht nur 
auslautender Diphtonge (z. B. in ävdoa uov Evvexte) sondern 


. auch langer Vokale (z. B. in zAdåyydn, exet) vor folgendem Vo- 


kal sei ,in der Aussprache des Lebens" tiefbegrändet. Die 
urkundlichen Belege dafär findet er in den alten Gortyni- 
schen Inschriften, freilich wegen der Beschaffenheit der Schrift 
nicht in der grossen von so vielen Gelehrten edierten In- 
schrift, sondern in den etwas jängeren von Comparetti in Mus. 
Ital. I 277 und II 593—644 publizierten. 

In der grossen Inschrift findet sich nur £ als Zeichen 
der E-laute; in den sich eben dadurch als wahrscheinlich et- 
was jänger erweisenden TInschriften dagegen wird H neben 
FE verwendet. In diesen Inschriften findet man neben wu 
(vor Konsonanten und 6 Mal vor Vokalen) die Form u8 in 
5 Fällen vor folgendem Vokal. Dies deute auf eine Ver- 
schiedenheit der Aussprache. Mi sei in der Aussprache vor 
anlautendem Vokal in ué& verkärzt worden. Dass indessen 
auch wu 6 Mal vor Vokal verwendet wird, schade nichts; 
es gehöre zu den inkonsequenten Bezeichnungen des Satz- 
sandhis. 

Das in dieser Weise gewonnene Lautgesetz von einer 
auch in der nicht metrisehen Rede vorkommenden Correptio 


2 | lvar A. Heikel. (XLYLÖS 


vocalis beim Zusammentreffen eines vokalisch auslautenden 


mit einem vokalisch anlautendem Worte hat schon in der 


Litteratur einen, wie es scheint, festen Platz gewonnen. Wir 
finden nämlich die Auffassung NSchulzes aufgenommen von 
Brugmann, Grundr. d. vgl. Gr. 18972 S.: 902. 903. Griech. Gr. 
19003 S. 142, Kurze vgl. Gr. 1902 S. 267, vor Hirt 
griech. Laut- und Formenlehre S. 175; und in: Solmsens Inser. 


graecae ad inl. dial. sel. 1903 sind alle in der grossen Gorty- . 


nischen Inschrift vorkommenden wi nach diesem Grundsatze 
behandelt worden. 

Unter solchen Umständen wird es wohl manchem gar 
zu kähbhn däönken die Richtigkeit des Satzes in Zweifel zu 
ziehen. Aber ich glaube, die Sache ist emer erneuerten Pri- 
fung bedärftig. 

Vorerst befremdet es Sok, das grade solch ein bedeu- 
tungsvolles und dabei aus nur zwei Lauten bestehendes Wort 


wie ww in der Gesetzessprache gekärzt werden sollte. Man” 


beruft sich aber auf die im Epos stattfindende Käörzung. Und 
in der Tat findet man in der grändlichen Untersuchung von 0. 
Grulich, De quodam hiatus genere in Homeri carminibus, 
Halle 1876, S. 48 die Angabe, dass wn in den Homerischen 


Gedichten in 20 Fällen vor Vokal ungekärzt bleibt, dagegen 


in 40 Fällen Kärzung erleidet. 


Aber bei einer näheren Untersuchung fand ich, dass es - 


mit den Fällen der Kärzung eine eigene Bewandtnis hat. Es 
sind Sätze mit e& ur) der ähnlicher Art, in denen win ei- 


nen schwächeren Ton hat als in Behauptungsgiskl oder in 
Verboten. FEin typisches Beispiel: 


Od. 5,436. EvdJa ae OM dvornvos ÖntÉo Wögov WieT ”Odvocevs, 
et wi) eniupoooövnv Jöxe ykavaönis ANN. | 
»,Jetzo wäre der Dulder auch wider sein Schicksal gestorben, 
Hätt' ihn nicht Pallas Athene mit schnellem V erstande gerästet" 
(Voss). 


Man -hört es gleich, dass ,nicht" einen viel schwächeren ij 
Ton hat in ,hätt ihn nicht Pallas gerästet" als in ,Pallas - 
hatte ihn nicht gerästet". Im Lateinischen sagen wir in 


diesem Falle: , Minerva eum non ornavit", in jenem Falle: 


,nisi Minerva eum ornasset", nicht: si non. Anders verhält - / 


N:o; 7] Ein angebliches Lautgesetz im Griechischen. d 


es sich auch nicht im Griechischen. Nur in dem Falle, dass 
bei negativer Form der Gedanke positiv ist (Minerva eum re 
vera ornavit) wird ww) kurz gelesen. 

Es giebt nur folgende Fälle, worin wir andere Ausdräcke 
als ec wi, av wn haben: 

Il. 1,118 ögoa ww) ofos Aoyetwv åygoaortos Ew, ,damit nicht 
ungeehrt" (vgl. ,ich bin nicht ungeehrt'"). TI. 20,303 ögoca 
Wi) äoteouos yevet) zut ägavros ölNTa ,damit nicht samenlos" 
(vel. ,er ist nicht samenlos"). — Od. 11,339 16 ww) ere 
youevor; aber hier liest Kirchhoff mit Recht ww för un. — 
Nur Od. 9,530 in einer aus verschiedenen anderswo vorkom- 
menden Versen zusammengeflickten Partie kommt eine wirk- 
liche Ausnahme vor: 


dos wi ”Odvooija Ttrokinoodov otxad” ixEodu. 


Es unterliegt also keinem Zweifel, dass die Kärzung von 
uN, wenn ur eine volltönige Negation war, von den home- 
rischen Dichtern vermieden wurde. — Aus ähnlichem Grunde 
wird 1 nie gekärzt, 1) nur in 18 Fällen gegen 150, wo die 
Länge vor vokaliscehem Anlaut unverändert bleibt. 

Auch sonst haben wir in der Litteratur, sowohl in der 
inschriftlichen als in der Buchlitteratur Anzeichen :' davon, 
dass beim Zusammenstoss von Vokalen man dem wi seinen 
Lautbestand, so weit möglich, unbehelligt liess. Wenn der 
Hiatus vermieden werden sollte, geschah es durch Wegwer- 
fung des anlautenden Vokals oder durch Krasis. 

In dem alten Lokrischen Kolonialgesetz (C I G. Sept. III, 
1,334) lesen wir v. 11. uå8 ”toortäuev, wie v. T & ”delqeöv und 
Vv. 16 E 'yexduov!). In der gleichfalls sehr alten elischen In- 
schrift Roehl I G A. 112 steht: ué& ”tidetav, ue ”Ztuzxocebovrtov, 
ue ”vtov Cauer Del. 496 B, 25 (ionische Inschr.) mw) ”Ado- 
o0ves. i 


1) Dass dies die richtige Lesart ist, darin stimme ich Meister bei (Ber. 
sächs. Ges. d. Wiss. 1895, 272 ff.), aber in diesem Falle muss doch das zweite 
é ausgeschieden werden; denn die Bemerkung von Danielsson (Eranos III 
61), dass der zweite Satz nach der Lesung Meisters positiv wird (wenn Nach- 
kommenschaft im Hause nicht ist, oder ein Erbberechtigter in Naupaktos 
ist), wird nicht durch die von Meister später (Ber. sächs. Ges. d. Wiss. 1898. 
S. 220. Fussnote) beigebrachten Beispiele widerlegt, denn in den von ihm ange- 


4 Ivar A. Heikel. [XLYVI 


Dass auch in den Gortynischen Gesetzen der Lautbe- 
stand der Negation ww) unversehrt erhalten blieb, wird hier- 
durch nahegelegt. 

In den Texten der dramatischen Dichter kommt bei ww) 
teils Aphäresis, teils Synizesis vor. Hieröber sagt Kihmner- 
Blass Griech Gr. I 241 ff. ,Die Aphärese tritt am hävfigsten 
nach wi) und 9 ein, wo man indes auch Krasis annehmen 
kann, und betrifft am häufigsten das e, besonders das des Aug- 
ments, sodann der Präpositionen wie &zi, auch der Prono- 
mina wie &yw". Als Beispiele nenne ich Soph. Ai. 962: mu 
”zéJovv, Soph. O. OC. 400 wi ”upaivns, Soph. A. 1400 wi 'ovi 
gov. Aisch. Hum. 65 wi ddixeiv Laur., un «= duretv Schol. und 
86 un = ueteiv Laur. 

Diese Schreibweise macht es sehr wahrscheinlich, dass 
auch in den Fällen von BSynizesis ww recht deutlich gespro- 
chen wurde, wie Soph. Tr. 321 ut etdévai, wo Laur. A. un- 
dévar hat, Ar. Ran. 169 wi evow (oder mwnvow). Thesm. 536 
un fuers. Eccl. 643 un advöv. Aisch. Cho. 911 e de un are. 
Auch Soph. O. T. 13 und 221 ur od. Eur. Andr. 242 wi, od. 
(Die meisten Betspiela aus Kähner-Blass S. 229). — Nur in 
növ (num) aus uf oöv, wo die negative Kraft sehr ANOR 
schwächt ist, liegt eine offenbare Verdunkelung des wi vor. 
Doch ist zu beachten, dass ug8 oöv als Kontraktionsprodukt 
uodv (nicht uövr) ergeben wärde (aus zoiéovor Wurde zocodon). 


fihrten Fällen haben die durch 7 verbundenen Sätze dasselbe Subjekt, wodurch 
die Auffassung des zweiten Satzes im negativen Sinne erleichtert wird. — 
Beiläufig eine Bemerkung zu V. 31 derselben Inschrift. Dittenbergers Lesung 
Tö xatixOnevov Xoatciv als=00 avtov AOoONAÖvV ÉoTL xoaTtsiv Scheint Mir 
nicht haltbar. Bei syntaktischen Verhältnissen kann man bekanntlich auch 
nicht-verwandte Sprachen zum Vergleich heranziehen. Nun haben wir im 
Finnischen eine in vielen Fällen ganz genaue Entsprechung zu dem grie- i 
chischen Ganzobjekt und partitiven Objekt. Im vorliegenden Beispiele wäre im 
Finnischen grade wie im Griechischen bei töv xonudtowv partitives Objekt na- 
tiärlich, bei td xatiuönevov aber Ganzobjekt absolut notwendig. Bei einer 
Durchmusterung der in den Wörterbichern angefihrten Fälle von Genetiv- und 


Akkusativobjekt bei xoateiv und Aapydverv hat sich die Ähnlichkeit mit dem 


finnischen Sprachgebrauche völlig bewährt. Die Bemerkung Danielssons (Era- 
nos III 55) ist also zutreffend. Aber fir die Frage entscheidend ist meines 
Erachtens der Umstand, dass dem to-Stamm im Lokrischen nicht, wie Ditten- 
berger meint, relative Geltung beigelegt werden kann, da wir 21 hö (=> quo, 
unde) und v. 39 sött (quod) lesen. 


N:o 7] Ein angebliches Lautgesetz im Griechischen. 5 


Nach dem Angefäöhrten mässten sehr starke Grände vor- 
liegen, wenn wir glauben 'sollten, dass in den Gortynischen 
Inschriften sich wi vor Vokal zu ué geschwächt hätte. Ob 
die Paläographie daför spricht? 

Prof. Schulze sagt von den betreffenden TInschriften: 

Ein eigentliches inkonsequentes Schwanken zwischen alter 
nd neuer OÖrthographie lässt sich nirgends wahrnehmen". 

Aber die Neuerung in orthographischer Hinsicht, wodurch 
diese Inschriften sich von der grossen SSA EA besteht 


ja ausschliesslich "bal der Verwendung von H neben E. Und 


in diesem einzigen schwierigen Punkte kommt doch ein 
Schwanken vor; und zwar nicht nur in dem Worte wp. 
Mus. Ital. 597, V, 13 heisst es ddixéoer gegeniber ådvaNoer 
OVE Schule will dies Verhältnis in folgender Weise 


erklären : ,Hier könnte man eine durch Formen wie xoaléou, 


EHAWEÉTAU Öna do — Vielleicht augenblickliche — Missbil- 
dung annehmen". Diese Erklärung ist ein schechter Notbehelf. 
Warum sollte ddixfjoa solche Wörter wie xaléoav oder eur 
véoa ins Bewusstsein rufen? Sie sind weder begrifflich ver- 
wandt (oder Gegensätze) noch äusserlich äbnlich. Wenn wir 
hingegen annehmen, dass es im Gortynischen ezxamwfiour hiess 
(wie Solmsen. Inser. sel., in der grossen Inschrift VI, 35 nicht 
unwahrscheinlieh transskribiert; vgl. Wackernagel Kuhns 
Zeitschr. 33, 35 ff.), könnte nur von der Reproduktion eines 
alten Pechota bon ildes (Errowoar = Enx0wioay die Rede 
sein; aber in diesem Falle brauchen wir nicht weiter zu ge- 
hen föl zu dem Verb ådixEw selbst, denn in der alten Ortho- 
graphie schrieb man ja ådixéoer. Und es ist die natärlichste 
Sache von der Welt, dass bei diesem Rechtsausdrucke die 
alte Form sich im SEN festsetzen sollte, und dass der 
Steinmetz also hier noch einmal nach alter Orthographie 
schrieb. 

Was nun un betrifft, findet sich diese Negation in der 
grossen Gortynischen fösale 78 Mal, darunter 43 Mal vor 
anlautendem Vokal. Die Schreibweise ist öberall ME. Un- 
ter anderem lesen wir: V, 1 ug8 öxer, IX, 52 u8 ånxoxovioler, 
und 4 Mal (V, 9; YI, 24; IX, 17; XII, 19) ug Evdixov und 
ausserdem XI, 22 ug är Evdixov. TÅ der etwas jängeren In- 
schrift, wo EA H als E werwendet wird, liest man neben 


6 ; Ivar A. Heikel. [XLVI 


Col. I wi) eziwrav; wi ezxuedoer, Col. III wi) åptöreoor Col. 
IV wu) årod6d dar; Col. V ur öuöoer, folgende Fälle mit ME: 
Col. I ue Evdixov; Col. V ue ånrorovilor; ue Exer Aber grade 
diese Ausdräcke fanden wir auch in der grossen Inschrift. 
Kann es unter solchen Umständen Wunder nehmen, dass 
sich z. B. das Bild eines MEENAIKON im Gedächtnis des 
Sekretärs oder des Steinmetzes so stark festsetzte, dass er ge- 
gen die neue Orthographie mituter verstiess. Ausser den ge- 
nannten ' Fällen zitiert Schulze noch Mus. Ital. 629, IT, 6 ue 
öuwésovt. und 8 we öudoovros, die natärlich in derselben Weise 
zu erklären sind!). Kurz: wer in der grossen Inschrift 18 
Mal ME vor den Augen hatte, schrieb leicht, obgleich er 
der neuen Orthographie folgen wollte, einige I Male aus alter 
Gewohnheit ME statt MH. 

4 Ähnliches ist auch anderswo geschehen. Meisterhans 
Gramm. d. att. Inschr.? S. 6 heisst es: ,Nach dem Jahre 403 
v. Chr. wird in halboffiziellen und privaten Inschriften (Grenz- 
stemmen) das Hauchzeichen im Worte HOPOZ noch eine Zeit 
lang vereinzelt beibehalten (C. I. A. II, 1063, 1066, 1068; 1074; 


1075)." Natäörlich weil man viele alte Grenzsteine mit diesem 


Wortbilde vor den Augen hatte! Oder wäre es nicht ver-. 


kehrt die Erscheinung dadurch erklären zu wollen, dass in 
diesem Worte der Hauch sich ausnahmsweise länger als 'in 
anderen Wörtern erhalten? Sollen wir lautgesetzliche Grände 
suchen fär das Schwanken in attischen Inschriften des be- 
ginnenden IV: Jahrhunderts zwischen &; und eis oder zwi- 
schen rös und rtods im Akk. Plur.? Nehmen wir z. B. die atti- 
sche Inschrift N:o 90 bei Dittenberger, Sylloge? aus dem Jahre 
368/7. Daselbst lesen wir: 10 frJos ovuwudyovs. 11 Tods Exyo- 
vovs. 15 tods Exyovf[oc]. 20 PAINIvaiovs. 28 tod(E) Exfybvovs]. 
34 [inxtoloyovs xal Ttod[s TuSiaoyos]. 35 todfs deic. 36 [..] 
odoyxovs. 38 [Exaltéoovs Tod[s doxovs] 39 tös rotopfews)]. So weit 
die Inschrift unversehrt ist, finden wir also einen Wechsel 
von o und ov nur in dem Artikel, und zwar steht rös vor 


1) Da mir die Publikation von Comparetti nicht zugänglich war, benutzte 
ich Dareste- Haussoullier-Reinach: Inser. jurid. gr. (XVIII, wo indessen die 
von Schulze aus Mus. Ital. S. 629 zitierte Inschrift fehlt, weshalb ich dieselbe 
nur durch Schulzes Zitat kenne. Welche Fälle mit w) sich darin finden, ist 
mir unbekannt geblieben. | 


FENRIR APS 
bar, 


N:o 7] Ein angebliches Lautgesetz im Griechischen. fö 


anlautenden Konsonanten, rovs vor anlautenden Vokalen. Sol- 
len wir den Schluss ziehen, dass hier ein Lautgesetz vorliegt”? 
Dies war die Methode Schulzes in Beziehung auf wir und pué. 
Aber z. B. Dittenb. Syll. 75 (anno 386) lesen wir tos b0xos 
neben rTös 7oéopes; Syll. 88 (anno 369/8) tos otoatNyds TOS dec 
und rods Augxztvövas. Syll. 91 (aus demselben Jahre wie N:o 
90) tods ToEopers, Tovs ovvåédoovs, [T)JovS Öpxovs. 

Im derselben Weise ist nicht zu bezweifeln, dass eine 
orössere Anzahl Gortynischer Inschriften aus derselben Zeit, 
wie die Inschriften, aus welchen Schulze sein Material holt, 
den Beweis liefern wärden, dass in den behandelten Fällen 
nur ein Rest alter Orthographie steckt, und dass es ein Zu- 
fall ist, dass ME nur vor Vokalen, MH dagegen sowohl vor 
Vokalen, als Konsonanten belegt ist. Nur das ist anzunehmen, 
dass die Gewohnheit ME öfter in gewissen Verbindungen 
zu sehen der alten Orthographie in diesen Fällen gönstig 
sein sollte. . 

Es sprechen also sowohl paläographische als innere 
Grände (das kurze bedeutungsvolle Wort ur durfte nicht ge- 
schwächt werden) gegen Schulzes Beurteilung des Wechsels 
von ME und MH. 

Es werden aber noch ein Paar Beispiele zur Verteidigung 
der Correptio ins Feld gefäöhrt. In einer Megarischen In- 
schrift SG D. 3016, 2 findet sich &rewdé "IxÉoios statt Ezewd 
"Txéowos. Obgleich hier kein Rest alter Orthographie vorliegt, 
bedeutet unter den Tausenden von Beispielen, die nichts 
Ähnliches aufweisen, dieser alleinstehende Fall nichts. , Eine 
Schwalbe macht keinen Sommer" gilt gewiss auch in der 
Sprachwissenschaft. In den äbrigen Megarischen Ehrende- 
kreten steht iäberall &z7ew7) auch vor Vokal, und zu dem Falle 
emeude "Ixéoros heisst es in der Fussnote SGD. ,Schneider 
vergleicht nicht unpassend Iaocuöve in der Inschrift von Pagai 
(Le Bas n:o 22) Mouoauöve xonoti yaioe". Hätten wir also hier 
Kärzung vor einem Konsonanten? Ubrigens sind get de und 
tet di beide so gewöhnlich (in dem Megarischen Ehrendekrete 
Cauer? 104 finden wird beide Ausdräcke) und dabei emander 
so ähnlich, dass eine Vertauschung nichts Merkwiärdiges ist. 

Was vollends den von Mulvany Classical Rev. 11, 349 
behandelten Fall von Kyprischem 7? = ,oder" aus 47 (in der 


8 Ivar A. Heikel. | (ALYE 


Edalioninschrift) betrifft, ist die Annahme an und fär sich sehr 
bedenklich, dass das vor konsonantischem Anlaut stehende 
f, sobald es vor Vokal geriet, sich in ein und demselben Au- 
genblicke zuerst in & und ka in « verwandeln sollte. Oder 
hätte man eine Zeit lang & neben ij und erst später i ne- 


ben Hf? MHierför können keme Beweise beigebracht werden. ' 


Etwas mehr hat för sich die von Hoffmann (Griech. Dial. i 
163) vertretene Ansicht, dass sich langes g durch die Ein- 


wirkung des folgenden Vokals in in 7 verwandelt habe, wie 


sonst & in kurzes .v; aber der Fall ist äberhaupt so ång 
(Persson Indogerm. Forsch. II, 219 denkt an das « im Kypri- 
schen dé), dass darauf nichts zu geben Test. 

Ich kann zu keinem Andere Schlusse kommen als zu 
diesem: der von Prof. Schulze aufgestellte und von mehreren 
Gelehrten gebilligte Satz, dass die im Epos vorkommende 
. Mokaaenns in der Aussprache des gewöhnlichen Lebens 


begrändet SS entbehrt jegliches sicheren Beweises, und alle 


weiteren darauf gebauten sprachgeschichtlichen Erklärungen 
sind ganz hinfällig. | 


SR een 


'Ofversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 8. 


Meddelanden från Universitetets Agrikulturkemiska 
Institution. 


Af ARTHUR RINDELL. 
i 
Om förekomsten af karbonater i våra lösa jordlager. 


Inom Finlands gränser hafva lösa jordslag, rika på kol- 
syrad kalk, anträffats endast på Åland och i dessa har äfven 
kolsyrehalten blifvit bestämd. Deremot hafva veterligen inga 
kolsyrebestämningar företagits med jordprof från öfriga lands- 
delar. Emellertid äro karbonaterna i marken af stort intresse 
ur agrikulturkemisk synpunkt. Kolsyrans egenskap af svag 
syra och koldioxidens fyktighet göra att karbonaterna i 
åkerjorden bilda en kemisk regulator, hvilken hindrar an- 
hopning af fria syror, hvilka i synnerhet för kulturväxterna 
äro skadliga. Genom denna sin egenskap befordra karbonater- 
na, särskildt det allmännast förekommande kalciumkarbona- 
tet, äfven den för de odlade växterna så viktiga salpeter- 
bildningen likasom antagligen öfverhufvud de processer, hvilka 
gifva upphof åt syror. Denna neutralisation måste naturligt- 
vis sträfva att minska karbonatmängden i jorden och i samma 
riktning verkar den vid närvaro af organiska rester ständigt 
försiggående alstringen af kolsyra, hvilken ger upphof åt 
lättlösliga och med grundvattnet bortgående bikarbonater. 
De sålunda försvinnande karbonaterna ersättas förnämligast 
genom förvittringen af kalciumhaltiga silikater. Tydligt är 
då, att halten af karbonater i ett visst jordlager måste ut- 
göra resultanten af de i motsatt riktning gående processer, 
bland hvilka de vanligast förekommande nyss antyddes. 


SE RA 


5 
j 


2 : Arthur Rindell. 


De karbonater, hvilka kunna komma i fråga såsom be- | 


ståndsdelar af de lösa jordlagren är: kalcium-, magnesium- 
och ferrokarbonatet. Såsom bekant uppträda alkalimetaller- 
nas karbonater icke under vårt lands klimatiska förhållanden. 


Ferrokarbonatet kan på grund af dess lätta oxiderbarhet en- 


dast under undantagsförhållanden samla sig i jordlagren och 
dess förekomst i odlad jord kan knappast komma i fråga. 
Vi hafva således att beakta endast kalcium- och magnesium- 
karbonatet, resp. dessas SR (i form af dolomitpulver 
eller Stas) 

Då de sistnämnda föreningarna i jorden hafva samma 


kemiska funktioner, om man nämligen ser bort från deras 


olikhet i egenskap af växtnäring, är det icke nödigt att söka 
utvägar för deras bestämmande hvar för sig. Ett sådant 
sträfvande skulle dessutom möta stora svårigheter, ty ehuru 
de: i fråga kommande karbonaterna icke hafva samma grad 


"af löslighet, kunna de dock icke heller skiljas genom behand- 


ling med olika lösningsmedel. Icke heller är det sannolikt 


att man kunde finna något lösningsmedel, som löser endast : 


dessa karbonater utan att angripa fosfater, silikater etc. af 
samma metaller, i hvilket fall uppgiften skule kuuna lösas 
genom analys dd den sålunda erhållna lösningnn. 


Sist nämnda förhållande har gjort, att jag ansett de 


metoder böra undvikas, hvilka vilja angifva karbonatmäng- 
den genom den kvantitet kalcium, som kan öfverföras i lös- 
ning vid behandling med vissa svagt verkande lösningsme- 
del. Det har således blifvit nödigt att anlita en metod för 


direkt bestämning af kolsyran. Angående hit hörande me- 


toder, hvilka gå ut på antingen vägning eller mätning af den 


genom karbonaternas sönderdelning med någon stark syra 


utdrifna koldioxiden, har Immendorff !) framställt den-anmärk- 


ningen, att humusämnena vid denna behandling jämväl at- 


spjelka koldioxid. Det finnes ingen anledning att betvifla 
riktigheten af Immendorffs iakttagelse, men då endast en 
ringa bråkdel af humuskropparne deltager i spjelkningspro- 
cessen och då de här undersökta jordprofven äro humusfat- 


tiga, torde den icke till karbonater hörande kolsyran kunna. 


1) Zeitschr. f. angew. Chemie. 1900: 1177. 


(N:0:-8] Universitetets agrikulturkemiska Institution. 3 


negligeras. Åtminstone bör det fel, som sålunda begås, 
vara obetydligt 1 jämförelse med osäkerheten vid de meto- 
der som gå ut på en bestämning af den 1 lösning öfver- 
förda kalken. ; ; 

Sist nämnda metoder, åtminstone de bästa bland dem, 
grunda sig på kalciumkarbonatets omsättning med resp. lös- 
lighet i ammoniumsalter. D. Meyer?) har behandlat 21 jord- 
prof med en 10-procentig, neutral lösning af ammoniumklorid 
och fann att detta lösningsmedel upptog i medeltal 0.331 ?/, 
CaO, under det att mot den genom mineralsyror utdrifna kol- 
dioxiden svarade endast 0.087 CaO. I sist nämnda tal ingår 
jämväl den magnesiumoxid, som möjligen kan hafva förefun- 
nits bunden vid kolsyra, men hvilken enligt hvad Meyer vi- 
sat i allmänhet var obetydlig. 

För bestämningen af karbonater genom utdrifning af 
koldioxid synes den af Lunge?) konstruerade apparaten er- 
bjuda åtskilliga fördelar. Denna apparat, hvilken redan ti- 
digare af Kellner förordats för arbeten af detta slag, med- 
gifver icke blott en stor noggranhet utan förenar dermed 
äfven många bekvämligheter. Genom en enkel operation upp- 
samlas nämligen den utdrifna koldioxiden och dess volym 
uppmätes direkt reducerad till normaltryck och temperatur; 
dessutom kan apparaten utan ombyte af absorptionsmedlet 
användas för ett större antal bestämningar. 

Angående metodens enskildheter tillåter jag mig hän- 
visa till den ofvan citerade afhandlingen och vill här endast 
nämna att till hvarje bestämning användes 8.908 g. jord. Då 
1 cm? CO, vid normaltryck och temperatur väger 1.966 mg, 
hvaremot svara 4.454 mg CaCOsz3, erhålles vid användning 
af 8.908 g jord och n. cm? uppmätt CO, procenten af 


Ca CO, —" Te RE 0.05 n.. I enlighet med Lunges på 


denna beräkning grundade förslag afvägdes 8.908 g jord till 
hvarje bestämning. Det till apparaten hörande mätnings- 
röret är deladt i !/;, em3 med 1,5 mm afständ mellan delnings- 
strecken, hvadan äfven hundradedelar kunnat uppskattas. 


1) Thiel, Landw. Jahrbicher XXIX, 913. 
?) Zeitschr. f. angew. Chemie. 1891. 229. 


"SS 
ME SAVE vr 


4 Arthur Rindell. ERVIE 


Bestämningarna, hvilka utfördes af student G. S. Igna- 
trus, gåtvo följande tal: 


Prof N:o. Medeltal. d 
UR OSS UHORSNO SEN NO ser enmns k 
2100 OOMRAN ÖCAN OR ä 
3: 10600 (QR 4 
4. 0.40 0.40 0.40 » | 
EA Or OD 0:30 . 
OR O:S Or 0I3D ON ; k 
TOA 02 ÖRA, id 
SLÖA OSS (ÖT 
9. 0.52 0.50 ÖFSaE | å 
[OSA ONST OO ÖRING | 
INA 00L25 0 ÖS | 
12: 025 0— ÖS 


Nedan stående tabell innehåller de mot medeltalen sva- 
rande procentiska halterna af koldioxid i lufttorr jord, äfven- 
som af koldioxid och dermed ekvivalenta mängder kaleium- 
karbonat och kalciumoxid i torrsubstansen, beräknade med 4 
1903 års atomvikt för kalcium, icke det af Lunge använda 
talet Ca = 40.0. ÅA 


(00-085 "Tie a kag g torrsubstans innehålla | 


torr jord 

innehålla == 

CO02 COz Ca CO;s Ca O 
ög 


8. 8: S 


Jordprofyvens ursprung. 


O:N 
SIA JOIJ 


ER AÄMGLI ar SET AS VAN GR AN KOIOS 0.0085 0.0194 0.0109 


10 

2 NAT ÖLITO LA fat sger Sar GAR 0.0099 0.0104 0.0237 0.0133 

Osv BOB SAT Är Mr en kuk rd ROOS 0.0140 0.0318 0.0178 

ANN RS SO OIMA ba fntre ll ben NN eri ONS 0.0089 0.0202 | 00113 

3. | Mustiala A? 1883 : . . .h| 00066 0.0069 0.0157 0.0088 

OLE ATV SN sell Sr Nerd hek viss Rd 00106 0.0070 0.0159 0.0089 

[OS ANGE JUSTELD Ye Esk ler i ee NR OTO 0.0053 0.0125 0.0067 

OR NS]OKUMAR sök Esko else AR OI003S 0.0035 0.0080 0.0045 

(SÄNG [JE NG dh el 0 ra ER DL Pn a LR 0.0112 0.0117 0.0266 0.0149 

10: | Kronoborg N:or2 rea ST 001042 0.0042 0.0095 0.0053 å 
11. | Moisio N:o 2 matjord . .I 00077 | 0.0081 0.01824 | 0.0103 f 
12.0) -Pahinginsuo « ser EA 0,0055) 15 0:0.0590E Or0SAN NÖNNORE 


N:o 8] Universitetets agrikulturkemiska Institution. 3 


Såsom synes är halten af koldioxid genomgående låg 
och vexlar mellan 0.0035 och 0.0140 9/4. Häremot svara. 
(050 0sS- 003 TSK, 4 CACON och > 0:0045—0:0178 <"YN CaON II 
de af Meyer!) undersökta profven af 26 för kalkfattiga an- 
sedda jordslag utgjorde den minsta halten af koldioxid 0.020 
9/4 och steg således betydligt öfver maximum 1 de af mig 
undersökta lerorna. Märkas bör, att flertalet bland Meyers 
jordprof voro sandjord och att de af honom undersökta le- 
rorna voro ännu rikare på karbonat. 

Angående de till undersökning tagna jordprofven är jag 
i tillfälle att lemna följande uppgifter. 

N:o 1, Haveri, är taget från matjorden å en odling hö- 
rande till Haveri hemman i Wiljakkala kapell. Jorden, som 
i sin torrsubstans håller 5.36 ?/, organiska ämnen, betecknas 
af landtbrukarne i trakten med namnet sandmylla. Dock 
innehåller densamma äfven lera. Profvet togs hösten 1895, 
då ett gödslingsförsök anordnades på fältet i fråga. 

N:o 2, Pelkola, härrör från matjorden af en åker, hörande 
till Pelkola gård i Hattula socken. Profvet togs samma år 
som föreg. N:o och af samma anledning. Jordmånen är be- 
tecknad såsom styf lera. Glödgningsförlusten utgör 10.35 ?/) 
af torrsubstansen. 

N:o 3, Bosgård, härrör från ett fält å egendomen med 
detta namn, belägen i Borgå socken. Profvet togs år 1884, 
då ett gödslingsförsök anordnades. Jorden är lera med en 
— glödgningsförlust uppgående till 10.68 ?/, af torrsubstansen. 

N:o 4, Kuggom, togs år 1884 från en åker, hörande till 
Kuggom boställe nära Lovisa. Jorden är en lätt lera med 
glödgningsförlust uppgående till 9.63 ?/, af torrsubstansen. 

"N:o 5, Mustiala, härrör från skiftet A? vid Mustiala in- 
stitut och togs vid anordnandet af gödslingsförsök år 1883. 
Leran, hvars glödgningsförlust utgör 7.59 ?/, af torrsubstan- 
sen, underlagras af hvarfvig lera, hvilken dock icke torde 
sträcka sig ända upp i dagen. 

N:o 6, Sarvlax, härrör från Sarvlax gård i Pernå socken 
och är taget på 0.5 m djup från ett fält, der ett gödslings- 


1) L. c. pag. 913. 


Ka DS PSN tär LM JNA SARAS IT be dT, FARS ALA fred nd er LD AN dad AE 
i ! M SEARG 5 VN Var i 1 


6 ; Arthur Rindell. 


0/, af torrsubstansen. 74 
N:o 7, Tjusterby, togs år 1884 å den i Pernå saa 
egendomen med detta namn från ett fält, hvarest ett göds- 
lingsförsök då anordnades. ee : 11:60 0/0 af TOT 
substansen. ; 
N:o 8, Sjökulla, togs samma år och af samma eter K 
som föreg. N:o å Sjökulla boställe i Lappträsk. Jorden, som - 
utgöres af lera, gaf en RA uppgående till 11.76 
Oe Hörs Ostandea 
N:o 9, Jackarby, togs år 1885 från en åker, hörande HR d 
osendöfeon med detta namn i Borgå socken. Lera; glödg- 
"ningsförlust 8.84 9/, af torrsubstansen. - 
N:o 19, Kronoborg N:o 2, är taget år 1885 från institu- 3 
tets hemåker. Jorden är sand bländad lera med en glödg- = | 
ningsförlust af 1.28 9/, (lerhalt 12.6 ?/,). ; 
N:o 11, Moisio N:o 2, togs år 1894 från matjorden å ett j 
utsuget hammetalt, lydande under Werelä går 1 Elimä socken. k 
Lera; El Ask sor 14.78 ?/, af torrsubstansen. TG 
N:o 12, Pahinginsuo, togs år 1893 å det i Nivala socken E 
belägna kärret med detta namn och utgör ett prof af den d 
underlagrande leran; glödgningsförlust 1.98 9/, torrsubstansen. 


, 


3 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVTI. 1903—1904. N:o 9. 


Zwei neue Ausgaben von Minucius Felix. 
Von 


C. SYNNERBERG. 


M. Minuci Felicis Octavius. In usum lectionum suarum edidit J. P. 
Waltzing. Touvain, Peeters, 1903. 

M. Minucii Felicis Octavius. Recensuit et praefatus est Herm. Boenig. 
Leipzig, Teubner, 1903. 


Nicht zum ersten Mal sind in demselben Jahre zwei 
verschiedene Minucius-Ausgaben erschienen. Im Jahre 1560, 
also 17 Jahr nach dem Erscheinen der editio princeps, er- 
schien die zweite Auflage der Basler-Edition von Gelenius, 
der Minucius noch als achtes Buch des Arnobius edierte, und 
eine neue von Balduinus, der zuerst in Minucius den Ver- 
fasser des Octavius erkannte. Im Jahre 1603 erschienen die 
 Ausgaben von Wouwern und Elmenhorst, welche zwischen 
den Herausgebern eine hitzige Polemik entzuändeten. Schliess- 
lich gaben im Jahre 1836 Läbkert und der Schweizer de 
-Muralt ihre Editionen heraus. In den Zwischenzeiten war 
die Arbeit nicht ermattet. Besonders verdienen genannt zu 
werden die Ausgabe 1643 von dem Franzosen Rigault (Rigal- 
tius), der genauer, als es fräöher geschehen war, die einzige 
 Handschrift untersucht hatte, die von dem Engländer Davies 
1712 und die sehr beachtenswerte von Lindner 1773. HFEin 
neuer Grund wurde von Halm gelegt durch seime Ausgabe 
von 1867, die noch immer als massgebend zu betrachten ist. 
Sie rief eine Menge kritischer Studien hervor, und in der 
folgenden Zeit erschienen vier neue Ausgaben: die von Dom- 

10 


2 C. Synnerberg. BLVE | 


bart 1881, die von Cornelissen 1882, die von Leonard 1883 
und die von Bährens 1886. 
Man könnte sich verwundern, dass ein so wenig umfang- - 
reiches Werk — nur 40 Kapitel — ein so reges und dauerndes 
Interesse an sich gefesselt und so viele Bemäöhungen hervor- 
gerufen hat. Jeder, der sich mit demselben eingehender be 
schäftigt hat, weiss jedoch, mit welch anziehender Kraft es 
auf das Gemät des Lesers wirkt. Die knappe, ruhige, wär- 
devolle, immer zielbewusste Darstellung der Verteidigungs- — 
rede et vor der Redseligkeit der äbrigen — sowohl grie- 4 3 
chischen als lateiniscehen — Apologeten Söka und glänzend 
hervor und nähert den Verfasser seinen klassisk Vorbil- 
dern. Es kann keinem Zweifel unterliegen, dass schon im 
Altertum ihm grosses Ansehen zu Teil geworden ist. Ter- > 3 
tullian Männen. ihn und verarbeitete in seimer Weise die q 
Sätze des Minucius; Cyprian schrieb ihn teilweise in seinem 
Traktat ,,Quod idöla dii non sint" beinahe wörtlich aus, und 
Lactanz, der im Ganzen auf demselben Standpunkt tok ; 
nahm oftmals Gedanken und Ausföhrungen von Minucius - 
auf, wodurch einzelne Partien seines Hauptwerkes ,Divinae =: 
institutiones" wie ausföhrliche Kommentare zu jenem sind. 
Damals kam wohl niemand auf den Gedanken, dass Minucius, 
wie man in späteren Zeiten geglaubt hat, nicht völlig in te ; 
Lehren des Christentums SA gewesen wäre. Mit vol- 
ler Absicht und richtigem Verständnis för sein Publikum hat 
er, im Anschluss an die antike Spekulation, sich hotpt 8. 
sächlich auf die praktisch-ethische Seite des Christentums be- 
schränkt. Die theoretischen Grundbegriffe der ältesten christ- — 
lichen Ethik, wie sapientia, notitia dei, iustitia, welche von - 
Lactanz so ausföhrlich behandelt sind, werden von ihm Hur 
angedeutet oder voriäbergehend berährt; ebenso die Person - 
Christi und die Prophezeiungen des Alten Testaments. HFin- 
zelne Ausdräöcke bezeugen, dass er mit den neutestament- - 
lichen Schriften nicht minder vertraut war als mit der pro- 
fanen Litteratur. So muss man vieles bei ihm zwischen den 
Zeilen lesen, und nur eine wiederholte und liebevolle Lektäre 
kann das olle Verständnis eröffnen. Hierzu kommen noch 
zwei Umstände, welche die Kritik teils zu viel verlockt teils 3 
irre geföhrt ha bön: Der Text des Dialogs ist in einer ein- 


N:o 9] "Zwei neue Ausgaben von Minucius Felix. 2 


zigen Handschrift in sehr schlechtem Zustande iberliefert, 
und. obgleieh der Verfasser sich offenbar viel Mäöhe giebt, 
eine glatte und gefeilte Prosa nach klassiscehem Muster zu 
schreiben, so erweist er sich jedoch ziemlich stark beeinflusst 
von der Sprache semer Zeit. Dieser letztere Umstand ist 
von der Kritik nicht immer genug beachtet worden. 

Die zwei neulich erschienenen Ausgaben von Minucius 
Felix sind in hohem Grade geeignet die Aufmerksamkeit 
aller Freunde des genannten Autors auf sich zu lenken. 

Der Ausgabe Wealtzings sind beigefäögt: 1. als Ein- 
leitung eine räsonnierende, nach verschiedenen Gesichtspunk- 
ten und Streitfragen gruppierte Bibliographie (zuerst publi- 

- Ziert in Musée Belge 1902 p. 216-—261), welche hochverdienst- 
liche Leistung kaum etwas Nennenswertes zu wänschen äb- 
— rig lässt; 2. die bekannten Inschriften von Cirta; 3. die ge- 
wöhnlichen s. g. Testimonia,; 4. Lindners Analysis logica des 
Dialogs; 5. Cyprians Schrift Quod idola dii non sint; 6. 
Passio sanctorum Scilitanorum; 7. eine phototypische Kopie 
vom Anfang des cod. Parisin. :Weiter folgen am Ende des 
Buches eine Kopie vom Anfang des cod. Bruxell. (eine Ab- 
 sehrift von cod. Parisin.), und als Anhang: 1. die Quellen 
des Minucius, jede Stelle vollständig ausgeschrieben, wobei 
jedoch der Herausgeber bemerkt, dass emme Anzahl von diesen 
Stellen nicht als eigentliche Quellen, sondern der Verglei- 
chung und Erklärung wegen herbeigezogen sind; als Exkurs 
ist die Hypothese von einer för Minucius Felix, Tertullian 
und Lactanz gemeinsamen, nunmehr unbekannten Quelle refe- 
riert; 2, ein ausfährliches Namen- und Sachregister. — Unter 
oodem Texte sind, mit verhältnismässig wenigen Ausnahmen, 
alle diejenigen Konjekturen, die" seit dem Erscheinen der 
Halmschen Ausgabe ans Licht getreten sind, genau ver- 
zeichnet. Hieräber spricht sich W. in der Vorrede p. 75 
näher aus. Es ist seme Absicht gewesen den kritischen Appa- 
rat Halms zu vervollständigen und zugleich allen denjenigen, 
die eingehend sich mit Minucius beschäftigen wollen, einen 
Dienst zu leisten. Diesen Zweck hat er in vollem Masse 
erreicht; sowohl der kritische Apparat, obgleich, wie er be- 
merkt, der grösste Teil der vorgebrachten Konjekturen wert- 


4 : OC. Synnerberg. 


los ist, als auch die genannte Bibliographie wird den 2 SS 
schern des Minucius käönftighin viel Mäihe ersparen. 


in Gross-Oktav. 

Was die Feststellung des Textes, welche ich hier aus- 
föhrlicher zu besprechen beabsichtige, anbetrifft, so hat W 
sich grosse Vorsicht zur Regel gemacht (s. p. 21-—-23). Hige 
ner Konjekturen enthält er sich ganz; nur die Einfögung 
19,10 von naturae atque nach mentem modo rährt von ih: 
selbst her, wenn ich mich nicht irre. Sonst macht er vo 
den von anderen vorgeschlagenen Emendationen Gebrauch 
Uberhaupt will W., dass seine Ausgabe nur als eine Vor 
arbeit zu eimer definitiven Textrezension beurteilt wer- — 
den soll. 5 [FEN I HO STAS 
An mehreren Stellen geht W. im Vergleich mit Halm - 
auf die Lesarten der Hs zuröck, wobei man ihm in den mei- 
sten Fällen beipflichten kann. Nur 5,3 quo magis (minus. 
Halm) mirum est nonnullos taedio investigandae penitus verita- 
tis cwilibet opinion temere succumbere quam in explorando 
pertinaci diligentia perseverare verstehe ich nicht, wie aus = 
dieser Lesart der Hs ein vernänftiger Zasänimen band mit 
dem Vorhergehenden herausgelesen werden soll. Ich hätbond EE 
vorgeschlagen ein non vor taedio einzusetzen, bevor die evi- - 
dente Emendation Hartels <non tam> taedio mir bekannt war. 
— 5,5 neque quae supra nos caelo suspensa sublata sunt neque 
quae infra terram profunda demersa sunt hat W., wie auch - 
Halm, die Lesart der Hs unverändert beibehalten. Hier kann 
man sich auch ohne grössere Änderungen oder Ausschliessungen 2 
behelfen, wenn man supra nos nur mit sublata sunt verbindet 
und caelo suspensa als attributive Bestimmung fasst (also gudae 
supra nos, caelo suspensa, sublata sunt), und dazu terram ir 
terra ändert (Mähly) nach Verg. aen. VI, 267 pandere res alta 
terra et caligine mersas. — Es sieht aus wie eine Inkonse- 
quenz, 11,3 mortuis extinctis (m. et e. H.) und besonders 32 4 
deo cognita, plena sint (deo plena s. H.) zu schreiben, und 3,6 
vel enataret und emergeret auszumerzen. — 16,6 ist die Hin- 
schiebung von qude nach quaerat, wie auch 37, 37 VÖRLUEL VOTE 
Mucium, kaum zu vermeiden. — 20,3 töhlsibe W. in näch- 
stem Anschluss an die Hs: etiam alia monstruosa, mera mira- 


N:o 9] Zwei neue Ausgaben von Minucius Felix. 5 


cula (etiam talia monstruosa miracula H.); hier ist wohl mit Cor- 
nelissen etiam animalia zu schreiben. 

Die HFEinschaltungen sind nicht besonders zahlreich und 
teilweise von Halm in seinen kritisehen Noten (zu 13,3. 18,4. 
19,12. 28,5) empfohblen. Nur die grosse HEinschaltung von 
Bährens zu 21,7, die W. aufgenommen hat, kann nicht ge- 
billigt werden, schon aus dem Grunde, dass proditus nach 
dem gewöhnlichen Sprachgebrauch bei Minucius u. a. mit 
Terrae vel Caeli filtus zu verbinden ist; vgl. 21,4 Saturnum— 
hominem prodiderunt, 26,11 daemonas prodidit terrenos, Apul. 
met. VIII 16 Pegasum — per hoc merito pinnatum proditum. 

Einige Versetzungen kommen auch vor; von diesen mäs- 
sen zwei als allzu gewaltsam bezeichnet werden. Nach der 
Hs lautet 17,9: mari intende: lege litoris stringitur; quidquid 
arborum est vide: [quam] e terrae visceribus animatur; aspice 
oceanum: refluit reciprocis aestibus; vide fontes: manant venis 
perennibus; fluvios intuere: eunt semper exercitis lapsibus. Die 
Reihenfolge der Gedanken hat vielfach Bedenken erregt. 
Bährens und mit ihm W. setzt mari — stringitur; aspice — 
aestibus zuletzt nach den äbrigen Sätzen. Mit Ausnahme 
der von Heumann vorgeschlagenen Streichung von quam liegt 
meines Erachtens keine zwingende Notwendigkeit zur Ände"- 
rung vor. Zmuerst werden Meer und Erde als Gegensätze hin- 
gestellt: das erstere wird immer in festen Grenzen gehalten, 
die letztere giebt immer dem Pflanzenleben neue Nahrung; 
dann folgen verschiedene Arten von Gewässern: Ocean, Quel- 
len, Flässe, mit ihren charakteristischen Eigentämlichkeiten. 
— Der seltsame, deutlich genug aus mehreren Randglossen 
zusammengeflickte Passus 21,12: et despicis Isidis ad hirundi- 
nem, sistrum, et ad sparsis membris inanem tu Serapidis sive 
Osiris tumulum, muss man wohl mit Bährens aus dem Texte 
ganz aussondern, wenn man sich nicht entschliessen will den 
Versuch zu machen daraus einen echten Kern auszuschälen. 
Ich wäre fär das letztere geneigt und möchte mit Hinsicht 
auf das unmittelbar folgende den Text so herstellen: et di- 
spice inanem tui Serapidis tumuluwm; considera denique sacra 
ipsa et ipsa mysteria: invenies u. s. w. W. hat einen dritten 

von Vahlen bei Halm angewiesenen Ausweg erwählt, indem 


ac JACB SEES-KAPE 
EV sr s 
ERA NE 


fehler oder lautliche, auf vulgärer Aussprache beruhende Väs 


"8. g. Tractatus Origenis (zuerst herausgegeben von Pierre Batiffol, Paris, 4 


ANSR TEE 


JEN NS 1 AEA SKA ER Ork 1 ar 


6 C. Synnerberg. É ; ; [XLVE 


er die genannten Worte, mit Änderung von despicis in desi. ; 
pias, 22,2 nach sacra Romana sunt versetzt. 

In den Änderungen einzelner Wörter folgt W.: Halms E 
Anweisungen in den kritischen Noten zu 2,4 superstitiosum, 
6,3. adstruzxit, 13,2 confessio, 14,2 annitatur, 16,4 erit, 19, 12 ET 
disciplina <eadem> est exponent et disserenti, 28,8 Apin, SL 
renascitur >), 37,12 infigit. Ubrigens mögen folsendk Änderun- å 
gen erwähnt werden: 1,5 quo Q. Caecilum (statt quod C.; | 
allsemstn liest man mit ed. princ. quo C.), welche von Pährensd 
gemachte Emendation p. 28 ,une jolie conjecture" genannt. 
wird; freilich, sie ist ingeniös, aber die Richtigkeit kann ber 
zweifelt RR — 9,6 cum uxoribus (st. cum ommnibus), wo 
eine solche Änderung wegen des folgenden matribus, das hier ; 
zweifelsohne in der ras von Hausfrau oder Matzgar 
steht, unzulässig ist. — 18,3 Aegypti siceitatem temperare 
Nilus amnis solet, Euphr Lö Mesopotamiam pro imbribus 
pensat, Indus flumen et serere Orientem dicitur et rigare. Hier 
hat die Hs: Aegypti siccitatem temperat N. a., colit (colet Sehreib- 


riante) FHuphrates Mas POfERrs pro imbribus pensat, Indus | 
flumen etc. Ich kann nicht umhin, die schon von Heraldus 
ausgesprochene Ansicht zu teilen, dass pro imbribus pensat 
Einschiebsel sei, aus einer Randglosse zu siceitatem temperat 
entstanden. De Stelle erinnert sehr an Cic. nat. deor. II "120-5G 
wo es u. a. heisst: Mesopotamiam fertilem efficit Euphrates, in 
quam quotannis quasi novos agros invehit, welehe Worte in 
der kurzen Wiedergabe des Minucius durch colit einen vo 
entsprechenden Ausdruck erhalten haben. — 21,6 et urbem 
Saturniam condidit (st. dedit) de suo nomine ät Taniculum 
ITanus, ad memoriamque uterque posteritatis reliquerunt (ack 
Vahlen); es versteht sich von selbst, dass condidit und dedit 
vom BNcehreiber leicht verwechselt verden konnten, und con- 
didit steht auch von derselben Sache Verg. aen. VIII 357; 
jene Änderung hat aber leider das Anhängen eines que an 
memoriam zur Rol gehabt, was allzu sehr das Aussehen von 


SR 


1) Die Lesart der Hs sol demergit et nascitwr wird bestätigt durch die = 


1900) p. 188 f. Vel. Carl Weyman in Archiv f. lat. Lexikogr,. XI 8. DO 


SSE NG ASEA NRK IL KA 


N:o 9 Zwei neue Ausoaben von Minucius Felix. 7 
S sé 


Notbehelf hat. Ich glaube deswegen, dass man andere Aus- 
wege auffinden muss um die offenbar korrupte Stelle zu heilen. 
Usener wollte dedit in idem ändern, was Halm gebilligt hat, 
Boenig (wie schon Gelenius) streicht dedit, ich habe dedit de 
suo nomen als Parenthese vorgeschlagen; —— 22,6 corona in- 
duitur, st. non auditur der Hs, was entschieden falsch ist und 
Anlass zu vielen geistreichen und gelehrten Konjekturen ge- 
geben hat, während das so einfache, von Wouwern vorge- 
schlagene non aditur, soviel ich weiss, seit Lindner keine 
Beachtung gefunden. Wouwern dachte an die Uberlieferung, 
dass seit der Zeit des Romulus dem Juppiter Feretrius spolia 
opima nur dreimal dargebracht waren; eher könnte man daran 
denken, dass sein Kult ein bildloser und sein Tempel gewöhn- 
lich versechlossen war (Wissowa, Relig. d. Röm. S. 103, 
Preller, Myth.? S. 178). — 34,1 ceterum de incendio mundi, 
inprovisum ignem cadere avt diffiteri aut non credere vulgaris 
erroris est, wo es in der Hs steht: auvt inprovisum iynem cadere 
aut difficile non eredere v. e. e.; hier kann diffiteri st. difficile 
anv unde fur sich kem Bodeuken erregen, desto mehr aber 
die dadurch nötig gewordene, ganz willkärliche Versetzung 
des ersten aut, welche auch die anscheinend so einfache Emen- 
dation aut difficile aut non eredere hinfällig macht. Es däönkt 
mir unzweifelhaft zu sein, dass in difficile em mit cadere 
koordiniertes Verb steckt; ich habe vermutet, dass jenes Wort 
aus diffundi de caelo entstanden sei, nicht aus diffundi allein 
mit ausgefallenem de caelo, wie W. in der Note angiebt. — 
Es sei mir schliesslich gestattet einen Druckfehler zu be- 
HÖhtisen: SS. t20 CZ 4 vid. PE in der Note ista desipere 
statt ista resipere. 


Die Textgestaltung Boenigs trägt, im Vergleich mit 
Waltzings, ein selbständigeres und eigenartigeres Gepräge, 
und man wäre wobl durch sie einer endgältigen Rezension, 
soweit solches möglich ist, eimen guten Schritt näher gekom- 
men, hätte der Herausgeber nicht emer Anzahbl allzu käöhner 
und an einigen Stellen sogar nicht notwendiger Änderungen 
einzelner Wörter im Texte Platz gegeben. Was Streichun- 
gen und Ausfäöllungen der Läcken betrifft, so ist sein Ver- 


8 - C. Synnerberg. = SRV 


fahren iberhaupt nicht zu tadeln, wenn man auch in e 
zelnen Fällen anderer Meinung sein kann. Tr 

Avuch B. hat mit Recht die Lesarten der Hs hier und dad NM 
wieder geltend gemacht; ob mit guten Gränden auch gege 
allgemein angenommene Verbesserungen, mag dahingestellt 
werden. So schreibt er 6,1 in ipsius (st. ipsis) mundi natali- 
bus; 17,2 sacrilegu enim det maxime (st. maximi) instar est; 
18,6 ds (st. desiit, oder vielleicht desivit, s. Bora era ue 
in Mus. Belge VII p. 249); 23,1 ipsis (st. wpsi) studs; 28 
quam autem inicum sit incognitis et inexploratis iudieade (st 
de ine. et inexpl. i.); 28,7 devoratis (st. decoratis); 32,3 opt 
mam (st. opimam). Sogar 3,3 et ut semper mare, wo in de 
Hs semper aus super korrigiert ist, hat B. das letztere Wor 
vorgezogen. ; ESA 

Von anderen gemachte Konjekturen sind nätitelicle an 
mehreren Stellen herangezogen worden. Nicht alle scheinen E 
mir äberzeugend zu sein. In folgenden Fällen möchte ich 
ihre Bersok iska als fraglich figletelten: 5,5 ruspari statt des 
verdorbenen stuprari, wie Jos. Scaliger vorgeschlagen hat; 
veilleicht wäre opinari hier das Einfachste und Beste, wie 
bei Lact. d. i. III 4, 1 si neque sciri quidquam potest, ut Socra- 
tes docuit, nec opinari oportet, ut Zeno; — 5,11 sed extollitur = 
st. sed et colitur; — 7,3 equi inmissi st. des unhaltbaren equi- 
bis surt; — 9,6 cum uxoribus st. cum omnibus (s. oben); — 19,15 
ledd st. novimus; — 22,2 ÖOrco st. errore; — 22,6 corona I 
ambitur st. non auditur (8. SEN — 24,1 ul Vero == NO: 
turalius st. quanta vero — naturaliter; — 38,6 reseretur st. 
reservetur (so auch Waltzing). Namentlich will ich bemerken 
dass 241 zu Gunsten des verdorbenen quanta vero das fol- 
gende mnaturaliter keineswegs geändert werden darf; es be- 
deutet ja ,instinktmässig" i ist in dieser Bedeuculk hier 4 
ebenso notwendig wie 29,8 in der Bedeutung ,naturgemässt 
(an beiden brcklan vor öG Verb mit kräftiger Betonung). j 
Statt quanta vero hat man ziemlich einstimmig quanto verius 
angenommen, auch quam tamen vere lässt sich denken. 2) — 


!) Vermutung von F. Gustafsson in der sechwedischen Ubersetaung - 
von Minucius von E. von Hertzen (Borgå 1890). . 


RR SEP Ve a SR PR SE STUM GRE a 1 DV g 
1 : RES 4 ” > 9 i 
ad Å ; Fr Re : r i 


MRENSD =0] Zwei neue Ausgaben von Minucius Felix. 9 


Ich verzeichne unten die wichtigeren von B. selbst ge- 
machten und in den Text eingesetzten Emendationen; dass 
er wohl nicht för alle auf allgemeinen Beifall rechnen kann, 
liegt in der Natur der Sache. Sie sind folgende: 4,4 oxEYews 


sectae st. ipsius sectae; — 5,c at aeque indignandum st. itaque 
2; — 5,5 terrarum rufäda st. terram p. (8. oben); — 7,1 
enarrare st. errare; — T,2 memoriam: eos st. memoriam: tam 


eos (dass in einer solchen 2 ötueerkuntns iam nicht anzu- 
tasten ist, zeigt zur Genäge Ind. III der Ausgabe u. tam); 
— 11,5 magno sine labore st. magis nec laboro; — <fateor> 
fato tribwi; — 16,2 [non ceredo], so auch Swoboda (s. Walt- 
zing) und Kronenberg p. 72, Anm.; — 17,9 [quidquid — ani- 
matur] (8. oben), dieselbe Einklammerung auch von Dom” 
bart gemacht; — 18,4 per<scrutans a>spicias st. perspicias (man 
könnte auch nach 17,7 vermuten: cum caelum terramque <te- 
stari> perspicias providentiam ordinem legem); — 18,7 proprie- 
tatem st. potestatem; — 20,5 similiter ac miracula st. similiter 
ac vero erga (die Wörter ac vero verdorben, erga keineswegs); 
— 25,4 postea ommnibus st. postremis; — 21,3 inspirant st. hh 
sunt; — 33,3 quamdiu [femm euwm]; u. s. w. Ich beschränke 
mich nur darauf zu bemerken, dass durch die Emendation 
7,1 enarrare st. errare die Aussage bedenklich verwässert ist. 
Der Zusammenhang ist zwar unklar, wenn man aber die letzten 
Worte des 6. Kap. in nächste Beziehung zum Anfang des 
folgenden Kap. setzt, wenn man weiter concedere in der Be- 
deutung ,ein Zugeständnis machen" (dass nämlich manche 
Zeremonien und Tempel ihre grosse Heiligkeit ihrem hohen 
Alter verdanken) und errare ironisch fasst, so kann jedoch 
ein genögender Sinn zu Stande gebracht säden 

B. hat sich der Mihe unterzogen die Fehler und Eigen- 
tämlichkeiten der Hs zu verzeichnen und nach gewissen SS 
sichtspunkten zusammenzustellen. Fär diese sehr nätzliche 
Arbeit muss man ihm dankbar sein. Man darf sich nur, da 
die Fehler so sehr auf Zufall und Nachlässigkeit beruhen, 
durch eine Klassifizierung derselben nicht verleiten lassen in 
der Emendation zu weit zu gehen, wie es in einem Falle B. 
selbst geschehen ist, wenn er glaubt in der Schreibung der Hs 
T,2 memoria iam eos eme Dittographie entdeckt zu haben. 
Vielleicht werden die in der letzten Zeit eifrig angegriffenen 


t 


Dienste leisten. g 

Unter den drei der Aussalt beigefäögten Indices ist dad : 
Wörterverzeichnis das vollständigste, das man bisher iäber 5 
Minucius hat, und es gewinnt dadurch sehr an Interesse, dass 
die rask bön Erscheinungen vielfach unter grammatische 
Gesichtspunkten geordnet sind. Aber eine vollständige Ube 
sicht ber den Sprachschatz und Sprachgebrauch ei 
Autors gewährt nur eine Verzeichnung sämtlicher bei i 
vorkommenden Wörter. Auch hätte sele aus dem Sac 
register ins Wörterverzeichnis öbergeföhrt werden könn 
Schliesslich sind die reichhaltigen Hinweise unter dem T 
auf Quellen- und Parallellstellen einer lobenden Erw 
nung wert. Der kritische Apparat ist sehr knapp; « 
Herausgeber hat sich darin auf das allernotwendigste bo 
schtänkt. 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 10. 


Ad cognitionem Capsidarum iethiopicarum 
scripsit 


ÖN REUTER. 


I. 


Species sex sequentes, omnes in Congo (Kinchassa) col- 
lectae, noctibus mensium octobris et novembris luce lampa- 
dis attractae, in museo Bruxellensi asservantur. 


1. Trichobasis nov. gen. 


Genus divisionis Capsaria, generi Pantiliodes Noualh. 
proximum, articulo primo antennarum multisetoso, basi pro- 
noti sinuata, basi scutelli detecta, spinulis tibiarum longis di- 
vergens. Corpus subelongatum, laeve, nitidum, pilis squami- 
formibus destitutum; capite basi pronoti circiter !/,; angu- 
stiore, a supero viso pronoto parum breviore, usque ad mar- 
ginem anticum oculorum horizontali, dein fortiter declivi, ab 
antico viso latitudini cum oculis fere aeque longo, a latere 
viso altitudinem basalem latitudine clypei superante, vertice 
immarginato, sulco medio longitudinali tenui instructo, cly- 
”peo usque a basi fortiter prominente, verticali, compresso, a 
latere viso marfgmibus parallelis, basi in linea inter bases an- 
tennarum ducenda posita, angulo faciali recto, loris haud 
buccatis, genis (SF) humilibus, gula brevi, snbhorizontali; ocu- 
lis maris magnis, granulatis, in genas longe productis, mar- 
gine interiore apicem versus divergentibus et sinuatis; rostro 
coxas posticas superante, articulo primo parum dilatato, me- 
dium: xyphi prosterni attingente; antennis mox imfra medium 
marginis interioris oculorum insertis, articulo primo pronoto 
aegque longo, subeylindrico, setis longis rigidis sat dense or- 


GÅ 


2 : O. M. Reuter. 


nato, secundo basi pronoti longiore, primo paullulum tenuiore 
duobus ultimis simul sumtis secundo longioribus et paullu - 
lum tenuioribus; pronoto transverso, trapeziformi, lateribus 
subsinuatis, SUEda margine EN late distincte sinnato, 
disco apicem versus lövitår ;declis; callis parum elevatis, con- 
fluentibus, medium disci Atos strictura apicali Cras- 
sitieli at primi antennarum aeque lata; scutello part å 
basali detecta; hemielytris (5) abdomen sat longe superan- 
tibus, lateribus parallelis, venis corii parum distinetis, cuneo — 
parvulo, membrana areola majore angusta, angulo apicali in- 
teriore angulata; coxis anticis sat brevibus, posticis conti- 
guis; femoribus elongatis; tibiis teretibus, longe tenuiter RR 
näloste, tarsis articulo primo secundo paullo. breviore, tertio 
secundo longiore. : 


"Trichobasis setosa n. sp. 


Inferne picescenti-ferruginea, superne rufescenti-testa- 
cea, setis longis erectis tenuibus pallidis pilosa, hemielytri 
alidioribus. flavo-testaceis, pallido-pubescentibus et lomn, 
setosis, cuneo piceo-ferrugineo, membramna TigreanO anter 


excepto, picescenti-ferrugineis, articulo primo antennarum se- 
tis plurimis rigidis albonitentibus crassitie articuli fere lon- - 
gioribus, etiam basi secundi setis nonnullis rigidis; vertic 
maris oculo aeque lato; antennis articulo secundo primo vix 
duplo et dimidio et margine basali pronoti circiter !/; lon- 
giore, tertio secundo circiter !/, breviore, quarto tertio circi- - 
ter 1/3 breviore; pronoto latitudine basali fere duplo breviore, 
apice quam basi duplo angustiore; spinulis tibiarum tenuibus, 3 
pallidis, erassitie tibiae longioribus. Long. I 4!/, mm. Så 
Unicus mas d. 12 oct. 1896. 


2, Uharagochilus nigricornis n. sp. 


N:o 10] Ad cognitionem Capsidarum aethiopicarum. 3 
squamiformibus aureis faciliter divellendis; capite latitudini 
cum oculis longitudine subaequali, vertice maris oculo aeque 
lato, utringue ad oculum guttula parva testacea; antennis 
nigris, articulo secundo margine basali pronoti parum bre- 
viore; pronoto et scutello totis concoloribus, illo latitudine 
basali duplo breviore, hoc transversim strigoso; hemielytris 
nigricantibus, solum margine coriil apicali supra basin cunei 
medio anguste testaceo, maris parallelis; membrana sordida, 
venis testaceis; orificiis metastethii albido-marginatis; femo- 
ribus nigricantibus, tibiis tarsisque testaceis, illis basi infu- 
scatis, his articulo ultimo nigricante. Long. I 3 mm. 

Unicus mas d. 6 nov. 1896. ; 

Ch. Gyllenhali (Fall.) simillimus, puncetura subtiliore, an- 
tennis, scutello, cuneo femoribusque totis nigricantibus di- 
Vergens.: 


3. Vamptobrochis oculatus n. sp. 


Oblongo-ovalis, pallide ochraceo-flavens, pronoto he- 
mielytrisque concoloriter punctatis, pronoto dense punctato, 
elavo fortius sed remotius, corio minus fortiter, interne sat 
dense punctato, externe et apice sublaevi, cuneo laevi; capite 
maris basi pronoti fere duplo angustiore, ab antico viso lati- 


-tudine cum oculis paullo minus guam duplo breviore, vertice 


immarginato oculo saltem !/; angustiore; oculis maris maxi- 
mis, nigris, granulatis; antennis articulo primo excepto dense 
pilosis, setis exsertis destitutis, articulo secundo margine ba- 
sali pronoti parum breviore, apice nigro-piceo, ultimis fuscis, 


tertio secundo circiter 3/; breviore, basi pallido; pronoto callis 


piceo-cinctis; scutello laevi, piceo, lateribus pallide ochraceis: 
clavo margine” scutellari commissuraque, hac latius, corio ma- 
cula obsoleta anguli interioris angulogque exteriore, nec non 
apice cunei piceis vel picescentibus; membrana hyalina, venis 
picescenti-testaceis; femoribus anterioribus totis pallidis, po- 
sticis picescentibus, annulo anteapicali apiceque pallidis, ti- 
biis breviter pubescentibus, extrema basi margineque supe- 
riore linea longitudinali picea, hac linea mox ante basin ab- 


Frupta. Long. 3 4 mm; 


Unicus mas d. 6 oct. 1896. 


AASE 20 ARSA 
ASOS pr SR lr ä 
Å Noda » 
FS 
2 SÖNMSTReuter: 7 SAD 


C. Martini Put. colore signaturisque sat similis, mox a 
tem oculis maris majoribus verticeque multo angustiore di 
stinguendus. 


4, Tylopeltis nov. gen. 


Genus divisionis Pilophoraria. Corpus subelongatum, 
medio vix constrictum, glabrum, nitidum; capite fortiter n 
tante, basi pronoti circiter duplo angustiore, ab antico viso 
latitudine cum oculis parum breviore, a latere viso altitudine 
distincte breviore, vertice angusto, immarginato, sed margine 
postico perpendiculari, clypeo levissime prominente, basi i 
linea inter bases antennarum ducenda posita, cum fronte con 
fluente, angulo faciali acuto, genis (5) linearibus, gula br 
vissima; oculis haud prominulis, subgranulatis, in genas lon 
 gissime productis, orbita interiore late sinuatis; antennis paullo 
infra medium orbitae interioris oculorum Ser articulo 
primo capite ab antico viso fere 2/3; breviore, cylindrieo, api- 
cem clypei attingente, secundo crassiusculo versus apicer 
sensim incrassato, ultimis breviusculis, primo paullo graci- 
lioribus; pronoto apicem versus valde angustato, basi qvam 
apice paullo magis qvam triplo latiore, strictura apicali di- 
stincta, depressa et margine postico bene impresso, sat an 
gusta, disco sat alte convexo, usque ad stricturam apicalem - 
declivi, punctato, callis brevibus confluentibus; lateribus pro- 
noti rectis, margine basali late rotundato; scutello basi de- - 
clivi, ante medium fortiter transversim impresso, pone im 
pressionem subito fortiter calloso-elevato, apicem versus valde 
declivi; hemielytris albo-fasciatis, medio corii levissime con- 
strictis, punctatis, cuneo laevi, sat brevi, declivi, etiam ecto- 
COrio TS declivi, sulco löngitadindr babel punctato 
longe ultra medium instructo; membrana biareolata, Vvenis 
validibus; marginibus ao DM anticorum externe tuber- 
Bulato- frön Bass; superne totis distinguendis; orificiis me- 
tastethii rimam transversalem formantibus; coxis posticis ab 
epimeris hemielytrorum longe remotis, contiguis, femoribus 


N:o 10] Ad cognitionem Capsidarum aethiopicarum. 5 


A Glossopelti Reut., cui sat affinis, articulis ultimis an- 
tennarum gracilibus, structura pronoti et scutelli, cuneo de- 
clivi, tibils posticis vix compressis, a Glaphyrocori Reut. gula 
brevissima, articulo primo rostri basin capitis attingente, stru- 
ctura antennarum et scutelli, marginibus externis acetabulo- 
rum anticorum tuberculato-prominentibus a supero totis di- 
stinguendis etc. divergens. 


Tylopeltis albosignata n. sp. 


Fusca, nitida, antennis articulo primo basigque tertii, co- 
rio limbo laterali, basi apiceque exceptis, maculaque elongata 
mox ante medium posita, secundam basalem partem occu- 
pante, clavo macula subquadrata ad angulum interiorem, cu- 
neo fascia lata obliqua extrorsum Jlatiore, coxis, femoribus 
anticis inferne, posterioribus basi, tibiis apice, posticis etiam 
basi, tarsisque albis; antennis articulo secundo latitudini pro- 
noti aeque longo, vertice maris oculo paullo magis qvam 1/3; 
latiore; pronoto latitudine basali circiter !/; breviore, minus 
dense sat subtiliter punctato; scutello laevi; hemielytris mi- 
nus dense sat subtiliter punctatis, loceis albis sublaevibus. 
Kön OrS. S-/5 mm. 

Unicus mas d. 10 oct. 1896. 


3. Nanniella nov. gen. 


Genus divisionis Laboparia. Corpus maris elongatum, 
capite basi pronoti multo angustiore, verticali, ab antico Viso 
latitudini cum oculis longitudine subaequali, a latere viso al- 
titudine cireiter duplo breviore, vertice sat lato, marginibus 
lateralibus concoloribus, subhorizontali, depressiusculo, ad 
marginem posticum subtiliter punctulato, ipso margine sub- 
recto, tenui, clypeo haud prominente, cum fronte in arcum 
parum convexum confluente, angulo faciali recto, genis altis, 
gula sat longa, suberecta; oculis a latere visis brevibus, sub- 
oblongis; rostro coxas posticas attingente, articulo primo 
brevi; antennis gracilibus, mox supra apicem oculorum in- 


SVE 
at d L 
Ör a 


6 0. M. Reuter. | — [XLV 


terne insertis, articulo primo brevi, apicem clypei haud attin- 
gente, secundo lineari, latitudine capitis longiore; pronoto sat 
fortiter punctato, latitudine basali minus qvam duplo bre- 
viore, apice qvam basi fere duplo angustiore, disco basi con- 
vexo et utringque ad angulum posticum impressione longitu- 
dinali instructo, versus apicem declivi, callis parum distin- 
ctis, apice strictura destituto, lateribus subrectis ante angulos 
basales subito rotundatis, his subrectis, margine basali trun- 
cato; scutello basi obtecto; hemielytris sat fortiter punctatis, 
maris abdomen longe superantibus, ante medium corii sat 
dilatatis apicemque versus iterum angustatis, cuneo parvo, 
brevi, membrana uniareolata vel areola minore obsoleta; coxis — 
anticis brevibus, medium mesosterni haud superantibus, po- 
sticis ab epipleuris hemielytrorum longe remotis, contiguis; 
femoribus linearibus, tibiis teretibus, muticis, tarsis posticis 
articulo secundo primo longiore, nande lefiter curvatis, 3 
aroliis magnis, liberis, apice conniventibus. du 


Nanniella chalybea n. sp. 


Nigricans, chalybeo-nitens, breviter flavicanti-alutaceus; 
cuneo apice late pallescente; membrana albida, venis pallidis, — 
puncto ad apicem areolae vittaque lata Heda pone areolam 
usque in apicem extensa ibique dilatata nigricantibus; an- 
tennis nigricantibus, articulo primo apice excepto pallide fla- i 
vente, latitudine oculi parum longiore, secundo margine 'basali 
paullo breviore, tertio secundo adhuc graciliore et hoc fere 
!/, breviore; pedibus cum GCOXisS pallide flaventibus, femori- | 
bus Abe apice vittaque superiore percurrente, tibiuis TG 
basi et apice anguste tarsisque articulo ultimo nigricantibus; 
vertice oculo circiter dimidio latiore (5); pronoto latirudine 
basali circiter 1/, breviore. Long. 5 2?/, mm. 250 

Unicus mas d. 24 nov. 1896. 


6. Uhlorosomella nov. gen. 


Genus divisionis Cyllocoraria. Corpus elongatum, 
subglabrum, capite verticali, a supero viso pronoto paullo 


N:o 10] Ad cognitionem Capsidarum aethiopicarum. 7 


breviore, fortiter transverso, vertice fortiter carinato-margi- 
nato, carina ad oculos nonnihil dilalata; capite ab antico viso 
latitudine cum oculis duplo breviore, a latere viso altitudine 
circiter 3/7 breviore, fronte apice convexo-prominula, clypeo a 
fronte impressione profunda discreto, perpendiculari, ultra api- 
cem frontis haud prominente, margine antico arcuato, basi 
infra lineam inter bases antennarum ducendam posita, angulo 
faciali recto, genis mediocribus, gula brevissima; oculis ex- 
sertis, laevibus, a supero visis orbicularibus, a latere visis in 
genas sat modice extensis (£); rostro apicem mesosterni at- 
tingente, articulo primo caput superante; antennis paullo supra 
apicem oculorum interne insertis, articulo primo capite.a latere 
viso vix vel paullo breviore, apicem clypei superante, apice 
subattenuato, secundo lineari, ultimis simul sumtis secundo 
longioribus; pronoto subhorizontali, campanuliformi, fortiter 
transverso, strictura apicali destituto, lateribus profunde si- 
nuatis, disco callis magnis, transversis, medium attingenti- 
bus et marginibus impressis, sulco transversali medio margi- 
nes laterales subattingente sed haud superante, margine ba- 
sali leviter sinuato; hemielytris parallelis, abdomen sat longe 
superantibus, membrana bi-areolata, areola majore elongata, 
angulo apicali interiore angulato; alis areola hamo destituta; 
xypho prostethii marginato, prostethio utringque ad basin ace- 
tabulorum mutico; coxis anticis brevibus, posticis contiguis; 
femoribus gracilibus. tibiis breviter tenuissime spinulosis, tar- 
sis articulo tertio secundo paullo breviore, ungviculis brevi- 
usculis, aroliis vix distinguendis. | 

Primo intuitu Aetorrhino Fieb. similis, sed notis pluri- 
mis ab illo ionge divergens. 


Uhlorosomella geniculata n. sp. 


Virescens, post mortem favovirens, parce omnium bre- 
vissime pallido-pubescens, hemielytris viridibus, membrana 
subhyalina, venis viridibus; oculis nigro-fuscis; antennis arti- 
culo primo albido, medio late nigro-fusco, secundo favicante, 
fere tertia vel quarta basali parte saepeque etiam ante api- 

cem late nigro-fusco, ultimis nigro-fuscis; pedibus celore cor- 


11 


Esa 


Poris; tibiis extrofal” basi nigro-tsen; 5 värtice ge öv paull 
minus (S) vel fere magis (£) qvam duplo latic 


paullulum (2) longiore, tertio secundo ikonen /> b 
pronotö longitudine duplo låtiore. Long. TE BY 
oo Unicum specimen d. 21, quatuor RR 


1896. 


SNES SRA Lä rer Eg ST EL Ioga 
FER AN SRT or 


uf 


Öfversigt af Finska Veteiskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 11. 


Fungi novi, paucis exceptis, in Sibiria a 
clärissmo 0. A. EF. Loennbolim collecti. 
| Auctore 


P, A. KARSTEN. 


Russula indecorata n. sp. 


Mitis. Pileus carnosus, ex convexulo explanatus depres- 
susve, firmus, dein fragilis, ut plurimum regularis, subrugulo- 
sus, rufus vel subbrunneus, marginem subpatentem, tenuem, 
demum leviter sulcatum versus pallidior, pellicula sicca, stub- 
separabili tectus, carne alba, circiter 10 em latus. Stipes 
cylindraceus, deorsum leviter incrässatus, spongioso-farctus vel 
cavus, sublaevis, albus, inferne obsolete rufescens, circiter 12 
cin longus, 2—4 cm crassus. Lamellae subliberae, aeqvales, 
confertae, ex albo pallidae, simplices. 

In silva aceroså montana, Syrjö, prope Mustiala speci- 
mina nonulla, m. Aug. 1902, a nobis lecta. 


Pleurotiäs spadiceus n. sp. 


Pileus suborbicularis, planus, carnosulus, cute gelaätinosa, 
ut videtur, mårginem versus submembranaceus, confertissime 
pelläcide striatulus siccitateqve cartilagineus, glaberrimus, spa- 
diceus, circiter 10 cm latus. BStipes excentricus, incurvus; sic- 
citate cartilagineus, praesertim apice färfuraceus, inferne in- 
crassatus, rufescens, circiter 3 cm löngus, 1 cm bcrassus. 


TM AN je K 


2 P. A. Karsten. SATA : ID:eA 


Lamellae adnatae, secedentes, confertae, albae. Cystidia nulla. - 

Sporae subsphaeroideae, 3—4 uu. ; 
In regione Kuopioönsi, m. Aug. 1903, legit clar. O. A. E. 

Lönnbohm. : 
Ad Pleurotum subpalmatum proxime accedit. 


-Å ler 


Annularia Baicalensis n.sp. 7 
Pileus carnosus, sat crassus, convexus, obtusus, glaber, 
laevis, alutaceus (in statu sicco), circiter 7 cm latus. Stipes N 
solidus, aeqvalis, glaber, concolor, circiter 7 cm longus et 2 
cm crassus, annulo membranaceo. Lamellae liberae, confer- 
tissimae, angustissimae, aeqvales, carneae. Cystidia nulla. 
 Basidia clavulata, 20: 4 u. 
In regione Baicalensi, m. Aug. 1902 (0. AFERT Tiga 
bohm). ; 


13 
SR 
så 


ÅA 
4 
SM 

MES 


Psilocybe tuberosa n. sp. 


Pileus carnosulus, conico-campanulatus, demum cCONvexos 
explanatus, glaber, striatus (siccitate saepe sulcatus), siccus, 
fulvus, circiter 2 cm latus. BStipes subaeqvalis, fistulosus, 
glabrescens, vulgo sulcatus - scissusqve, pallescens, 5—6 cm 
- longus, circiter 2 mm crassus. Lamellae adnexae, confertae, S 
sat angustae, fuscae. : 

In nemore prope oppidum Rossiae, Ufa, m. Junio 1902, å 
legit cl. J. G: Oksanen. ce 

Species singularis. Pilei ut plurimum complures e bu- 
bere albido terrae immerso enati. | EE 


Polypilus conglobatus n. sp. 


Imbricatus, ex axi communi oriundus, circiter 12 cm al-—3 
tus et latus. Pilei carnoso-sublenti, convexuli, glabri, alu- 
taceo-pallescentes. Pori primitus rotundi, parvi, dein angulati 
majusculiqve, curti, albidi. 2 

In graminosis ad terram juxta vias prope. Acbores in horto di 
Mustialaönsi m. Septembri 1903 semel lectus. 


NOT] Fungi novi in Sibiria collecti. 3 
Coriolus ') applanatus n. sp. 


Pileus suberoso-coriaceus, sessilis, semiorbicularis aut spa- 
thulatus, utrinqgve planus, subglaber, obsolete concentrice sul- 
catus, margine extenuato, acuto, subinde confluens, albus, dein 
lutescens, 4—7 cm latus, 1—3 mm crassus. Pori rotundi, 
exigui, tenues, albi. 

Ad truncos in Karelia boreali rossica, Tungust, legit rusti- 
cus carelicus. 


Coriolus simulans (Blonsk.) Karst. 
Var. borealis Karst. 


Pileus suberoso-coriaceus, dimidiatus, convexo-planus, po- 
stice gibbosus, pallescens, concentrice sulcatus, rufo-strigulo- 
sus, margine acuto, obscuriore, circiter 3 cm latus. Pori ro- 
tundi, tenues, minuti, fuscescentes. 

 Unicum, forte juvenile specimen prope Kuopio legit clar. 
O. ÅA. EF. Lönnbohm. 


Lenzites sibiricus n. sp. 


Pileus coriaceus, rigidus, dimidiatus, planus, postice gib- 
bosus, cervinus, fibrillis innatis radiantibus, teneris obtectus, 
obscurius zonatus, intus pallescens, margine acutiusculo, inae- 
qvali, concolore, 3—5 cm latus. Lamellae crassiusculae, inae- 
qvales, poroso-anastomosantes, sordide pallidae, demum fu- 
scescentes. 

Ad truncum arborum frondosarum in regione Baicalensi, 
Listvinitsehnoje, m. Aug. 1902 (0. A. F. Lönnbohm). 
Lenz. variegato affinis. 


monoctus Ufensis n. sp. 


: Pileus suberosus, concrescens, sat tenuis, scrupulosus, 
colliculosus, umbrino-fuscus, margine obtusiusculo, pallidiore, 


1) Hansenia Karst. in Coriolum Quél. mutanda est. 


HH yr I ge NÅ SDI LSE krv TOTTA IPR STR PER RIE YO TE + Na 
Er z M | ED LÄRD: rg 
$ A NS nn t 
j N N ' RM . 
/ e 4 


4 P. A. Karsten. Sö É 


3—4 cm latus. Pori parvi, forma varii, irregulares, mOX TT 3 
ceri, concolores, albo irrorati. 3 

Prope DR der Rossiae, Ufa, leg. O. A. F. Lönnbohm et 3 
J. G. Oksanen. 


Lenzgitinam in memoriam revocat. 


Daedaleopsis incana n. sp. 


Pileus suberoso-coriaceus, resupinatus, crasse marginatus, 
pubescens, incanus, circiter 2 cm latus. Pori parci, crassiu- = 
sculi, difformes, dein laceri, concolores. 


Ad corticem Alni incanae prope Kuopio, m. Junio (0. 3 4 
A. FE. Lönnbohm). / 


Poria carbonicola n. sp. 


Effusa, laevigata, glabra, testaceo-spadieea, opaca, ambitu 
depressa, concolor, 4—6 mm crassa. Pori perexigui, tenues, 
rotundi, nulla membrana impositi. (SA 

Supra carbones in regione Baicalensi, Listvinitschnoje 3 
m. Aug. 1902 (0. A. F. Lönnbohm). 


Sclerodon Sajanensis n. sp. 


Pileus membranaceus, effuso-reflexus, glaber, circiter 3 
cm. latus. Aculei confertissimi, aciculares, graciles, faccidi, 
- aeqvales, ferruginascentes, circiter 3 mm longi. 
In cortice arborum frondosarum in regione Sajanensi Si- 
biriae, m. Sept. 1902 (0. A. F. Lönnbohm). ; 
Affinis Scl. papyraceo (Wulf.) et Aciae mucidae (Pers.). 


Lachnea Loennbohmii n. sp. 


Apothecia subgregaria, e concavo plana, sessilia, pallida, 


epithecio flavo, pilis brevissimis vel brevibus, acutis, continuis, 


simplicibus obsessa, lat. 0,5—1 cm. Sporae monostichae, el- 


TES SN En 
än Ne , ' 


N:o 11] Fungi novi in Sibiria collecti. 5 


lipsoideae, eguttulatae, laeves, 16—20: 9—12 u. Paraphyses 
haud bene discretae. 

Supra qvisqvilias prope Rigi Helvetiae 1901 legit clar. 
O. ÅA. FE. Lönnbohm. 


 Rhynchosphaeria alpina n. sp. 


Caulicola. Perithecia sparsa, per epidermidem erumpen- 
tia, hemisphaerico-conoidea, subearbonacea, atra, apice acute 
rostrata, minuta. Asci cylindracei, apice basiqve paullo atte- 
nuati, 8-spori, 75—985: 10—12 wu. Sporae distichae, fusoideae, 
3—5-septatae, vix constrictae, ex hyalino fuscidulae, 18—22 
7—9 u. Paraphyses haud bene discretae. 

In caulibus Atragenes alpinae emortuis siccis in regione 
Baicalensi, Listvinitschnoje, m. Julio 1902 (0. A. F. Lönn- 
bohm). 


Sphaerotheca Castagnei Lév. ” Sph, Delphinii 


n. subsp. 


Amphigena. Mycelium tenue, evanescens, arachnoideum, 
pallescens. Perithecia sparsa, sphaeroidea, fusca, 50—80 mu 
diam., appendiculis paucis (3—6), continuis, subinde ramosis, 
fuligineis, apicem versus dilutioribus, fexuosis, peritheciis 
duplo vel triplo longioribus. Asci subsphaeroidei vel late el- 
lipsoidei, magni, octospori. Sporae late ellipsoideåe, hyalinae. 
Conidia non visa. 

In foliis Delphinii grandiftori in territorio Baicalensi (0. 
A. EF. Lönnbohm). 


Re Sibirieum n. sp. 


UTI 


riore petiolisqve nascens, , acervulos el confluentes exhi- 
bens fuscos. Perithecia Sälsareldaa. 80—90 u diam. 

In Spiraea palmata et Samgvisorba officinali in regione 
Baicalensi, Listvinitschnoje, nec non prope Omsk Sibiriae, m. 
Aug. are 1902 (0. A. F. Lönnbohm). 


ÅRE SSA Äl RS nd Jr be 


6 P. A. Karsten. 5 2 sg 


Hyphae continuae, simplices, 4—6 u crassae. Perilhend 
immatura, ascis sporisqve carentia. 


Uromyces Sii latifolii n. sp. 


Sori teleutospori, hypophylli, per epidermidem fissam 
erumpentes, confertissimi, interdum confluentes, mediocres, 
fusci. Teleutosporae Sonen verruculosae, fuscae, JA 
20 u diam. - 

In foliis vivis Sit latifolii prope oppidum SER Sa 
mara, m. Junio 1902 (0. A. F. Lönnbohm). 


por 
= | = 


Uromyces Saussureae n.:sp. 


Sori epiphylli sparsi, epidermide rupta cincti, fusci. Te- 
leutosporae sphaeroideae, fuscae, 20—25 u diam. k 
| In foliis Saussureae circa Kurgan—Omsk Sibiriae m. Jo > å 

lio 1902 (0. A. EF. Lönnbohm). | : 


v 


Puccinia melasmioides Tranzsch. var. 


Teleutosporae in soros epiphyllos, erumpentes, plano- -con- 
vexos, nudos, confluentes, raro sparsos, atrofuscos congestae, i 
sl nt! clavatae, medio haud vel paullulum constrictae, Ha- 
vescentes, 40—60: 8—12 u. 2 

In foliis Agqvilegiae viridiflorae in regione Baicalensi, 
Listvinitschnoje, m. Septembri 1902 (0. A. F. Lönnbohm). 


Coleosporium Actaeae n. sp. 


. Sori uredosporiferi hypophylli, minuti, rotundati vel ir- 
regulares, sparsi vel saepius in parvos greges congesti, haud 
raro confluentes, flavo-rufi. Uredosporae in eodem soro dif- 
formes, breviter :catenulatae, mox sejungentes, rotundatae veg 
oblongato-clavatae, subinde angulatae, aurantio-flavae. 

In foliis Actaeae rubrae in regione -Baicalensi (0. A. Få 
Lönnbohm). öv 


köN:0 11] Å Fungi novi in Sibiria collecti. id 


Ustilago Androsaces n. sp. 


Sori fusci, pulverulenti. Sporae sphaeroideae, laeves, 35 
— 50 u diam. ; 

In ovariis Androsaces (filtformis?) prope Baical Sibiriae 
m. Augusto 1902 (0. A. F. Lönnbohm). 


Eurotiopsis foliicola n. sp. 


Pyrenia saepius glomerulatim aggregata, glaberrima, lae- 
vissimaå, sulphurea, 60—90 u diam., contextu tenuissime mem- 
branaceo, inperspicue parenchymatico, hyalina. Hyphae te- 
nerrimae, ferrugineae. Sporulae sphaeroideae, hyalinae, nu- 
merosissimae, 5—7 u diam. 

In foliis languescentibus Berberidis vulgaris in regione 
Kuopioönsi m: Julio 1903 legit cl. E. Schwartzberg. 

Species hujus generis unica adhuc cognita e Brasilia. 


Vermicularia punetoidea n. sp. 


Pyrenia gregaria, erumpenti superficialia, punctiformia, 
atra, setulis atris, continuis, longitudine pyrenii. 

In stipitibus emortuis Pteridis aqvilinae? in regione Bai- 
calensi, Kultuk, m. Septembri 1902 (0. A. FE. Lönnbohm). 


Addenda. 


Lepiota serenula n. sp. 


Pileus carnosulus, mollis, convezus, albus, sqvamis minu- 
tis, subceoncentricis, obscurioribus, subfuscescentibus obsessus, 
laevis, circiter 9 cm latus. Stipes cylindricus, aeqvalis, glaber, 
albus, bulbo magno, marginato, circiter 6 cm longus, annulo 
infero, membranaceo, fixo. Lamellae confertae, in collarium 

liberum postice conjunctae, pallescentes. MSporae ellipsoideae. 

Prope Kuopio, m. Aug. 1903 (0. A. F. Lönnbohm). 


80 ; P. A. Karsten. [XI 


Inonotus sulphureopulverulentus n. sp. 


FARNEd 


Pileus suberosus, dimidiatus, len är. pragoipued 3 


latus. Pot Die fe NR SR vn) minuti, diffosmes lr ; 
primitus cinerascentes, sulphureoirrorati. ; 

In territorio Baicalensi, Listvinitschnoje, m. Ang 1902 
(0. A. F. Lönnbohm). - ; 


Fomes Cajanderi n. sp. 


Pileus sessilis, dimidiatus, intus floccosus, fomentarius, Vv 
ferrugineus, circiter 15 cm latus, 1 cm crassus. Pori minimi, 
rotundi, nudi, haud stratosi, rubiginoso-ferruginei. å 

Ad Laricem dahuricam in insula fluvii Sibiriae orienta- 
lis Lena, Agrafena, m Aug. 1901 (A. K. Cajander). ; 


Physisporus microsporus n. sp. 


Adnatus, orbiculatus, crassiusculus, pallescens, subiculo 
tenui. Pori rotundati, minutissimi, aeqvales, dissepisaerbis A 
tenuissimis. A 

Supra lignum SE prope Mustiala semel a no- 
bis lectus. ; 


Physisporus locellatus n. sp. 


Effusus, innatus, tenuis, pallescens, siccus obscurior, in- 2 
tus locellis exiguis, plus minusve elongatis. Pori exigui, ro- 
tundi vel varii, inaeqvales, tenuissimi, laceri fimbriatiqve. ; 

Supre lignum semiputridum in regione Baicalensi, Listvi- 
nitschnoje, m. Aug. 1902 (0. A. FE. Lönnbohm). 


Poria Loennbohmii n. sp. 


Effusa, marginata, adnata vel subinnata, pertenuis, Pori 
minuti, obtusi, rotundi, ferrugineofulvi, dein pruina densa pal- | 


YES RARE FE RES Nee a 


N:o 11] Fungi novi in Sibiria collecti. AK) 


lida vel albida obtecti, stratosi, stratum pororum circiter 1 cm 
crassum. 

Ad carbones in territorio Baicalensi, Listvinitschnoje (0. 
A. F. Lönnbohm). 


Stereum scalare n. sp. 


Pilei suberosi, rigidi, dimidiati, dense scalari-imbricati 
subinde connascentes, pallescentes, in spadiceum leviter ver- 
gentes, tomentosi, parvi. Hymenium pallidum vel lutescente 
pallidum, vulgo laeve. 

Supra terra in regione Kuopioönsi, m. Aug. 1903 (0. A. 
FE. Lönnbohm). 


SNS 
ÖNS Ka 


4 


BOREN R ANC ESEE AS = 1 UME EN SPA Ge RR NA TA 
NRK MiG NET bd ANN o $ d 

AE TR = NG SV 

ES 


+ 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 12. 


Mindre meddelanden från universitetets kemiska 
laboratorium. 


Några derivat af a-kamfersyra. 


AF 


M. BÄCKSTRÖM. 


Kamfersyran bildar, såsom ur undersökningar af Friedel, 
Haller och andra framgår, tre olika serier af estrar. I egen- 
skap af dikarbonsyra ger den upphof åt neutrala och sura 
estrar. Af de senare finnas tvänne skilda slag till följd af 
asymmetrin inom kamfersyrans kärna. Den ena serien af de 
isomera estersyrorna uppkommer vid direkt esterifikation af 
kamfersyra. Den innehåller alkylen vid den med tertiär kola- 
tom bundna kaärboxylgrupnen: 


H . 


| 
EESCOOR 
HO a 
pe 
H.C 
TE SOOE 
| 
CH, 


Delvis inträder härvid alkyl också i den andra karboxy- 
len, så att samtidigt med nyss nämda, af Brihl och Braun- 


schweig med benämningen ortoester betecknade förening en 
mindre mängd neutralester: 


a SAR IRA MERIT Be rer UD a 


2 | M.: Bäckström. 


H 
| 
TE BO0R 
| C (CHz)2 
H.C 
för ICE DOO 
| 


bildas: Vid dennas förtvålning med en mol alkali afeår den d 
först inträdande alkylen; öch det resulterar en estersyra af 4 
konstitutionen: : 


H 
I 
i ER 
Ö — 600 H 
0 


hvilken fått namnet allo-ester. i 

Föreliggande arbete omfattade undersökningen af tvänne 4 
metyl-propylestrar, ortopropyl: och dipropylestrarna samt några 
salter af ortometyl- och ortopropylestrarna. Å 

För syntes af ortometylester löstes kamfersyra i genom 
destillation öfver kalk torkad metylalkohol. Lösningen mät- 
tades med torr saltsyregas. En liten mängd kamfersyra ut- 
kristalliserade därvid åter. Lösningen lämnades att stå i 3 
dagar. Sedan afdestillerades alkoholen och klorvätesyran. Åter- 
stoden hälldes i vatten och behandlades med sodalösning. 

Ur den i Na, CO; lösliga delen uttäldes med 5 ?/, svafvel- 3 
syra ortometylestern i form af en färglös, tjockflytande olja. 
Den upptogs 1 ligroin. Ligroinlösningen tvättades med vatten Ez 
och torkades med klorkalcium samt fick utkristallisera. sd 

De erhållna kristallerna smälte vid 759. För samma sub- - 
stans har ZLoir uppgifvit smältpunkten 689; Haller 159—16?, 3 
Walker 762, Brihl öch Braunschweig T192—782. Då 

Ortometylestern försattes nu med Na; COs-lösning i öfver fn 
skott, hvari den löste sig vid uppvärmning på våttenibad. Lös- - 


TA ga AIK AL LAR SEE NASA BREES än Re AN ARN Ö 
kar 4 3 Lå - 4 NA ” N Lv > 


N:o 12] Några derivat af d-kamfersyra. 3 


ningen afdunstades till torrhet. Ur återstoden extraherades 
medels absolut alkohol natriumsaltet af ortometylester. Det 
kvarblef, sedan alkoholen förflyktigats, i form af ett hvitt pul- 
ver. Ur vattenhaltig alkohollösning erhöllos nålformiga, färg- 
löså, stärkt vittrande kristaller af saltet. 

0,4346 gr. substans förlorade vid upphettning till 1002 
Celsius 0,1185 gr. 1 vikt. 

Beräknadt för 5 mol. H,0. Funnet. 

ATEN ALE 


0,2267 gr. af det torkade saltet EET vid afrökning med 
H, 503 0,0679 gr. Na; SO,. 
Beräknadt. Funnet. 
NI== 075 Na=0909,70 9/0. 


Tvänne bestämningar af det vattentria saltets specifika 
vridningsförmåga gåfvo följande värden: 

för en vattenlösning med tätheten 1,01655 innehållande 
0,6396 gr. substans på 12,8412 gr. lösning var vridningen a!) 
= 8,28 i ett rör af en decimeters längd vid 2029 C., hvilket mot- 

| 209 
svarar en specifik vridningsförmåga |e] = 56,7; 
D | 

för en lösning med spec. vikten 1,01551 innehållande 

0,6619 gr. substans på 13,1129 gr. lösning var vridningen 8,41? 


TYS 
vid 17,5? temperatur, altså [e] = 5649: 


DE 

Ur Ortometylestern framställdes vidare dess bariumsalt 
genorå titrering med Ba (OH),lösning. Detta salt blef dock 
icke ånalyseradt. 

Köpparsaltet af ortometylestern är olösligt i vatten och 
utfaller, då natriumortometyl kamforat i vattenlösning försät- 
tes med kopparsulfatlösning. Saltet är lättlösligt i eter och 
kloroform. Det kristalliserar ické ur desså lösningsmedel, utån 
kvarblir vid deras afdunstning som en mörkgrön, glänsande hinna. 

1) Samtliga i detta. arbete förekommande Yvridningsbestämningar hafva 


blifvit utförda med en af Schmidt & Haensch konstruerad sackarimeter un- 
der användande af hvitt ljus. För erhållande af den specifika vridningsförmå- 


gan för natriumlinien [<]b hafva därför de funna talen multiplicerats med 


den af Landolt uträknade konstanten 0,3468. 


4 M. Bäckström. 


Kalciumsaltet erhölls genom kokning af ortometylester 
med kalciumkarbonat, suspenderadt i vatten. Den heta lös- - 
ningen filtrerades och koncentrerades tills kalciumsaltet be- 
gynte afskilja sig. Det vid kallnandet utfallna saltet var hvitt 
och finkristalliniskt. Tvänne kristallvattenbestämningar gåfvo 


för låg vattenhalt. Ca-halten bestämdes gonom titrering med 
oxalsyra och permanganat. 


0,2030 gr. substans förbrukade 8,04 ccm !/,, normal oxal- 


syrelösning. 
Funnet. 


Ca = 1,92 9/,. 


0,2594 gr. substans erfordrade 10,84 ccm !/,, normal oxal- 
Syra. | 
Funnet. 
(ÖR ==0000 | 
Saltet afgaf i medeltal 3,12 ?/, kristallvatten. För det 
vattenfria saltet beräknas följaktligen: 


Car== 18800 Ca == SGAO 


Teori. 


Ca = 858-00. 


BIRNEAEE TS, FI DOET SPEER SKV MRS PET ND av NAD 


fö AA FRE Ad sr 


Den samtidigt med den sura ortometylestern bildade di- 3 


metylestern, hvilken icke löste sig i sodalösning, upptogs i eter, 
tvättades med sodalösning och vatten, torkades och destillera- 
des i vakuum. Den gick öfver vid 15092—180? under 20 mm 
tryck. Jag erhöll vid en företagen vridningsbestämning «= - 
5,549 i ett rör af 1 dm längd för en alkohollösning af spec. 
vikten 0,80303, som i 16,6467 gr. lösning innehöll 0,8301 gr. ester. 


0 


Däraf följer le] = 47,98. Enligt Haller vore Je] = 
D ID 


enligt Brihl och Braunschweig = 48,16? samt enligt Walker SE 


48,322. 


alkoholen afdunstades. Återstoden löstes i vatten och sedan 


vattenlösningen omskakats med eter, utfälldes ur densamma 


kamfersyre-allo-metylester med utspädd svafvelsyra. HEstern 


Den neutrala metylestern kokades med en alkoholisk lös-- 3 
ning af en mol. kalihydrat !/, timme på vattenbad, hvarefter 


ÅN , fa UR ln lansdt Fris PEN AR BPR RAT EDT TUR TINA (RTR NE BRI VE MINEN Ma 
FR RRRGASEN SR NE EE ÄRR AVLA YST K SN ad CE (JA OM IG NL AINA Le 
CA ctr FAR UNDRA VS VIDA | 4 
Ef, EAT I TERASS | 


bi 
uu 


N:o 12] Några derivat af d-kamfersyra. 5 


löstes i ligroin och kristalliserades. Dess vridningsförmåga för 

en 2 ?/, alkohollösning med spec. vikten 0,79569 utgjorde för 
al 

ett 1 dm långt skikt 2? vid 212? C., således H = 43,6. Hal- 

, D 


ler erhöll EH =D 
D 


Ortornetylestern erhålles som kändt äfven vid inverkan 
af mnatriumalkoholat på kamfersyreanhydrid. Natrium lös- 
tes i 10 gånger sin vikt genom destillation öfver samma me- 
tall torkad metylalkohol. Sedan tillsattes en mol. kamfersyre- 
anhydrid, och det hela uppvärmdes, tills innehållet visade 
sig fullkomligt vattenlösligt. Till reaktionsprodukten fogades 
nu 1 mol. propylbromid, hvarpå blandningen infördes i ett 
bombrör och upphettades till 1309 i 9 timmars tid. Den fit- 
rerades därpå från afskildt bromnatrium, afdunstades på vatten- 
bad för aflägsnande af oförändrad alkylhalogen och tvättades 
med sodalösning och vatten. Produkten utgjordes af en olja, 
som destillerade vid 1522—155? under 8? mm tryck. 

0,2056 gr. substans gåfvo vid förbränning 0,4969 gr. CO, 
och 0,1716 gr. H.O. 


Beräknadt för La de Funnet. 
Cr 00:03 2/6: C=65,910 (0. 
= NB ER" 027 pa 
0,2178 gr. gåfvo 0,5248 gr. CO, och 0,1809 gr. H3O. 
j Funnet. 
ÖESDUEANA 
FE RIN 


Den ifrågavarande substansen, som altså utgjordes af kam- 
fersyre-orto-metyl-allopropylester visade en optisk aktivitet 
179—18? 
af storleken H = 42,8 (rörets längd = 1 dm, alkohol- 
D 


lösningens spec. vikt — 0,80698, koncentration = 2,6241 gr. 
PS 

substans i 40,2517 vätska, « = 6,5) resp. le] = 42,4 (rörets 

D 


längd 1 dm, koncentrationen = 1,1959 gr. substans i 39,9394 
gr. lösning, tätheten = 0,80009, a« = 2,932.) 
12 


6 M. Bäckstöm. [XLVI 


Isomeren till densamma, nämligen ortopropylallometyl- 
estern, framställdes på ett liknande sätt medels natriumpro- 
pylat, metyljodid samt kamfersyreanhydrid. 

Tvänne förbränningar af denna förening gåfve följande 
resultat: . ; : ; 

0,2024 gr. substans gåfvo 0,4901 CO3 och 0,1727 gr. H3O0. 


Teori. Funnet. 
ERS Ol==60103NG 
EL== SBU Er=="0O ASK 


0,2202 gr. substans gåfvo 0,5303 gr. CO, och 0,1842 
OTEL SV 


Funnet. 
UFE=650:6810 09 
H= 9,29 9/4. 


Vridningsförmågan hos tvänne alkohollösningar af denna 


182 
ester var EH = 32,4 (o = 3,72”, tätheten = 0,80458, koncen- 
D 


108 
trationen = 0,8544 gr. i 17,2881 gr. lösning), resp. H == 
D SAT 


(0 = 2,15?, tätheten 0,79958, koncentrationen = 0,5541 gr. i 
18,959 gr. lösning, rörets längd = 1 dm.) 

Propylestrarnas syntes företogs enligt Hallers metod ge- 
nom inverkan af torr saltsyregas på absolut propylalkohol och 
kamfersyra. OÖOrto-estern tedde sig, isolerad från blandningen, 
som en färglös, trögflytande olja, hvilken, analogt med kam- 
fersyreortoetylester, ej kunde erhållas i kristallisk form. Vid 
dess förbränning erhölls ständigt för litet kolsyra. Därför 
analyserades i stället silfversaltet. 

0,2081 gr. substans gåfvo 0,3421 gr. CO, och 0,1156 
OT ELO, | 


3H7 
Beräknadt för Rd — TT EUMnet 
(ON ANT (OESEUNEN 
=" 02N 0 H="00 7 
0,2362 gr. substans gåfvo 0,3879 gr. CO, och 0,1339 H30. 
Funnet. 
C = 44,79 9/4. 


Jef = 6,30 Dios 


fär 
a DG SE 


Ve Lä NON ee rr VN NAS AV vh AE FASA 
SR FR NYSE Se 
: i 


N:o 12] Några derivat af d-kamfersyra. qv 


Esterns specifika vikt var 1.07314. Dess vridningsförmåga i 

209 ; 
absolut alkohollösning utgjorde H == ola (0 2,43; FÖrets 
D 


längd = 1 dm, koncentrationen = 3,335 ?/,, spec. vikten 
199 

0,79754) resp. H = 31,65 (a = 3,75, koncentrationen 
ID 

= 0,7441 gr. ester 1 14,6116 gr. lösning, sp. v. —=0,80691, 


rörets längd = 1 dm.) 

Alla försök att framställa Akelballorna till denna ester- 
syra strandade på omöjligheten att bringa desamma till kri- 
stallisation. Bariumsaltet bereddes "genom titrering med Ba 
(OH); — lösning. . Det bestod af små, hvita kristallnålar med 
ungefär 1 mol. kristallvatten. 


0,6097 gr. salt förlorade i vikt vid upphettning 0,0171 gr. 
Beräknadt för 1 mol; H,0. Funnet. 
2.83 9, | 2,80 0/0, 
0,2927 gr. salt förlorade 0,0079 or. vikt. 


Funnet. 

2509-000 
Bariumhalten bestämdes genom afrökning med svafvelsyra. 
0,6097 gr. substans gåfvo 0,2232 gr. BaSO,. 


Teori. Funnet. 


ÅN 24 Bj ar Ba == 21552 20/05 


Kalciumsaltet uppkom vid estersyrans kokning med vat- 
ten och kalciumkarbonat. Det var likaså kristalliseradt och 
af hvit färg samt inneslöt 1 mol. kristallvatten. 

0,3131 gr. substans förlorade vid upphettning 0,0115 
gr. 1 vikt. : 

Beräknadt för 1 mol. H,0. | Funnet. 
SÄSS SK ; 2300 


0,3927 gr. substans förlorade 0,0131 gr. i vikt. 


Funnet. 
SAND: 
Kalcium bestämdes som kalciumsulfat. 


8 soc > M. Bäckström. 


”0,3927 gr. substans gålvo. 0,095 gr. Ca SO, 
Beräknadt. ; , Å Funnet. 
Ca TAM ÅN TOR SNI 
-0,3131 gr, substans Ne 0,0779 gr. Ca SO, 
Funnet. 
OR = TNE 
Dipropylestern bildade en gulaktig olja med tätheten 
Y 00263. Den destillerade vid 1652—1672 under 11 mm din | 
vid 1809—183? under 14 mm: tryck. | 
- Analyserna af densamma gåfvo följande fos 
:0,2689 gr. ester gåfvo: 0,6652 gr. CO. och 0,2377 gr. EL 0. 


Beräknadt för C;H,, (COO C3H.)a: Funnet. a 
OI==061L 0: : se 0 =, 47 00 ER 
ll == CM Vllar Å Reda NE 9,82 "0: 


0,2328 Of substans 2 0,5732 gr. CO, och 0,2054 
OTEL ÖN : SSR 


Funnet. 
| 2G SR 67,15 Yos 
FR== "TORSO 


Estern vred det polariserade ljuset med en styrka : 
el 28,9 (a = 3,34, lösningens sp. v. = 0,79879, koncen- 
fadon = 0,8275 gr. 1 16,5399 gr. lösning, rörets längd 2 Beban), 

resp. É L- 28,3 (a 1,3”, sp. v. 0,79485, koncentration — 0,444 


gr. i 22,1672 gr. lösning, rörets längd = 1 dm.) RS Eb Är 
Dipropylestern förtvålades med 1 mol. kalihydrat i alko- 
holisk lösning. Resultatet var en olja, hvilken vid analys vi- 
sade en lägre kolhalt, än: hvad teorin för den väntade allo- 
propylestern fordrar. Den erhölls i en för vidare rening otill- 
räcklig mängd. Br 


LS SRA PID fl JINSTS VA ENE Lö Vd Ar VN v 
PL NY Sr (0 BYE FOTA NAT SVG RANE 1) vad « 
Vd SEN « VETR NAR Yle k Å 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904.: N:o 13. 


Drei a neue Arten der Gabting Tachinus 
Grav. aus Ost-Sibirien 


beschrieben von 


B. Poppius. 


Tachinus tundrae n. sp. 


Gestreckt, fasst parallelseitig, tief schwarz, etwas matt, 
die Seiten des Halsschildes breit, die Spitze der Flägeldecken 
sehr schmal gelbbraun gesäumt, zuweilen auch die Basis des 
Halsschildes schmal höll Beine und RER ganz gelbroth, 
die Palpen etwas dunkler gefärbt. 

Kopf und Halsschild sehr undeutlich punktiert, matt, 
fein. nadelrissig. Die Fähler ziemlich lang, den Hinderrand 
des Halsschildes bedeutend iäberragend. 3:tes Glied um Gerin- 
ges länger als das 2:te, 4:tes etwas käörzer und unbedeutend 
schmäler als das 5:te, die vorletzten Glieder schwach quer. 
Halsschild schwach gewölbt, an den BSeiten ziemlich stark 
 gerundet, bedeutend, ungefär doppelt so breit als lang, nach 
vorne etwas stärker verengt als nach hinten, bedeutend breiter 
als die Flögeldecken, sehr fein und äusserst sparsam TRE, 
fein chagriniert, matt. 

Flägeldecken schmäler, EEE AG als der Thulssckid, 
deutlich breiter als lang. Die Punktierung ist fein und spar- 
sam, unregelmässig, stellenweise, besonders nach hinten, in 
eimmigen unregelmässigen Reihen vortretend. Dieselben sind 
matt durch die feine Chagrinierung. : 

Abdomen nach hinten schwach verengt, tast parallelseitig 
mit einmal zwei Seitenborsten, etwas mehr glänzend als der 
Halsschild' und die Fligeltéoken, unbedeutend schwächer cha- 


2 Ng B. Poppius. SN (XOVE 


griniert, sehr sparsam und fein punktiert. Drittes und viertes 
Segment ohne matte Schrägstriche. Die Farbe ist einfarbig 
schwarz. | 

SF. Mittelstäöck des achten Räöckenringes seicht und ziem- 
lich schmal dreiecktig ausgeschnitten, mit zwei kurzen, breiten, ; 
zugespitzten Zähnchen. Die Seitenstäcke kurz und breit, nach 
hinten schwach zahnförmig ragend. Fiönfter Bauchring schwach 
eingedräckt, am Hinterrande breit ausgerandet mit einem schma- 
len, halbkreisförmigen, in der Mitte nicht eingeengten Körner- 
bogen. Dritter und vierter Bauchring in der Mitte nicht nieder- 
gedräckt. Die drei ersten Glieder der Vorderfässe erweitert. 

2. Mittelstäck des achten Räckenringes kurz, vom Grunde 
an ziemlich breit winkelig zugespitzt, vor der Spitze kurz 
parallelseitig, in derselben sehr seicht winkelig eingeschnitten, 
die kleinen Zähnchen an der Spitze mit emem kurzer, hellen 
Börstchen. Die Seitenstäcke schmal, etwas einwärts gerichtet, 
ein wenig länger als das Mittelstöck, an der Spitze mit einer 
langen, dunklen Borste. Die Seitenspalte ist ziemlich Ng und 
breit. — Long. 4,5 mm. ; 

Die Art ist nahe verwandt mit IT. brevipennmis J. Sahlb., 
unterscheidet sich aber leicht von dieser Art durch eine ganz 
andere Farbenzeichnung. Der Körper ist sehmäler, die Flägel- 
decken etwas kärzer, schmäler als der Halsschild. Ebeso hat 
das Mittelstäck des achten Dorsalsegmentes eine andere Form, 
schwach getheilt an der Spitze, kärzer und breiter, nach der 
Spitze zu schwächer verjängt. 

Von dieser kleinen Art habe ich im Jahre 1901 vier 
Exemplare in Nordost-Sibirien erbeutet. Lena-Thal: Kumak- 
sur, ein 2 am 7 September, Bulkur, 5 September, zwei &, 
Tit-ary, 4 september, ein I, alle unter Moos auf der Tundra 
der Lena-Mändung (ca 722 40' n. Br.) — Mus. Helsingfors 
coll. mea. ; 


Tachinus jacuticus n. sp. 


Ziemlich flach, wenig glänzend, gestreckt eiförmig. FErstes 
Fihlerglied, selten auch das zweite, und Beine gelbroth, Tas- 
ter dunkler, braunschwarz. MHalsschild an den BSeiten ziem- 
lich, breit, am Vorder- und Hinterrande sehr schmal braungelb 


V FRUSEN I EE EL MANA IRA Pr IG ka AR 


N:o 13] Drei neue Arten der Gattung Tachinus Grav. aus Ost-Sibirien. 3 


gesäumt ; die helle Färbung nicht scharf abgesetzt. Die Fliö- 
geldecken bräunlich, an der Naht und an den Seiten mehr 
oder weniger schwarzbraun gefärbt. Die Hinterränder der 
Flägeldecken und der Dorsalsegmente des Hinterkörpers bräun- 
lich gelb. Zweites Fählerglied etwas kärzer als das dritte, 
das vierte bedeutend schmäler und kärzer als das fönfte, die 
vorletzten Glieder schwach quer. 

Kopf und Halsschild etwas glänzend, sehr fein nadel- 
rissig, fein und sehr zerstreut punktiert. Halsschild an den 
Seiten schwach gerundet, nach vorne stärker als nach hinten 
verengt, mehr als doppelt so breit wie lang, nicht breiter als 
die Flägeldecken. Die Fläögeldecken ungefähr 1!/; mal so 
lang als der Halsschild, etwas dichter nadelrissig, matter, ebeso 
fein und zerstreut punktiert wie dieser. Abdomen schwach 
konisch, mit einmahl zwei BSeitenborsten, drittes und viertes 
Segment ohne matte Schrägstriche, das vierte und fänfte an 
dem Basaltheile mit schrägen, erhabenen Linien. Die Nadel- 
rissung ist bedeutend zerstreuter als auf dem Kopfe und Hals- 
schilde, wodurch auch der Abdomen mehr glänzender erscheint. 
Die Punktierung ist bedeutend stärker und dichter, an den 
vorderen Segmenten dichter und etwas feiner als auf den letz- 
teren. 

S. Die drei ersten Glieder der Vorderfässe ziemlich stark 
erweitert. 

Das Mittelstäck des achten Räckenringes ziemlich seicht. 
und schmal ausgeschnitten, mit zwei kurzen, etwas zuge- 
spitzten Zähnchen, die an der Spitze mit einer hellen Borste 


- bewehrt sind. Die Seitenstäcke wieder zeigen sich als kleine, 


winkelige Vorspränge, an der Spitze mit einer längeren, dun- 
klen Borste bewehrt. Drittes und viertes Ventralsegment flach 
niedergedräckt, das fänfte tiet und stark niedergedräöckt, am 
Hinterrande breit ausgerandet. Die Ausrandung von einem 
schmalen Körnerbogen begleitet. Der Körnerbogen in der 
Mitte etwas verbreitert. Die Lappen des: sechsten Bauchrin- 
ges ziemlich kurz und breit, am Aussenrande mit einem Zähn- 
chen, am Innenrande nicht einen Lanzen umschliessend. 

2. Das Mittelstäöck des achten Rickenringes an der 
Basis ziemlich breit, in einer ziemlich langen, schmalen, gleich- 
breiten Spitze ausgezogen. An der Spitze ist das Mittelstöck 


4 B. Poppius. | — [XLVI 


kurz aber schmal ausgeschnitten mit sehr feinen und spitzen 
Gabelstäcken, die an der Spitze mit einer kurzen, hellen Borste 
bewehrt sind. Die BSeitenstäcke ebenso lang wie das Mittel- 
stuck, von demselben durch einem tiefen Spalt getrennt, schmal 
und zugespitzt, an der Spitze mit einer langen, dunklen Borste 
bewehrt. Am sechsten Bauchringe zwischen den hell bebor- 
steten Mittellappen ein sehr kleines, etwas zugespitates Läpp- 
chen, hinter demselben ist das Segment vertieft. — Long. 5 
—6 mm. 

Diese Art ist sehr nahe verwandt mit T. bicuspidatus J. 
Sahlb. (absconditus TLuze) und T. elegans Epph. Von der 
erstgenannten Art unterscheidet sich 7. jacuticeus durch dunk- 
lere Fähler und Palpen. Die Fähler sind etwas käörzer und - 
nach der Spitze zu weniger verdickt. Die Flägeldecken sind 
etwas länger, diese und der Halsschild bedeutend feiner punk- 
tiert aber dichter nadelrissig und dadurch weniger glänzend. 
Der Abdomen ist dichter und gröber punktiert. Auf dem 
achten Räckenringe sind die Zähne des Mittelstäckes beim 
Männchen bedeutend schärfer zugespitzt und schmäler. Beim 
Weibchen ist das Mittelstäck des achten Räckenringes feiner, 
schmäler ausgezogen, und an der Spitze etwas tiefer einge- 
schnitten mit sehr schmalen, spitzen Zähnchen. Die Seiten- 
stäcke schmäler. — Von FT. elegans unterscheidet sich diese 
Art durch dunklere Färbung und schmäleren Halsschild. Die 
Punktierung der Fläögeldecken ist feiner, die Nadelrissung auf 
dem Halssehilde und auf den Flägeldecken ist gröber und 
bedeutend dichter. Die Punktierung des Abdomens ist etwas 
gröber und dichter. Beim Männchen ist das Mittelstäck des ach- 
ten Röäöckenringes bedeutend tiefer ausgeschnitten, die Zähn- 
chen bedeutend schmäler und schärfer zugespitzt, das corres- 
pondierende Mittelstäck beim Weibehen nach der Spitze zu 
viel stärker verschmälert, der Ausschnitt bedeutend kärzer, 
wodurch die Zähnchen viel kärzer sind. Die BSeitenstäcke 
hinter der Borste stärker verschmälert und mehr parallelseitig. 

Von - dieser art habe ich Ende Juni 1901 42 und 45 
unter . Rindermist auf steppenartigen Wiesen in der Umge- 
bung der Stadt Jakutsk in Ost-Sibirien erbeutet. In den 
Sammlungen der hiesigen Universität befindet sich ein & aus 
Kamtschatka. | 


RSK SEO EE: VISE EAT IR NERO RA fö bal ANN 
BRY / j i 
jd . 


N:o 13] — Drei neue Arten der Gattung Tachinus Grav. aus Ost-Sibirien. 5 


Tachinus ochoticus n. sp. 


Lang elliptisch, ziemlich flach, schwarz, die Seiten des . 
'Halsschildes ziemlich breit, Vorderrand und Hinterrand schmal 
gelb gerandet. Die .Flägeldecken einfarbig braungelb, die 
Hinterränder der Abdominalsegmente, Beine, Palpen und die 
fänf ersten Finlerglieder gelb. Kopf sehr fein punktiert und 
fein nadelrissig. Der Halsschild kurz, viel breiter als lang, 
nach vorne bedeutend stärker verengt als nach hinten fein 
und ziemlich dicht punktiert, sehr fein nadelrissig, nicht brei- 
ter als die Flägeldecken. Die Flägeldecken etwas mehr als 
11/; mal länger als der Halsschild, nach hinten etwas kräf- 
tiger punktiert als vorne, die Punktierung bedeutend stär- 
ker wie auf dem Halsschilde, die Nadelrissung fein wie 


"auf dem Halsschilde, nicht dichter. Der Hinterkörper auf 


der Oberseite viel spärlicher und deutlich feimer punktiert 
wie die Flägeldecken, die Punktierung etwas kräftiger auf 
den hinteren Segmenten. Die Nadelrissing fein und ziemlich 
dicht. Auf der Unterseite ist die Punktierung bedeutend kräf- 
tiger als auf der Oberseite. Drittes und viertes Dorsalseg- 
ment ohne matte Schrägstriche, Abdomen an den Seiten mit 
einmal zwei Borsten. 

Die Fähler ziemlich kurz, den Hinterrand des Halsschil- 
des ein wenig Uberragend. Das zweite Fählerglied etwas 
breiter und unbedeutend kärzer als das dritte; viertes Glied 
viel schmäler und kärzer als das fönfte, von fänften Glied an 
werden die Fähler zur Spitze schwach verbreitert, 5—7 Glieder 
schwach quer, die drei vorletzten etwas breiter als lang. 

gZ. Unbekannt. 

d. Das achte Dorsalsegment dreitheilig. Mittelstäck ziem- 
lich breit, nach der Spitze zu wenig verengt, ziemlich tief 
und schmal eingesnitten mit mässig langen, scharf zugespitz- 
ten Zähnen. (Die Borste weggefellen?). 

Die Seitenstäcke am Grunde ziemlich breit, von der bor- 
stentragenden Stelle an verschmälert und zugespitzt, an der 
Spitze mit einer längeren dunklen Borste bewehrt, unbedeu- 
tend kärzer als das Mittelstäöck. Die Spalte zwischen den 
Mittel- und Seitenstäcke doppelt so tief als der Gabelspalt. 


6 B. Poppius. [XLYI 


Zwischen den hell bedornten Misctellappen des letzten 
Bauchringes ein kleines, nicht besonders kräftig hervortreten- 
des Läppchen, hinter demselben hat das Segment eine rinnen- 
förmige Vertiefung. — Long. 5 mm. 

Diese Art steht dem T. Bernhaueri Luze sehr nahe. Der 
Kopf ist etvas kleiner und stärker glänzend, der Halsschild 
ein wenig kärzer, an den Seiten bedeutend stärker gerundet. 
Die Flägeldecken sind eimfarbig röthlich braun, diese und die 
Oberseite des Hinterkörpers bedeutend feiner punktiert. Die 
Zähne des Mittelstäckes beim 2 sind breiter, von der Basis 
bis zu der Spitze gleichmässig verengt. Die Seitenstäcke sind 
bedeutend breiter, an der borstentragenden Stelle nicht verengt, 
sondern von hier und bis zu der Spitze gleichförmig verengt. 
Palpen, Fäöhler und Beine heller gefärbt. Von T. pallipes 
Grav. unterscheidet sich diese Art durch viel feinere und spähr- 
lichere Nadelrissung auf dem Kopfe, Halsschild bedeutend fei- 
ner nadelrissig, die Flägeldecken sind kräftiger punktiert, aber 
viel feiner mnadelrissig; die Zähne des Mittelstäöckes auf dem 
achten Dorsalsegmente beim SS sind käörzer und breiter, die 
Seitenstäcke breiter. Die Fähler sind nach der Spitze zu 
dunkler gefärbt mit stärker queren vorletzten Gliedern; der 
Körper ist schlanker und weniger stark gewölbt. ; 

Fundort: Port Ajan am Ochotischen Meere, ein 2 (Col- 
lan!). — Mus. Helsingfors. ; 


BES DNA Fr ERA SN SAR RN Är ART FER 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 14. 


Capsidae palaeareticae novae et minus 
cognitae 


descriptae 
ab 


O. M. REUTER. 


1. Lopus bimaculatus Jak. 


Rev. mens. d'Ent. I, 122, 4 (verisim.). 

Inferne cum antennis pedibusque nigricans, epipleuris 
pronoti, . mesopleuris, lateribus ventris femoribusque posticis 
vel posterioribus basin versus rufo-ochraceis, antennis articulo 
primo dimidiogue basali secundi pilis nigris admodum longis 
pilosis, tibiis nigro-pubescentibus, sat longe tenuiter spinulosis, 
pilis longis exsertis destitutis; superne rufo-ochraceus, pallido- 
vel in certa directione fusco-pilosus, capite nigro, margine ver- 
ticis, marginibus orbitalibus vittaque media frontis, nec non 
parte apicali, clypeo excepto, lateribusque rufescenti-ochraceis; 
pronoto callis nigris, vittis duabus latis discoidalibus ab is 
usque in marginem basalem ductis obscure fuscis, strictura api- 
cali lateribus fuscescente; scutello basi lateribus, clavo interne, 
corio macula parva apicali extra venam cubitalem membrana- 
que nigricantibus, clavo externe, vena excepta, limboque late- 
rali corii pallidioribus, nonnihil albicantibus; capite basi pro- 
noti circiter ?/; angustiore, genis oculis paullulum altioribus 
(2); antennis ad apicem oculorum interne insertis; pronoto 
margine basali medio sinuato, lateribus rotundato, disco inae- 
quali; hemielytris feminae explicatis. Long. 2 7!/; mm. 

Persia (Ordubat), D. Christoph; Asia minor (Erdschias!), 


D. Penther (Mus. Hung). 


2 a | 0. M. Reuter. SNR Ba a 


L. infuscato Brullé var. rufipenni m. similis, colore pal- 
lidiore, magis in ochraceum vel aurantiacum vergente, clavo 
externe limboque exteriore corii fere albicantibus, nec non scu- 
tello angulis basalibus exceptis rubro divergens. Caput lati- 
tudine cum oculis fere aeque longum, vertice oculo 2!/, latiore 
(£), fronte convexa, clypeo basi a fronte impressione nitida 
disereto, angulo faciali recto, gula brevi. Rostrum nigrum, 
apicem coxarum posticarum attingens.. Antennae articulo primo 
capite circiter ?/; breviore, secundo primo vix 2!/; longiore et 
margini basali pronoti aeque longo, tertio secundo circiter ?/; 
breviore, quarto tertio 1/3; breviore. Pronotum basi longitu- 
dine media fere duplo latius, disco versus callos sat fortiter 
convexo-declivi, lateribus antice acutis et crasse marginatis; 
strictura apicali articulo primo antennarum aeque crassa. He- 
mielytra utriusque sexus abdomen sat longe superantia. Pedes 
ut superne describuntur, tarsisinferne dens e griseo-pubescenti- 
bus, articulo primo secundo crassiore et longiore, tertio primo. 
paullulum 1ORSTO re 


2. Calocoris fdöraas (Gmel). 


Vag bisignata n.: Ut var. coccinea Duf., sed scutello fere 
toto nigro, corio macula Dag apicali Hertanig: 

Creta. | 

"Var vittata n.: Ut var. confluens Reut., sed macula corii 
vittaeformi, usque ad medium suturae clavi prolongata ibique 
cum macula clavi saepe conjuncta, apice clavi margineque in- 
teriore corii sangvineis; colore signaturisque Dioncooone cruen- 
tato Brullé nonnihil similis. ; | 


Creta, D. Holtz (Mus. Vindob.). 


3. Calocoris sexguttatus (F.). 


Var. reducta n.: Superne flava, loris, clypeo, macula magna 
discoidali frontis, margine postico verticis, pronoto callis, ma- 
cula posteriore utringue pone callum marginem basalem attin- 
gente, margine angulorum posticorum, basi scutelli, margine 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. 3 


scutellari, commissura vittaque discoidali ante medium clavi, 
plaga elongato- -triangulari pone medium coriil apiceque cunei 
nigro-fuscis vel nigris; inferne sordide flavens, pectore lateri- 
bus måculis nigricantibus, ventre utrinque serie punctorum ni- 


gricantium. £L. 
Austria (Box!), D. Handlirsch (Mus. Vindob.). 


4, Actinonotus pulcher (H. S;)- 


Var. y bivittata n.: Capite, pronoto scutelloque sordide 
virentibus, fronte macula media, pronoto marginibus laterali- 
bus, vittis duabus disci iis parallelis (intermediis obsoletis) 
margineque basali versus angulos, scutello basi nigris; cetero 
ut typus. £. 

A d. Prof. Mayr lecta (Mus. Vind. ut Capsus tunicatus). 

Var. d reducta n.: Capite, pronoto scutelloque sordide 
flavo-virentibus, solum marginibus pronoti antice et postice ba- 
sique scutelli nigris. 29. 

Ut praecedens. 

Var. e rubra (Reut.): Superne rubra, capite apice, lineolis 
tribus clypei gulaque (2) vel clypeo toto maculaque magna 
frontis postice in verticem producta (5), pronoto macula me- 
dia mox pone stricturam apicalem saepeque etiam (3)-angulis 
anticis et posticis, scutello macula basali nigris, interdum (>) 
scutello apice excepto nigricante; hemielytris totis rubris (2) 
vel macula anguli interioris apicalis margineque laterali corii 
nec non apice cunei nigricantibus (3); membrana sat leviter 
fumata, venis rubris; pedibus sordide flavescenti-rubris, coxis 


nigris, femoribus seriatim nigropunctatis, tibiis apicem Versus 


latius (5) vel apice (9) tarsisque nigris; pectore abdomineque 
nigricantibus, epipleuris pronoti, mesopleuris marginibusque 
acetobulorum posticorum sordide flaventibus, epipleuris pro- 
noti maris superne rubris, ventre lateribus et apice, feminae 
etiam medio rubro. I 9. 

Actinonotus ruber Reut., Wien. Ent. Zeit. VII (1897) 
SSU 

Thueringia (Schneekopf, 3000" Smb. TD, Schmiede- 
knecht; etiam in Mus. Vind. ut Capsus sexguttatus. 


4 O. M. Reuter. 


nd 


3, Camponotidea Saundersi (Put. 


Forma macroptera: Eronte inter oculos oculo parum ma- 
gis quam duplo latiore; pronoto paullo pone medium fortiter 
constricto, sulco transversali latera superante instructo, parte 
antica subhorizontali, apice ac basi fere aeque lata, lateribus 
leviter rotundata, strictura apicali solum lateribus nonnihil di- 
stinguenda, medio obsoleta; parte postica metonotum, scutello 
excepto, obtegente, versus basin sensim dilatata, basi capitis 
aeque lata, superne a basi versus sulcum : sat fortiter declivi, 
transversim subtiliter strigosa; scutello basi detecto; hemiely- 
tris apicem segmenti tertii vel quinti dorsalis attingentibus, 
elavo, corio, embolio, cuneo membranaque discretis, cuneo 
margine exteriore corio circiter triplo breviore; membrana mar- 
gine exteriore cuneo paullo breviore, areolis duabus instructo, 
minore angusta. 

Var. typica: Nigra, hemielytris fusco-nigris, corio mox ante 
medium fascia angusta valde obliqua, oblique extrorsum et 
antrorsum vergente, marginem exteriorem haud attingente, cu- 
neoque fascia angusta externe latiore et marginem attingente 
albis, membrana nigra, margine apicali segmenti primi ventra- 
lis extrorsum albido; pedibus fusco-ferrugineis. 2. 

Asia minor (Gjölbanhi!, mus. Vindob.). 

Var. Putoni n.: Nigra, parte antica pronoti fusca, lateri- 
bus postice ferruginea; hemielytris fuscis, basin versus ferru- 
gineis, fasciis ut in praecedente ornatis, colore autem sulphu- 
reo-albidis; pectore ferrugineo, metastethio fusco; abdomine 
nigro-fusco, margine apicali segmenti primi ventralis extror- 
sum albido; pedibus ferrugineis. 

Rn noRe AA Saundersi Put. forma macropt. Put., Rev. 
d Ent: (XI 1892, 28; 8 

Syria (Akbes!), communic. D. Dr Puton. 

Hoc genus cuneo disereto membranaque biaerolata in- 
structum a vicinitate generis Myrmecoris Gorski removendum, 
verisimiliter in divisione Capsaria locandum: arolia ungvico- 
lorum sat magna, apice divaricata. 


SEI TLA Tv ER NRP SOU FU KÖRAS BI ARS PRE Vie ET 
NR 4 A 


NR 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. 5 


6. Deraeocoris rutilus (H. S.) 


Var. fasciata n.: hemielytris coccineis, elavo extremo apice 
nigro, corio macula majore ad angulum interiorem subtrian- 
gulari aliaque minore exteriore paullo supra apicem oblique 
posita subquadrata, his maculis confluentibus et fasciam ante- 
apicalem leviter obliquam dentatam formantibus, nec non ?/; 
apicalibus cunei nigris. 2. 

Cyprus (Larnaca'!), D. E. Deschamps (Mus. Bruxzxell.). 

Haec varietas transitum format inter varietates typicam 
et bellicosam Horv. 


7. Deraeocoris scutellaris (F.). 


Var. ventralis n.: Superne cum scutello nigra, inferne ni- 
gra, orificiis metastethii albis, ventre lateribus late rubris; pe- 
dibus rubris, coxis anticis nigro-maculatis, coxis posticis, basi 
femorum, apice tibiarum tarsisque nigris. 2. 

Croatia! (Mus. Vindob.). 


8. Anapus flavicornis Jak. n. sp. in litt. 


Niger, opacus, pilis albis faciliter divellendis vestitus; 
antennis articulo primo valde incrassato, obceonico, sat dense 
spinoso, latitudine interoculari verticis fere 1/, (9) breviore, 
secundo primo saltem duplo longiore et latitudine capitis cum 
oculis sublongiore, toto flavo-ferrugineo; apice extremo femo- 
rum anticorum tibiisque anticis basin versus flavo-ferrugineis, 
tibiis posterioribus, margine inferiore apiceque exceptis, favo 
ferrugineis, spinulis nigris e punctis nigris nascentibus; ver- 
tice plano, oculo quadruplo latiore, marginibus orbitalibus an- 
guste testaceis; dorso abdominis utringque vitta angusta intra- 
laterali fiavo-ferruginea; oculis sessilibus; pronoto postice di- 
stincte transversim rugoso; hemielytris formae brachypterae 
apice fere recte truncatis, margine apicali utriusque commis- 
sura paullo magis qvam !/, breviore; femoribus posticis valde 


6 O. M. Reuter. 


incrassatis, tibiis anterioribus fortiter compressis et apicem ver- 
sus dilatatis. Long. 2 32/3 mm. 

Borjom (Mus. Petrop.). 

Desc.: A. longicorni Jak. simillimus, statura majore et 
paullo convexiore, antennis longioribus, praecipue articulo se- 
cundo (£) latitudine tota capitis, oculis additis, fere longiore, 
pronoto postice fortius rugoso dorsogue abdominis utringue 
vitta intralaterali flavo-ferruginea instructo divergens; ab ÅA. 
rugicolli Reut., cui etiam valde affinis magnitudineque sub- 
aequalis, antennis paullo brevioribus et gracilioribus, vertice 
nonnihil angustiore, pronoto minus transverso dorsoque abdo- 
minis utringque flavo-vittato distinguendus. OCaput f. brachypt. 
basi pronoti aeque latum, ab antico visum latitudine cum ocu- 
lis aeque longum, vertice plano, punctis duobus discoidalibus 
impressis inter se latius qvam ab oculis distantibus; fronte 
perpendiculari, convexa; clypeo ne minime quidem prominente, 
perpendiculari. Oculi a latere visi circiter quartam basalem 
partem  altitudinis capitis occupantes. Antennae articulo 
primo apicem capitis attingente, setis spiniformibus crassitiei 
articuli aeque longis; articulo tertio secundo duplo breviore, 
obscure ferrugineo, basi et apice fusco. Pronotum f. brachypt. 
basi longitudine vix duplo latius, apice quam basi paullulum 
angustius, disco antice foveis duabus late distantibus notato. j 
Scutellum f. brach. planum. Hemielytra f. brach. segmentum 
tertium dorsale attingentia, tota coriacea. Femora postica (2) 
longitudine tarsorum posticorum fere nonnihil crassiora. 


). Orthotylus antennalis n. sp. 


Ochraceus, opacus, superne flavo-pilosus, pilis hemielytro- 
rum ”retrorsum. vergentibus; oculis fuscis, minus fortiter pro- 
minentibus; vertice maris oculo saltem 2?/; latiore, margine ca- 
rinato; antennis (J) ochraceis, articulo primo fuscescente, se- 
cundo longissimo duobus ultimis simul sumtis fere duplo lon- 
giore; membrana dilute fumata, venis ochraceis, areolis flave- 
scentibus; tibiis spinulis concoloribus; segmento maris genitali 
sex praecedentibus breviore et illis haud latiore. Long. I 
41/, mm. | 


TR PIA Da a PR dnr ARR DR MINER LPA JRGD AULA TN JE TR IN IE) SE 20 ROR TT RE VIA TTR PN SRA AA 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cogmnitae. 7 


Insula Teneriffa (Orotava!), D. Becker (Mus. Hung.). 

Colore structuraque antennarum O. tenello Fall. nonnihil 
similis, corpore opaco, oculis minoribus, vertice latiore, arti- 
culo secundo antennarum adhuc longiore etc. distincetus. Ca- 
put basi pronoti paullo minus gvam duplo angustius et apice 
pronoti paullo latius, a latere visum altitudine multo brevius, 
fronte sat convexa, clypeo deorsum vergente (in capite tamen 
perpendiculariter posito), basi in linea inter bases antennarum 
ducenda posita, gula haud distinguenda, genis maris humilli- 
mis. Oculi sublaeves, maris in genas longe extensi, orbita in- 
teriore in vertice subparalleli. Rostrum apicem coxarum po- 
sticarum attingens, apice nigro. Antennae maris ad medium 
partis inferioris orbitae oculorum  interioris insertae, articulo 
primo capite ab antico viso fere duplo breviore, secundo primo 
saltem sextuplo longiore et margine basali pronoti circiter 1/3 
longiore, tertio secundo circiter !/3, quarto tertio parum magis 
qvarn !/, breviore. Pronotum trapeziforme, latitudine basali 
magis gvam duplo brevius, lateribus rectis. Scutellum pronoto 
vix longius. Pedes colore corporis, spinulis tibiarum crassitiei 
tibiae aeque longis, tarsis apice articuli ultimi cum ungviculis 
fusco. 


10. Orthotylus pallidulus n. sp. 


Cum antennis et pedibus pallidissime favens, opaculus, 
superne subtiliter pallido-pubescens, pilis nigris destitutus, ocu- 
lis nigro-fuscis, articulo ultimo antennarum 'apicem versus fu- 
scescente, extremo apice rostri articulique ultimi tarsorum cum 
ungviculis nigro; tibiis tenuiter pallido-spinulosis; vertice (2) 
obtuse marginato; rostro apicem coxarum intermediarum vix 
attingente; antennis articulo secundo duobus ultimis simul 
sumtis distincte paullo breviore, pronoto fortiter transverso; 
tarsis posticis articulo ultimo duobus primis simul sumtis lon- 
gitudine aequali. Long. 2 3!/; mm. 

Austria (in nemore Prater'dicto ad Vindobonam d. 24 
maji 1899!), D. Horvåth (Mus. Hungar.). 

Colore O. tenello Fall. sat similis, sed statura multo mi- 
nore, feminae oblongo-ovali, corpore opaculo, vertice obtusius 
marginato, antennis et pronoto longe aliter constructis, etc. 


13 


7 Lå kaj ON OKI MAY ORT RUNNING IN 
3) FRASEN EM X 


8 0. M. Reuter. [XLVI 2 


Caput (2) basi pronoti vix !/, angustius, ab antico visum la- 
titudini verticis. oculique unici aeque longum, a latere visum 
altitudini basali longitudine aequali, elypeo usque a basi for- 
titer prominente, verticali et parallelo, basi a fronte impres- 
sione discreta in linea media capitis posita, genis sat angustis, 
gula haud distinguenda; vertice oculo duplo latiore. Oculi 
subtiliter granulati, orbita interiore apicem versus late sinuatl. 
Rostrum sat robustum, articulo primo nonnihil dilatato, caput 
paullo superante. Antennae (2) ad apicem oculorum interne 
insertae, articulo primo capite ab antico viso magis qvam duplo 
breviore, apicem clypei paullo superante, secundo primo circi- 
ter qvadruplo longiore et margine basali pronoti aeque longo, 
tertio secundo paullo minus qvam 2/3; breviore, quarto tertio 
fere duplo breviore, Pronotum (2) fortiter transversum, ca- 
pite a supero viso brevius, basi longitudine magis qvam duplo 
latiore, lateribus rectis, apice longitudine circiter ?/3 latiore, 
disco horizontali, callis valde transversis, bene diseretis, medio 
confluentibus, postice linea impressa medio obtuse sinuata de- 
terminatis. Hemielytra abdomen sat longe superantia, mem- 
brana hyalina, venis pallidissime faventibus. Xyphus pro- 
sterni lateribus acute marginatus. Mesosternum apice obtuse 


rotundatum. Coxae anticae medium mesosterni paullulum su- 


perantes. Femora postica parum incrassata, subelongata. 'Ti- 
biae spinulis tenuibus crassitie tibiae brevioribus, posticae tar- 
sis vix triplo longiores. Ungviculi leviter curvati, aroliis sub- 
parallelis. Terebra feminae medium ventris vix attingens. 


11. Alloeonycha n. gen. 


Corpus oblongo-ovatum, opaculum, hemielytris mnitidulis; 


capite basi pronoti duplo angustiore, sat fortiter nutante, ab 


antico viso infra oculos sat longe producto, latitudine cum 
oculis tamen distincte breviore, a latere viso altitudinem  ba- 
salem latitudine clypei superante, clypeo basi cum fronte con- 
fluente, prominente, a latere Vviso apicem versus latiore, sensim 
declivi, ipsa basi in linea intermedia oculorum sat longe supra 
lineam inter bases antennarum ducendam posita, angulo fa- 
ciali acuto, gula sat brevi, leviter obliqua; oculis in lateribus 


RA aAENEN 


r 
äl 
4 
p 


SRK TRE VRENA SS Er ff STR JE EN RRD SPA 
AL VN el ALS rp h h 
Ra sä 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. 9 


capitis leviter oblique positis, maris totam capitis altitudinem 
occupantibus, granulatis, orbita interiore versus apicem paullo 
divergentibus et ante apicem leviter sinuatis; rostro apicem 
coxarum posticarum attingente, articulo primo medium xyphi 
prosterni subattingente; antennis fere ad quartam apicalem par- 

tem oculorum interne insertis, articulo primo apicem clypei 
paullo superante, secundo latitudine capitis multo longiore; 
pronoto trapeziformi, sat leviter transverso, apice late sinuato, 
lateribus rectis, immarginatis, callis parum distinctis; scutello 
basi detecto; areola alarum hamo a vena sustensa emisso, a 
vena decurrente paullo remoto; xypho prosterni triangulari, 
disco subplano, lateribus sat alte marginatis; mesosterno api- 
cem versus parum altiore, apice medio truncato, disco canali- 
cula longitudinali instructo; coxis anticis medium mesosterni 
vix attingentibus; tarsis posticis articulo tertio secundo aeque 
longo, ungviculis mediocribus, sensim leviter curvatis, aroliis 
usque a basi liberis, elongatis, ungviculis paullo brevioribus, 
inter se valde divergentibus et ungviculis appropinguatis, in- 
terdum ut videtur cum iis conjunctis sed semper apicem ver- 
sus ab iis divaricatis. 

Generi Acrotelus Reut. affinis videtur, ab eo autem ca- 
pite a latere viso altitudine longiore, clypeo basi a fronte haud 
disereto, a latere viso nutante, apicem versus latiore, angulo 
faciali acuto, pronoto levius transverso, aroliis ungviculorum 
usque a basi liberis divergens. 


Alloeonycha Mayri n. sp. 


Virescenti-flavens, hemielytris pilis faciliter divellentibus 
nigris pubescentibus; membrana subhyalina, venis hyalino-albi- 
dis, areola majore apice et externe, minore tota limboque ex- 
teriore late fumatis, hoc macula triangulari inter cuneum et 
areolam minorem aliaque majore obliqva ab apicibus areola- 
rum versus medium limbi vergente hyalinis, puncto nigro infra 
apicem venae cubitalis; vtibiis nigro-spinulosis, tarsis nigro- 
HRSCIS.K HOTEN Oe NM. | 

Germania (Wiesbaden!), D. Prof. Mayr (Mus. Vindob. 

ut Capsus seladonicus). 


10 O. M. Reuter. [XLVI 


Caput ab antico visum pronoto saltem !/, (5) vel !/; (2) 
brevius, vertice oculo fere 2/3; (5) vel fere duplo (£) latiore. 
Antennae articulo secundo margini basali pronoti aeque longo, 
tertio secundo parum magis qvam !/; breviore, quarto tertio 
paullo minus qvam 2/3; breviore. Pronotum latitudine basali 
paullo magis qvam 2/; brevius. Pedes nigro-pubescentes. 'Te- 
rebra feminae medium ventris paullo superans.. 


12. Oncotylus fuscicornis n. sp. 


Pallide virescens, superne pilis nigris faciliter divellendis, 
hemielytrorum retrorsum divergentibus et e punctis minutissi- 
mis fuscescentibus nascentibus; antennis maris fuscis, articulo 
primo sordide virescente, nigro-pubescente, reliquis subtiliter 
pilosulis, secundo lineari, crassiusculo, margine basali pronoti 
circiter !/; longiore, tertio secundo paullo minus qvam duplo 
breviore; pedibus grisescentibus, nigro-pubescentibus, femori- 
bus innotatis, tibius punctis destitutis, subtiliter nigro-spinulo- 
sis, tarsis fuscis; hemielytris dilute cinerascentibus, pellucidis, 
innotatis, membrana hyalina, margine interiore limbogue api- 
cali leviter fumatis, vena brachiali fusca, connectente et cubi- 
tali pallide flaventibus, stria fusca juxta apicem venae bra-” 


chialis, macula hyalina inter cuneum et areolam minorem po- 


stice stria nigro-fusca terminata et pone hanc macula majore 
rotundata limbi exterioris ubique fusco-cincta, hoc limbo basim 
versus obscurius nigricante; capite maris fortiter transverso, 
oculis magnis, vertice oculo paullo latiore. Long. I 43/5 mm. 
Mongolia borealis (Mons Khingan, Louk-Soume), D. Po- 
tanin (coll. Semenov). | 
O. caspico Reut. affinis, differt statura majore, capite for- 
tius transverso, rostro breviore, pronoto magis transverso, la- 
teribus rectis, hemielytris unicoloribus, membrana aliter signata, 
Caput maris cum oculis basi pronoti paullo magis qvam !/, 
angustius, fortiter nutans, ab antico visum latitudine frontis 
oculique unici fere paullo brevius, a latere visum altitudini 
basali aeque longum, clypeo valde nutante, prominente sed a 
latere viso sat angusto, basi fere in linea intermedia oculorum 
posita, angulo faciali acutiusculo, gula brevi, subhorizontali. 


HAIR SERA ME REA NY BAN BYRD BAS FR 10 el KR SN ST RYP ?.  e aj ller il 
3 NV RS Uv ARR ) IT j öv ; 
i Få . 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. 180 


Oculi maris magni, valde convexi, granulati, fere usque ad gu- 
lam extensi. Rostrum apicem mesosterni vix superans, nigro- 
piceum, basi articuli secundi articulogue primo virescentibus, 
hoc caput paullulum superante. Antennae paullo infra secun- 
dam trientem oculorum interne insertae, articulo primo apicem 
clypei superante, annulo angustissimo subbasali margineque 
apicali tenuissime fuscescentibus. Pronotum basi longitudini 
paullo magis qvam duplo latius, apice longitudine fere aeque 
lato, callis discretis. Hemielytra maris abdomen longe super- 
antia. Alae hamo areolae a vena sustensa emisso. Tarsi po- 
stici articulis duobus ultimis aeque longis, ungviculis arolis 
illis parum brevioribus, apicem versus distantibus. 


13. Malthacosoma adspersum n. sp. 


Albidum, opacum, capite, pronoto scutellogqgue sat dense, 
hemielytris parcius albopubescentibus, pilis facile divellendis; 
hemielytris ubique punctis sat magnis fusco-virescentibus irre- 
gulariter minus dense adspersis, his punctis hic illic magis 
aggregatis areas innotatas saepe circulares inter se formanti- 
bus, membrana cum areolis albido-hyalina, venis pallide sul- 
phureis, limbo exteriore ab apice areolarum levissime infuscato, 
macula hyalina inter aream minorem et apicem cunei; abdo- 
mine virescente; femoribus tota longitudine punctis sat magnis 
virescenti-fuscis sat parce adspersis, anticis fere innotatis; ti- 
biis spinulis brevibus nigris, usque ad medium tibiarum posti- 
carum e punctis nigris nascentibus. Long. 2 3!/> mm. 

Transcaspia (Ashabad!), D. Ahnger (Mus. Helsingf.). 

A M. punctipenni RBeut. hemielytris irregulariter nec ae- 
qvaliter minus dense punctatis, punctis multo majoribus, etiam 
punctis femorum majoribus. Caput nutans, basi pronoti circi- 
ter !/, angustius, ab antico visum latitudine capitis cum oculis 
parum brevius (£), a latere visum altitudine paullulum longius, 
clypeo prominente, lato, gula horizontali, vertice (2) oculo cir- 
citer duplo latiore. Oculi (2) in capite oblique positi, in genas 
sat longe extensi. Rostrum basin terebrae feminae attingens, 
apice nigro. Antennae ad apicem antennarum interne insertae, 
articulo primo apicem clypei aubattingente, secundo margine 


2 | 0. M. Reuter. | [XLVI 


basali pronoti circiter !/, breviore. Pronotum latitudine basali 
duplo vel fere paullo magis qvam duplo brevius, apice longi- 
tudine distincte latiore, lateribus rectis, disco interdum linea 
media longitudinali pallidiore. Tibiae spinulis crassitiei tibiae 
aeque longis, tarsis ipso apice articuli ultimi nigro, articulis 


duobus apicalibus tarsorum posticorum longitudine subaequa- 
libus. 


14.  Psallus proteus Put. 
Rev. d'Ent. VII (1889), p. 302. 


Colore variabilis, superne nitidus, scutello hemielytrisque 
pronoto saturatius et obscurius coloratis, membrana aequaliter 
magis minusve fumata, venis Aaventibus vel rufescentibus, ma- 
cula parva hyalina inter apicem cunei et apicem areolae mi- 
Noris, cuneo saepe margine interiore usque in apicem rubro; 
antennis pedibusque pallide flaventibus; illis articulo secundo 
margini basali pronoti longitudine subaequali (2) vel hoc paullo 
longiore (3); femoribus anticis solum puncto marginis antici 
ante apicem posito nigro, intermediis adhuc serie punetorum 
marginis posterioris, posticis puncto marginis antici anteapicali 
inferneque punctis paucis sed sat magnis nigro-fuscis notatis, 
tibiis spinulis longis et validis nigris e punctis sat magnis ge- 
minatim positis nigro-fuscis nascentibus; segmento maris ge- 
nitali inferne carina sat acuta longitudinali instructo. Long. 
SE Or fer NN SA RDI 


Var. a, infuscata n.: Capite, callis pronoti, scutello hemie- 
lytrisque fusco-fuliginosis vel nigricanti-fuscis, margine postico 
verticis, pronoto, callis exceptis, scutello utringue macula ba- 
sali rufo-testaeea, corio basin versus pallido, margine apicali 
corii anguste cuneoque, angulo interiore excepto, lividis; pec- 
tore rufo-testaceo, mesosterno nigro-fusco; ventre nigro-piceo, 
utringue striis transversalibus rufo-testaceis. &. 


Y 


Var. p, rubro-picta m.: Capite pronotoque flaventibus, scu- 
tello hemielytrisque fuscescenti-nigris, basi clavi, nec non basi 
apiceque corii anguste rubris, cuneo pallidissimo, apice nigri- 
cante. . (Sec. Puton, mihi ignota.) | 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. =: 103) 


Var. Y, reducta m.: Superne pallidissime livida, testacea, 
solum scutello medioque corii fuscescentibus, cuneo pallidis- 
simo, subalbido, solum extremo apice nonnihil obscuriore. (Sec. 
Puton, mihi ignota.) 


Var. d, rubicunda m.: Corpore inferne toto, capite prono- 
togque pallide lividis, scutello hemielytrisque pulchre roseis, illo 
linea obsoleta media longitudinali apiceque pallidissime lividis, 
his limbo exteriore corii cuneoque pallide lividis, margine in- 
teriore cunel usque in apicem rubro. 2. 


Insula Madera, D. Noualhier (coll. Puton). 


Ps. varianti (Mey. et H. Sch.) affinis et ut ille variabi- 
lis, sed minor et multo brevior, magis nitidus, oculis maris 
minoribus, utriusque sexus sublaevibus, vertice maris latiore 
cuneogue saltem interne usque in apicem colorato distinguen- 
dus. Ps. molli M. et R. statura magnitudineque similis, differt 
autem oculis multo subtilius granulatis, sublaevibus, femori- 
busque parcius punctatis. Caput basi pronoti ?/; (3) vel fere 
duplo (2) angustius, vertice oculo fere duplo (59) latiore, 

gula brevissima. Antennae articulis duobus ultimis fuscescen- 
 tibus, articulo tertio secundo circiter duplo breviore (5). Pro- 
notum basi longitudine duplo latius. Hemielytra abdomen sat 
longe (S) vel brevius (2) superantia. Pedes ut superne de- 
seribitur colorati; tarsis posticis articulo tertio secundo longi- 
tudine aequali, aroliis medium ungviculorum attingentibus. 


15, Psallus instabilis n. sp. 


Oblongus, olivaceo-nitidus (pilae detritae), colore varians 
nigricans vel cinerascens et saepe sangvineo-tinctus; antennis 
utriusque sexus totis nigris, articulo secundo margine basali 
pronoti parum longiore (3) vel circiter !/; breviore (£), duo- 
bus ultimis simul sumtis secundo distincte brevioribus (5); pe- 
dibus albidis, femoribus anticis versus apicem punctis praeci- 
pue marginalibus, intermediis densius nigro-punctatis, posticis 
superne punctis tribus magnis marginis anterioris duobusque 
posterioris nec non punctis 2—3 discoidalibus oblique positis, 
inferne punctis magnis nigris ad partem confluentibus notatis, 


14 O. M. Reuter. | [XLVI 


maris versus basin mnigris, tibis spinulis sat brevibus nigris e 
punctis geminatim positis et saepe confiuentibus latitudinem 
tibiae totam occupantibus; cuneo basi haud vel obsoletissime 
dilutiore. Long. 5Q 32/,—3!/> mm. 


Var. a, typica m.: Totus nigricans vel fuscescenti-niger. I. 


Var. Bb, sangvineotincta m.: Olivaceo-cinerascens, capite ni- 
gricante, pronoto hemielytrisque maculis sangvineis sat dense 
irroratis, cuneo apice sat late nigro-piceo; scutello sangvineo; 
pectore ventregque glaucescentibus, dense sangvineo-conspur- 
GATISJN I: 

Var. Y, subochracea m.: Sordide olivaceo-testacea vel sub- 
ochracea, capite fusco, cuneo apicem versus fuscescente; pec- 
tore et ventre canescentibus, lateribus maåculis öchraceis varie- 
SAST EG 

Insula Teneriffa (Orotava!: « et £, Laguna!: y), D. Bec- 
ker (Mus. Hungar.). 

A. speciebus reliquis antennis totis nigris instructis sola 
pedum distinctissimus. Caput basi pronoti circiter ?/; — paullo 


minus gvam duplo angustius, ab antico visum latitudini fron- : 


tis oculique unici aeque vel fere aeque longum, valde nutans, 
clypeo compresso, basi sat longe supra lineam inter bases an- 
tennarum ducendam posita, genis humilibus, gula distinguenda; 
margine verticis interdum tenuissime pallidiore. Oculi fusci. 
Rostrum picescens vel testaceum, coxas posticas attingens. An- 
tennae maris quam feminae crassiores, hujus articulo secundo 
a basi gracili versus apicem sensim leviter incrassato. Prono- 
tum basi longitudine duplo (2) vel magis qvam duplo (5) la- 
tius. Hemielytra membrana cum areolis nigra vel nigricans, 
venis concoloribus vel vena cubitali et connectente pallidis vel 
sangvineis. Metasternum marginibus orificiorum concoloribus. 
Segmentum maris genitale inferne carina tenui longitudinali. 


16. Psallus Beckeri n. sp. 


Rufo-ferrugineus, superne pilis sat longis subargenteis fa- 
ciliter divellendis pubescens, pronoto lateribus discoque postice 


nec non hemielytris ubiqgue atomis fusco-ferrugimeis dense con- 


spersis, basi cunei pallidiore, attamen atomis instructa; mem- 


MEG fa SA 


. N:o 14] | Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. 15 


brana cum areolis obscure griseo-fumata, ubique dense hyalino- 
irrorata, venis albidis, macula inter apicem cunei et areolam mi- 
norem aliaque ante medium marginis exterioris hyalinis; an- 
tennis favo-testaceis, articulo primo annulo tenuissimo sub- 
basali fuscescente, ante apicem interne atomis duobus nigris 
pilam nigram ferentibus; pedibus albidis, femoribus apicem 
versus punctis nigris adspersis, posticis inferne sat dense nigro- 
punctatis, tibiis spinulis nigris e punctis sat magnis fusco-nigris 
nascentibus, tarsis extremo apice articuii tertil cum ungviculis 
fusco; capite ab antico viso latitudine cum oculis parum bre- 
viore, vertice oculo vix magis qvam 2/3; latiore; oculis sub-lae- 
vibus; rostro medium ventris attingente. Long. I 4 mm. 
Insula Tereriffa (Laguna!), D. Becker (Mus. Hung.). 
Ps. atomoso Reut. sat similis, sed major, vertice maris 
angustiore, rostro longiore, colore structuraque antennarum, ti- 
biis nigrospinulosis, etc. divergens. Caput basi pronoti fere 
duplo angustius, ab antico visum latitudine cum oculis parum 
brevius, infra oculos sat productum, a latere visum fortiter 
nutans, altitudine basali distincte brevius, fronte valde declivi, 
clypeo compresso, sat prominente, basi supra lineam inter ba- 
ses antennarum ducendam posita, genis (3) humillimis, gula 
perbrevi; flavo-testaceum, vertice ferrugineo. Oculi fusci, sub- 
laeves, maris in genas longissime extensi. Rostrum albido- 
flavens, apicem versus testaceum. Antennae maris pallide flavo- 
testaceae, in sinu oculorum fere ad quartam apicalem partem 
orbitae interioris insertae, articulo secundo toto lineari, cras- 
siusculo, primo parum graciliore, margine basali distincte paullo 
longiore, duobus ultimis simul sumtis secundo paullulum bre- 
vioribus. Pronotum latitudine basali' duplo brevius. Scutel- 
lum apicem versus pallide flavens. Hemielytra abdomen longe 
superantia. Tarsi postiei articulo tertio secundo breviore, un- 
gviculis sat leviter curvatis, aroliis angustis usque ad medium 
ungviculorum extensis. ; 


17. Psallus longiceps n. sp. 


Albido-flavens, vertice vittulis duabus vittulaque utringue 
ad orbitam interiorem oculi, fronte utringue lineolis transver- 


z 


16 0. M. Reuter. RN 


salibus, clypeo puncto medio basali lineolisque duabus, lineola 
scrobes antennarum interne terminante, pronoto striolis dua- 
bus apicalibus maculaque obsoletiore media marginem basalem 
attingente, scutello vittis duabus basalibus ante medium abbre- 
viatis atomisque nonnullis disci aurantiaco-rubris; pronoto la- 
teribus partegque postica nec non hemielytris punctis rufo-fer- 
rugineis vel aurantiaco-rubris inaequaliter adspersis, cuneo basi 
albido, innotato; extremo apice scutelli nigro; membrana al- 
bida, venis albidis, areola majore apice, minore tota limbisque 
exteriore et apicali nec non nebulis nonnullis discoidalibus fu- 
scis; antennis longis pallide flaventibus, articulo primo apice 
aurantiaco, ante apicem interne atomis duobus fuscis pilam ni- 
gram ferentibus; pedibus colore corporis, femoribus apicem 
versus punctis nigris sat parce adspersis, tibiis spinulis sat ro- 
bustis nigris e punctis sat magnis fusco-nigris nascentibus; 
tarsis extremo apice articuli tertii cum ungviculis fusco; capite 
latitudine cum oculis fere nonnihil longiore, infra oculos sat 
longe rostrato-producto, vertice (2) oculo circiter duplo latiore; 
oculis sublaevibus; rostro coxas posticas sat longe superante. 
Long. 2 fere 4 mm. 

Insula Teneriffa (Laguna!), D. Becker (Mus. Hung.). 

Caput basi pronoti duplo angustius, a latere visum alti- 
tudine basali brevius, fronte fortiter declivi, elypeo compresso, 
sat prominente, basi ejus paullo supra lineam inter bases an- 
tennarum ducendam posita, genis mediocribus, gula sat longa, 
obliqva. Oculi (2) in genas modice extensi. Rostrum pallide 
flavens, articulo primo coxas anticas attingente. Antennae (£) 
ad apicem oculorum interne insertae, articulo secundo margine 
basali pronoti distimete longiore, duobus ultimis simul sumtis 
secundo paullo brevioribus. Pronotum latitudine basali duplo 
brevius. BScutellum pronoto aeque longum. Hemielytra abdo- 
men modice superantia. Pectus et venter albido-flaventia, illud 
maculis utringuve 2—3 lateralibus, hic lateribus maculis sub- 
seriatis aurantiaco-rubris. Terebra feminae medium ventris su- 
perans. 


är FREE SN FAL JR MO Nr te” SÄJA SPN TR IG SE oo ST ÅR ONS 
FER RENNIE RN RS ENE VALS ll MA ES RAN AES N 
SAN r Fr RE VIEN j 1 
GEA < e 
NN i 
; 


N:o 14] Capsidae palaearcticae novae et minus cognitae. ad 


18. Atractotomus brevicornis Reut. 
Öfvers. Finska Vet.-Soc. Förh. XLII (1899), p. 140, 9 


Mas hactenus ignotus: Vertice oculo sat magno vix ma- 
gis qvam !/, latiore; antennis articulo secundo latitudine tota 
capitis haud longiore, sublineariter incrassato, basi primo ae- 
que crasso, dein nonnibil crassiore, apice parum graciliore, duo- 
bus ultimis simul sumtis secundo vix longioribus, utroque se- 
cundo fere duplo breviore. Long. 2!/; mm. 

Plurae specimina (39) verisimiliter in Pino haleppensi ad 
Ragusam Dalmatiae in initio juli legit Clariss. Handlirseh 
(Mus. Vindob. et Helsingf). 


19. Plagiognathus cinerascens n. sp. 


Pallide cinereus, superne pilis nigris facile divellendis ad- 
pressis vestitus, nitidulus, vertice punctis obsoletis fuscis in 
arcum positis, fronte macula media rotundata picea, medio li- 
nea pallida divisa, clypeo lorisque nigro-piceis; antennis (2) 
articulo primo basi annulogqgue angusto anteapicali, secundo 
margini basali pronoti aeque longo, basi anguste nigro; corio 
vitta venam cubitalem interne terminante nigra; membrana sat 
obscure fumata, venis cinerascenti-albidis, extremo apice areo- 
lae majoris, areola minore punctoque infra apicem venae cu- 
bitalis nigris, vitta ab hoc ad marginem exteriorem ducta ni- 
gricante maculam hyalinam inter apicem cunei et areolam mi- 
norem positam terminante, pone hanc striam macula alia magna 
medium limbi exterioris superante hyalina; mesterno segmen- 
tisque ventralibus nigris, marginibus harum segmentisque fe- 
minae genitalibus virescenti-cinereis; femoribus inferne seriatim 
nigro-punctatis, tibiis sat longe nigro-spinulosis, punctis nigris 
instructis, anterioribus circiter dimidio apicali inpunctatis, basi 
nigra, tarsis nigris. Long. 2 32/3; mm. 

Mongolia boreali (Mons Khingan: Louk-Sume!), D. Pota- 
nin (coll. Semenov). 

Forsitan varietas insignis Pl. fulvipennis Kirschb. vel 
obscuricipitis Stål, ab ambobus colore cinereo, capite aliter 


SÖ ANSE 


18 O. M. Reuter. [XLVI 
picto, ab illo adhuc corio nigro-vittato, ab hoc areola majore 
membranae solum extremo apice nigricante divergens; a Pl. 
lagiato R eut., cui colore similis, statura minore, colore anten- 
narum, areola majore membranae solum extremo apice nigri- 
cante tibiisque pallidioribus, distinctius nigro-punctatis longius- 
que spinulosis. Caput (£) basi pronoti circiter 3/, angustius, 
ab antico visum latitudine frontis oculique unici paullo bre- 
vius, vertice oculo saltem duplo latiore. Rostrum coxas po- 
sticas paullulum superans. Antennae articulo secundo duobus 
ultimis simul sumtis paullo breviore. Pronotum basi longitu- 
dine duplo latius, callis saepe postice fusco-marginatis, angulis 


posticis saepe fuscescentibus. Hemielytra feminae abdomen : 


breviter superantia. Femora marginibus concoloribus. 


20. Campylognathus fulvus n. sp. 


Superne, capite excepto, fulvus, inferne cum capite niger, 
margine verticis fulvo, antice impressionibus duabus transversis 
sat distinctis determinato; membrana cum areolis nigro-fumata, 
macula parva inter apicem cunei et areolam minorem hyalina; 


antennis articulo primo nigro, secundo nigro-fusco, tertia ba- 


sali parte fulvo; pedibus fulvis; pronoto (3) apice longitudine 
paullulum latiore. Long. I 3!/,- mm. 
Insula Creta (Hag. Varvåra!), D. Holtz (Mus. Vindob.). 
Descr. Caput (5) basi pronoti vix !/; angustius, ab antico 
visum latitudine frontis oculique unici aeque longum, vertice 


oculo fere duplo latiore. Rostrum apicem coxarum interme- 


diarum attingens, piceum, articulo primo medium xyphi pro- 
sterni subsuperante. Antennae (3) articulo primo apicem cly- 
pel parum superante, secundo margine basali pronoti paullo 


longiore. Pronotum (FS) apice longitudine paullulum latiore, 


basi longitudine duplo latiore. Membrana venis fulvis. XNy- 
phus prosterni convexus. ÖCoxae anticae apicem mesosterni 
subattingentes. Tarsi articulo tertio secundo aeque longo, un- 
gviculis leviter curvatis, aroliis vix distinguendis. 


d 
. 
| 
| 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förbandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 15. 


Uebersieht der paläåarktisehen Nteno- 
dema-Årten 


von 


O. M. REUTER. 


Bei Untersuchung einiger Stenodemen aus dem asia- 
tischen Theile der paläarktischen Region hat es sich ergeben, 
dass sich hier einige noch unbeschriebene distinkte, obwohl 
den fräher bekannten nahe stehende Arten finden. Da ich 
diese hier unter beschreibe, habe ich es för zweckmässig ge- 
halten, eine Uebersicht der gesammten paläarktischen Arten, 
wie auch ausföährliche Diagnosen der fräher bekannten, zu 
geben, wodurch diese fester und sicherer als bisher begrentzt 
werden. 

Eine ausföhrliche Synonymie gebe ich dagegen nicht, 
da diese schon fär die meisten Arten in meiner Revisio 
synonymica Heteropt. palaearct. und auch in Dr Th. Hue- 
bers Synopsis der deutschen Blindwanzen, Heft 2 (1896), pu- 
blicirt ist. 

Den Namen Stenodema Lap. behalte ich för diese Gat- 
tung bei, obwohl Dr Puton in seinem Catalogue des Hé- 
mipt. de la faune paléarctique (1899), p. 56 noch den Namen 
Miris benutzt und Hueber 1. c. H. 8 (1903), p.- 455, in folge 
dessen ebenso kategorisch wie unkritisch erklärt: ,Die Gat- 


- tung Stenodema heisst nunmehr Miris Fabr.”. 


Wenn man aber die Priorität anerkennt, scheint es, wie 
ich schon in meiner oben genannten Revisio synon. erwiesen 
habe, klar zu sein, dass der Typus der Gattung Miris Fabr. 
keine andere Art als dolabratus sein kann und dass also Lep- 


ANN re År äng 
ft - å (lf NER t r (SS 1 


2 0. M. Reuter. DV 


topterna Fieb. als nur synonym mit dieser Gattung zu unter- 
dräcken ist. Miris dolobratus ist nicht nur die erste, Art der 
Gattung Fabricius', was von geringerer Bedeutung ist, bei 


ihm (Ent. Syst. IV, p. 183) aber fögt der Autor auch die : 


ausföhrlicheren generischen Kennzeichen und nur solche 
hinzu, wie er es stets bei den Arten thut, die er als Typen 


der Gattungen betrachtet (und welche nicht stets die erste i 


Art einer Gattung sind), während er bei allen äbrigen aus- 
schlieslich specifische Charactere giebt. Dieser Um- 
stand ist äberhaupt von dem späteren Verfassern nicht ge- 
nöägend beachtet worden. 

Während also die Gattung Leptopterna Fieb. unzwei- 
felhaft, wie es mir scheint, den Namen Miris Fabr. tragen 
muss !), ist der von Laporte im Jahre 1832, Ess. class. syst. 
p. 40 (Typus: virens L.) aufgestellten Namen Stenodema fär 
die Gattung Miris Reut. olim, Put. zu acceptieren. 

Nach wie vor betrachte ich die Differenzen zwischen 
den Fieberschen Gattungen Brachytropis, Lobostethus und 
Miris als zu geringfögig, um gute Gattungen zu begräönden?). 
Nicht nur der allgemeine Habitus ist derselbe, die eigen- 
tämliche Art Farbenspielarten zu bilden ist auch ganz ähn- 


lich. Die Bewehrung der Schenkel, wie die Hervorragung 
der Scheitelspitze eimiger Arten, die mehr oder weniger ak- 


sentuirt zu sein scheint, sind meines Erachtens Charactere, 
die nur Untergattungen oder systematische HEinheiten von 
niederem Werth begränden können. | 


2) Obwohbl Hueber 1. c. sagt: ,Die bisherige (!) Gattung Miris F., 
Reut. hat nun mehr Leptopterna Fieb. zu beissen". 

?) Dasselbe ist dagegen nicht mit Notostira, Megaloceraea und Trigo- 
notylus der Fall, die alle generisch gut unterschieden sind. 


jga 


VV NTA a med RE KARA FIT SAT CE NOT AD NELA, IR AK Te Ab BENNO 
SR AR NER Vid re SMU ha KSM AR N GORT ATA 
V LAR AV | FJ RIDE 
7 CK OT TA ; 


Synopsis specierum palaeareticarum 
generis 
Stenodema Lap., m. 


(Miris Fabr., Reut. olim, Brachytropis, Lobostethus et 

Miris E1ieb.). 

1. Femora postica ante apicem inferne spinis instructa. Frons 
apice supra basin clypei ne minime quidem producta. 
Subg. Brachytropis Fieb. 

Antennae articulo primo dimidiogque basali secundi (an 
utriusque sexus?) longissime albo-pilosis. Tibiae longis- 
sime albo-pilosae. 


Nn 


1. pilosum (J ak.) 


2'. Antennae articulo primo adpressim sat breviter piloso, 
pilis crassitie articuli multo brevioribus, secundo bre- 
vissime pubescente (5) vel ultra medium subadpressim 
piloso (9), pilis crassitie articuli haud vel parum longio- 
ribus, Tibiae interne pilis crassitie tibiae vix vel paullo 
longioribus. 

Angustulus. Caput pronoto paullulum brevius. Pronotum 
basi longitudini vix vel fere aeque latum, disco fortius 
puncetatum, linea media longitudinali laevigata plerumque 
percurrente. Femora postica linearia, ante apicem spi- 
nis duabus, posteriore longa, leviter curvata, armata. 


& 


2. calcaratum (F all). 


3. Latiuseulus. Caput pronoto fere !/; brevius. Pronotum 
basi longitudine paullo latius, disco subtilius punctatum, 
linea media longitudinali laevigata plerumque postice 


Padgns 


I 


6”. 


Die 


0. M. Reuter. 4 EN 
obsoleta. Femora postica distincte inerassata, ante api- 
cem constrictum dente spinagque subrecta longiore et 
iterum fere in tertia apicali parte spina breviore recta 
armata. 


3. trispinosum n. sp. 


Femora postica inermia. Subg. Stenodema Lap., Reut. 
Frons supra basin clypei in angulum breviter producta, 
apice subtruncato vel medio subemarginato. OClypeus 
basi a fronte inpressione acutangulata profunda discretus. 
Femora postica apice sat fortiter constricta. Tibiae pos- 
ticae basi distincete curvatae. | 
Antennae articulo primo breviore,'capiti inter margimnem 
posticum verticis et apicem frontis fere aeque longo, 
articulis duobus ultimis sinul sumtis secundo paullo bre- 
vioribus. Tibiae dense albo-pilosae, postieae pilis semi- 
adpressis crassitie tibiae fere brevioribus — parum lon- 
gioribus. Tarsi postici articulo primo duobus ultimis 
simul sumtis breviore, tertio primo parum vel paullulum 
breviore. 
4. virens (L.).. 
Antennae articulo primo longiore, capiti a margine ver- 
ticis usque ad marginem anticum clypei aeque longo, 
duobus ultimis simul sumtis secundo circiter !/s brevio- 
ribus. Tibiae posticae praecipue interne pilis albis cras- - 
sitie tibiae longioribus sub angulo recto vel subrecto 
exertis sat dense pilosis. Tarsi postici ärticulo primo 


duobus ultimis simul sumtis fere aeque longo, tertio 
primo circiter !/3 breviore. 


D. buramnicum n. sp. 


Femora postica ante apicem haud vel levissime constricta. 
Tibiae posticae basi subrectae vel leviter curvatae. Amn- 
tennae articulis duobus wultimis simul sumtis secundo 
aeque longis vel paullo longioribus. 

Pronotum disco confertim punctato. 

Antennae corpore breviores, articulo primo tamen capiti 
usque ad marginem anticum clypei saltem aeque longo, 


[ud 


N:o 15] Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten. 


dense sat longe pubescente, superne subglabro, secundo 
maris ut etiam feminae usque a basi aequaliter tenuis- 
sime et brevissime pubescente. Tibiae posticae basi le- 
viter curvatae, externe subglabrae, interne breviter parce 
pilosae. Tarsi postici articulo primo ducbus ultimis 
simul sumtis breviore, tertio primo vix !/; breviore. 


6. lateralis (J. Sahlb.), Reut. 


8. Antennae corpore parum breviores, articulo primo ca- 
pite a latere viso distincte (Q) vel saltem !/3; (5) longiore, 
ubique pilis nigris semiadpressis dense piloso, saepe pilis 
aliis pallidis exsertis adhuc longioribus minus dense im- 
mixtis, secundo quarta basali parte (5) vel ultra medium 
(9) sat longe (sensim brevius) nigro-piloso, saepe pilis 
pallidis adhuc longioribus exsertis minus dense immixtis. 
Tibiae posticae superne brevius, inferne longe pilosae, 

—— pilis adhuc longioribus immixtis. Tarsi postici articulo 

—— ”tertio primo circeiter !/3 breviore. 


7.- alpestre n.: sp. 


7. Pronotum disco remote punctato. Pars corii interior 
fusca opaca. Antennae corpori fere aeque longae, arti- 
culo primo capite inter marginem verticis et marginem 
anticum clypei paullulum (S) vel parum (92) longiore, 
ubique dense nigro-piloso, pilis subadpressis, pilis lon- 
gioribus exsertis destituto, secundo maris vix !/; basali 
breviter nigro-pilosulo, feminae usque ad medium sen- 
sim brevius mnigro-pilosulo. Tibiae posticae basi sub- 
rectae, superne breviter, inferne longius pilosae. Tarsi 
postici articulo tertio primo parum magis qvam !/, 
breviore. 

8. elegans n. sp. 


4'. Frons supra basin clypei ne minime quidem producta. 
Clypeus basi a fronte impressione obtusa parum pro- 
funda discretus. | 

9. ÄAntennae articulo primo sat longe dense semi vel sub- 
adpressim piloso, duobus ultimis simul sumtis secundo 
aeque longis vel hoc longioribus. Hemielytra pronoti 
latitudine, limbo cori laterali angusto. 

i 14 


10. 


TOR 


Eg 


52: 


[24 


117 


Na 


0. M. Reuter. = ; TIO 


Femora postica apice sat fortiter constricta. Tibia 
posticae infra basin distincetissime incurvatae, semiad 
pressim vel subadpressim pilosae, margine inferiore lon- - 
gius pilosae. Antennae corpori aeque longae, utriusque 3 
sexus articulo primo capite longiore et margini laterali 
pronoti fere aeque longo, leviter incurvato, secundo ba- 
sin versus sensim longius semiadpressim piloso.. Tars - 
postici articulo tertio primo circiter !/; breviore. ; 


k 


dt laevigatum fr 
Femora postica apice haud constricta. Tibiae posticae EE 
basi subrectae. Tarsi postici articulo tertio primo CiT= 
citer !/,—2/; breviore. AN 
Statura angustior. Pronotum basi br fere acque é 
latum, disco dense punctato. å 
Corpus superne opaculum. Antennae articulo primo CQ | 
capite vix longiore. Prunotum paullo minus confertir 
et subtilius punctatum (92). : 


giore SK Pronotum disco görtetörel. onnctake 
11. sericans vr ). 


Statura latior. Pronotum basi longitudine saltem. sl 


minus fortiter punctato. Antennae Arg primo (0 
capite inter marginem verticis et marginem an 
clypei paullulum : longiore et pronoto circiter döv 
viore. Hemielytra subargenteo-pubescentia. 


12: chinense MS sp. 


Antennae articulo primo dense sed brevissime pubes- 
cente, articulis duobus ultimis simul sumtis secundo 
distincte longioribus. Hemielytra usque a basi pronoto 
latiora, limbo cori laterali sat lato. Femora postica a 
haud constricta. Tibiae posticae rectae. : 


TR 


N:o 151 -" Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten. 


-J 


1. Stenodema pilosum (Jak). 


Unicolor, pallide rufo-testaceum, mesosterno testaceo; 
antennis articulo primo dimidiogue secundi nec non tibiis 
longissime albido-pilosis ; ; femoribus bispinosis. Long. T/ mm. 
(Sec. Jakovleff, species mihi ignota). 

Syn.: Brachytropis pilosa Jak., Horae Soc. Hr Ross. 
XIV (1890), p. 243, 6. 

Asia centralis: oasis Tschertschen. 

St. calearato simillimum, pronoto nonnihil breviore, late- 


ribus ejus magis rectis rostrogue breviore medium mesosterni 
paullo superante notisque supra datis divergens. 


2. Stenodema calearatum (Fall). 


Angustulus, capite pronoto paullulum breviore, latitu- 


dine cum oculis paullo longiore, fronte supra basin clypei ne 


-minime quidem producta, apice ejus basi clypei parum al- 


tiore; antennis corpore, hemielytris exceptis, brevioribus (2). 
vel huic fere aeque longis (5), articulo primo dense adpressim vel 
(2) semiadpressim piloso, pilis crassitie articuli brevioribus, ca- 
pite a supero viso parum longiore, secundo primo raro (9) vix 
duplo, plerumque 2/3; vel fere 2?/; longiore, brevissime pube- 


-scente (FS) vel ultra medium subadpressim pilosulo, pilis crassitie 


articuli haud vel parum longioribus (2), articulis duobus ul- 
timis simul sumtis secundo paullo brevioribus vel fere aeque 
longis, qvarto tertio ?/;—3/, breviore; pronoto basi longitu- 


dini fere aeque lato, lateribus levissime sinuatis, apice dimi- 


dia basi distincte latiore, disco sat confertim punctato, linea 
media laevigata longitudinali distincta; femoribus posticis 
linearibus, apice constrictis, ante apicem inferne spinis dua- 


bus armatis, quarum posteriore longa curvata; tibiis posticis 


infra basin leviter curvatis, externe breviter pubescentibus, 
interne pilis albidis crassitie tibiae vix vel paullo longiori- 
bus; tarsis posticis articulo tertio primo vix magis quam !/, 


breviore. Long. 13/,—8 mm. 


Hueb., Synops. deutsch. Blindwanzen, II (1896), p. 36, 5 


«> Var. virescens Fieb.: virescens, mesosterno nigricante, 


2 


8 i 0. M. Reuter. 


superne unicolor vel pronoto utringue vitta corioque vitta 
interiore juxta vVvenam cubitalem nigricantibus; antennis 206 
cem versus, tibis apice tarsisque rufo-ferrugineis. ; 
Var. Pal m.: pallide straminea, mesosterno fusco 
pronoto utringue vitta Svägsta laterali ide corio vitta 
interiore juxta venam cubitalem fuscescente; ens pos- : 
ticis seriatim fusco-maculatis. . 
Var. grisescens Eieb.: Testacea vel fusco- tostsre ad meso- 
sterno nigro, capite utringue vitta ad oculum, Prona ubris 
que vitta laterali vittisque duabus angustioribus discoidal 
bus appropinquatis, linea media laevigata disjunctis, nec non 
vittis interioribus hemielytrorum mnigricantibus, corio extra 
venam cubitalem cuneogue innotatis, saepe pallidioribus; fer 
moribus ut in praecedente. | 3& 
Europa tota, parte maxime boreali excepta. Transcas lad 
et Afganistan (Mus. Helsingf.); Turkestania: Taschkent!, Sa- 
markand! (Mus. Mosc. et Helsingf.); Sibiria: Tobölarl Do 
Sundman (Mus. Helsingf.); Amuria! (Mus. See Fler 


3. NStenodema trispinosum Ör ap 


Tatiusculus, capite pronoto fere 1/5 breviore, jäkitudine 
cum oculis panlto longiore, fronte supra bast olspe ne mi 
nime quidem prominente, apice ejus basi clypei paullo altiore, 
clypeo a fronte impressione obtusissima disereto; antennis c 
pore, hemielytris exceptis, brevioribus, articulo primo (9 
dense subadpressim piloso, pilis crassitie articuli brevioribt 
capiti a supero viso vix aeque longo, secundo (2) primo 
duplo — 2!/; longiore, ultra medium adpressim pilosulo, pilis 
crassitiei articuli ad summum aeque longis, articulis duobi 
ultimis simul sumtis secundo longitudine aequalibus vel sub 
aequalibus, quarto tertio !/3 —?2/; breviore; pronoto basi lon 
tudine paullo latiore, lateribus subrectis, ' apice dimidia 


: N:o 15] Uebersicht der paläarktisehen Stenodema-Arten. 9 


" breviore et ab ea sat longe distante instructis; tibiis posticis 


infra basin leviter curvatis, sat parce pilosis, pilis crassitie 
tibiae brevioribus vel ad summum huic aeque longis; tarsis 
posticis articulo tertio primo ad summum !/, breviore. Long. 
Q 6/,—71"/; mm. 

Var. virescens: Virescens, mesosterno nigro, capite pro- 


 notoque plerumque unicoloribus, raro hoc utringue vitta late- 


rali nigricante; hemielytris steklar vel vitta corii inte- 
riore juxta venam cubitalen nigricantibus; antennis apicem 
versus rufo-ferrugineis. 

Var. fuscescens: fuscescenti-testacea, omnino ut vår. gri- 
sescens St. calcarati signata. 

Rossia borealis in insula Solovetsk! Maris filar: D. Le- 
vander (Mus. Helsingf.); Sibiria occidentalis: Son 155 
Bergroth, Leusch!, D. Sundman (Mus. Helsingf.); Sibiria 
media meridionalis: Osnatjennaja!, D. Hammarström (Mus. 
Helsingf. 1); Sibiria orientali-borealis, territorium fluminis Le- 
nae mediae: Olekminsk!, Jakutsk!, Ytyk-haja!, Nikolskaja!, 
Ust-Aldan!, Batylym! D. Poppius (Mus. Helsingf.), Jar- 
monsk!, D. Tscherski (Mus. Petrop.); Dauria!, D. F. Sahl- 
berg (Mus. Helsingf.). | 

St. calearato (F all.) affinis et similis, statura distincte 
latiore, capite pronoto fere !/; breviore, basi pronoti longitu- 
dine ejus paullo latiore, disco pronoti subtilius punctato, linea 
laevigata longitudinali postice plerumque obsoleta, femoribus 


-posticis distincte crassioribus aliterque armatis certe distinc- 
tum. Colore varians, mesosterno nigro. Rostrum apicem 


coxarum intermediarum attingens, apice nigro. Pedes colore 
corporis, femoribus posticis seriebus duabus vel saltem serie 


posteriore punctorum nigricantium vel fuscorum ; tibiis apice 


cum tarsis sordide favo-virentibus, articulo ultimo tarsorum 
apice nigro-fusco. 
4, Stenodema virens (Linn.). 
Capite aeque longo ac lato, fronte supra basin clypei 


in angulum breviter producta, apice subtruncato vel medio 


1) In O. M. Reuter, Öfv. F. Vet. Soc. Förh. XXXIII (1891), p. 187 
false ut Br. calcaratus enumeratum. 


10 | 0. Reuter. 


subemarginato, clypeo basi a fronte impressione acutangu- ; 
lata profunda discreto; antennis corpore brevioribus, api- - 
cem versus saepe rufis, articulo primo dense sat longe sub- 
adpressim piloso, capiti inter marginem postieum verticis 
et apicem frontis fere aeque longo, secundo primo 22/, — vix 
triplo longiore et duobus ultimis simul sumtis paullo longiore, 
maris aequaliter brevissime tenuissimeque pubescente, feminae 
versus basin longius pubescente, apicem versus cum olmis 
brevissime pubescente; pronoto basi longitudini aeque lato 
vel parum angustiore, lateribus apicem versus leviter sinuatis, 
apice dimidiae basi aeque lato, disco linea media font lg 
nali laevigata tenui; femoribus posticis apice sat fortiter con- 
strictis, tibiis muticis, posticis infra basin distincte curvatis, 
dense albo-pilosis, pilis semiadpressis, crassitiei tibiarum sub- 
aequelongis vel hac brevioribus; tarsis posticis articulo primo 
duobus ultimis simul sumtis breviore, tertio primo parum vel 
paullulum breviore; segmento maris genitali margine sinistro 
aperturae supra forcipem in dentem retrorsum verepren d 
prominulo. Long. 3—8?/, mm. v 
Hueb., Syn. deutsch. Blindwanz. II (1896), p. 39, 6. 
Var. virescens EFieb.: virescens, mesösterno nigniga 5 
capite superne viso utringue vitta marginali pronotogque ut- 
rinque vitta laterali nigricantibus; hemielytris interdum in- Å 
terne nigricanti-vittatis; antennis apicem versus, tibiis apice po 
tarsisque rufo-ferrugineis vel sangvineis. | 
Var. testacea Reut.: flavo-testacea vel straminea, ut : 
praecedens nigro-signata, vittis capitis et pronoti plerumque 
latioribus et obscurioribus. ; 
Var. fulva Fieb.: pulchre fulva vel rufo-ferruginea, UGN 
praecedentes nigro-signata, vittis pronoti saepe postice obso- - 
letioribus, interdum totis obsoletis. S 
Var. nigro-fusca Fokk.: ,Tota nigrofusca." Mihi ignota. 
Europa tota, parte maxime boreali excepta; Turkestania: 
Samarkand !; Sibiria!, Dauria!, Sitcha! (Mus. Hels.), Mongolia 
borealis: Tsagan Tscholotei! (Mus. Petrop.). Var. fulva in 
conitferis. a. nigro-fusca in Batavia (Fokker) et Belgio 
(Schouteden). 


All 
Ch 


SÅ 


N:o 15] Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten. 13: 


. Stenodema turanicum n. sp. 


Capite aeque longo ac lato, fronte supra basin clypei 
breviter producta, apice subemarginato, clypeo basi a fronte 
impressione acutangulata profunda discreto; antennis cor- 
pori (hemielytris exeptis) aeque iongis, articulo primo ca- 
piti a margine verticis usque ad marginem anticum clypel 
aeque longo, dense subadpressim piloso, pilis crassitie arti- 
culi brevioribus, saepe aliis longioribus sub angulo recto ex- 
sertis immixtis, secundo primo circiter 22/3 (9) 23/, vel triplo 
(5) longiore, maris aequaliter brevissime pubescente, feminae 
circiter 1/, vel 2/; basalibus (versus medium sensim brevius) 
subadpressim pilosis, interdum pilis longioribus exsertis im- 
mixtis, duobus ultimis simul sumtis secundo circiter !/3 bre- 
vioribus; pronoto basi longitudini aeque lato, lateribus levi- 
ter sinuatis vel subrectis, apice dimidia basi parum — sat 
distincte latiore, disco linea longitudinali laevigata plerumque 
obsoleta; femoribus posticis apice distincte constrictis, tibiis 
posticis badi distincte curvatis, albopilosulis, superne margine 
externo apicem versus spinulis nonnullis instructis, praecipue 
interne pilis albis crassitie tibiae longioribus sub angulo recto 
exsertis sat dense immixtis; tarsis posticis articulo primo duo- 
bus ultimis simul sumtis fere aeque longo, tertio primo cir- 
citer !/, breviore; segmento maris genitali margine sinistro 
aperturae medio in processum recte retrorsum vergentem sat 
brevem producto. Long. I T/,—8, 9 I mm. 

Miris virens Reut., Peruenr. Ilytem. BB Typrecr. IL 3002. 
NE(T8SMEp-5- 2 partun: 

Var. viridula m.: virescens, antennis articulo secundo 
toto vel apicem versus ultimisque, tibiis apice tarsisque fer- 
rugineis vel tibiis tarsisque totis concoloribus; pronoto raro 
vitta utringue laterali plerumque postice abbreviata nigricante. 

Var. pallidula m.: Tota pallide virescenti-flavens. 

Transcaspia (Firiuza!, Kopet-dagh!, Geok-tepe!), D. Ahn- 
ger; Turkestania (Gulscha!, Schagimardan!, Pindschiksnt!, 
Tschiburgan!), D. Fedtsehenko (Mus. Mosc. et Helsingf.). 

A St. virente (L.), cui valde affine, statura majore et 
longiore, antennis pedibusque longioribus, tibiis posticis in- 
terne longius sub angulo recto pilosis externeque versus 


| 
i . 
Basar. 


SN SR fre SA he rdr NE VR Ar 
- Ne , Pl åle 
( 0 LAST BEN DNS Lör SA SS 


FA 0. M. Reuter. 


apicem spinulis nonnullis instructis, 
tarsorum longiore divergens. 


6. Stenodema laterale (J. Sahlb.) Reut. 


Capite aeque longo ac lato, fronte supra basin Se 
breviter prominente, apice leviter emarginata, clypeo basi a 
fronte impressione acutangulata profunda disereto; antennis 
corpore brevioribus, articulo primo capiti usque ad marginem 
anticum clypei salbern aeque longo, dense sat longe pube- 
scente, superne subglabro, reliquis subtilissime pubescentibus, 
versus apicem saepe rufescentibus, secundo duobus ara 
simul sumtis longitudine subaequali, etiam feminae usque a 
basi tenuissime et brevissime pubescente; pronoto basi Jons d . 
gitudine paullo latiore, lateribus rectis, apice dimidia basi 2 
distinete latiore, disco OA Pinotaba linea media longi- 
tudinali laevigata distincta; hemielytris pronoto aeque latis, 
limbo laterali angusto; femoribus posticis ipso apice levis- 
sime angustatis; tibiis muticis, posticis basi leviter curvatis, 
externe subglabris, interne breviter parce pilosis; tarsis ar- 
ticulo primo duobus ultimis simul sumtis breviore, tertio 
primo vix !/, breviore; segmento maris genitali margine amn-- ; 
teriore sinistro late sinuato, processu retrorsum "ÄRR ; 
destituto. Long. I 9, 9 I, mm. ; 

Syn.: Miris virens var. lateralis J. Sahlb., Bidr. Ord 
Sib. Hem. 23, 89 (veris.). Stenodema enas Reut., SS 
Finska Vet. Soc. Förh. XXXTII, 187, 110! ; 

Sibiria: Abakansk! (Mus. Helsindby Sr 

A Sit. virente (L.), cui structura capitis affinis, anten- = 
nis distincte paullo longioribus, articulo primo Ära mMagIs 
adpressis, superne subglabro, secundo utriusque sexus us- 
que a basi brevissime et tenuissime, aeqvaliter pubescente, fe- - 
moribus posticis apice multo levius 3 brevius constrictis, tibiis 
posticis parcius et brevius pilosis structuraque segmenti ma- 
ris genitalis divergens. A St. holsato (F.), cui colore sat simi- 
lis, structura capitis, antennis crassioribus, hemielytris pro- 
noto aeque latis, limbo laterali angustiore mox distingvendum. 
Corpus inferne pallide stramineum, medio pectoris vittaque å 


lj 
> 


ES - 


N:o 15] Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten. 13 


utrinque laterali fuscis, superne obscure fuscum, tenuissime 
parcius pubescens, linea media longitudinali capitis vel solum 
signatura parva angulata verticis, linea media longitudinali 
pronoti et scutelli limbisque lateralibus totis pronoti et hemie- 
lytrorum, nec non plerumque etiam venis clavi et corii pal- 
lide stramineis. Rostrum apicem coxarum intermediarum sub- 
 attingens, apice nigro. Antennae apicem versus plerumque 
rufescentes, articulo quarto tertio aeque longo. Femora punc- 
tis seriatis fuscis notata. . Tarsi articulo ultimo apice fusco. 


7. Stenodema alpestre n. sp. 


Capite latitudine postica vix longiore, fronte supra ba- 
sin clypei breviter producta, apice leviter emarginata, clypeo 
basi a fronte impressione angulata profunda discreto; anten- 
nis (2) corpore (hemielytris exceptis) parum brevioribus, arti- 
culo primo capite a latere viso distincte (2) vel saltem !/3 (5) 

-longiore, ubique dense longe nigro-piloso, pilis semiadpressis 
crassitiei articuli longitudine subaequalibus, saepe (TA) pilis 
aliis pallidis longioribus exsertis minus dense intermixtis, ar- 
ticulo secundo primo circiter duplo longiore, quarta basali 
.parte (5) vel ultra medium (92) sat longe (sensim brevius) 
nigro-piloso, saepe (3 9) pilis pallidis adhuc longioribus (cras- 
 sitie articuli fere duplo longioribus) exsertis minus dense im- 
mixtis, ultimis- simul sumtis secundo aeque longis vel paullo 
longioribus; pronoto basi longitudini aeque lato (9) vel hac 
fere angustiore (5), lateribus subsinuatis, apice dimidia basi 
vix vel paullulum latiore, disco sat confertim punctato, linea 
media longitudinali laevigata percurrente distincta; hemie- 
lytris parallelis, pronoto aeque latis, limbo laterali angusto,; 
femoribus posticis ante apicem vix constrictis, inferne longe 
pilosis, tibiis muticis, posticis superne brevius, inferne longe 
pilosis, pilis adhuc longioribus exsertis immixtis; tarsis posti- 
cis articulo primo duobus ultimis simul sumtis paullo breviore, 
tertio primo circiter !/; breviore; segmento maris genitali 
margine anteriore sinistro sinuato, mutico. Long 82/3—9!/, mm. 

China, Setschuan: Lunanfu Chodsigoi, 6000" s. m.!, D. 
Beresoffski (Mus. Petrop.), Mou-Pin!, D. David (Mus. 
Paris.). 


14 0. M. Reuter. 


St. laterali (J. Sahlb.) Reut. similis et affinis, mox 
autem antennis adhuc longioribus, illis basin versus tibiis- 
que longius pilosis, saepe pilis adhuc longioribus exsertis 
immixtis instructis distinguendum. Caput superne fuscum vel 
lateribus nigro-fuscum, genis gulaque favo-testaceis vel - 
virescentibus. Rostrum flavo-testaceum vel virescens, apicem 
coxarum intermediarum subattingens, apice mnigro. Anten- 
nae fusco-testaceae vel testaceae, nigro-pilosae, articulis ulti- 
mis testaceis. Pronotum fuscum vel fusco-testaceum, linea 
media laevigata limbogue laterali testaceis vel virescentibus. 
Scutellum fuscum, linea media apiceque laevigatis, testaceis. 
Hemielytra cum membrana obscure fusca, limbo laterali extra 
venam cubitalem pallide testaceo-flavente vel virescente. 
Pectus et venter feminae pallide testaceo-flaventia vel vires- 
centia, mesosterno maris fuscescente. Pedes testaceo-flaven- 
tens vel virescentes, femoribus posticis seriatim fusco- -punc- 2 
tatis, punctis nörd obsoletis. | 


8. Stenodema elegans n. sp. 


Capite latitudine postica vix longiore, fronte supra ba- 
sin clypei breviter in angulum prominente, apice truncato 
vel subemarginato, elypeo basi a fronte impressione an 
gulata profunda discreto; antennis corpori, herielytris excep- 
tis, longitudine Siibabgnalbes, articulo primo capite inter 
marginem verticis et marginem anticum clypei paullulum (5) 
vel parum (92) longiore et pronoto superne viso circiter !'/, 
breviore, leviter excurvato, ubique dense nigro-piloso, pilis 
subadpressis crassitie articuli brevioribus, pilis longioribus 
exsertis destituto, articulo secundo primo circiter duplo — 22/3 
longiore, maris vix sexta basali parte, feminae usque ad me- 
dium breviter nigro-pubescente, pilis crassitie articuli brevio- 
ribus, versus medium sensim adhuc brevioribus, articulis duo- 
bus ene simul sumtis secundo aeque longis sd (2) paullo i 
longioribus, gquarto tertio parum breviore; pronoto basi lon- 
gitudini aeque lato, lateribus leviter sinuatis (3) vel subrectis 
(2), apice dimidia basi paullulum latiore, disco remote punc- 
tato, linea media longitudinali laevigata percurrente distincta; 


N:o 151] Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten. 15 


hemielytris parallelis, pronoto aeque latis, limbo laterali an- 
gusto; femoribus posticis ante apicem haud constrictis, tibiis 
posticis basi subrectis, superne breviter, inferne longius pilo- 
sis, pilis crassitiei tibiae aeque longis aliisque paucis longioribus 
immixtis; tarsis posticis articulo primo duobus ultimis simul 
sumtis paullo breviore, tertio primo parum magis quam !/, 
breviore; segmento maris genitali margine sinistro anteriore 
processu destituto. Long. 8!/,—8?/; mm. 

China, Setschuan: Moupin!, D. David (Mus. Paris, et 
Helsingf.). 

St. laterali (J. Sahlb.) affine, pilositate antennarum 
et tibiarum, pronoto remotius punctato parteque interiore' 
fusca corii opaca divergens. A St. alpestri n. sp. differt 
statura paullo latiore, antennis brevioribus et crassioribus, 
articulis duobus primis pilis exsertis destitutis, pronoto remo- 
tius punctato pedibusque paullo gracilioribus. Caput superne 
fuscum vel nigro-fuscum, vertice, macula vel litura media 
marginali testacea; lateribus gulaque virescentibus (2) vel 
pallide favo-testaceis (ys). Rostrum apicem coxarum inter- 
mediarum attingens, virescens (9) vel testaceum (S), apice 
nigrum. Antennae fuscae vel nigro-fuscae, articulis duobus 
ultimis testaceis. Pronotum fuscum vel nigro-fuscum, linea 
media laevigata pallidiore, limbo laterali testaceo. Scutellum 
nigrofuscum, linea media laevigata testacea. Hemielytra bre- 
viter subaureo-pubescentia, obscure fusca, opaca, limbo corii 
extra venam cubitalem cuneoque viridibus, nitidulis, hoc in- 
terdum interne fuscescente, membrana fumata, venis rufe- 
scenti-fuscis, limbo infra cuneum pallescente. Pectus vire- 
scens (9) vel testaceum, mesosterno nigro (5). Venter vire- 
scens (9) vel testaceus, seriebus tribus macularum nigrarum 
notatus (FS). Pedes virescentes, tibiis apice tarsisque leviter 
fuscescentibus (2), vel testacei, femoribus posticis seriatim 
fusco-punctatis (5). 


9. Stenodema laevigatum (Linn.). 


Capite latitudine cum oculis paullo longiore, fronte basi 
elypei paullulum altiore, apice truncato supra basin clypei 


PN (Oc M. Reuter, es SST 


ne minime quidem producta, clypeo basi a fronte impressione 
obtusa parum profunda disereto; antennis corpori (hemielytris 
exceptis) aeque longis, articulo primo capite longiore et mar- 
gini laterali pronoti fere aeque longo, dense molliter sat 
longe semi-vel subadpressim piloso, secundo primo duplo vel 
paullo magis quam duplo longiore et duobus ultimis simul 
sumtis aeque longo vel his fere breviore, basin versus sensim 
longius semiadpressim piloso, pilis basalibus crassitiei articuli 
longitudine subaequalibus, apicem versus sensim brevius pu- 
bescente; pronoto basi longitudine saltem !/; (9) angustiore, 
lateribus leviter sinuatis, apice dimidia basi distinete latiore, 
disco confertim PURCtnbo linea media longitudinali laevi an- 
tice tenui, postice sat obsoleta; scutello angulis imis basa- 
libus nigris; hemielytris TG aeque latis, area laterali 
angusta; femoribus posticis apice sat fortiter constrictis, tibiis är 
posticis infra basin distincetissime incurvatis, margine supe ; 
riore semi-adpressim vel subadpressim pilosis (pilis erassitie 
articuli brevioribus), apicem versus wutringue spinulis DÖVA 
nullis testaceis pilis vix longioribus instructo, margine infe- 
riore longius piloso; tarsis posticis articulo primo duobus ul- 
timis simul sumtis aegue HAnEO: tertio primo circiter a bre- Z 
viore. Long. 1—9?/; mm | 
Hue bi lTepa At SETS 
Var. virescens Fall.: Virescens, mesosterno nigricante; 
saepe capite et pronoto antice pallescentibus; corio en É 
commissura favicante; antennis apicem versus, tibiis apice 
tarsisque rufoferrugineis vel fere sanguineis. i : 
Var. pallescens F all.: Straminea, mesosterno nigricante, 
ventre utrinque vitta laterali sanguinea; capite superne vitta 
marginali pronotogue utringue vitta saepe postice obsoletiore 
vel tota deficiente fuscis vel nigricantibus; hemielytris inter- 2 
dum vittis juxta venas fuscis. ; 
Var. grisesens Fall.: Testacea vel fuscescenti-testacea. 
capite et pronoto ut in praecedente, hemielytris externe pal- : 
lidis, interne vittis fuscis; mesosterno nigro, ventre NEAR så 
vikta nigro-punctata, interdum deficiente. RR 
Var. melas m.: capite, pronoto, scutello, hemielytris, Ke 
cuneo excepto, articulis antennarum duobus primis femori- 


N:o 15] Uebersicht der paläarktisehen Stenodema-Arten. 17 


busque nigris, cuneo articulisque duobus ultimis antennarum 
fuscescentibus; membrana fusco-fumata. : 

Europa usque in Svecia media et Ingria circa Petro- 
polim. Var. melas in Anglia, D. Jennings. 


9. Stenodema plebejum n. sp. 


Superne opaculum, capite latitudine cum oculis parum 
longiore, apice frontis basi clypei paullulum vel parum al- 
tiore, truncato et supra basin clypei ne minime quidem pro- 
ducto,; clypeo basi a fronte impressione obtusissima discreto; 
antennis corpore paullo brevioribus, articulo primo capite vix 
longiore, dense molliter subadpressim piloso, secundo (2) 
primo circiter 2!1/; longiore, breviter et subtiliter, solum ex- 
trema basi paullulum longius pilosello, apicem versus sub- 

— glabro, duobus ultimis secundo longioribus, tertio secundo 

 ceirciter 3/,—2/; breviore, quarto tertio breviore; pronoto basi 
longitudini fere aeque lato, lateribus late leviter sinuatis, 
apice dimidio basali vix vel paullo latiore, disco postico mo- 
diee convexo, dense sat subtiliter punctato, punctis fundo 
nigricantibus, linea media longitudinali laevigata postice ob- 
soleta vel raro fere usque ad basin producta; hemielytris. pro- 
noto aeque latis, area laterali lineari; femoribus posticis usque 
in apicem aequelatis, tibiis posticis basi subrectis, margine 
exteriore pilis brevibus sub-adpressis, inferiore pilis exsertis 
crassitie tibiae paullo longioribus pilosis, margine interiore 
apicem versus spinulis nonnullis pilis haud longioribus in- 
structis; tarsis posticis articulo tertio primo circiter !/3 bre- 
viore. Long. 9 8—9 mm. 

China, Setschuan: Tatzinlu, d. 22 maji 1893, ad fumen 
Schubagu d. 8 aug. 1893, D. Potanin (Mus: Petr.) 

St. laevigato (L.) affinis, antennis brevioribus, praeci- 
pue articulo eorum primo distincte breviore, capite paullo 
breviore, pronoto latitudine basali vix longiore, disco ejus 
postico paullo subtilius punctato, femoribus posticis apice 
haud constrictis, tibiis posticis basi subrectis distinetum, a 
St. sericante (Fieb.) corpore superne opaculo, articulo primo 

 tanennarum (2) fere breviore, pronoto paullo minus confertim 


STR är 
SAN AR 


18 : 0. M. Reuter. 


et subtilius punctato coloreque divergens. Caput superne 
sordide > virescens vel fuscescenti-virens, saepe utringue fus- 
cum, lateribus inferneque sordide SER vel flavo-virescens; 
varbios (2) oculo paullo magis gvam duplo latiore. Anten- 
nae sordide virescenti-flaventes, apicem versus flavo- testaceae. 
Rostrum apicem Coxarum posticarum attingens, apicem versus 
piceum, apice nigro. Pronotum virescens, apicem versus pal- 
lescens, callis fuscis vel nigro-fuscis, linea media longitudi- 
nali laevigata pone callos vix extensa. Scutellum sordide | 
ochraceo-virens. Hemielytra virescentia vel in pallide ochrar.— 4 
ceum vergentia, unicolora. Pectus et venter virescenti-fla- s 
ventia, mesosterno medio nigro-fusco. Pedes colore corporis, 
femoribus unicoloribus vel punctis fuscis seriatis signatis. : 


| 


10. Stenodema sericans (Fieb.). 


Superne sat nitidum, capite latitudine cum RE paullo 
longiore, apice NES basi clypei paullo altiore,  truncat 0; 


a ped basi a fronte impressione transversali o 
discreto; antennis articulo primo SR leviter excurv 


piloso, secundo primo fere duplo (2) vel circiter FSI (3 
 longiore, breviter subadpressim pilosulo, !/,—!/3 (9) vel 1/,— 
!/; basali (5) paullulumi longius pilosulo vel fere toto sub- 
glabro (35), duobus ultimis simul sumtis secundo longio | 
ribus; pronoto basi longitudini fere aeque lato, lateribus le 
viter sinuatis, apice dimidia basi paullulum latiore, disco con 


pilosis, 
en his Näe interioris densis Le recto Vv 


2 breviore. Long. 3—8!/; mm. 
Miris sericans Eieb., Eur. Hem. 240, 2. Stönodenra id 
Hueb., Syn. deutsch. Blindw. p. 45. 


: N:o 15] Uebersicht der paläarktischen Stenodema-Arten. 19 


Locis graminosis (Frey-Gessner), in Erica carnea 

(Schleicher), praecipue in Comniferis (Gredler): Helvetia! 
usque in 3—5000' s. m., Frey-Gessner; Tirolia supra 6000 
s. m.,, D. Gredler; Austria inferior: Gresten!, D. Schlei- 
ceher;, IHllyria: Gorice! D.; Hensch: 

A St. laevigato (L.) articulo antennarum primo graci- 
liore nonnihil curvato, brevius piloso, femoribus posticis apice 
haud constrictis, tibiis posticis basi vix curvatis, interne 
longe pilosis, a St. holsato (Fabr.) structura pilositateque 
antennarum mox distinguendum; a St. plebejo n. sp. corpore 
nitido, articulo primo antennarum paullo longiore, pronoto 
densius punctato coloreque divergens. Corpus superne ob- 
scure fuscum, tenuiter cinereo-pubescens. Caput superne linea 
media longitudinali maculaque angulata verticis pallide flavo- 
testaceis vel stramineis. Antennae flavo-testaceae, articulo 
primo pallidiore, ultimis fuscis. Pronotum linea vel vitta 
media longitudinali lateribusque stramineis. Scutellum linea 
media longitudinali straminea. Hemielytra dimidio exteriore 
corii cuneoque stramineis, membrana nigricante, venis fuscis. 
Pectus stramineum, utrinque vitta laterali fusca, mesosterno 
nigro. Venter stramineus, utringue vitta laterali nigro-fusca. 
Pedes straminei, femoribus praecipue posticis punctis seriatis 
- fuscis notatis, articulo tarsorum ultimo apice nigro-fusco. 


[3 


1. Stenodema chinense n. sp. 


Capite latitudine cum  oculis distincte longiore, apice 
frontis clypeo paullulum altiore, supra basin clypei ne mi- 
nime quidem producto, clypeo basi a fronte impressione ob- 
tusissime discereto ; antennis corpori (hemielytris exceptis) aeque 
longis,- articulo primo (2) capite inter marginem verticis et 
marginem anticum clypei paullulum longiore et pronoto cir- 
citer !/; breviore, dense molliter subadpressim mnigropiloso, 
pilis crassitie articuli brevioribus, articulo secundo primo vix 
21/, longiore, breviter (basi paullo longius) pilosulo, duobus ulti- 
mis simul sumtis secundo fere nonnihil longioribus; pronoto basi 
longitudine saltem !/; latiore, lateribus sinuatis, apice dimidiae 
basi aeque lato, disco postico sat fortiter convexo, praecipue 


SA vallide Pilosk, praecipue interne pilis Crase HA tibie 
paullo longioribus sub angulo subrecto exsertis; tarsis pos Leg 
articulo tertio primo circiter ?/; breviore. Lon o 9 mn. 

China, Setschuan: Schubog!, D. Potanin (Mus. Potrop 

St. sericamnti Fieb. affinis, statura distinete latiore 
articulo antennarum primo crassiore et breviore, etiam 
cundo breviore, pronoto basi fortius ampliato, dis post Oo 
altius convexo, minus dense punctato certe distinctum. C p 
superne tip fo fsEU, vertice litura media angulata testacea 
lateribus inferneque pallide flavens; vertice oculo 21/3 latior 
(9). Antennae fHavo-testaceae, articulo secundo apice ul 
misque nigrofuscis, tertio basi flavo-testaceo. Pronotum la 
teribus late testaceo- vel virescenti-limbatum, parte antica 
nigro-fusca, linea media longitudinali testacea, parte postica 
testacea, lässkbar intra limbum pallidum nigricante, saepe 
medio vitta pallida notata. Scutellum fuscum, linea media 
laevigata, apice lateribusque testaceis. Hemielytra previter 
sat dense EL obscure fusca, corio re 


ribus punctis nigrofuscis, praecipue posticarum magnis, S 
series positis, tarsis fuscis. S 


No 15] Uebersicht der paläarktisehen Stenodema-Arten. 21 


 sumtis distincte breviore; pronoto basi longitudini saltem 


aeque longo, apice dimidia basi sat multo (forma brachyptera) 
vel parum (f. macropt.) latiore, disco dense sat subtiliter 
punctato, linea media longitudinali magis minusque distincta; 
hemielytris usque a basi pronoto latioribus, abdomen sat longe 
superantibus, membrana margine exteriore cuneo aeque longo 
(f£. macropt.) vel abbreviatis, abdomen paullo (5) vel haud 
(9) superantibus, membrana brevi (f. brachypt.); femoribus 
posticis apice haud vel omnium levissime constrictis, tibiis 
posticis subrectis, breviter subadpressim pilosulis, pilis exser- 


tis destitutis; tarsis posticis articulo tertio primo ad summum 


1/, breviore. Long. forma brach. 5—06, f. macr. 7—7?/3 mm. 
Tlutelbi liner på 40,8: 
Var. viridi-limbata: superne fusco-testacea vel fusce- 
scens, pronoto utringque vitta magis minusque distincta fusca, 
lateribus pallide flavo-testaceis, linea media longitudinali pal- 


lida, dimidio exteriore corii cuneoque virescentibus. 


Var. testacea: ut praecedens, sed dimidio exteriore corii 
cuneoque nec non venis cori et clavi pallide flavo-testaceis; 
scutello saepe fusco-bivittato. 

Var. dorsalis: superne nigro-fusca, capite vitta lata media 
testacea, pronoto linea tenui longitudinali lateribusque, scu- 
tello linea longitudinali marginibusque, vena clavi, dimidio 
exteriore corii cuneoque pallide flaventibus. 

Europa tota. Sibiria orientali-borealis: Shigalova! in 
territorio Lenae superioris, D. Poppius (Mus. Helsingf.). 
Turkestania: Samarkand! (Mus. Mosc.). 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVTI. 1903--1904. N:o 16. 


Neue palåaretisehe Coleopteren 


beschrieben von 


B. PoPPIus. 


Mycetoporus sibiricus n. sp. 


Schwarz, glänzend, der Halsschild am Vorder- und Hin- 
terrande schmal, die Flägeldecken am Sutur und am Hinter- 
rande schmal, an den Schultern mit einer Makel und die 
Hinterränder der Abdominalsegmente braunroth, die ersten 
Palpenglieder, die drei ersten Fählerglieder und die Beine 
gelbroth, die äbrigen Fählerglieder schwarzbraun. Das sie- 
bente Dorsalsegment des Hinterkörpers am Hinterrande schmal 
" weiss durch hier vorkommende kurze Haare. Der Kopf ziem- 
lich klein, glatt. Die Fähler kräftig, den Hinterrand des 
Halsschildes etwas äberragend, drittes Glied fast doppelt so 
lang als das zweite, viertes länger als breit, etwas kärzer 
als das vorhergehende, das fönfte ebenso lang als breit, die 
folgende successiv breiter und kärzer, die vorletzten Glieder 
etwa doppelt so breit als lang. Das vorletzte Glied der Kie- 
fertaster -kaum breiter als das vorhergehende. MHalsschild viel 
breiter als lang, nach vorne stark, nach hinten dagegen we- 
nig verengt, etwas breiter als die Flägeldecken an den Schul- 
tern, glatt, sehr fein, kaum wahrnehmbar chagriniert. Die 
zwei mittleren Punktgräbchen am Vorderrande sind ein wenig 
mehr nach innen geräckt als die correspondierenden am Hin- 
terrande, und sind etwas weiter vom Vorderrande entfernt 
als die beiden seitlichen, und stehen näher zu diesen als zu 


2 : B. Poppius. 


dem vorigen. Die Punktgräbehen am Hinderrande sind etwas 


kleiner und sind bedeutend mehr als ihr Durchmesser von 
demselben entfernt. Die Fläögeldecken etwa 1!/, mal so lang E 


XEYG 


AN 


als der Halsschild, nach hinten etwas erweitert und ein we- = 


nig deutlicher chagriniert als dieser, ziemlich flach gewölbt. 


Auf denselben fehlen die exterioren Reihen. Die Räöcken- 
reihen sind mässig stark, mit undicht stehenden Punkten. Sp 
Innerhalb dieser Reihen haben die Flägeldecken einige wenig 
tiefe Längsfalten. Der Hinterkörper ist länglich konisch, 


sehr undeutlich chagriniert, kräftig aber wenig dicht punktiert, 
drittes Segment in der Mitte mit einer breiten, unpunktier- 
ten Zone. — Long. 3 mm. 


( 


$ | 


Nahe verwandt mit M. niger Fairm. und M. nobilis 
Luze. Mit der ersten Art stimmt sie ganz äberein in der Far- 
benzeichnung. Sie unterscheidet sich jedoch in mehreren 
Punkten. Die Fähler sind länger und kräftiger, die Glieder 
weniger stark quer, das dritte Glied ist bedeutend länger BÅSA 


das zweite, das vierte Glied ist deutlich länger als breit. 


Die Flägeldecken sind länger und vörhåltnissmäs is schmäler, då 
die Punkte in den Riäckenreihen sind etwas kleiner. Der SA 


Hinterkörper ist länglicher konisch, matter, mit viel dichterer 
und gleichförmiger ausgebreiteter Punktur. Die Beine sind 
ganz rothgelb. Von M. nobilis Luze, welcher Art sie in Kör- 
perform und Punktur des Hinterkörpers gleicht, unterscheidet 
sie sich leicht durch ganz andere Farbe. Ausserdem ist der 


Bau der Föähler ein anderer. 


Fundort. Lena-Thal in ÖOst-Sibirien: Aldan-Möndung, 5 
16. VIL. 1901, unter Moos in der Lar ix-Taiga, ein Fasebln 


— Mus. Helsingf. 


Choleva pallida n. sp. 


Gestreckt, mässig gewölbt, etwas matt, einfarbig gelb- - 
roth, ziemlich hollickt. kurz gelblig behaart. Der Kopf breit 


börs, undicht mit Häcken Punkten bestreut, die Punktur 


an den Seiten etwas dichter, die Augen klein und wenig vor- 
springend. Die Fähler länger als Kopf und Halsschild zusam- 
men, nach der Spitze zu schwach verdickt. Die Glieder 2— 


Ä FR AON SKON Sö kod SENDA a 


FM KR LRPV | JM O ih 
NK KINA MN IN i RER fr RN NG GL 
hg 3 W . d 
i 
v 


N:o 16] ACE Neue paläarctische Coleopteren. | 3 


4 gleich lang und dick, das 5:te Glied ebenso dick aber etwas 
kärzer als das 4:te, 6:te kärzer als 5:te, das 7:te bedeutend 


dicker als die vorhergehenden, etwas länger als breit, 8:tes 


Glied schmäler als das 7:te, quadratisch, 9—10 schwach quer, 


— gleich lang, das letzte Glied etwas länger, an der Spitze 


kurz ausgezogen. Das vorletzte Glied der Labialpalpen nach 
der Spitze zu verdickt, das letzte Glied kärzer und schmäler, 
zugespitzt. Der Halsschild kurz, doppelt so breit als lang, 
etwas schmäler als die Flägeldecken aut ihrer breitesten 
Stelle. Die Scheibe schwach gewölbt, fein und undicht punk- 
tiert, innerhalb der Hinterwinkel flach grubenförmig einge- 
dräckt. Die Basis fast geradlienig, der Vorderrand in der 
Mitte flach eingebuchtet. Die Hinterwinkel ganz abgerundet. 


Der Halsschild etwas vor der Mitte am breitesten, nach vorne 
wviel stärker verengt als nach hinten, die Seiten nach vorne 
än einem ziemlich gerundeten Bogen verlaufend. Die Flägel- 


decken lang eiförmig, wenig gewölbt, etwas vor der Mitte 


am breitesten, ziemlich glänzend, fein und seicht gestreift, 


wenig dicht väd gröber punktiert als der Halsschild. An 


oder Spitze ist die Punktur etwas gröber und dichter. Beim 


I sind die Vordertarsen verdickt, die Mitteltarsen eimfach, 
die Mittelschienen einfach gebogen. — Long. 4 mm. 
Verwandt mit Ch. agilis> Illig., lederiana Reitt. und 
emger Reitt. Die Farbe ist heller, der Halsschild ist nach vorne 
stärker gerundet verengt, die Punktur sowohl auf dem Hals- 
schilde als auf den Flägeldecken feiner und undichter. Von 


-agilis und lederiana ausserdem verschieden durch die Form 
der Mittelschienen. 


Ausbreitung. Nordost-Sibirien, Lena-Thal: Kumak- 


sur und Bulkur, (ca 722 n. Br.) unter Steinen auf der Tundra, 


2 SS, am 7 und 5 September 1901, (ipse!). — Mus. Helsingf. 


Epuraea opacula n. sp. 


Länglich oval, etwas matt, einfarbig gelbroth, auch die 
Fäbhler und die Beine von gleicher Farbe, die Obenseite mit 


-wenig dichter, kurzer, gelblicher Behaarung, die Augen schwarz. 


Die Flägeldecken ohne dunklere Zeichnungen auf der Scheibe, 


B. Poppius. 


Der Kopf etwas matt, kurz behaart, fein und dicht punktiert, 
die Stirn vor der Fählerbasis schwach eingedräckt. Die 
Augen mässig gross, etwas vorspringend. Die Fähler einfarbig, 
röthlich, das 5:te Gleid etwas kärzer als die zwei vorherge= 
henden, das 6:te kaum länger als breit, die zwei folgenden 
Glieder quer, das 8:te kärzer und stärker quer als das T:te. = 
Die drei folgenden Glieder, die die länglich eiförmige Keule 
bilden, sind quer, das letzte etwas schmäler als die vorherge- vs 
henden, rundlich zugespitzt. Der Halsschild viel breiter wie 
der Kopf, nicht ganz doppelt so breit als lang, vorne etwas 
schmäler als an der Basis; die Seiten sind nach vorne in einer 
schwachen, gleichförmig gerundeten Bogen verengt, vor den 
Hinterwinkeln kaum ausgerandet, diese fast rechtwinkelig. 
Der Basalrand sehr schwach zweibuchtig, der Vorderrand 
breit und ziemlich tief bogig ausgerandet. Die Seiten ziem- 
lich stark aufgebogen, wenig breit, nach der Basis zu GA 
wenig stärker abgesetzt. Die Scheibe ist ziemlich kräftig - 
und dicht punktiert, zwischen den Punkten chagriniert und 
dadurch etwas matt. Nach den BSeiten zu ist die Punktur - 
schwächer, auf dem abgesetzten Rande fast erloschen. Die - 
Fljsoltecken schwach BWO breiter als der Halsschild, 
etwa 2!/, mal länger als dieser, an den Seiten mässig gerun- - ä 
det mit schmal abgesetztem Seitenrande, an der Spitze breit 
abgerundet. Die Punktur ist wie auf dem Halsschilde dicht, 
kaum aber gröber. Die schmalen Zwischenräume zwischen 
den Punkten matt, chagriniert. Das Schildechen ist breit, - 
gerundet dreieckig, punktiert. — Die Unterseite des Körpers | 
ist etwas stärker glänzend als die Oberseite, dunkler, braun- 
roth, Vorderbrust und die Spitze des Hinterkörpers etwas 
heller. Die Punktur ist kräftiger, besonders auf den Seiten 
der Hinterbrust und der Ventralsegmente, wo dieselbe etwas. 
runzelig erscheint. Die Schenkel sind fein und undiecht - 
punktiert. Beim I sind die Mitteltibien nicht egweitert. SR SN 
TONSATT NN 

Die Art ist nahe verwandt mit E. lapponica CN Sahlb. 5 je 
Reitt. Von dieser Art unterscheidet sie sich aber durch viel 
hellere Farbe, ohne dunklere Zeichungen auf dem Halsschilde 
und auf den Fliögeldecken. Die Oberseite ist etwas dichter 
punktiert, matter. Der Halsschild ist etwas schmäler, nach SN 


Ro Mr ÅN EN rose RNA SÖN rr AN GS NG or ab a RA AN 
Lar ar ALEV AN NOR ON A Ny TR AULEAN. NTA ANS GI INTA A OR d 
INYST RTITNA. VI hat ; ; NA : 


NO LOS ra Neue paläarctische Coleopteren. 5 


vorne weniger verengt, mit schmäler abgesetzten Seiten. Diese 
sind vor den Hinterwinkeln weniger ausgerandet. 

Fundort. Sibiria orientalis, (Sedakoff! zwei Exem- 
plare in den entomologischen Sammlungen der hiesigen 
Universität); F1l. Lena med.: Ytyk-haja, ca 50 Werst nördlich 
von Jakutsk, unter moderndem Salix-Laub auf einer feuchten 
Wiese, 5. VIL, 11 Exemplare; Insel in der Nähe von Nikol- 
skaja, auf Kräutern auf einer Wiese, 9. VII. 1901. (ipse!) — 
Mus. Helsingfors, coll. mea. 


Simplocaria obscuripes n. sp. 


Länglich oval, gewölbt, oben dunkel metallisch grän, 
ziemlich dicht mit langen, abstehenden, gelbbraunen Haaren 
bekleidet. Die Fäktler und die Beine dunkel, braunschwarz. 
Der Kopf breit eiförmig, mit ziemlich grober, undichter Punk- 
tur. Die Stirn vorne gerandet, Kopfschild unpunktiert. Die 
Augen sind klein, schwach vorspringend. Die Fähler fein be- 
haart, das 3:te Glied fast doppelt so lang als das 4:te, 5—6 
succesiv kärzer, das 7:te rundlich, ebenso lang als breit, die 
folgende bilden die schwach abgesetzte Keule, 8:tes etwas, 
9—10 stark quer, das letzte Glied rundlich zugespitzt, etwas 
käörzer als die zwei vorhergehenden zusammen. Der Hals- 
schild so breit als die Fligeldecken an der Basis, gewölbt, 
an der Basis schwach niedergedräckt, nach vorne gerundet 
verengt. Die Basis ist breit zweibuchtig, die Hinterwinkel 
sind spitzwinkelig. Die Punktur auf der Scheibe ist etwas 
kräftiger und dichter als auf dem Kopfe. Das Schildchen 
ist triangulär, fein und undicht punktiert. Die Flägeldecken 
sind etwa drei mal so lang als der Halsschild, vor der Mitte 
am breitesten, gewölbt, ziemlich stark punktiert, die Punktur 
kräftiger als auf dem Halsschilde, die Punkte länglig. Die 
Streifen auf denselben sind an der Basis ziemlich tief. Von 
den Streifen sind vier vollständig, in der Mitte der Flägel- 
decken feiner, nach der Spitze zu wieder etwas stärker aus- 
gebildet. Der erste Streifen ist kräftig ausgebildet, in der 


Mitte nur wenig schwächer. Die Unterseite des Körpers 


6 MB. SP OPpIUS: ; : [XLVI 4 


schwarz, glänzend, fein behaart. Die Brust sehr fein punk- 
tiert, die Ventralsegmente mit feiner Punktur. Long. 2. 6 mm. 

Durch die kräftige Punktur, durch die Behaarung sowie 
auch in der Körperform erinnert die Art sehr an £&S. basalis 
J. Sahlb. Sie ist etwas kleiner, die Farbe ist dunkel metall- 
lisch grön, die Fäöhler und die Beine sind dunkler, braun- 
schwarz. Ausserdem unterscheidet sich diese Art leicht durch 
die Streifung der Flägeldecken, indem hier mehrere vollstän- 
dige Streifen vorhanden sind. Von macularis Reitt. leicht zu 
unterscheiden durch die längere Behaarung und von die- 
ser und semistriata Fabr. unter anderem durch die kräftigere 
Punktur. 

Fundort. N.-O. Sibirien: Lena-Thal bei Shigansk, (ca 
67? n. Br.), unter Marchantia an feuchten Stellen erbeutete . 
ich ein Exemplar am 13 Aug. 1901. — Mus. Helsingfors. 


Simplocaria palméni n. sp. 


Länglig eiförmig, oben metallisch erzfarbig, glänzend, 
ziemlich dicht mit anliegender, gelblicher Behaarung besetzt, 
die Fäöhler und die Beine dunkel, schwarzbraun. Der Kopf 
ist rundlich mit ziemlich grossen, wenig vortretenden Augen, 
Stirn vorne gerandet. Die Porte ist ziemlich fein, undicht, 
an den Seiten etwas dichter als in der Mitte. Clypeus glatt. 
Die Fähler mit wenig scharf abgesetzter, vier-gliedriger Keule; 
das 3:tte Glied nicht voll doppelt so lang als das 4:te, dieses 
kaum länger als das 5:te; das 6:te rundlich, 7:tes quer. Die 
drei folgenden Glieder stark quer, succesiv breiter werdend, 
das Endglied kurz, breit zugespitzt, kärzer als die zwei vor- 
hergehenden. Der Halsschild etwas schmäler als die Basis 
der Flägeldecken, nach der Spitze zu gerundet verengt. Die 
Seiten fein gerandet. Die Basis ist breit zweibuchtig, die 
Hinterwinkel spitzwinkelig. Die Scheibe ist kurz und wenig 
dicht anliegend gelb behaart, ziemlich fein und wenig dicht 
punktiert, die Punktur an der Basis feiner, daselbst an den - 
Seiten mit einem kleinen, fast glatten Felde. Das Schildechen 
dreieckig, undicht punktiert. Die Flägeldecken etwa drei mal 
länger als der Halsschild, vor der Mitte am breitesten, ge- 


|| 
| 


våt NR SAM > OP ÅS RR TURE PEETER 
SNS ARR AN MAN AN GRNSFS NASN NA el 
4 pA Ås Aa | 


N:o 16] Neue paläaretische Coleopteren. T 
wölbt, mit kurzer, anliegender, gelblicher, ziemlich dichter 
Behaarung, hie und da mit einzelnen kleinen, weiss behaar- 
ten Flechcehen. Die Punktur ist vorne ziemlich fein und 
wenig dicht, wird aber nach hinten immer kräftiger und dich- 
ter und ist an der Spitze grob und dicht, fast runzelig, wo- 
durch die Flägeldecken hier auch etwas matter erscheinen. 
Die 6 ersten Streifen sind alle an dem vorderen Drittel kräf- 
tig entwickelt, werden aber nach hinten zu femer und seich- 
ter, und sind auf dem hinteren Drittel ganz verwischt durch 
die hier auftretende, kräftige Punktur. Die äbrigen Streifen 
sind seicht und wenig ansgebildet. Nur der Suturalstreifen 
ist bis zur Spitze gut ausgebildet. Die Epipleuren sind glatt. 
Die Unterseite schwarz, ziemlich glänzend, kurz behaart, die 
Brust fein und wenig dicht punktiert, der Hinterkörper matt, 
chagriniert, feim und dicht punktiert. — Long. 3 mm. 

Mit S. elongata J. Sahlb. und metallica Strm. verwandt. 
Von der ersteren Art leicht durch den kärzeren und klei- 
neren, dunkler gefärbten Körper, durch die kärzeren Flägel- 
decken, stärker punktirten Halsschild sowie durch die eigen- 
artige Punktur der Flägeldecken leicht zu trennen. Von 
metallica unterscheidet sich die Art durch schmälere und 
kleinere Körperform, nach vorne weniger verschmälerten Hals- 
schild, dunklere Farbe der Beine und der Fähler, durch etwas 
weniger vortretenden Streifen der Flägeldecken sowie durch 
die Punktur derselben. Von S. macularis Reitt. unterscheidet 
sich die Art durch längere Körperform, längere Streifen und 
verschiedene Punktur auf den Flägeldecken. 

Ausbreitung. Nord-Russland: Kanin-Halbinsel, unter 
Taub und unter Marchantia auf den Tundren bei Bugranitza, 
4, VII, und bei Krinka auf der Nordkäste, 15. VIL 1903, zwei 
Fxöniplars) (ipse!). — Mus. Helsingfors. 

Zu Ehren des Herrn Prof. J. A. Palmén, dr Unter- 
stätzer der finnischen Kanin-Expedition 1903, bagare 


Simplocaria arctica n. sp. 


Nahe verwandt mit S. metallica Sturm. Der Körper ist 
— kärzer, die Flögeldecken breiter eiförmig. Der Halsschild 


VE NV 
ANNA 
SSM 


NA FASA at REG SAD FREE [ONE RN FÖR ON YE KR ER Sa LE RONNE SP UI AGA LA SONET STIL VELA SLE VOL ARR RA ARSA FR ELI 
SAG SAS AG EN ger Oj de TS RT VET 1 Ar OR FOR DN ERP ERT 
så SM F ' g ; 20:00 FANAN JUR MIT RER REV AL MR 


[e oj 


ist nach der Spitze zu weniger verengt mit mehr gerundeten 


Seiten, und erscheint dadurch weniger konisch zugespitzt. 


Von den BStreifen der Flöägeldecken ist nur der Suturalstrei- 
fen kräftig entwickelt und bis zur Spitze reichend, die fol- 


genden drei Streifen erreichen auch fast die Spitze, sind aber 
seicht und wenig kräftig ansgebildet, die äbrigen nur an der - 


Basis vorhanden. 
Der Körper oblong oval, stark gewölbt, oben glänzend, 
dunkel metallisceh kupfern, wenig dicht, kurz, anliegend gelb 


behaart. Die Fihler und die Beine gelbroth, zuweilen sehwach - 


angedunkelt. Der Kopf breit eiförmig mit ziemliceh grossen 
und etwas vorspringenden Augen, stark glänzend, ziemlich fein, 


undicht punktiert; an den Seiten der Stirne ist die Punktur 


etwas. diehter und gröber. Die Stirn vorne gerandet. Der 
Kopfifschild unpunktiert. Das 3:tte Fählerglied ein wenig dop- 


pelt länger als das 4:te, dieses und das 5:te fast gleich lang, 


das 6:te unbedeutend länger als breit, sehmäler als das rund- 


liche 7:te, 8—10 quer, succesiv breiter, zusammen mit dem 


eiförmigen letzten Gliede die wenig abgesetzte Keule bil- 
dend. Das letzte Glied käörzer als die beiden vorhergehenden. 


Der Halsschild glänzend, gewölbt, an der Basis sechmal nie- 


dergedräckt, breit zweibuchtig 


g, nach vorne gerundet verengt, 


fler As die Flägeldecken an der Basis, auf der Scheibe 


ziemlich dicht, wenig grob punktiert, die Punktur an der Ba- 


sis feiner und wundichter. Die Seiten gerandet, die Hinter- 


winkel spitzwinkelig. Die Flögeldecken etwa drei mal so 


lang als der Halsschild, kurz anliegend gelb behaart, einzeln 


mit Wweissen Hagsckockehen bestreut, ziemlich grob, wenig 


dicht, kräftiger als der Halsschild Danke die Punkte etwas 


NE Die BStreifen alle an der Basis kräftig entwickelt 
nur die Suturalstreifen bis zur Spitze kräftig ausgebildet, die 
öbrigen zwei bis drei auch bis zur Spitze reichend, hin und 
wieder auch etwa in dem hintersten Drittel aufhöhrend. Die 


 Unterseite schwarz, glänzend. Die Brust glatt, die Ventral- 


segmente fein und undicht punktiert. — Long. 3,2 mm. 


Ausbreitung. Nord-Russland: Kanin-Halbinsel, unter G 
Marchantia am Schneerande auf der Hochtundra bei Tarha- = 
nova, 11. VII. 1903, 10 Exemplare, (ipse!). — Mus. Hesingfors- = 


B. Poppius. ; - [XLVI i 


a VA Ra ÄRR RA 


ATA 


EOSKE BOAäg EN 


PRESES VE EP CSE SADES PVE SVT RSE 0 ck pla ve 


i 


KR rotat at 3 st ER 
ER U ” vi Ye Å Ila 
RME Pe VU RER DAME PI Se SS PA 


Neue paläarctisehe Coleopteren. 9 


Simplocaria nebulosa n. sp. 


— Oblong-oval, gewölbt, oben stark glänzend, metallisch 
goldgrän, dicht, ziemlich kurz auliegend gelb behaart, die 
Fähler und die Beine gelbroth. Der Kopf mit ziemlich gros- 
sen, ein wenig vorspringenden Augen, dicht aber fein punktiert, 
die Punktur in der Mitte des Scheitels etwas undichter. Stirn 
vorne fein gerandet. Die Fähbler nach der Spitze zu etwas 
angedunkelt, das 3:tte Glied doppelt so lang als das 4:te, 
dieses etwas länger und schmäler als das 5:te, 6:tes Glied 
ein wenig länger als breit, kärzer als das vorhergehende, 
"T:tes rundlich, 83—9 quer, successiv breiter werdend, das 
Endglied kärzer als die beiden vorhergehenden, rundlich 
zugespitat. Die Keule ist wenig scharf abgesetzt. Der Hals- 
schild ist etwas schmäler als die Flägeldecken an der Ba- 
sis, nach vorne zu gerundet verengt, die Seiten fein ge- 
randet, die Basis schwach zweibuchtig, die Hinterwinkel 
spitzwinkelig. Die Scheibe dicht behaart, fast glatt, mit sehr 
femer und undichter Punktur. Das Schildchen klein, kurz 
dreieckig, fein punktiert. Die Flägeldecken etwa drei mal 
långer als der Halsschild, eiförmig, etwas vor der Mitte am 
breitesten, dicht, anliegend gelb behaart, die Grundbehaarung 
reichlich durch weisse Haarfleckchen unterbrochen. Die Punk- 
tur der Fläögeldecken ist fein und wenig dicht, die Punkte 
etwas länglig. Die Streifen an der Basis tief, nur der Sutu- 
ralstreifen bis zur Spitze ebenso kräftig ausgebildet, die äb- 
rigen nach hinten seichter, alle, auch die äusseren, aber deut- 
lich bis zur Spitze vortretend. Die Unterseite ziemlich glän- 
send, dicht behaart, die Ventralsegmente fein punktiert. — 
Long. 2.9 mm. 

Nahe verwandt mit S. bernhaueri Ganglb. Der Kopf ist 
kleiner und schmäler, der Körper schmäler, nach vorne und 
hinten stärker zugespitzt, der Halsschild schmäler, nach vorne 
stärker . conisch verengt, feiner punktiert, die Flägeldecken 
kräkftiger gestreift, etwas undichter behaart und feiner punk- 
tiert. Von S. elongata J. Sahlb. leicht zu unterscheiden durch 
den kleineren und mehr gerundeten Körper. 

Ausbreitung. Nordost-Sibirien, Lena-Thal: in der Nähe 
von Bardeljah, zwischen Jakutsk und Aldan, unter Salix- 


10 B. Poppius. RN [XLVI 


Laub am Fluss-Ufer, 11. VIL, zwei Exemplare; AN 
OL MIL uL00T: ante 2 Wutscln auf schlammigen Ufern, ein 
Exemplar, (ipse!). — Mus. Helsingfors. 


Ubersicht der nordeuropäischen und sibirischen Arten 
å . . Kra 
der Gattung Siumplocaria Marsh. é 


1”. Die Flägeldecken lang, abstehend behaart. 
2. Die Punktur des Halsschildes und der Flägsldetiek 
ist fein. Der Körper kurz eiförmig, der Halsschild zur Spitze I 
stärker konisch verengt. Die Streifen der Flögeldecken, der —— 
Nahtstreifen ausgenommen, fein, etwa bis zur Mitte reichend. 
Oberseite dunkel erzfarben. S. semistriata Fabr. 
Ausbreitung. Der grösste Teil Europas, nördlich bis 709 n. Br. : 1 
2”. Die Punktur der Fläögeldecken und des Halsschil- i 
des ist kräftig. Der Halsschild stärker convex. pe 
3'. Köärzer und breiter, die Beine und die Fähler heller. ör 
Die Fläögeldecken nur an der Basis gestreift, nur der Naht- 
streifen biz zur Spitze verlaufend. Die Punktur der Flägel- NE 
decken etwas kräftiger. S. basalis J. Sahlb. 
Ausbreitung. Sibiria or. bor. F1 Jenissej: Chantaika, Tolstönog, ; 


"Novo Saljevsk (J. Sahlberg); F1. Lena: Ust-Kut, Shigansk, Durnoj, Tit- al 
(ipse!); Transbaikalien (Leder!) 


CA 
SG 
SY 
vr 


3”. Länger und schmäler, die Beine und Fähler dunk- si 
ler, die Streifen der Plägeldsckta länger, von diesen erreichen 
vier die Spitze. Die Fläögeldecken etwas feiner punktiert. en 


S. obscuripes n. Sp. 
Ausbreitung. Nordost-Sibirien : Lena-Thal bei Shigansk, 


1”. Die Flägeldecken kurz, anliegend behaart, of ist Me 
in der gelblichen Grundbehaarung weisse Haarfleckehen ein- c 
gesprengt. RA 
4". Auf den Flögeldecken ist nur der Suturalstreifen 5 
bis zur Spitze ausgebildet, die iöbrigen hören schon etwas 
hinter der Mitte al der Hölsschild in der vOrnp em Hälfte 
ziemlich dicht und kräks punktiert. 
5. Körper körzer und rundlicher. Die Punktur då SÅ 


N:o 16] Neue paläarctische Coleopteren, | 11 


Halsschildes etwas dichter. Die Flägeldecken gleichmässig: 
punktiert, die Streifen reichen nicht bis zur Mitte. 
S. macularis Reitt. 
Ausbreitung. Sibiria or.: Westufer von Baikal, (Leder, sec. Reitt.) 
Fl. Lena, Ust-Kut, Agrafena (!); Rossia bor.: Kanin-Halbinsel, Bugranitza, 
Krinka; Fl. Mesen, bei Kolodlevoj, (!). | 
35”. Körper länger und schmäler, Halsschild undichter 
punktiert. Das hintere Drittel der Flägeldecken kräftig, fast 
runzelig punktiert, die inneren Streifen sind auch etwas hin- 
ter der Mitte wahrnehmbar. S. palméni n. sp. 
Ansbreitung. Rossia bor.: Kanin, bei Bugranitza und Krinka, (!). 


4”, Auf den Flägeldecken ereichen wenigstens die drei 
bis vier inneren Streifen die Spitze. 

6". Der Halsschild besonders in der vorderen Hälfte 
ziemlich dicht und kräftig punktiert. Der Körper oben dunk- 
ler metallisch erzfarbig. 

7'. Kärzer, Halsschild nach vorne mehr gerundet verengt, 
von den Streifen auf den Flägeldecken ist nur der Sutural- 
streifen kräftig, die zwei-drei folgenden sind nach hinten 
schwach ausgebildet, erreichen aber doch fast die Spitze. 

S. aretiea n. sp. 

Ausbreitung. Rossia bor.: Kanin, bei Tarhanova. 


T'. Längliger, Halsschild nach vorne mehr conisch zuge- 

spitzt, mit kaum gerundeten Seiten, die Streifen der Flägel- 
decken, auch die änsseren, gut entwickelt. 
| | S. metallica Sturm. 

Ausbreitung. Nord- und Mittel-Europa, Sibiria arctica und Amerika 
bor. (sec. J. Sahlb. En. Col. Clavic. Fenn. Seite 126.). 

6”. Der Halsschild sehr fein und undicht punktiert, fast 
glatt. Der Körper oben lebhafter metallisch. 

8'. Grösser, gestreckter, die Flägeldecken ziemlich kräf- 
tig gestreift, die Behaarung länger, weniger dicht. Der Hals- 
schild sehr fein und undicht punktiert. | 

S. elongata J. Sahlb. 

Ausbreitung. Sibiria bor.: FI. Jenisej bei Nikandrovski und Tolstoinos, 
(Sec. J. Sahlb.); Rossia bor.: Kanin, bei Ness und Krinka (!). 

8”... Kleiner, käörzer, stärker gerundet, die Flägeldecken 

etwas feiner gestreift, die Behaarung dicht, auf den Flägel- 


B. Poppius. 


decken gelb und weiss scheckig, der Halsschild ävsserst fein 
PunkaSE fast glatt. VS. nebulosa nn. sp. oc 
Ausbreitung. Nibiria or.: FI. Lena bei Bardeljah und Agrafena (!) 


- å - gt MER 


Anatolica hammarströmi n. sp. - 


Die Oberseite sehwach glänzend. Die Flägeldecken beim 
> läglich oval, bein 2 etwas breiter, körzer oval. Kopf ziem- 
lich gross, schmäler als der Halsschild an der Basis, oben 
stark und dicht, etwas runzelig punktiert, an den Seiten 
zwischen den Augen mit zwei breiten, wenig tiefen Längs- 
furchen; die Augenfalten schwach entwickelt. Der Hinter- 
rand dör Augen schwach stumpfwinkelig vortretend. Die Fiäh- : 
ler beim I normal, beim 2 kurz, das neunte Glied kaum 
länger als breit, eler wenig länger als das zehnte. Der Hals- 
schild schwach herzförmig, etwa so lang als breit, zur Basis 
schwach verengt, vor der Mitte am breitesten, an den Seiten 
ziemlich gerundet, beim I stärker, vor den Hinterwinkeln 
deutlich geschwungen, diese letztere recht oder sehr schwach 
spitzwinkelig, wie die Vorderwinkel etwas niedergebogen. 
Die Seiten und die Basis sind kräftig und vollständig geran- 
det, der Vorderrand in der Mitte breit ungerandet. Die Punk- 
tierung der Scheibe ist fem und dicht, schwächer als au 
dem Kopfe, nicht runzelig. Die Fiibemfoken viel feiner punk 
tiert als der Halsschild, beim I etwas schmäler, längliche 
oval als beim 3, mit NN kurzem Mucro, ohne Spuren von 
Furchen und pe Die Schultern söruigtend; etwas spitz- 
winkelig nach vorne gezogen. Die Randung an der Basis 
reicht nur bis zur Mitte der Flägeldecken. Die Unterseite 
glänzend. Vorderbrust in der Mitte sehwach punktiert, der 
Fortsatz stark niedergebogen. Die Propleuren kräftig raspel- 
artig punktiert mit länglichen Punkten. Mittel- und Hinter- 
brust feiner und sparsamer punktiert. Die zwei ersten Ven- 
tralsegmente des Hinterkörpers an den Seiten ziemlich kräf- 
tig, in der Mitte sehr fein, wenig dicht punktiert, die äbri- 
gen Segmente nur an den Seiten mit ziemlich starker Punk- i 
tur. Der längere Endsporn der Hintertibien ist kurz. Die 
Vorderschienen des & in der Mitte der Unterseite mit einer , 


N:o ROST Neuc paläarcetische Coleopteren. ka 


erhabenen Längsfalte. Alle Schienen des I gleich hinter der 
Basis auf der seitlichen Innenfläche buckelig erweitert, am 
stärksten auf den Vorderschienen. Beim 2 sind die Schienen 
an derselben Stelle schwach gebuchtet. Long. 13.5 mm. 

Durch den Bau der Schienen sowie auch durch die läng- 
lich ovalen Flägeldecken steht die Art A. tibialis Reitt. am 
nähesten, unterscheidet sich aber in mehreren Punkten. Beim 
s ist der Körper breiter!), was besonders mit den Flägel- 
decken der Fall ist, die auch an den Seiten stärker gerundet 
sind. Der Kopf ist dichter, etwas runzelig punktiert, etwas 
grösser. Der Halsschild ist an den Seiten stärker gerundet, 
vor den Hinterwinkeln deutlicher geschwungen; die Zwei vor- 
letzten Fählerglieder sind fast gleich lang, beide kaum län- 
ger als breit. Die Fläögeldecken haben etwas eckig vortre- 
tende Schultern. Die Ventralsegmente des Hinterkörpers sind 
kräftiger und etvas dichter punktiert. 

Fandort. N. w. Mongolei, am Flusse Kemtschik, 1 
&, a Ar von Herrn Hammarström und: KXJoEhln berg 
gesammelt. — Mus. Helsingfors. 


Scythis rectangulus n. sp. 


Schwarz, ziemlich glänzend, die Flägeldecken etwas mat- 
ter. Kopf und Halsschild fein und ziemlich dicht punktiert, die 
Punktur des Kopfes ein wenig krättiger, besonders auf dem 
Kopfschilde, einfach. Die Fläögeldecken sind feiner, fast erlo- 
schen punktiert, oft etwas runzelig gewirkt. Der Kopf ist kurz, 
vorne innerhalb der Antennen mit zwei Vertiefungen und zwi- 
schen demselben niedergedräckt. Kopfschild ganz gerundet, 
ohne Vorragungen. Die Augenfalten wenig entwickelt, innen 
ohne strichförmige Vertiefung. Die Augen wenig vorragend mit 
schwach stumpfwinkelig vorragendem Hinterrande. Die Fähler 
mässig lang, das dritte Glied etwa 1!/; mal so lang als das 
zweite, die vorletzten Glieder quer, das letzte kurz, so lang wie 


1) Ich kenne nicht das Q von A. tibialis Reitt. Von dieser Art wurde 
ein I von Herrn Hammarström in der n. w Mongolei beim Flusse Kem- 
tschick erbeutet. 2 


il j B. Poppius. | TOVE 4 


breit. Der Halsschild breiter als lang, schwach herzförmig, 


etwas vor der Mitte an breitesten, die Seiten vor der Basis 


ausgerandet aber kaum parallelseitig, die Basis sehr seicht 
zweibuchtig, die Hinterwinkel rechtwinkelig oder schwach 
spitzwinkelig. Die Basal- und BSeitenrandungen gut ent- 
wickelt, die Randung am Vorderrande dagegen fein und in = 
der Mitte breit unterbrochen. Der Halsschild ist bedeutend < 
breiter als der Kopf. Die Flägeldecken kurz eiförmig, viel 
breiter als der Halsschild, ziemlich breit, etwa in der Mitte 
am breitesten und an den Seiten gerundet. Die Schultern 


sehr kurz spitzwinkelig vortretend. Die Randung an der 2 
Basis ist fein und gerade verlaufend. Kopf unten und Pro- 


sternum vorne fein und wenig dicht punktiert. Die Propleu- 
ren mit undichter und feiner, schwach raspelartiger Punktur. 
Die Mesopleuren fein, einfach punktiert. Hinterbrust und 
Abdomen auf der Unterseite etwas matt, sehr fein chagriniert, 
mit sehr feiner und undichter Punktur. Die Schienen auf 
der Innenseite an der Spitze schwach erweitert, die Tarsen 
normal ausgebildet. — Long. 8 mm. TIER 

Scheint mit Sc. banghaasi Reitt. nahe verwandt zu sein. 
Der Körper ist breiter, besonders die Flägeldecken, der KoptE 
ist schmäler als der Halsschild, dieser ist breiter als lang, 
mit recht-oder schwach spitzwinkeligen Hinterwinkeln. 

Fundort. N. w. Mongelei: F1l. Kemtschik, von Herrn 
Hammarström und Ehnberg vier Exemplare gesammelt ; 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 17. 


Bemerkungen uber einige Phimodera-arten 


von 


O, M. REUTER. 


In Meddel. Soc. F. et F1l. Fenn. XXVIII (1902), p. 40, 1 
hat Herr Prof. J. Sahlberg äber das Vorkommen in Finn- 
land (bei Hangö) einer Phimodera-Art berichtet, die er mit 
Ph. humeralis Dalm. identifiirte. Ganz dieselbe Art ist neuer- 
dings im Petersburgischen Guvernement von Herrn Prof. V. 
Bianchi in zahlreichen Exemplaren gefunden und in den Ho- 
rae Soc. Entom. Ross. XXXVI (1902), p. 186 von V. E. Ja- 
kovleff als eine neue Art, Ph. bianchit, beschrieben worden. 
Ich habe Exemplare, die Herr Bianchi mir gätigst ge- 
schenkt hat, mit den von Sahlberg gefundenen verglichen. 

Nach Jakovleif gehört seine Ph. humeralis einer ganz 
verschiedenen Section an, die durch ,tous les trochanters å 
sommet spiniféres ou tuberculés" characterisirt ist, während 
die Arten der Section, zu welcher Ph. bianchii (und Ph. pic- 

— turata n. sp.) gehören, durch ,trochanters intermédiaires et 
postérieurs munis dun petit tubercule pointu, antérieurs 
inermes" abweicht. 5 

Die Tetyra humeralis ist von Dalmann nach einem 
schwedischen Exemplar (Halland, von Osbeck gesammelt) 
in Anal. Entom. 1823, p. 94, beschrieben. Herr Prof. Y. Sjö- 
stedt hat mir gätigst den Typus Dalmanns zur Ansicht 
mitgeteilt und auch diese ist von Ph. bianchi in keiner Hin- 
sicht verschieden. Prof. Sahlberg hat also seine Exem- 
plare aus Hangö ganz richtig bestimmt; Jakovleff aber die 
Ph. humeralis unrichtig gedeutet. 


16 


FA 
PONT 


(CN OUR 


Schon Stål, der ,Svecia meridionalist und Berlin als 
Fundort seiner Ph. humeralis (En. Hem. TIL (1873), p. 27, 2) = 
angiebt, und der auch das Typenexemplar Dalmanns gese- — 
hen hat, sagt diese Art betreffend: , Praecedenti (galgulina) 
simillima, trochanteribus posterioribus tuberculo obtuso 
armatis." In der Einleitung seiner Abhandlung hat Jakoyv- 
leff diese Angabe beachtet, ebensowohl wie dass Fieber und 
Flor mit humeralis eine Art mit ganz unbewehrten Trochan- - 
-teren verstanden. Dennoch giebt er den Namen humeralis 
einer Art, die weder mit Ståls noch mit Fiebers oder Flors cd 
humeralis äbereinstimmt, sondern bei der die Schenkelringe 
ganz wie bei galgulina Stål bewehrt sind (,trochanteres po- 
stici spina distinctissima conica, trochanteres antiel 
tuberculo sunt armati”), das heisst wie gerade bei der Art, 
gegeniber welcher Stål einen hervorragenden Unterschied : 
hervorhebt. | 

Er ist dazu' durch das von ihm citirte ENE aus der 
Sammlung Putons verleitet worden, das (aus Preussen stam- 
mend) unter diesem unrichtigen Namen stand. Ich habe die- 
ses Exemplar untersucht und komme weiter unten dazu zu- => 
röck,- Unbegreiflich: scheint :es aber, wie Jakovleff ant Öd 
dieses: Exemplar mehr Gewicht legen konnte, als auf Ståls 
ausdräckliche Bemerkungen, da ja Stål sehwedische Exem- 2 
plare beschrieb und humeralis Dalm. aus Schweden beschrie- 2 
ben ist. i 

Von den Verfassern wurde, ehe Ståls Enumeratio Hj 
mipterorum II (1873) erschien, der Name Ph. humeralis von 
Germar, Gorski, Flor und Eye bot angewandt. 4 

Get ar hat (Zeitschr. f. Entom. I (1839), p. 62, 3) die 
Beschreibung Dalmanns kopiirt; giebt aber an, dass sis Arta 
nicht nur in Schweden, sondern auch in Std Rrassland VOR 
kommt Die späteren Exemplare, die im Berliner Museum 
stehen sollen, gehören sicher einer anderen Art an, und FR 
humer alis RER ist wahrscheinlich in der Natur Germar 
unbekannt geblieben. Nach gefälligsten briefliechen Mitthei- 
lung von Dr. W. Bergman findet sich der BEVARA Ey - 
pus nicht mehr in oben genannten Museum. SÅ 

Die Beschreibung Gorskis (Anal. Entom. prov. 000: 
mer. imp. Ross. (1852), p. 51, 18) stimmt zwar was die Farbe — 


N:o 17] Bemerkungen iber einige Phimodera-arten. 3 


wie auch was die äbrigen Charactere betrifft mit der Ph. hu- 
meralis (Dalm.) äberein, nur ist das Pronotum nicht breit 
genug angegeben (nur doppelt so breit wie lang). Da Gorski 
aber p. 50 als. Gattungs- und Unterscheidungsmerkmal der 
Gattung Phimodera von Podops die Bewehrung der Trochan- 
teren mit einem zahnformigen Processus (Trochanteres 
supra basin femorum in processum dentiformem ele- 
vati) ausdräcklich angiebt, ist es wahrscheinlich. dass seine 
himerålis nur eine schwarze Varietät seiner galgulinda ist. 

> Flor (Ph. Livl. I (1860), p. 81) sagt dagegen, dass bei 
den von ihm untersuchten zwei Phimodera-Weibcehen, die er 
als galgulina (p. 82) und humeralis (p. 83) beschreibt, dieses 
Kennzeichen sich nicht findet, und spricht die unrichtige Ver- 
muthung aus, dass Gorskis Gattungs-Kennzeichen bloss dem 
einem Geschlechte, und zwar den &, zukomme. Was die Ph. 


galgulina Flor betrifft, werden wir diese Art weiter unten 
”besprechen. Bie ist eine Art mit ganz unbewehrten Trochan- 


teren. Die Vermuthung konnte nun sehr nahe liegen, dass 
humeralis Elor auch nur eine dunkle Varietät dieser Art 
Wwäre, besonders als eine solehe nunmehr gefunden ist. Der 
'Typus von Flors humeralis ist mir unbekannt, die Bemerkun- 
gen des Verfassers die Punktur dieser Art böbeatrond machen 


es aber unzulässig, sie mit der Ph. galgulina zu identifiiren. 


Die Punkte der Oberseite ist bei humeralis ,gröber und viel 


dichter, so dass die Zwischenräume zwischen ihnen mer als 


schmale Linien erscheinen, an der Unterseite des Abdomen 


'stehen die Punkte seitlich sehr dicht, gegen die Mitte hin 
-allmälig mehr und mehr zerstreut, in der Mitte fehlen 
sie fast vollständig", während bei galgulina Flor (Flori 
oFieb.) der ganze Körper fein und dicht, an der Unterseite 
unbedeutend gröber als an der ÖPEralte punktirt ist und 
"die Zwischenräume zwischen den fachen Punkten ebenso 


gross oder grösser als letztere sind. In der Mitte der Un- 


'terseite des Abdomen finden sich nur wenige kleine 


Flecken unpunktirt. Dieser Unterschied ist aber, auch 
abgesehen von der Bewehrung der Hintertrochanteren, gerade 


der zwischen die echte Ph. humeralis (D alm.) und Ph. Flori 
-Fieb., waröm es ganz wahrscheinlich ist, dass Flor das 
kleine Tuberculum der Hintertrochanteren bei humeralis nicht 


4 O. M. Reuter. 


genägend beachtet hat; jedenfalls ist ja dies gar nicht Tie ; 
dem von ihm fräher besprochenen und von Gorski beobach- - 


teten zahnformigen Prozess zu vergleichen. Da nunmehr 
humeralis (Dalm.) auch unfern St. Petersburg von Bianchi 


"gefunden ist, glaube ich mit Sicherheit annehmen zu kön- = 


nen, dass schon das von Flor beschriebene, in der Nähe von 
Wolmar gefangene Exemplar derselben Art angehörte. 


Die Diagnose Fiebers in Eur. Hem. (1861), p. 373, 2, 
ist nur ein kurzer Auszug aus Dalmanns (und Germars) 


Beschreibung; die Art ist aus Schweden und Säöd-Russland 
nach Germar angegeben und war Fieber wahrscheinlich 


nicht in der Natur bekannt. In seiner späteren Bearbeitung 3 


der europäischen Arten dieser Gattung (Wien. Ent. Monat- 


schrift VII (1863), p. 2, 1) hat er eine ausfährliche Beschrei- :. | 
bung von Ph. humer I publicirt. Die Art soll in Lappland GF 


(von wem gefunden?), Schweden, Livland, Lithauen und im 


sädlichen Russland vorkommen. Aus BESS Lande aber 
das Typenexemplar Fiebers stammt, ist nicht angegeben. 


Die Art Fiebers kann aber, von der etwas 'veränderlichen 


Farbe abgesehen, nicht mit der echten humeralis identifiirt 


werden, denn erstens hat er den BSeitenrand des Pronotum 
als ,aus der Schweifung an der Halsecke gerade zur stump 


zahnförmigen — — — Schulterecke laufend" beschrieben. 
Der Seitenrand ist bei humeralis (und auch bei Flori Fieb). 


deutlich bogenförmig. Auch habe ich an den vielen von 


mir untersuchten Exemplaren von unserer humeralis nie die 
feinen kurzen Härchen gesehen, die in jedem Punkte der 


Oberseite sich befinden sollen. Endlich bemerkt Fiebei 


schon in der Einleitung die Trochanteren betreffend, dass 


diese nur bei seiner galgulina bewehrt sind, weshalb seme 


humeralis ebensowenig mit humeralis Dalm. wie mit dieser - 
identifiirt werden kann, obwohl sie mit dem Männchen der - 


letzteren in der Bildung des Pronotums viel gemeinsames zu 
haben scheint. Ph. humeralis Fieb., äbrigens die grösste 
aller von Fieber beschriebenen Phimoderen, bleibt mir da- 
rum noch ein Räthsel. 


Stål (Enum. Hem. III (1873), p. 27, 2), wie sehon oben 
angedeutet, ist der erste, der die echte Phimodera hume- 
ralis (Dalm.) klar gestellt hat, in dem er sie in seimner Divi- 


MATE FOTAR GA EES INS RESTS ÄRA Sv 
ov AGS rd sins 


EN: Ord] Bemerkungen iiber einige Phimodera-arten. 5 


sion a ,Trochanteribus, saltem posterioribus, subtus in apice 
tuberculo (vel spina acute conica) armatis, etc.” brachte!) 
und noch p. 28 die nähere Bemerkung ,trochanteribus poste- 
rioribus tuberculo obtuso armatis" zur Distinction von seiner 
Rö: galgulina, 13 ec: p: 27, 1) fäögte; 

Am angefährten Orte unterscheidet Stål von Ph. hume- 
ralis zwei Farbenvarietäten, eine bleiche (Var. a) und eine 
dunkle (Var. b). Die erstere ist von Boheman (Vet. Ak. 
Handl. 1851 (1853), p. 102) unrichtig als Ph. galgulina H. Sch. 
in die sehwedische Fauna eingefährt und diese Benennung 
Bohemans wird darum von Stål als Synonym von Var. a 
angegeben. 

In meiner Diagnose von Ph. humeralis (Ent. Tidskr, I 
(1880), Skand. och Finlands Hem. Het. p. 121, 1) habe ich 
auch diese beide Farbenvarietäten erwähnt. | 

J. Sahlberg hat in seinem oben citirten Aufsatse äber 
die von ihm zum ersten Male in Finnland gefundene Ph. 
humeralis die bleichen Stäcke als Männchen und die dunklen 
als Weibchen gedeutet. Der Farbenunterschied ist aber gar 
nicht sexuell, wie er glaubt. Ich habe im Museum der Kais. 
Akademie der Wissenschaften in St. Petersburg zahlreiche 
von Bianchi gefundene Exemplare untersucht und beide 
Geschlechter sowohl der Var. a Stål, wie der Var. b Stål 
gefunden. Obwohl im Allgemeinen die Varietäten ziemlich 
extrem gefärbt sind, finden sich doch auch Exemplare, die 
einen Uebergang vermitteln. : | 

Die Art, die zum ersten Male von Stål kenntlich be- 
schrieben ist, muss Phimodera humeralis (Dalm.) Stål be- 
nannt werden; ihre Synonyme sind galgulina Boh. (nec H. 
Sch.) und bianchi Jak. 

Richtig ist ohne Zweifel, wie es auch Stål gethan hat, 
die Ph. galgulina Boh. als Typus der Ph. humeralis (Var. a) 
zu betrachten, da ja diese die fär die meisten Arten der 
Gattung so typische Phimodera-Farbe und -Zeichnung besitzt, 


1), Trochanteribus, saltem posterioribus, subtus in apice tuberculo vel 
:spina acute conica armatis; capitis marginibus lateralibus postice ad oculos 
.subito fortiter sinuatis, dein rectis et subparallelis; jugis apice recte truncatis, 
 angulis apicalibus rectis, angulo exteriore rotundato; tuberculis marginum la- 
teralium abdominis majusculis." 


FANSEN PRADA AV pk 
RA WSR KCR Each FINE 


r alis IB) akine NRA Dalmanni. 


Was ist aber endlich Phimodera rd als Jak. Ho 3 
Soc. Ent. Ross. XXXVI (1902), :p. 186? Mit. dieser Frage - 
werden wir uns noch näher beschäftigen. 
Aus einer Vergleichung der Bemerkungen J akotdea Sr 


uber seine Ph. humeralis und Ståls äber seine Ph. galgulina å 2 


geht, wie schon angedeutet ist, hervor, dass RO zusammen= 


fallen. 


Ph. humeralis Jak. 


Bords latéraux de la téte | 


avec une courte echancrure 
seulement devant les yeux, les 
bords méme droits, presque 
paralleéles. Trochanters munis 
d”epines plus longues, les an- 
térieurs de tubercules coni- 
ques. — Prusse. 


Auch stammen sie beide aus Preussen. Ich bin durch 
die Göte Dr. Putons in der Lage gewesen, das von TAKET t 
leff beschriebene Exemplar zu untersuchen und mit den von 
Stål als galgulina beschriebenen zu 1 vergleichen und finde s sie 


vollständig identisch. 


In seiner Synopsis der mit bewehrten Trochanteren ver- 
sehenen Phimoderen (loco supra citato) hat Jako vleff jeden- d 
falls die Ph. humeralis sibi (= galgulina Stål) und galgulina 
H. Sch. als verschiedene Arten aufgefähr.t. 


I russla. 


Ph. galgulina Stål. = 
Capitis marginibus ES - 

ad oculos subito fortiter si- 
nuatis, dein rectis et subparal- 
lelis vel parallelis. Trochan- . 
teres posteriores spina distin- 
ctissima, conica, trochanteres. 
antici tuberculo armati. — Bo- 5 


pt 


Wir werden spä- 


ter zur Frage äber die rechte Anwendung des. Name EN: SR SS 
lina TA ne und fassen hier die Resultate zusammen, So 


die wir bisher erzielt haben: 


Phimodera humeralis Germ. partim = humeralis (D RA ; 
Ph. humeralis Gorski=ygalgulina Gorski var. Oberana 


(veris). 


Ph. humeralis Fie fd Wien. Monatschr. =>? 
humeralis (Dalm.)! 
Ph. humeralis Stål = humeralis (Dalm.)! 


Ph. humeralis Elor = 


N:o 17] Bemerkungen iiber einige Phimodera-arten. 7 


Ph. humeralis Reut. = humeralis (Dalm.)! 

Ph. humeralis J. Sahlb. = humeralis (Dalm.)! 

Ph. humeralis Jak. = galgulina Stål. 

Ph. galgulina Boh. nec H. Sch. = humeralis (Dalm.)! 
Ph. bianehi Jak. = humeralis (Dalm.)! 


Der Name Phuimodera galgulina ist von Herrich-Schäf- 
fer, Germar, Gorski, Boheman, Flor, Fieber, Mulsant 
und Rey, Stål, Puton und Jakovleff angewendet wor- 
den. . Lassen wir nun die damit bezeichneten Arten Revue 
passieren. : 

Podops galgulinus H. Sch. ist nach ein Weibehen aus 
Ungarn in Wanz. Ins. IV (1839), p. 29, Tab. CXIX, Fig. 379 
beschrieben und abgebildet. Die RE ist ålar kurz 
und äber die Borde der Trochanteren finden sich noch 
keine Angaben. 

Germars Phimodera galgulina (Zeitschr. f. Bio I 
(1839), p. 61, 1), ebenfalls aus Ungarn, ist schon umständli- 
— cher beschrieben. Er sagt bei dieser Art ausdräcklich: , Bei 

dem vorliegenden Exemplare endigen die Schenkelstätzen in 
einen langen, stumpfen, nach innen gerichteten Zahn." 

Gorskis Ph. galgulina (Anal. ad Entomogr. Imp. ross. I 
(1842), p. 50, 17) ist nach Exemplaren aus Volhynien und Li- 
thauen, wie auch nach solchen aus Berlin und Charlotten- 
burg beschrieben. Die eigentämliche Trochanteren-bildung 
wird auch hier hervorgehoben. Diese Art betreffend, ver-. 
Weise ich auf das was unten bei Ph. galgulina Stål bemerkt 
ist, welche Art auch nach Berliner-Exemplaren beschrie- 
ben ist. z | 

Die Ph. galgulina Bohemans betreffend, haben wir 
schon oben bemerkt, dass sie mit der Var. a Stål von Ph. 
humeralis (Dalm.) identisch ist. 

Auch Ph. galgulina Elor aus Livland (Rhynch. Livl. I, 
p- 32, 1) ist von der echten galgulina verschieden und wurde 
von Fieber (Wien. Monatschr. 1. c. p. 6, 4) unter dem Namen 
Flori neu beschrieben. Sie hat ganz unbewehrte Trochante- 
ren, ziemlich leicht ausgeschweifte Pronotum-Seitenränder 


WES TT ENE VA VORE CER PETRA BV ska ML RR VAR | VO SA när 
SÄNREEA Rå RSK ka ENSO BEEN SÖ SES TOT VEN SE NR 
[ fd SKNERUR CANS N e q 4 ISTER , 4 


8 O. M. Reuter. 


wie auch stumpfwinkelige Vorderecken und gehört der Divi- 
sion aa Ståls (Enum. Hem. III, p. 28) an). | fe 
Ph. galgulina Fieb. in Eur. Hem. (1861), p. 375, 1 ist aus 
Ungarn angegeben; in seiner späteren Bearbeitung dieser 
Gattung (Wien. Ent. Monatschr. VII, p. 5, 3) giebt Fieber aber 
eine neue Beschreibung seiner Art, die er nun aus Orenburg 
in östlichen Russland als Ph. fumosa beschreibt, ,,Ph. galgu- 
lina Fieb. europ. Hem. p. 375, 1 (mit Ausschluss der Vater- 
landes und aller Synonyme)" ausdräcklich citerend. Die Be- 
schreibung in Eur. Hem. 1. c. ist so allgemein gehalten — auch 
giebt sie beinahe nur Farbencharactere an —, dass sie gar 
keinen Anhaltspunkt för das Erkennen der Art gewährt. 
Fiebers Ph. galgulina in Wien. Ent. Monatsehr. VIT 
(1863), p. 3, 2, weicht auch von der Art Herrich-Schäffers So 
ab, obwohl sie in der Bildung des Pronotum  dieser sehr äh- 
nelt; die Trochanteren (Fulera) sind aber als in eimem seit- 
lichen, kurzen, stumpfen, kegeligen Höcher endend an- 
gegeben. Die Art soll aus Ungarn, Säd-Ryssland (Sarepta) 
"und Frankreich stammen; wahrscheinlich aber hat Fieber 
keine ungarische Exemplare gesehen, sondern nur sädrussi- - 
sche und fransösische. Solche russische und fransösisehe 
Exemplaren hat Puton aber später (Rev. d”Ent. VIT (1888), 
p- 362) von galgulina H. Sch. als eigene Art abgesondert, von = - 
welcher ich zahlreiche Exemplare aus Sarepta (K. Hofmuseum = 
in Wien) und auch einige Stöäcke aus Säd-Frankreich (aus der 
Sammlung Putons) untersucht habe. Zu dieser Art gehö- 
ren auch Ph. galgulina Muls. et Rey (Hist. d. Pun. de France, 
: Scutell. (1865), p. 41), Puton (Syn. Hem.-Het. de France Il — 
(1881), p. 9, 1) und Jakovl. (Hém.-Hét. Astrach. Geb. (1884), 
p. 40, 2). Puton beschreibt 1. c. die Trochanteren wie folgt: — 
», Trochanters postérieurs et intermédiaires armés d'une epine, 
les antérieurs avec un tubercule", Jakovleff sagt: ,Hin- 
terschenkelanhang mit kegeligen Stachel", giebt aber in 
der russischen Beschreibung noch näher den Unterschied 


1), Trochanteribus subtus spina vel tuberculo apicali destitutis; capite 
ab oculis versus medium vel ultra medium sensim leviter angustato vel sub- 
sinuato-angustato, anterius paullo ampliato; jugis apice oblique subtruncatis, 
angulo apicali interiore subacuto, angulo apicali exteriore obtuso, rotundato; 
tylo ante juga subprominulo." 


FEN:ORLd Bemerkungen iiber einige Phimodera-arten. 9 


an, den er zwischen seine galgulina und der , westeuropäi- 
sche" galgulina fand, als welche er damals seine spätere 
humeralis (= galgulina Stål) deutete (vide Horae Soc. Ent. 
Ross. 1. ce. p. 184). Als Puton später die Art von galgulina 
H. Sch. unter den Namen bufomia (1. c.) absonderte, beschreibt 
er nun diese folgender Weise: ,La Ph. bufonia a les trochan- 
ters intermédiaires et prostérieurs prolongés en une épine 
courte, pointu å sommet et dirigée dans Faxe du trochanter 
 Iui-meéme; cette épine a å peine la longeur du 52 du tro- 
chanter. Trochanter antérieur sans eépine ou tubercule" 2). 
In seimmem Referate von Jakovleffs letzter Phimodera-Ab- 
handlung (Hor. Soc. Ent. Ross. 1. c.) hat nun Semenov (Rev. 
Russe d'Entom. III (1903), p. 150) die Aufmerksamkeit darauf 
gelenkt, dass Puton in Rev. d'Entom. 1. ce. die vorderen Tro- 
chanteren von bufomnia als unbewehrt beschreibt und dass 
also seine Art nicht gern dieselbe wie Jakovleffs bufomia 
(Hor. Soc. Ent. Ross. 1902) sein kann ?), weshalb er fär die 
russischen  Exemplare (coll. Ivanoff) den Namen Ph. Ivanovi 
vorslägt. Er hat sich aber dabei nicht dessen erinnert, dass 
Puton fräöher (Syn. Hem. Hét. France l. c.) gerade von 
fransösiscehen Exemplare die vorderen Trochanteren als mit 
einem Tuberkel bewehrt beschrieben hat. Ich habe diesen 
streitigen Angaben zufolge eine genaue Untersuchung mei- 
nes ganzen bufonia-Materiales vorgenommen, und das Resul- 
tat ist folgendes. Von 10 bei Sarepta von Becker gesam- 
melte Exemplaren (dem Wiener Hofmuseum gehörend) hat ein 
Männchen an den hintersten Trochanteren einen Stachel, der 
beinahe halb so lang wie der Trochanter ist, die vordersten 
Trochanteren desselben Männchens tragen einen stumpfen 
aber deutlichen Tuberkel; bei vier Stäcken verhält sich die 
Sache wie Jakovleff (Horae Soc. Ent. Ross. 1. c.) angiebt 


1) Betreffend Ph. galgulina sagt er: ,La Ph. galgulina vraie de Hon- 
rie, localité indiquée par Herrich-Schäffer dans sa description, a les tro- 
chanters intermédiaires et postérieurs armés au sommet d'une longue épine, 
cylindrique, arquée en faucille et å pointe obtuse; cette épine est aussi long 
que le trochanter lui-méme. Trochanters antérieurs armés au sommet d'un 
simple tubercule pointu." 

2) Diese gehört nämlich der Abteilung 1 (8) an: ,tous les trochantéres 
å sommet spinifeére ou tuberculé." 


10 | 0. M. Reuter: 


und bei fönf so, wie es Puton in der Rev. d'Ent.. (55 ber 
schreibt. Wie die Stacheln der: hinteren Trochanteren, so 
sind aueh die Tuberkeln am Ende der Vordertrochanteren in 
ihrer Entwickelung "variabel, bald ziemlich gross, bald sehr 
stumpf bis sie endlich gar night mehr vorhanden sind. Diese. = 
verschiedene Entwickelung kommt bei beiden Geschlechter 
vor und ist nicht sexuell. Es geht also aus obiger Beobach- Å 
tung hervor, dass in der That kein Unterschied zwischen der k 
Ph. bufonia avs Russland und derjenigen aus Frankreich exi- = 
stirt, weshalb der Name Ph. Ivanovi zu verwerfen ist. 

Uebrigens muss ich vorlävfig die Frage offen lassen, ob 
in der That Ph. bufonia Put. und galgulina H. Sch. als mehr - 4 
als Varietäten einer und derselben Art zu betrachten sind. 3 | 
Die Behauptung Putons, dass Ph. bufoma kleiner OF 
besonders schmäler wie suck feiner RE sel, ist nieht 
stichhaltig; mehrere Exemplare von bufonia aus Satrepea sind 
hinsichtlich der Gestalt und Grösse wie auch der Punktur 
gar nicht von der ungarischen galgulina zu unterscheiden. - 
Auch die von Jakovleff angegebenen geringfögigen Unter- — 
schiede, die Seitenränder des Kopfes und die Vorderecken. 
des Pronotum betreffend, sind höchstens nur in dividuell. hr. 
Ich richte hier die Aukbnbrlssrnker auf: das oben genannte - 
Männchen, dessen Hintertrochanteren einen Uebergang Ar 
Eh. dalen darzubieten scheinen, und verweise auf änliche 
später zu besprechende Fonbältnikss die Ph. humeralis J ar 
und caucasica Jak. betreffend. FN 

Von den oben gegebenen Darlegungen steht es jeden- | 
falls fest, das emige Exemplare von Ph. bufonia in der Ab- 3 
theilung Jakovleffs ,1 (8) Tous les trochanters åa sommet 
spinifére ou tubercule", andere wieder in der Abtheilung. 
3 (1) Trochanters infökngdia ass et postérieurs munis dun 
petit tubercule pointu, les antérieurs inermes" fallen. Es ist 3 
daher klar, dass ein solcher Einteilungsgrund nicht mehr. Ar 
acceptiren ist. 3 

Exemplare von Ph. bufonia rå unbewehrten Vorderbiged a 
chanteren liessen sich jedenfalls leicht sowohl von Ph. jädned ; 
ralis Dalm. (Bianchi Jak.), wie von Ph. picturata Jak. (aus 
westlichen Altai) unterscheiden. Ph. bufoma ist bedeutend 3 
kleiner als diese beide und merkbar schmaler als Ph. hume- 


ENSO Ene Bemerkungen iber einige Phimodera-arten. 11 


ralis; das Pronotum von Ph. bufomia ist wenig mehr als dop- 
pelt, von Ph. humeralis wenigstens zwei und ein halb mal so 
breit wie lang. Ph. picturata Jak. gegenäöber bieten, wie es 
scheint, die bedeutend tiefer ausgeschnittenen Seitenränder 
des Pronotum einen auffallenden Unterschied dar !). 

Wenn die beiden Arten; galgulina H. Sch. und bufonia 
Put., in der That gute Arten seien, so könnte jedoch die 
Frage aufgestellt werden, ob nicht diese letztere den Namen 
obtusata Kryn. tragen mässte. Diese Art wurde im Jahre 
1871 nach Exemplaren von den Umgebungen Charkoffs von 
Krynicki (Tpys. Xapsr. o0m. ncunit. upup. IV, p. 74, 7) kurz 
beschrieben; Jaroscheffski aber, der die Typen Krynickis 
untersucht hat, stellt sie (Cnuc. Hem. Het. co0. mpeuM. BB XapbrE. 
(1874), p. 41, 231) als Synonym zu galgulina. Seine galgulina 
ist jedoch, wie Jakovleff (Horae Soc. Ent. Ross. 1. c. p. 184) 
bemerkt, wahrscheinlich -bufonia, von welcher Jakovleff 
Exemplare aus angrenzenden Orten (Kreis Kupjansk) bekom- 
men hat, oder auch möglicher Weise Ph. fumosa Fieb. Jaro- 
seheffski hat nämlich bei der Bestimmung der Arten keine 
Notiz von Fiebers Phimodera-Monographie (Wien. Ent. Mo- 
natschr. 1. c.) genommen. Um die Frage klar zu stellen, 
wäre es nöthig, die Typen Krynickis, die in der Sammlung 
der Universität Charcoffs sich finden sollen, zu untersuchen. 

Ståls aus Preussen (Berlin) stammende Ph. galgulina 
Wwurde, wie schon oben angegeben, unter dem unrichtigen 
Namen /humeralis von Jakovleff (Horae Soc. Emnt. Ross. 
XXXVI (1902), p. 4)-als eine von der echten ungarischen gal- 
gulina H. Sch. verschiedene Art aufgefasst. Dieser Verfasser 
stellt nämliech die Ph. humeralis sibi (nec Dalm.) zusammen 
mit Ph. cdueasica n. sp. in die Division ,Bords latéraux de la 


1) Jakovleff hat mir das Typenexemplar seiner Ph. picturata zur Un- 
tersuchung freundlichst mitgetheilt. Ich muss gestehen, dass die Vorderec- 
ken des Pronotum mir gar nicht abgerundet, sondern auch an der Spitze eckig 
vorkommen, und dass ich das Scutellum dieser Art schmäler als bei hume- 
ralis (= bianchu Jak.) finde, was auch damit im Einklang. steht, dass das 
Pronotum der Ph. picturata, wie meine Messungen angeben, kaum mehr als 
Zwei, dasjenige der Ph. humeralis wenigstens zwei und ein-halb Mal so breit 
wie lang ist. 


12 O. MVM. Reuter. 


téte sinués au milieu et distinctement élargis en avant" 1) und 
Ph. galgulina H. Sch. sammt der bufonia Put. in die Divi- 
sion ,Bords latéraux de la téte droits, paralleles, sans sinust2), 
Die Trochanteren der Ph. humeralis Jak. und der Ph. galgu- 
lina H. Sch. sind fast ebenso konstruirt, d. h. die vorderen 
mit einem spitzigen Tuberkel, die hinteren mit einen langen 
Stachel bewehrt, wie ich auch durch Untersuchung mehrerer 
Exemplare sowohl aus Berlin als aus Ungarn konstatirt habe. 
Die einzige von Jakovleff hervorgehobenen Unterschiede 
sollten sich in bezug auf die Grösse (humeralis 73/, mm long., 
5 mm breit, galgulina 6!/; mm long., 4!/, mm breit), wie auch 
in der Struktur des Kopfes finden. > 
Ich habe von den bei Berlin gefangenen Exemplare 5 - 
Weibcehen (2 aus dem Reichsmuseum in Stockholm, 2 aus dem 
Universitäts-Museum in Berlin und 1 aus der Sammlung Dr. - 
Putons, der Typus Jakovleffs) und 2 Männchen (aus den 
Berliner Museum) untersucht. Die Weibehen messen T—T/, 
mm Länge und 4!/, fast 5 mm Breite, die Mänchen 63/, mm 
Länge, 4!/, mm Breite. Die Struktur des Kopfes ist ziemlieh 
variabel. So nähern sich einige Exemplare in dieser Hinsicht 
sehr den ungarischen, während ein Stäck sogar fast ganz mit 
Ph. caucasica Jak., von welcher das Typenexemplar mir vor- > 
liegt, äbereinstimmt. 3 
Die vier ungarischen Exemplare (drei Männcehen und ein = 
Weibehen aus dem ungar. Nationalmuseum) sind alle, wie 
auch Jakovleff angiebt, kleiner. Sie sind, sowohl Männ- = 
chen wie Weibchen, nicht mehr als 6!/; mm lang und 4 mm 
breit und variiren sehr wenig in der Kopfstruktur. Von - 
den Männcehen der humeralis Jak. weichen sie auch durch 
die Pronotum-Seiten ab, indem diese hinter der Ausschwei- - 
fung bei galgulina gerade oder fast gerade sind, bei hume- 
ralis Jak. dagegen deutlich abgerundet, während jedoch die 


1) Bei humeralis heisst es jedoch: ,Bords latéraux de la téte avec une 
courte échancrure seulement devant les yeux, les bords mémes droits" 
und nur bei caucasica: ,,Bords latéraux largement échancrés au milien, lé- 
gerement arrondis en avant." ; 

?) Doch schreibt er die Ph. bufonia betreffend: ,bords latéraux dela — 
téte droits, a peine élargis en avant, avec une petite échancrure devant 
les yeux." 


N:o TT] Bemerkungen iber einige Phimodera-arten. 13 


Weibchen beider die Seiten abgerundet haben. Ich wäre 
darum geneigt, die von Jakovleff als distinkte Arten auf- 
gestellten Formen als solche zu beizubehalten, wenn ich nicht 
zwei Weibchen aus Ofen (das eine aus dem Wiener Hofmu- 
seum) gesehen hätte, die nicht nur in der Grösse (Länge T!/, 
mm, Breite 4!/, mm), sondern auch in allen äbrigen Merkmalen 
(Kopfbildung etc.) mit einem Weibchen aus Berlin vollstän- 
dig äbereinstimmen. Ich muss gestehen, dass ich vorläu- 
fig noch keine- bestimmte Ansicht öber die Art Validität der 
Ph. humeralis Jak. (nec Dalm.) hegen darf. Entweder sind 
sie und galgulina eine und dieselbe Art, was wahrscheinlich 
ist, oder kommen beide Arten in Ungarn vor, falls nicht 
die TA der Ofener-Stäicken möglicher Weise falsch 
Wwäre!). 

Fassen wir EE oben gesagte zusammen, so kommen wir 
zu folgenden Resultaten: 

Phimodera galgulina Germ. = galgulina (H. Sch.)! 

Ph. galgulina Gorski=ygalgulina Stål (an H.-Sch.?). 

Ph. galgulina Boh.= humeralis (Dalm.). 

Ph. galgulina Elor = Flori Fieb. 

Ph. galgulina Fieb., Eur. Hem. (1861) = fumosa Fieb. 

Ph. galgulina gps Wien. Ent. Mon. (1863) = bufonia 
Put. (mit Ausschluss es Ungarn als Vaterland). 

Ph. galgulina Muls. et Rey = bufonia Put. 

Ph. galgulina Stål=Jgalgulina (H. Sch.) forte vel spe- 
cies propria. 
Ph. galgulina Put. = bufonia Put. 

Ph. galgulina Jakovl. 1884 = bufomia Put. 

Ph. galgulina J.ak. 1902 = galgulina (H. Sch.)! 

Ph. obtusata Kryn. = bufonia Put. vel fumosa Fieb.? 

Ph. humeralis Jak. (nec Dalm.) = galgulina Stål (an 
H.-S ch.?). 

Ph. caueasica Jak. = gal gulina Stål var.? 


1) Auch bin ich nicht von der Validität der Ph. caucasica Jak. iber- 
zeugt. Die hervorgehobene verschiedene Kopfbildung ist, wie oben gesagt, bei 
luwmeralis Jak. variabel. Vielleicht ist das der Fall auch mit den Stacheln der 
 Trochanteren. Ich habe eine weibliche Phimodera aus Podolien (Signorets 


Sammlung) untersucht, die ebenso kurze Trochanteren-Stacheln wie caucasica 


E hat, die typische Kopfbildung aber von Ph. humeralis Jak. besitzt. 


. M. Reuter. 


Ph. Ivanovi Sem. = bufonia Put. EO antiois 3 
inermibus. : ; 


= it 


Schliesslich noch einige Bemerkungen öbor Phinibaerd 4 
fennica J. Sahlb.: Diese År ist von J. Sahlberg im Jahré j 
1878 in Meddel. Soc. F:-et F1 Fenn. II, p- :198—200 nach - 
zwei Weibehen (Uleåborg, W. Ny ande Suonenjoki in - 
nordl. Savolaks, Warén) beschrieben: Das eine von diesen 
ist das Ty psak sorplen der Phimodera lapponica F. Sahlberg, 
Mon. Geoc. Fenn. 16, 1, welche Art nach John Sahlberg : 
von der echten ped Zetterstedts (Tetyra id. Zeobto 
En. Lapp. I, 460, 1) verschieden sein sollte, -seutello haud — 
carinato, sold REA rugoso ab affinibus facillime distin- 
guenda. u Weitere Fundorten von Ph. fennica (in den Schä- - 
ren säödlich von Abo, unfern Petersburg- und in Norwegén) 3 
habe ich in Medd. Sd F.öet FL Fenn. XXVII CST dj 
45—47 veröffentlicht. 

Schon einige Zeit habe ich den Verdacht gehegt, dass d 
Ph. fenmica nur auf Exemplare von Ph. lapponica begrändet 
wäre, bei welchen das Schildchen des bei dem Typenexem- 
plar ausgebildeten Mittelkiels entbehrt. . Es war mir jedoch 
unmöglich das Typenexemplar Zetterstedts zur Verglei- 
chung zu bekommen; es findet sich weder in den Sammlun- 
gen Zetterstedts in Lund noch in denen des Reichsmu- ä 
seums in Stockholm und ist wahrscheinlich verloren gegan- 
gen. Von desto grösserem Interesse ist darum ein Weib- 
chen, welches ich im letzten Sommer zusammen mit anderen - 
typischen Weibehen und Männehen von Ph. fennica in Nagu 
Sandö unter Arctostaphylos fand, bei welehem aber der Or 
Ph. lapponica (vide Stål, Enum. Hem. III, p. 28) characteri- 2 
stische Mittelkiel TR Schildechens deutlich aus- 
geprägt ist. Auch bei andern Phimoderen ist dieser Kiel 
oft mehr oder weniger deutlich und bietet jedenfalls ein sehr 
'veränderliches Merkmal dar. Ich bin darum nunmehr davon - 
vollständig uberzeugt, dass Ph. femmca J. Sahlb. keine - 
selbständige Art repräsentirt, sondern nur auf individuelle 
Abweichungen gegrändet ist, und habe auch bei Untersuch- 7 
ung des Typus von Ph. lapponica F. Sahlb. gefunden, dass, 


: «N:o 17] Bemerkungen iber einige Phimodera-arten. 15 


die Behauptung J. Sahlbergs ungeachtet, gerade auch die- 
ses Exemplar mit emem ganz gut angedeuteten Mittelkiel des 
Schildechens versehen ist. Herr H: Warloe in Norwegen 
(Risör) hat mir brieflich mitgetheilt, dass auch der jängst ver- 
storbene schwedische Hemipterologe Dr. E. Haglund es 
för wahrscheinlich gehalten hatte, das Ph. fenmea und lap- 
ponica nicht specifisceh verschieden seien. 

Als Resultate obiger Darlegungen notiren wir folgende 
Synonyme: 


Ph. galgulina Gorski, Stål!). | Ph. humeralis (Dalm.) Stål. 
humeralis Gorski= var. humeralis Germ. (partim. ) 
humeralis Jak. | humeralis Elor. 

Fare RUeASIeA. Jak. VÄr:e humeralis Stål. 
| ; humeralis R eut. 
Ph. galgulina (H. Sch.). humeralis J. Sahlb. 
galgulina Jak. 1902. galgulina Boh.' 
(?? galgulina Gorski, Stål). bianchii Jak. 
(?? bufonia Put.) var. Dalmanni m. 

Ph. bufonia Put. '). Ph. Flori Fieb. 
galgulina Eieb. 1863. galgulina Elor. 
galgulina M. et R. : 
galgulina Put. 1881. Ph. fumosa Fieb. 
galgulina Jak. 1884. galgulina EFieb. 1861. 
? obtusata Kryn. E 
ITvanovi Sem. i Ph. lapponica Zett. 


fenmnica J. Sahlb. 


1) Unsicher, ob in der That von Ph. galgulina H. Sch. specifisch ver- 
schieden. 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1903—1904. N:o 18. 


Spuren von Ciceros verlornem Traktate DE VIRTU- 
TIBUS bei einem französischen Schriftsteller 
des finfzehnten Jahrhunderts? 

Von 
WERNER NSÖDERHJELM. 


Unter den verloren gegangenen Schriften ÖIiCEROS ist 
auch eine philosophische Abhandlung äöber die Tugenden, von 


der wir äusserst wenig wissen. Der heilige HIERONYMUS (T 420) 


hat sie zuerst genannt in seinem Kommentar zu dem Prophe- 


ten Zacharia, wo er, von den vier Tugenden redend, sich fol- 


gendermassen äussert: ,. . . quatuor scilicet virtutes, pruden- 
tia, justitia, fortitudo, am pers nt de quibus plenissime in 
officiorum libris Tullius disputat scribens proprium quoque de 
quatuor vir tutibus librum." 1 Fin anderer Beweis findet sich 


bei dem Grammatiker CHarisiws, gleichfalls aus dem fänften 


Jahrhundert, der bei Besprechung des Wortes neutiquam her- 
vorhebt, dass dieses sich auch :n commentario de virtutibus bei 
Cicero findet?. Die HLitteraturhistoriker fäöhren noch den 
heiligen AuGustinus als Gewährsmann an ?, der in seiner 
Schrift De trinitate von denjenigen spricht, welche iäber die 


Tugenden gehandelt haben, und unter ihnen TuLuwus erwähnt'?. 


1 Hieronymus bei Migne, Patrologia latina, 23, 1429. 

2 Flavii Sosipatri Charisii Artis grammaticae libri. II, vec. H. Keil 
(Grammat. lat. TI, 1857), S. 208. : 

38, noch Martin Schanz, Geschichte des Föntisthen Iiteratuwr (Ivan Mil- 

lers Handbuch der klassischen Altertumswissenschaft) I?, 337. 

+ Memoria enim . praeteritorum est, non praesentium: nam quidam cum 
de virtutibus agerent, in quibus est Hr Tullius, in tria ista prudentiam di- 
viserunt, memoriam, intelligentiam, providentiam. De trinitate, 14, 14 (XT). 


”Ausgabe der Benediktiner, 1837, t. VIII, 11, 1450. 


20 Werner Söderhjelm. 


Die Stelle hat jedoch keinen direkten Bezug auf eine beson- 


= [N:o 18. 


dere Abhandlung Ciceros; und in der Tat wird in BatterR- 


KAYSERS Aa dargelegt, dass sie sich auf die Abhandban ma 
De inventione bezieht!, 


Dies ist nun, so viel ich weiss, alles, was aus älterer 


Zeit äber diese spdbor verlorene WNSchrift Crane bekannt ist, 
Um so eigentämlicher erscheint es, dass etwa tausend J ahre 


nachdem der heilige HiErRonNyYmus von ihr gesprochen hatte, a 
ein pädagogischer und moralisierender Schriftsteller in Frank- 


reich ihren Namen erwähnt und mehreres von dem anföhrt, 
was nach ihm dieser Traktat enthielt. Wenn es erlaubt wäre, 


ihm zu glauben, hätten wir also hier die einzigen, auch quan- - 
titativ nicht unbedeutenden Aufschlässe öber den Inhalt der : 


ciceronianischen Schrift. 
Es handelt sich um ANTOINE DE ÅA SALE, de berähmtehs? 


SS 


Verfasser des Romans Histoire du Petit SR de Saintré, dem 
man auch mit grosser Wahrscheinlichkeit die Redaktion der - 


Cent nouvelles nowvelles zuschreibt und der von 1386—1388 
bis in die sechziger Jahre des fönfzehnten Jahrhunderts lebte, 
bei den Herzögen von Anjou in hohem Ansehen stand, mit 
ihnen die Feldzäge in Italien mitmachte und u. a. während 


dieses Aufenthaltes zu verschiedenen Malen in Rom weilte, 


einmal nicht weniger als ununterbrochen achtzehn Monate 
lang. BSein erstes bekanntes Werk, das er La Salade nannte 
wegen der sehr verschiedenen sd aus denen der 
Inhalt bestand, wurde etwa in dem Anfang der vierziger Jahre 


för den Sohn König Renés, den Herzog Jean von Calabrien, ge- 


schrieben. Dieses Buch, das zweimal gedruckt worden ist, 1521 
und 1527, und von oja eine einzige (vom Druck abweiche 
Hondsökent in Brässel existiert?, ist voll von Citaten aus alten - 


Sechriftstellern; es fängt mit einem philosophisch-moralischem se 


B 


1 Baiter-Kayser, XI, 76: Augusti fragmentum esse e librör de ped 
TT, 160 vidit H. Meyerus meus. 


? Mit Ausnahme von zwei Kapiteln, die auch in einer Hds in Chantilly Ar 


vorhanden sind. S, iiber die Schrift Neve, Antoine de La Sale, 1903, meinen 


Aufsatz Antoine de La Sale et la légende de Tannhäuser in den Mömbiresa OS 


la" Société Néo-philologique å Helsingfors II, 1897, und meine bald erscheinen- 
den Notes sur Antoine de La Sale et ses euvres (Acta Societatis Scientiar wm 
Fennicae t. XXX. i 


NE 
på 


SXEVI " Spuren von Ciceros verlornem Truktate De Virtutibus etc. 3 


Kapitel an, in welchem die Pflichten der Färsten und ihrer 
Untertanen erörtert werden und das, nach ausdräcklicher und 
mehrfacher Erwähnung des Verfassers, auf Ciceros Buche De 
virtutibus beruht; jedoch werden auch schon hier andere Werke 
citiert, und manches fägt LA SALE offenbar aus eigener Re- 
fexion hinzu, so wie er es in seimen moralischen und kompi- 
lierenden Abhandlungen zu tun pflegte. 

Ich drucke später das Kapitel vollständig ab, nach der 

- Handschrift verglichen mit der Ausgabe!; hier gebe ich einst- 

 weilen eine kurze Analyse mit besonderer Hervorhebung der 

- Stellen, wo Cicero oder, wie ihn LA SALE nennt, TULLES, aus- 

- dröcklich citiert wird. . Immer ist es freilich nicht leicht zu 
entscheiden, wo die Citate aufhören und die eigenen Reflexio- 

nen des AE beginnen. 

Ich finde", hebt LA SALE an, ,in einem von TuLnus” 
Buchert, elekhös er De virtutibus nannte, dass es hauptsäch- 
lich acht Sachen giebt, welche bedingen, dass Färsten, Herren 
und Damen, die eine Herrschaft (,seignourie") auszuäben 
haben, in dieser Welt ehrenvoll leben." Er vergleicht diese 
acht Sachen mit acht Samenkörnern, die in den Herzen der 
rechtschaffenen Färsten niedergelegt sind. Und, sagt er, wenn 
jemand fragt, durch welche Taten man die Liebe seiner Un- 
tergeordneten erwerben könne, so erwidert hNierauf TuLLius, 
dass man einen offener Sinn haben muss, die Tugenden und 
tugendhafte Menschen lieben, die Laster und die Schmei- 
chler fliehen soll. Das erste Samenkorn, wovon das erste 

Buch (Ciceros) spricht, ist die Gerechtigkeit, die Königin 

aller Tugenden, die jedoch ohne Barmherzigkeit (»misericorde") 

nichts wert ist. Und Turuus sagt, dass es zwei Arten von 
 Gerechtigkeit giebt, die Gerechtigkeit des Herzens und die 
des Handelns, Die erste besteht darin, dass man einem je- 
dem giebt was ihm zukommt und fär sich selbst nicht mehr 

; verlangt, als was man verdient; die andere darin, dass man 

7 alle in ilirem Rechte érhält, di Guten belohnt und die 

E Schlechten bestraft, je Härd sie es verdienen. Und wenn 

”jemand Turnius fragt, weshalb er die brasa tergte ken als Be- 

2 ! Die Versionen sind von einander unabhängig, aber betaher offenbar 

; pu derselben Vorlage. Der Druck citiert TULLES öfter als die Hds, 


Werner Söderhjelm. 


gleiterin der Gerechtigkeit darstellt, so antwortet er, dass d 
human und mild ausgeöbte Gerpektigker wohl Barmherzig- : 
keit genannt werden kann, denn Sanftmut, Mitgeföhl und d 
Humanität gehen von der Barmherzigkeit aus. SG 
Das zweite Samenkorn ist der Friede; in diesem. Teile, 
der ausfäöhrlicehe Betrachtungen von dem Verfasser selbst ent- | 
hält, wird nicht Turniws ausdräöcklich angefäöhrt. SRS 
Das dritte Samenkorn ist die Kigensela alle fe 
Wohlwollen anzuhören und ihnen sanftmätig zu antworten. ; 
Hiervon sagt Turnuiws, dass diese Eigenschaft zu allen Tugen- 
den beiträgt, denn es kann keine Tugend geben, wenn sie 
nicht von Demut und Milde begleitet ist. Der Först muss 
allen Leuten sein Ohr leihen, wohlwollend sie anhören und 
liebenswärdig ihnen erwidern und so schnell als möglieh ihre | 
berechtigten Bitten erföllen. Die folgenden langen Erörterun- 
gen Sönd wenigstens zum Teil dem Verfasser selbst ad 
Sch eiben. | SS 
Das vierte Samenkorn handelt von den allgemeinen Gä- 
tern (,utilitez comunes") und wie sie verwaltet werden missen. 
Von dieser Materie redet Turnws, sagt der Verfasser, in sei- 
nem genannten Buche De SLE und im siebenten Kapi- 
tel. Hier:spricht er von der Färsorge, die die Färsten der 
freien Circulation der Gäter widmen mössen, damit die Kauf- - 
leute und Handwerker gewinnen und gut lean mögen und 
das Volk reich werde nd Käre dass die gute Herrschaft | 
, langen dauern möge. 
Das fönfte Samenkorn handelt von der Pflicht des Föra : 
sten, seinem Volke so wenig direkte Steuern (,subsides") als 
råoslkek aufzuerlegen. Es werden einige Beispiele aus Roms 


a 
= 
nå 

SS 

2 
| 
2 


NÅ 


Geschichte för das entgegensetzte Verfahren und seine Fol- 3 
gen gegeben. Und wenn jemand fragt, ob nicht der Regie- 


2 


eld ohne weiteres befehlen könne was er will, so antwortet å 


hat 
- 


darauf Turuus, dass man den Färsten und Hd wohl ge- 
horchen muss, aber nur in vernönftigen Sachen, denn dafär 
sind sie ja von Gott eingesetzt, wie auch oft dare die Wahl 
des Volks ernannt, nicht um das Volk unrechtmässig z0 
peinigen und zu bednidkan. TuLruvs fögt noch hinzu, dass ] ja. 
alle Menschen Bräder sind, dass ar der Först schlechter 
als irgend ein Mensch ist, wenn er nicht mitleidig ist; der 


- XLVI] — Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 5 


Mitleidige aber ist besser als alle Anderen und verdient mehr 
Lob urd Liebe als irgend ein Schatz. Und wenn noch je- 
mand fragt, ob nicht andere Auswege vorhanden sind, wo- 
durch das Volk den Färsten helfen könne ohne unmittelbar zu 
semem Geldbeutel greifen zu mässen, so antwortet TuLLius, dass, 
wenn der Herr mit seinen Leuten freundliche Ubereinkunft 
trifft, so helfen sie ihm mit Gebähren und Steuern auf den 
Import und Export von Waaren, und tun es gerne als loyale 
- Untertanen, so lange der Färst gut ist und ihnen zu ihrem 
Rechte verhilft. 

Das sechste Samenkorn handelt von dem Uberfluss und 
und dem Mangel an Lebensmitteln. Turuws sagt, dass der 
Färst Sorge tragen mässe dafär, dass sein Land wohl verseh- 
en sei mit Lebensmitteln und anderen fär die menschliche 
Existenz notwendigen Sachen. Und wenn jemand fragt, wie 
der Färst solches regeln könne, da ja die Gaben der Erde 
von der Gäte Gottes abhängen, so antwortet Turrius, dass der 
- Först förwahr kein, Gott ist, aber er kann umsichtig und 
 klug sein, und er muss zusehen, dass, wenn ein gutes Jahr 
gute Ernte giebt, die Lebensmittel nicht vergeudet, sondern 
Ersparnisse för sehlimmere Zeiten gemacht werden. Und wenn 
- irgend ein Herr einwenden sollte, dass er nichts dafäör kann, 
- wenn nicht das Wetter gut ist, und dass ein jeder fär sich 
sorgen möge, er wenigstens werde nicht vor Hunger ster- 
ben, so antwortet Turnuws und sagt, es handle sich nicht 
 darum, ob der Färst vor Hunger, Durst, Kälte oder Hitze 
5 stirbt, dieses Ubel könne aber eintreffen und der Färst habe 
 nichts so sehr zu befärchten, als eine Hungersnot unter sei- 
-nem Volke, denn bei einem verhungerten Volke hörten Ge- 
— föhble und Pflichten auf zu existieren. Darum mäisse der gute 
Först immer um des Himmels Hälfe bitten, damit er nicht, 
wenn schlechte Zeiten kommen, ratlos dastehe. <TuLLuius 
giebt ferner Beispiele solcher Römer, die durch ihren Mangel 
an Voraussicht das Vertrauen des Volkes verloren haben, 
- wie Metellus, Fabius und Pompejus, wogegen Cäsar durch 
-Uberfluss an Lebensmitteln viele Anhänger gewann. 

Das siebente Samenkorn handelt von der Art, die allge- 
- meinen Gäter zu bewahren und zu vermehren, so dass das 
 Geld sich nicht in den Händen einiger Einzelnen zusammen- 


Werner Söderhjelm. 


häufe und andere arm bleiben und schliesslich, wegen ä 
Unmöglichkeit ihre Gebähren zu entrichten, verhaftet werde 
Wenn jemand einwendet, dass es dem Pärsten schwer fallen 
miässe, die Geldsucht der Einzelnen zu bezwingen, so se 
wortet '”Turuius, dass ein Färst, der dies nicht tun kann, in 
dieser Hinsicht sich selbst nicht zu steuern weiss, denn wenn er - 
seine eigenen Geschäfte, seime Einnahmen nd. Auslagen be- Ä 
trachten könnte, wärde er gewiss beschämt dastehen. a 
Teute wie Fabricius, Camillus, Marcus Regulus, Lucius Vale- 
rius, Scipio Cornelius und Brutus siöbt es kaum ock 
Die einzige Art, setzt TuLruus fort, die Herren auf den rechten 
Weg zu Piifoen sel, dass sie in Bezug auf die unsinnigen 
und iborkrisbener Auslagen geizig werden und freigebig in - 
Bezug auf notwendige, vernönftige und sich wohl ziemende ; 
Sachen. SS ä 
Das achte AA Sehligs stick behandelt das. SORG ; 
seitige Verhältnis zwischen den Herren und ihren Leuten. , 
In dem elften Kapitel des genxannten Buches sagt Turuus g 
dass, nachdem die Untertanen die gebährenden Renten und 
Absalon entrichtet haben, es die Pflicht der Herren ist ihre Y 
Vorrechte und Peohsign aufrecht zu erhalten. Nach Ture | 
ti0s enthält das zweite Gesetz der Römer, dass die Unterta- 
nen auf das Wohl ihrer Herren bedacht sein missen wie 
diese auf das Wohl jener; und die einen mässen fär die an=— 
deren ihr Leben opfern in der Schlacht. Und Turuws fögt 
hinzu: welche Ehre, welches Verdienst und welches Lob kan 
wohl ein Färst IE der durch Geiz und Tyrann 
oder andere von den erwähnten Fehlern sich selbst und : seine 
Herrschaft zerstört? Anders ist es, wenn er, nach dem Gebo' CR 
des ersten römischen Gesetzes, zu ded Vala greift um sein 
Recht und seine Freiheit zu verteidigen und wegen irgend 
einer Sände, die Gott betrafen will, umkommt; in dieser Weise. ; 
LER zu soker ist nur ehrenhatt. 


SALE die Abhandlung De virtutibus citiert. Er tut es auch 
"in einer späteren, fär die Söhne Louis von Luxembourg ge- 


Y. 

i. 
$ 

+ 


XLVI] — Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 7 


schriebenen pädagogischen Schrift La Salle, auch eine Art 
von ,Salat", in welcher er iber alle möglichen Sachen han- 
delt. Bei der Besprechung der Weibertreue- föhrt er folgende 
Anekdote an, die nach ihm in dem genannten ciceronianischen 
Traktate Sick findet. Fine Frau hat einen Mann, dessen Atem 
sehr schlecht riecht. Ihre Cousine fragt sie, wie sie es aus- 


halten kann, worauf die Frau naiv und lächelnd antwortet: 
»riecht nicht der Atem aller Männer so?4 Auch hier wird 


der Name des Traktates ausdräcklich erwähnt !. 


Es fragt sich nun: ist es möglich, dass ANTOINE DE LA 
SALE eine WBSchrift gekannt hat, die äberhaupt sehr wenig 
verbreitet gewesen zu sein Sökorht und von der keine Spur 
bei den Humanisten anzutreffen ist? Ist es möglich, dass 
seine Citation den Gelehrten des sechzehnten Jahrhunderts 
in Frankreich entgangen sein kann, da sein Buch doch zwei- 


mal gedruckt worden ist? Und, falls diese Einwände als 


unumstösslich betrachtet werden, worauf beruht dann seine 


- Erwähnung? Vielleicht auf einer falschen Rubrik, mit der 
ein Schreiber irgend eine Kompilation aus CicEros sonstigen 
—Arbeiten versehen hat? Oder auf schlechtem Gedächtnis oder 

Missverständnis oder Verwechslung von BSeiten LA NSALEs? 


Kann uns sein Referat in dieser Hinsicht keine Anhaltspunkte 
bieten? 5 
Gewiss erscheint es sonderbar, bei eimem Schriftsteller 


wie LA SaLe, dessen Name sonst nie in Verbindung mit den 
— humanistischen Studien gebracht wird, eine so wichtige und 


tberall sonst fehlende Auskunft zu Haden Ganz unwar- 
scheinlich ist es aber andererseits nicht, dass er die cicero- 


— nianische Abhandlung gekannt hat, wenn sie iiberhaupt un- 


1 Ainsi que Tulles en son livre de virtutibus, et ou chappitre de conti- 
nence, met ung example de une femme qui tant amoit son mary, duquel son 


— allayne tres merveilleusement puoit, si advint que une aultre, sa cousinne, lui 
dist: ,,Helasse, ma cousinne, comment pouez-vous la tres puante alayne de vos- 


tre mary souffrir?" Alors elle, en soubzriant, luy dist: ,,Et comment, dit-elle, 
Falayne des aultres hommes ne sont-elles pas ainsi?" — ANTOINE figt hinzu: 
»Certes, on poeult bien dire que ceste amoit bien son mary, quant d'aultre 
alayue d'omme oncques n'avoit senty." S. Néve, I. c. s. 245. 

Ob die Geschichte sonst bekannt ist und wo sie vorkommt, bin ich 


nicht im Stande zu sagen. 


FE SVETS FREE NS UR SS NV SYRE Sc 


Werner Söderhjelm. 


[N:o 18 


ter den Humanisten bekannt war. Er hatte sich ja lange in 
Italien und auch in Rom aufgehalten eben zu der Zeit, wo 
die Wiedererweckung des klassischen Altertums das höchste 
Interesse der besten Geister des Landes bildete und wo 
die Bestrebungen in dieser Richtung zu den schönsten Re- ; 
sultaten fährten. Zwar war der Mittelpunkt der humanisti- 
schen Studien und Arbeiten Florenz, aber sie hatten sich äber 
das ganze Land verbreitet, und in Rom hielten sich ja zeit- 
weilig viele von diesen Gelehrten auf, wie LIONARDO ÅRETINO, 
der ARISTOTELES Politik äbersetzte, und Poccio, der sich nach 


PeEtrRArRCAs Muster um neue Handschriftenfunde eifrig be- S 
mähte und von allen seinen Zeitgenossen in dieser Beziehung EE 
der glöcklichste war — um nicht eine Menge von weniger 
bedeutenden zu nennen. Was nun das Studium OÖrcEros be- 
trifft, so hatte PETRARCA sich vorwiegend und mit schwärme- SS 
ond Hingabe ihm gewidmet und Reden und Briefe von 3 
ihm neu entdeckt; und im selben Jahre, wo ANTOINE DE LA 
SALE, nach eigener Angabe, wieder in Rom Aufenthalt 
machte, 1422, wurde die Cicero-Handschrift in Lodi gefun- 
den, die unter anderem De Oratore, Orator und Brutus ent- 
hielt. Unter den zahlreichen Werken, mit denen man zu 

4 


jo SE 


dieser Zeit Bekantschaft machte, kann sich wohl auch eine 
Handschrift von der Abhandlung De virtutibus befunden ha- 
ben, die dann La Sante auf die Anweisung irgend eines ita- 
lienischen Freundes gelesen und wvielleicht excerpiert hat. - 
Wenn diese Handschrift dann wieder verloren gegangen ist, 
so ist das auf die Rechnung eines ungläcklichen aber Felde k 
wegs allein dastehenden Zufalls zu setzen: wenn auch die 
Angaben PETRARCAS iber einige Schriften, die er besessen, von 
denen aber Niemand später etwas erfahren hat, mit einiger 
Reservation aufgenommen werden mössen, so sind doch an- 
dere Fälle vorhanden, wo eine in der Renässancezeit entdeckte 
antike Schrift wieder verloren ging!  Bedenklicher ist der 
Umstand, dass kein anderer damaliger Schriftsteller der Ab- - 
handlung ein einziges Wort widmet, wenn auch dies natärlich = 
wieder auf einem Zufall beruhen kann. Im Vergleich mit an- 
deren Produkten des Altertums, die man damals in Uberfluss 


ske 
de 


PAJER 


(& 


ÄN 


s ERAN 
SER ES fa) FAT SÄVE 


- 


RKS 
ae 


Sd 


Hör 
rr Så 


Å 


1S. Voigt, Die Wiederbelebung des klassischen Altertums, Pr, 38 ff. 


Ae 


SN RE IN EEE 2 EN offer me RER 
Xr. MES Ng 


XLVI] = Spuren von Cideros verlornem 'Traktate De Virtutibus Sig IR 


besass und studierte, war wohl auch De virtutibus von gerin-. 
gerer Bedeutung. | 

Der zweite Einwand scheint nicht besonders schwer in 
die Wagschale zu fallen. Wenn auch die Salade zweimal ge- 
druckt worden ist, so ist sie doch immer ein seltenes Buch ge- 
blieben, und vor Ålen hat sie sicherlich nicht in denjenigen 
sachkundigen Kreisen Eingang gefunden, wo das Citat aus 
Cicero sogleich die Aufmerksamkeit gefesselt hätte. LA SALES 
pädagogische Abhandlung hat vielleicht auch anderen Prinzen 
als König René's Sohne bei ihrer Erziehung als Richtsehnur 


gedient, und zwei Kapitel davon, das Paradies der Sibylle und - 


die Drei Teile der Erde hat später der Verfasser selbst zur 
Erbauung einer Prinzessin besonders abschreiben lassen und 
teilweise stark iberarbeitet; aber dass seine Kombpilationen 
aus alten Schriftstellern je bei Fachleuten irgend welche Be- 
achtung gefunden hätten, ist mehr als zweifelhaft. Später ist 
La Salade immer mit einer gewissen Missachtung betrachtet 
worden, und die meisten, welche die Schrift äberhaupt erwäh- 
nen, sprechen von ihr als von einem fast unverdaulichem Misch- 
masch. Auch andere Teile als der Anfang hätten jedoch Auf- 
merksamkeit verdient: von historischer Bedeutung sind die 
Berichte uber die italienischen Feldzäge der Herzöge von An- 
jou, an denen La SaLE selbst teilgenommen hatte, und. auch 
die kuriose Erzählung von seinem Besuche in der Sibyllen- 
grotte hätte die Aufmerksamkeit der kundigen Leser anzie- 
hen sollen. ; 

Dass ANTOINE DE LA SALE selbst sich geirrt hätte ist we- 
nig wahrscheinlich. In seinen pädagogischen Schriften ci-. 
tiert er eine äberaus grosse Menge von lateinischen Autoren, 
und die Citate sind, so viel ich durch zahlreiche Proben habe 
sehen können, exakt, wenn auch die Angaben der Stellen 
nicht immer stimmen, sei es dass die Lesart verdorben ist, sei 
es dass die Einteilung in den von ANTOINE benutzten Codices 
eine andere war als in neueren Ausgaben !. Hin Beweis dafär 


findet sich sogar in dem Texte, von welchem hier die 


Rede ist. La SALE citiert ganz am Anfang SENEcAs De Bene- 


1 In meinen Notes werde ieh hiervon einige Beispiele geben. Dr Gro- 


jean's zu erwartende Ausgabe der La Salle, die besonders reich an Citaten ist, 
wird deren ohne Zweifel mehrere bringen. 


10 Werner Söderhjelm. [N:o 18 

ficiis, wo er im sechsten (der Druck hat: im achten) Buche und ZI 
im einundzwanzigsten Kapitel sagt, dass die Hochgestellten 
nichts-so sehr bedärfen als dass man ihnen die Wahrheit sage; 
in der Tat finden wir in dem sechsten Buche und dem drei- 
unddreissigsten Kapitel! die bedachte Stelle: ,vides, quam 
facile sit gratiam referre felicibus et in summo humanarum = 
opum positis. Dic illis, non quod volunt andire sed quod 
audisse semper volent; plenas aures adulationibus aliquando 

vera vox intret; da consilium utile." Unmittelbar hierauf 
folgt, ohne Angabe des Verfassernamens, ein Citat aus einem SS 
Buche, das La SALE Politicques nennt und wo im zehnten Kapi- 
tel des dritten Buches stehen soll, dass der Schmeichler ein 
Feind aller Wahrheit ist und dass er seinem Herrn gleichsam 
einen Nagel ins Auge treibt, wenn dieser ihm folgt. Es kann = 
wohl hier kauin von anderem die Rede sein als von ÅRISTO- 
TELES” Politik, die, wie gesagt, LIoNARDo Brunt oder ÅRETINO 

ins Lateinische öbersetzt hatte; die Angabe der Stelle stimmt 


A nr PA 


, PR 


Ar d 
MA MPSET SVG TES 
ty fr Ne SN - 


mål 


wieder nicht mit der gewöhnlichen Anordnung, aber etwas 
weiter, in dem neunten Kapitel des föänften Buches, finden « 
sich Äusserungen öber die Schmeichler, welche wahrscheinlich SN 
den Anlass zu Antones Citat gegeben haben: die Tyrannen 
lieben die Schmeichelei, und deswegen haben sie schlechte - 
Freunde, denn kein Mann, der. frei denkt, versteht zu SI 
schmeicheln; diese Schlechten sind dann auch Werkzeuge zur 
Ausföhrung schlechter Absichten, denn ,ein Nagel treibt den 2 
anderen", wie das Sprichwort sagt? Die Ungenauigkeit in SO 
der Wiedergabe des Sprichwortes röhrt vielleicht von einem S 
Missverständnis oder von schlechtem Gedächtnis her? AR 

Wie gesagt, im allgemeinen ist La SALE in seinen Citaten = - 
genau: es kommt vor, dass er sogar den lateinischen Wort- - så 
laut eines Kapitelanfangs o. ä. citiert, und schlägt man 
nach, so findet man an der Sadbreben sn Stelle dieselben A 
Worte. Jedenfalls ist es unmöglich, bei ihm eine bewusste 


ST 
FR; 
[SAN 


1 Ed. C. Hosius, 1900, S. 178. i h AE 
2? In Stahrs Uberzetzung (Leipzig, 1839, S. 152) steht: ,ein Keil treibt dr 
den anderen", aber das Original hat: Am yåo ö nAos, d. h. »elavus enim 
elavo." ) 
3 Die Stelle findet sich fast wörtlich in der La Salle und in der Hi- SL 
stoire de Saintré wieder. ; 


NE Mud BER ar TY SENT 
; | 


XLVTI] Spuren von Cieeres verlornem. Traktate De Virtutibus etc. 11 


Fälschung anzunehmen, wenn man seine Gewissenhaftig- 
keit kennt. Aus dem was er anfäöhrt, geht, meiner An- 
sicht nach, mit absoluter Sicherheit hervor, dass er eine Ab- 
handlung mit dem Namen De virtutibus, angeblich von Cicero 
verfasst, im Sinne gehabt hat. Ob" dieser Name dann auten- 
tisch war oder nicht, ob die Schrift wirklich die verloren 
gegangene Abhandlung war, öber deren Existenz HiERONYMUS 
und CHarisiws unterrichtet sind, das ist es, was der Ent- 
scheidung bedarf, was aber nicht leicht zu entscheiden ist. 
Wenn man die Autenticität bezweifelt, aber doch die 
citierten Ausspräche als wirklich von Cicero herröhrend be- 
trachtet — dies zu verneinen hat man kaum Grund — s0 
wärde es sich um eine Kompilation aus-seinen Arbeiten mit 
verwandtem Inhalte handeln. Um diese Hypotese entschie- 
den zuröckweisen zu können, möässte man erstens ganz ge- 
nau wissen, was in LA SaLres Schrift als Citat, was als aus 
eigener Reflexion hervorgegangen zu betrachten ist; zwi- 


schen diesen beiden Elementen sind, wie schon angedeutet, 


die Grenzen schwebend, er geht nicht nur unmerklich in seine 
eigenen Betrachtungen äber, sondern zwingt offenbar auch 
die Aussagen seines Gewährmannes in seinen Vorstellungs- 
kreis hinein!. Zweitens miösste man in Ciceros Werken sehr 
grändlich bewandert sein, was bei dem Schreiber dieser Zei- 
len durchaus nicht der Fall ist. Hier mögen jedoch einige 
Bemerkungen äber das Verhältnis der Citate in der Salade 
zu inhaltlich verwandten ciceronianischen Arbeiten folgen. 
-Am nächsten liegt natäörlich der Vergleich mit der Ab- 
handlung äber die Pflichten, und in der Tat sind mehrere 
Beriährungspunkte vorhanden. Auch da wird die Gerechtig- 
keit als die erste Tugend dargestellt, und wie LA SALE sagt, 


dass Cicero in seinem erste Buche ,vraye justice" als ,la 


royne de tcutes les vertus" empfiehlt, so wird auch in De 
officiis gesagt: ,haec enim una virtus omnium est domina et 
regina virtutum" (IIT, 6). Wie La SALE von zwei Arten der 
Gerechtigkeit spricht, ,justice en cuer et en execucion”, so 
werden hier auch die Gesinnung und die Tat gegen einander 


+ So giebt er seinen Citaten oft eine kristlich-religiöse Farbe, er spricht 


von den regierenden Damen u. s. Ww. 


12 "Werner Söderhj elm, 


gestellt (I, 20); auch hier sid von den Pflichten der Obesd 
keit gesprochen und öfters die Notwendigkeit eines gegens 
seitigen guten Verhältnisses betont; so z. B. steht das, was 


in De officiis II, 14 äber die Art der Anrede an -Untergeord- 
nete gesagt ist, in völliger Ubereinstimmung mit La SALEs 
Ausfährungen ber denselben Gegenstand:. »Sed tamen diffi- 
cile. dietu est, quantopere conciliet animos hominum comitas 


affabilitasque sermonis. FExistant epistolae et Philippi ad 
Alexandrum etc. . . . trium prudentissimorum, quibus prae- 
cipiunt, ut oratione benigna multitudinis animos ad benevo- = 


lentiam alliciant, militesque blande appellando deliniant." 


Wenn La SaLne öber die Vorkehrungen spricht, die för Zeiten = 


der Not getroffen werden mässen u. s. w., so stimmt das zu 


De officus II, 21: ,Danda etiam opera est, ne tributum 


sit conferendum; idque ne eveniat, multo ante erit providen- 


dum ..-.Atque etiam omnes, qui rempublicam gubernabunt, 


consulere debebunt, ut earum rerum copia sit, quae. sunt ne- 
cessariae." Die Abhandlung von den Pflichten bespricht auch 


sonst die. Obliegenheiten . der Staatsoberhäupter, wenngleich 


nicht in so weitem Umfange, wie es La SaALEs Vorlage getan 
zu haben scheint; leise Berährungspunkte kann man noch zu 


den. vorigen finden (z. B. I, 20, II, 15). Uber die Vers Re 


der Gäter handelt De öflicide T 26, äber die allzu hohe Wert- 
schätzung der kriegerischen Tatdo und öber die Wichtigkeit 
der civilen Geschäfte fär den Staat I, 22, freilich nicht mit 


so starker Hervorhebung des BN edals oss wie LA SALE än 2 


seinem zweiten , Samenkorn". : 


Ubereinstimmungen mit anderen SEGA Öl köns je 


nen wohl hie und da im einzelnen nachgewiesen werden, sind - 
jedenfalls von geringerer Bedeutung. So wird in De legiljus. 
III, 2 äber die Moderation der Amtspersonen und der Befeh- 
fonden äöberhaupt gesprochen in ähnlichem Sinne wie bei La 
SALE. Es ist klar, dass wenn irgend eine andere Arbeit als 


eben die örlären Abhandlung iber die Tugenden als Quelle 
LA SALES betrachtet werden mässte, so ist es De officiis. Aber fö 
wenngleich einzelne Stellen an diesen Traktat stark. erinnern 
und ihren ciceronianischen Ursprung also darlegen, so bewei- 


sen sie andererseits eben, durch die Verschiedenheit des FAN 


sammenhanges und der Darstellung, dass sie anderswo her- ; 


XLVI) = Spuren von Ciceros:verlornem Traktate De Virtutibus etc. 13 


genommen 'sind — wenn man nicht ANTOINE DE LA SALES Re- 
ferat als eine fär seinen Zweck 'gemachte -vollständige Um- 
modelung, Erweiterung und Zusammenfögung verschiedener 
Stellen in dieser Abhandlung betrachtet, was doch kaum 
zulässig ist. | 

So viel man aus den Citaten ersehen kann, sind nicht 
nur die Grundsätze mit dem Gedankengang CicEros töberein- 
stimmend, sondern auch der Ton und die Darstellungsweise 
dieselben wie in seimen anderen praktisch-philosophischen 
Schriften. Hier, wie sonst, sind die Vorschriften aus den 
höchsten Prinzipien der Gerechtigkeit und der Humanität 
hergeleitet; mit den Teorien wechselt ihre Anwendung auf 
die Tatsachen des Lebens ab, mit philosophischen Erwägun- 
gen grändliche, auf Erfahrung gestätze Ausföhrungen äber 
die praktischen Angelegenheiten des Staates. Beispiele aus 
der Geschichte Roms, besonders aus der Zeit der alten Re- 
publik, sind angeföhrt, wie so oft sonst, und die Namen von 
Cäsar und Pompejus kommen auch hier vor. Die Form des 
Einwandes mit widerlegender Antwort wird gebraucht und er- 
innert an mehrere Schriften CicEros (in De officiis findet man 
sie z. B. III, 6, III, 18); freilich ist sie nicht ihm allein ei- 
gen, sondern Wird u. a. von SENCECA, den LA SALE auch gut 
kannte, im grossem Umfange angewandt. 

Aus dem Referate bei ANTOINE geht nicht hervor, dass 
die Abhandlung De virtutibus die vier Kardinaltugenden be- 
handelte hätte, wie Hieronymus behauptet; eigentlich ist nur 
die justitia besonders hervorgehoben worden. Es lag unse- 
rem Verfasser auch nicht daran, den Inhalt des ciceroniani- 
schen Werkes vollständig zu geben, sondern er nahm heraus 
was för seinen Zweck nätzlich war. In wiefern nun seine 
Vorlage besonders auf die Darlegung der Tugenden, welche 
Försten und anderen Herrschaften nötig sind, gerichtet war, 
das gehört zu den vielen Fragen, auf die das vorhandene 
Material keine befriedigende Antwort zu geben erlaubt. 


Ich schliesse hier und täberlasse Kundigeren das weitere. 
Der nachfolgenden Publikation habe ich die Hds 18,210 der 


AD: FN hat "die Freundliehkeit esk, die 
zu kollationieren. 2 


Dr E. W. Dahlgren, das Exemplar de Baditio princeps der ; Bibliot 
Stockholm benutzen können. > É or 


XLVI] — Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 15 


livres de Tullezt que il nomma De virtutibus, que ilz? sont 

VIII choses souveraines que font les princes, seigneurs et dames 3 
qui ont seignouries a gouverner, vivre en ce monde tres glorieusement. 
Lesquelles VIII = choses ie les comprens a VIII > grams de tres glorieuse 
semence, lesquels partent du cuer loyal et sain de bon et diligent fol. 7r0.> 
prince, et se maintient le seigneur en sa seignourie et le fait par RA 
amours estre cremu ", amé et honnoré, non seullement de ses hommes, 
mais de toutes gens7. Il west mie? au”? seigneur peu de chose 
que Pamour de ses subgez, rapportant!? a memoire le proverbe du 10 


= premierement, mon tres redoubté seigneur,-;je treuve en ung des 


An 
AR 


saige qui dist: Bien dot estre sire clamez quw de ses hommes est 2 
amez. Et cilz !Y n'est pas sire de son pais, qui de ses hommes est hays. 1 
Ains est 2. chose clere que le seigneur hay ne puelt auoir longue = = - SR 
seignourie. : SE SR 

Doncques est vray que du bon cuer partent les bonnes voullentez, 15 AG 


et des bonnes voullentez viennent les bonnes eures, par lesquelles !3 
les subgez ayment entierement leur seigneur !£,' qui est et doit estre 
"son 15 souverain tresor. Et quant il advient que le seigneur ou dame 
employe son temps en deshonnestes choses et vicieuses, comme sievir 156 
vaynes compaignies et excessives despences, que !7 font souvent les 20 = 
paresceulx seigneurs!? et ceulx qui se-escouttent loer, soient seigneurs - fol. Tv. 


$ 
5 


ou dames, ce les font toussiours tomber en neccessitez, quant se laissent 2 
conduire !? comme enffans; dont puis leur convient, pour leur estat RR 
- maintenir, souffrir maints torts et maintes tirannyes, et par ce perdre 2 
la grace de dieu, qui les a en ce monde establis pour gouverner son 25 
-peuple en vraye justice ?9, dont n'est pas merveilles se il leur ?! 

a donné, donne ou: donrra moult a souffrir. Et se telle seignourie 
dure ancunement, c'est assavoir par adventureuse force, certainement : 4 
elle ne peult pas ?? longuement durer, car nulle duree ne puelt avoir ER 
oultrageuse seignourie. 30 S 


Et se aucun seigneur ou dame demandoit?3 quelles sont les fol. 819. 
euvres par lesquelles ilz puissent sactisfaire aux voulloirs de leurs SS 
subgez, adfin de perpetuellement. povoir demourer en I'amour de eulz, - 


! Druck (£? IIv?): Tulles (et sic semper) > Qwil ?1es princes et seioneurs 
pareillement aussi benucoup de princes et dames '? huyt 2? huyt  estre par et 
amours craint -7 toute gent ? pas ? Hds en !9 Hds raportent " cil + Cest 
13 Et par ces bonnes oeures !4 les seigneurs 215 leur 18 par suiuir !7 Hds qui 


28 fehlt + flater et conduire ?9 pour son peuple. en ... gouverner 2?" gi leur 
?2 fehlt 3 demande E ; 


10 


15 


20 


40 


16 | Werner Söderhjelm. Dee [N:o 18 


ad ce, mon tres redoubté seigneur, TULLEZ respond que droicte et 
veritable chose est avoir! bon gouvernement et le cuer vray et 
veritable, amer les vertus et les hommes vertueulz, fouir les vices et 
les flateurs, dont les seigneurs sont au jour d'uy ainssy que aveuglez ?, 0 
parquoy en perdent l'amour de dieu, honneur et la congnoissance de 
eulz meismes, dont ne scevent pluisieurs de eulz quelles choses 
laissier ne quelles prendre. Et cuident estre loez de ce dont ils 
sont blasmez, et blasmez de ce dont ils sont3 loez, et tout ce 
n'est que par faulte que on ne leur dit verité. Et pour ce dist 
SENEQUE en son livre VI:et des Benefices et au XXI:e chappiltre 
de ceulz qui sont eslevez es> haulx estas, que ils ne ont de 
riens plus besoing fors que on leur die verité. Et puis ”enssieut & : 
sa sentence sur les debatz et grans contens qui sont es 7 cours aux ?' 
grans seigneurs, lequel leur porra mieulz complaire et plus soubtillement - 
flater. Et de ce est escript en Polliticques, ou tiers livre et ou X:e? 
chapiltre, que le flateur est anemy de toute verité, et que il fiehess 
ainssy que ung clou en P'ueil droit de son maistre quant il 'escoute. 
Et pour ce chascun le doit bien fuir et eschiever, et souveraimement 
les princes et aultres seigneurs et dames qui seignouries ont a gou- 
verner. Mais pour. revenir a mon propos, parlant des tres glorieux 
grains de semence dont le premier livre 19 fait mention, c'est assavoir 
que vous devez'!! fermement ouvrir les portes de enttendement pour 

a toute heure maintenir vraye justice!2? comme la royne de toutes ; 
les vertus, c'est assavoir avecques actemprance de misericorde. Cara 2 
le prince qui a justice en soy et m'a misericorde !3 se puelt dire 
umbre sans corps qui peu dure et trespasse comme vent lt, Les. 
pappes par decrez et!5 les docteurs de sainte eglise, les empereurs 
par loys et drois canons, et tant! de sy tres nobles!7 docteurs ont 
escript sur les tres grans biens que !3 viennent de vraye justice, 
nous commandee !” de la bouche de dieu, en sa samte euvangille, 
ou il dist: Beati qui persecucionem paciuntur propter justiciam. Qui - 
n'est pas tant seullement entendu que il commande faire justice, 
ains dist que bien heurez sont ceulx qui ont a souffrir pour faire et 
maintenir justice, dont?9 doit elle estre bien amee. En la dueller 
TULLEZ dist quwil treuve deux manieres de justice ?!, dont Pune est 3 
justice en cuer et Pautre est justice en execucion. Justice en cuer 
est avoir ferme et constante voullenté que chascun ait raisonablement - 
ce que a luy appartient, et de soy meismes ne desirer plus que CS 
requiert le merite de sa condicion, et ne faire ne souffrir estre fait 
a nul autre ce qu'l ne voulroit estre fait a luy. Dont cellui JAR 
ainsy se maintient est amy de dieu et puelt estre -appellé juste en 
cuer: et de juste voulenté. Et la justice en?? execution est ceste 


3 


LT RESA ISS A 


1 est a chascun avoir 2? tous lar 3 seroyent + en son Harkienne St 
liure 5 Hds en - ensuivent 7 aux ? des -? dixsieme. 9 livret. !! doyez — 
2 bonne v. j. 1! Hds qui na j. e. s. ne m. !4 Hds riens 5 Hds ou Druck: 
et en canons et les d. 1! par loys quant tant !7 notables et prudens 28 qui - 
!2 commandez 9 doncques ?! Hds justices > de 5 


FT 


RT Mr REN 


XLYD Spuren von Ciceros verlornem 'Traktate De Virtutibus etc. 17 


laquelle 'se appartient a tous princes et aultres seigneurs et dames 
qui ont seignouries ! a gouverner, pour reduire et maintenir chascun 
en sa droicte raison et pour recongnoistre et recompensser les bons 


et pugnir et abaissier? les malvais, chascun selon' ses: merites 3. 
g 


Et certainement, mon tres redoubté seigneur, je vous dy que ceste 
vertu est celle qui maintient les seigneurs, celle qui croist les seig- 
neuries”, celle qui magnifique les citez et ceulz qui par elle se gou- 
-vernent. Car sans justice le monde ne seroit riens et les aultres 
vertus ne aroient point de lieu, dont ne seroient que murtres, traysons, 
larrechins, violances et des maulz assez plus que ne sont 3 dont !e 


monde convendroit finer. 


Et qui demanderoit a TULLES pourquoy il acompaigne justice 
avec misericorde, car justice est de soy sy tres espoventable et rigo- 
-reuse qu'l n'est sy grant que ne face trambler, quant a lui touche, 
et misericorde est sy tres doulce et aimable qu elle confforte et asseure 
les doubteux, dont est chöse estrange' de acompagner rigour avec 
amiableté, qui sont deux choses contraires; ad ce, mon tres redoubté 
- seigneur, TULLES respond que justice gouvernee humaimnement et doul- 
cement se puelt dire misericorde, car doulceur, pitié et humanité 
partent de misericorde. Mais quant corruption est embuschee soubz 
l'ombre de compassion, certes, ceste compassion est nulle 7, ains est? 


10 


20 


faulce et detestable, dont par ainssy n'est pas dicte misericorde, ains' ; 


est diecte misere accorde. Et aussi la justice gouverne trop ? asprement 
et rigoureusement pour qu'erant le pecheur au mal fait se entend !", 
et se puelt dire que crudelité et orgueil y sont, que !! sont moult a 
-blasmer. Par lesquelles corrupcions soubz umbre de compassion et 
aussy trop de crudelitez !? se sont trouvees maintes seignouries venir 
a mains et mainteffoiz deshonnestement finir!3. Et cy fine mon 
premier grain de semence. 


; Le II:me chappiltre traicte du II:me grain de semence, qui parle 
des tres doulz et tres amiables biens qui viennent de paix. 


De ceste tres glorieuse prosperité de paiz, qui est et vient de 
da tres souveraine. grace de dieu. Quant par noz tres 'desplaisans 
pechiez le avons perdue, premier devons recourir ad ce tres souverain 
seigneur et tous ceulz qui besoing en ont que la nous rende, la quelle 
ne est de nulluy congneue jusques ad ce qu'l I'a perdue, ainssy qu'il 
est d'un bon amy, qui n'est congneu jusques ad ce qu'il est mort 
ou perdu !£; et aussy de nos santés: il n'est cellui qui la congnoisse 
sil n'est malade, mais alors donrroit tout ou partie de quanques il a 


1 geigneuries ont ?rabaisser ?les merites de sa condicion + Hds seigneurs 
5 Hds ne sont ne seroient ? estrange chose 7 est fehlt in der Hds >? est elle 
9 fehlt - 19 pour quant le pecheur ait aulcun mal faict il s'entent '! qui 
12 Hds credulitez 3 fehlt "+ perdu ou mort 


18 


29 


30 


35 


fol. 11v 


Werner Söderhjelm. 


pour estre gary. Ainssy est il de la paix jusques a tat q 
est perdue. Lors il est? qu äl fault veiller jour et nuit Pe lan . 
et? sur les mures; 
porte saillir. fors a stant peril t, et ant estre sur (ör hang 
5 froit, au chault a la pluie et au vent, et mainteffoiz souffrir? gra 
Oh faing, grant soif et des paynes tres largement, et, que? pis es 
"127. - morir, estre pris ou toute sa vie reprochiez. Et pour ce, mon t 
redoubté seigneur, que ceste tres sainte prosperité de paix, qui es 
lumiere de dieu, je supplie sy tres humblement que puis a tous pri 
10 et aultres? que paix leur soit recommandee, et que vous et 
bon prince Paquerez se par vous se povoit raisonnablement recouvrer, 
comme la chose que toute bonne gent desirent? plus. ; 


Et car, mon tres redoubté . Säoheue en porroit dire que une 

tres grande puissance n'a nul besoing de requerir paix et que dieu 
15 ayde aux plus foibles, mais!9 les plus fors gaignent tousiours. Ad ce 
| tres humblement je respons que pour dieu vous ne aultres 1! veui 2 
fol. 12 vw. — pensser ne croire que chose nulle soit asseuree par temps de guerre, 
pour grande ne puissante que elle soit. Car en temps de guerre 
adviennent tant, tant, tantl!? et de sy tres tant de merveilleux cas 
20 et etranges adventures quil!? mest cuer qui pensser les peust ne 
langue -dire. (BT sur ce vous donne a tesmoing de. Trea la nd 


et est aussy Cayre, Athenes, Thebes, Boniuc: a SS ; 
25a ce qu 'elle soulloit, et aussy tant d”aultres ÖR tres 'grandes et ; 


fade. Encores !5, sans aller plus loing Sö et de nos temps en a” S 
peril et en quel dangier a esté ce royaume de France, et pour t 
131. sy longue espace de temps, lequel par la grace de dieu est ores tres 
30 grandement recouvré !8 esperant tousiours de bien en mieulx, et tout 
ce par guerres venues et? par divisions. Et pour ce les bons : 
heent et les peupples la??? fuyent, car elle est destruction de bi 
et consommement de vyes?! Mais la tranquillité de serna 
benoite est commun ?3 desirer "de toutes bonnes gens, car par 
35 bonne paix seigneurs et peupples vivent en joye et en lyesse 
passent leurs mortelz vies seurement, car en la; paix chascun puelt 
dire que ce quwil a raisonnablement est scien, et par temps de guer e 
chaschuun vist en paour et en doubte de corps et de biens, et 
FUN dire au vray quiil ait riens, pour grant qwil soit ne Pp RE 


! ace > est perdue et qu'il fault 3 fehlt in der Hås + "saill. se 
grant peril n'est > fehlt < sur les champs au froit, souffrir & f£. 7 qui ? 
aultres hayneux  ? desire 20 mais que aultre” 12/ fehlt,519quUe ASA 
struicte, arse '5 Et evcores 5 loing fehlt in der Hds " par fu recourt 
et pår la saincte paix ciuille esperant 2 fehlt in der Hds "9 les. " de vy 
oultre le grant peril des ames infinies qui si treuuent perdues, ae LIN 
23 le commun EE 


XLVI Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 19 


Et oultre. LeC mon tres redoubté . seigneur, vous  certiffie.que le 
seigneur ne est pas bien asseur, quant contre. la voullenté de ses 
hommes commence? division et guerre. -Et pour ce, mon seigneur, 
je dis que paix doit estre desiree et cerchee dilligement?, et ne 
craindre ? point. de honte la ou est le commandement de dieu. Car 
qui a son tort la. refuse, dieu est contre lui, tesmoing pluiseurs bat- 
tailles. de mon? temps. Et. pour ce", monseigneur, je diz que paix 
doit estre desiree et cercee honnestement 7 et dilligement, et cellui 
qui le fait est ami? de dieu et amé de ses hommes, qui metteroient 
corps et biens pour. lui. Et le seigneur. qui aultrement le fait, sache 
que il porte preiudice civil, car maintes fois advient que Ja guerre 
par battaille ou: par aultre peril redonde ? plus sur le seigneur que 
sur ses gens, car oncques seignourie ne faillit a seigneur, mais seigneur 
a bien failly a seignourie. Et cy fine mon deuxieme grain de semence!v. 


Le III:e chappiltre parle du Ill:e grain de semence, qui. traitie 
de oir benignement toutes gens et doulcement leur respondre. 


De ceste tres sainte, tres doulce et tres amiable condicion parle 
TULLES et dist que yravement c'est! celle qui contribue !? a toutes 
les vertus qui sont, car nulle ne puelt estre vertu se elle ne est 
acompaignie de humilité et- de doulceur, dont par ceste est chascun 
amé et loé, et souverainement le prince, qui est le miroir et I'exemple 13 
de tous, lequel doit a toutes gens : requerans prester ses oreilles 
'et les oir benignement et doulcement, les entendre qu'ilz!t vouldront 

odire ou supplier, et puis amiablement leur respondre, et sans delay 
ou le plus tost que il porra leur requestes justement demandees leur 15 
consentir et accorder, dont par ainssy leur doulceur et bonne renommee 
"sera portee par Pegassus, le bon destrier voullant, ainssy quil porta 
les vaillances des Persans et celles d'Ector, de Cesar et des aultres 
tres  vaillans. en armes et-en vertueuses condicions 16, "Et qui diroit: 
vrayement, je eroy bien que oir et respondre doulcement 17 porte au 
seigneur grant amour, mais se il estoit aucun fol oultrecuidié ou simple 
qui demandast au seigneur chose non licite !2 de faire et par forme 
quil ne devroit, le seigneur les' doit il oir !?? certaimement, je respons 
que oil ?9, car chascun n'a pas doulee parolle ne beau parler, et se il le 
savoit mieulz dire, devons pensser qu'il le diroit; et aussi telle: chose 
porroit au prince sembler estre mal dicte que aux 2 aultres sembleroit 
bien, et pöur ce est chose convenable a tous princes que tousdiz 22 
ilz soient aux responces gracieulz ?3. Carle oir benignement ?t est signe 


1 ce fehlt in der Hds >? FA 2 , Homiostörent et diligement ? Hds 
croire > nostre 9 pour ce derechief 7 honnestement cherchee ? ayme de dieu 
et de ses h. ? Hds responde :9 de semence fehlt 117 Hds est. "> contribuit 
23 mirouer et exemple !t ce qu'ilz 25 fehlt "!$ en armes etc. fehlt > fehlt 
in der Hds. 12 licite fehlt - escouter ?9 Tulles a ce respond que ouy >?! eg 
22 tousiours 2 soyent anx ouyrs, aux responces et en leurs faictz et dietz sur 


A tous. aultres: gracienlx Hier folqt im Druck eine Anekdote iiber den Marschall 


Jeup le Meingre (Bouciemrit) + Tulls (sic) dist que 1e ouyt benignement 


10 


20 


29 


30: 


fol. 


fol. 


Werner Söderhjelm. 


qui ne porra estre oy, ou se le seigneur le oist ainssy que font 
pluiseurs qui escouttent et entendent ailleurs, puis ne scevent que 
respondre jo car ilz ne scevent que PFautre a dit, et que pis est sont 
aucuns seigneurs qui s'en mocquent; alors se part le povre SA pISA 
venu de loings ? despendre le sien et voist quil wa riens fait, sy se. 
complaint en sa PERS et: dist que son seigneur Pa mesprisié, tant 
soit il petit, :alors ? s'en va desesperé, et jour et nuit ne fait que 
pensser et a dieu requerir aultre seigneur, disant que nullement od 
il empirer. Et lors murmure l'un? secretement a lautre et s'empoi- 
sonnent les cuers 5 et serchent les voyes d”aultre seigneur avoir. Sy 
sachent tous princes que il ne est chose au monde que pis se com- 
porte et qui face'$ les cuers deshonnester que fait le mesprisement 
de leur seigneur. Et de tant que le cuer mesprisé est plus esleu, 
de tant a il plus a souffrir et a pensser”7. Sy ne croye nul prince: 
avoir ja nul tant soit il son prouchain ne son famillier, que se il se 


voist du tout de sa grace mesprisié que son bon voulloir ne se? 


change. Et de ce se doit tenir plus que certain, et qu'il ne soit 
joyeux de Pannuy qu'l lui porroit advenir, non obstant quil pour 
son honneur ne s'y vouldroit trouver. Mais quant le prince escoute 
et respond benignement, il a ja le requerant a moittié sattisfait, et 


de bon entendement, :et le respondre doulcement est aux escoutans & 
tres agreable et porte signe de discrecion; Et le consentir en raison = 
est justice, de laquelle 'despendent 'toutes aultres vertus. Et cellui 3 


år 
(då 
4 


sf 


s be 


$ 


supposé que sa requeste fust ja du tout desraisonable, sy s'en va ÄRE 


a moittié contens et? lui doulcement remonstrant que sa requeste 


ön 
sind G 


seroit an preiudice departie ou qu'elle seroit contre!” la utillité 
publieque ou contre les loys ou pourveoir de appoincter a partie, 
ou que il commettera sa chose en justice, et par pluisieurs aultres 
gracieuses responces qui se porroient bien trouver et dire 1!; dont par 
ainssy il se partira content en lui meisme !?, et ne sera nul ösa 
de tel prince puisse pensser que bien et dire lt, mais quoy que soit 
ou du consentir ou reffuser, sur toutes choses soit au moins de delay 


tv 


VIA 


que faire se porra, car par ainssy tout sera justice et grace, comme 


le proverbe dist: Qui cito!> dat bis dat. Cest a dire que la grace 
despeschee est doublement donnee. Et cy fine mon III:e grain de NE ÅR 


Le IIII:me chappiltre traitte du IIII:e grain de semence, qui traitte 
de utillitez comunes et comment elles se doivent gouverner. 


Vrayement, Jes autentieques escriptures nous monstrent et!8 


aussi font les exemples de nos yeulx, comment nous devons gouverner. 


Et de ceste matiere parle TULLES en sondit livre De virtutibus et au ER 


7? puis ne scauent respondre a cc que le requerant a dit. Alors se part 
le seigneur et le poure suppliant vient de loing 3 fehlt + Tung murmure 
5 leurs cueur " Hds facent 7 eta pensser fehlt 3 luy ? en 29 gultre !! et 


dire fehlt + mesmes 3 que 2 et dire fehlt 5 Hds tot 4 fehlt Hds u. Dr. jön 


of 
fa 


KERLVT — Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 2 


VII:e chappiltre. C'est -assavoir 1 que tous princes et aultres seigneurs 
se doivent emploier de tous leurs cuers? et dilligement? que les 
euures des marchandises ayent leurs cours” pour les biens qui en 
viennent pour? toutes les seignouries. Car marchandises' et tous 
ars sont au bien et prouffit des seigneurs et au bien de la chose 
publique, que chascun commun et peuple desire fort 7. Et aultrement 


sachons 3 tous que la chose qui ne se comporte liement et.:se soustient 


par force et contre le cuer des gens, est tres dure a longuement 
souffrir ?. Ainssi est il du peuple, quant il n'a vove de deslivrer leurs 
ars et marchandises. Iz viennent a decliner et en' neccessité !9; 
parquoy !1 peu a peu murmurent et se complaignent !? de la seignourie 
ou ilz sont. Et lors en leurs cuers se engendrent les malles 23 
voullentez, et penssent que quelxconeques aultres seignouries !t gqu'ilz 
eussent ne porroient que amender. Et lors font les traittres les 
traisons !5 -et les rebelles les rebellions. Mais quant les seigneurs 
font avoir aux marchandises cours pour aller hors et venir sceurement, 
les marchans et gens de mestier gaignent et vivent lyement. Alors 
le peuple. abonde en richesse!$ et se resioist de tel seigneur !”, 
et tres voullentiers le gardent et!? deffendent et secourent a tous 
ses besoingz, et prient a dieu pour lui, et non seullement ses: hommes, 
mais tous aultres qui portent marchandises en ses pais. Et cy 


-donrai !? fin au 29 III:me gram de semence. 


Le cinquieme chappiltre est du V:e grain, qui traitte comment 


les princes et aultres seigneurs se doivent contenir en avoir subeides 
de leurs hommes et les per qui au contraire y sont. 


Et certes 2! il west pas a oublier-ne a laissier les perilz?2 
qui -mainteffoiz a pluisieurs seigneurs sont advenus?3 pour trop 
desordonnement greuer ?£ leur peuple?5. Gar peupple est de telle 


condicion que moult se tient?" a grevez seullement de leurs despences 


neccessaires. Tesmoing vous donne de Marcel, de?7 Brunlauentin ?8, 
eulz estans la fleur et gouvernement de Romme, ce que leur advint 
par occasions de subeides quwilz voulloient tant mettre ??. Encores 


du subeide que mist Torqueus pour mander Sipion en Auffricque, 


et sy estoit ce pour le bien commun, dont le peuple Passiega par 


i ns jours, et prist en Cappidole. Et pour ce le seigneur ?9  doit 


I! chapiltre et dit que ? pouoirs 3 diligentement + que...cours fehlt in 


oder Hds > par '" Hds marchandise 7 tant ? saichent >? est tres perilleuse 


et dure a longuement porter !9 necessitez !! pourquoy 1? garmentent '3 maul- 
vaises 1t quelconque aultre seigneurie !5 et lors les trahistres pensent les 
trahysons !5 richesses 7 Hds de tele seignourie ...la gard. 5 fehlt +! donne 
a mon ?! Entre tous les perilz qui sont Tulles dist que certes ?? ceulx 
> ennemys "+ fehlt in der Hds ?5 leur peuple se tres grant necessité ne les 
.contraint, lagquelle chose on leur doyt amyablement signifier,car tout peuple 
26 tiennent 27 et de 2 Sic auch Druck; ich sehe nicht, weichen Namen das 
vorstellen soll. >? que ilz chargeoyent tant 39 Encores le seigneur 


10 


15 


20 


25 


30 


30 


fol. 


| 20 
192. 


30 


. 19 ve. 
39 


Werner Söderhjelm. | N:o 18: | 


signifier et ordonner que par ses gens et officiers le peuple 1 ine SL point 


oppressé ne. plus pillié. Car entre les painnes qu'ilz ont, c'est celle que RR 


plus leur est 'dure a comporter, car il leur semble que leur seigneur 


les en doit garder. Or sont ils aucuns qui porroient dire et arguer: AN 


et comment est il raisomnable que toutes les fois que le seigneur: 
vuelt  avoir ”ayde et subeide de: ses hommes, que il leur 3- doye 
signiffier, doneques n'est il pas seigneur, car tous seigneurs puevent. Od 
et doivent t "commander pour:estre obey ?. Ad ce TULLEz respont et 
dit que vraiement les princes et seigneurs puent commander et doivent 
estre obeis, mais c'est assavoir es choses raisonnables, car pour & 
ce :sönt ilz de dieu et par son ordonnance 7 constituez, at -maintefois. 
par election du peuple. Doncques west il? mie a croire que dieu 
ordonnast a ses officiers de faire choses deshonnestes et? malvaises, 
ne aussi le peuple ne fait mie voullentiers. seigneur qui les doive 
oultre justice STONER oppresser, mais se t0 le seigneur les a par 
force conequis tt, - Et avecques -ceste conionction TULLEZ se taist,. 
disant encores' que” non attendu: que ilz sont tous freres et venus- 
dun cep, et le seigneur est assez pis que homme quant il n'est piteux,. 

et Te piteux est assez meilleur que homme et est?” plus a amer et 
a prisier due nul tresor. Et qui encores demanderoit: est il nulle 
aultre forme ne maniere par quoy le prince puist avoir !? subside 
de ses hommes s'il ne vient de leurs bourses, qui! leur est sy tres 
dure chose a comporter, car les communes entrees des princes ne 
sönt pas toutes souffissantes a la grant charge que ilz mainteffoiz ont, 

tant aux emprinses comme aux deffences de guerres 15 et aultres 

despences neccessaires, que!$ tousiours sourviennent aux seigneurs;. 
ad ce TULLES respond et dist: signiffiez voz affaires a voz hommes: 
amiablement, et se ilz ne vouz aident des subsides de leurs bourses, 
sy vous aideront ilz de gabelles et de impositions 'sur les entrees et. 
yssues des marchandises, et eulz comme loyaux et preudommes le 
feront voullentiers quant les princes' leur seront bons et les mainten- 


' droient en bonne police !7 et justice. Car ce ne leur semblera comme: 


riens quant!8 ne saillira pas de leurs bourses, dont leur en sera 

mains grief. Et encores porront bien les princes prouffiter a pugnir 

ceulz qui forfont a la justice, ayans!? esgard a maintz aultres grans. 
perilz que ?? sont advenus, dont maintes escriptures le TESMDI NARE SG 

Et cy donrray fin a mon V:eme grain de semence. 


1 doibt estre songneux que par Ses, officiers sur ce le peuple — 

Hds doit seigneur et ordonner que gens et ? qui >? le luy + tout seigneur 
peult et. doit 5 obey de ses hommes ' par -7 gont ilz par F'ordonnance de dieu 
3 fellt ? ne 9 sinon quant ” Die Stelle ist dunkel und ganz verschieden im 
Druck: conquis prins a mercy et auecques ceste conionction. Et encores sur: 
ce dit que si par force et trop souuent vouldroit le leur que tyrammiroit, car 
mercy et tyrannie sont ennemys, et que tous sommes freres venus d'un cept, 
dont deuons I'ung de Pautre avoir mercy. . Et le seigneur etc. ?>faict 1? Hds 
avec 1 que 15 guerre 15 qui 17 bonnes polices 13 puis qui (qwi) >??? ayant. 
20 qui 2?! escriptures font mencion. > i j 


ERLVE ; Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 28 


Le VI:me chappiltre parle du VI:e grain de semence, qui traitte 
des habondances et des faultes de vivres, les seuretez et les perilz 
qui s'enssievent !, 


En verité, il n'est pas de laissier a parler des biens qui en vie 
nous soustiennent et les tres inreparables maulx que par deffault 
de ce sont maintteffoiz advenus. Et pour? ce dist TULLEsS que le 
prince doit estre songneux et dillegement? pourchassier que son pais 
soit bien garny de tous vivres et des aultres choses neccessaires a la 
condicion humaine. Et ce aucun -disoit: comment est il au seigneur 
possible quw'il puist donner habondance de vivres et des aultres biens 


neccessaires a la condicion humaine, certes nenyl, car c'est chose 
, på 


qui vient de dieu, qui dispose? les qualitez des temps, par quoy 
les biens de terre et toutes aultres choses quelxconeques soient ad ce 
neccessaires nous vienent; ad ce respond TULLES ? et dist: chascun 
scet assez et doit savoir que les seigneurs terriens ne sont pas dieux 
et quwil ne est aultre dieu que cellui du ciel, par lequel tous les 
biens viennent. Mais les princes chascun en soy tienté ou doit”? 
tenir leurs sieges? tant que en eulz doit estre souveraine prudence 
et toute dilligencee de estre songneux, que quant les qualitez des 
temps d'abondance sont multipliees en tous ou en partie de aucuns 
biens, alors le prince doit commettre gens souffissans que les biens 
de icelle habondante saison soient ordonnees par forme ? que ilz 
puissent supplier et secourir a l'extremité et neccessité du malvais et 
famineulx temps, que maintesfoiz est advenu et puelt advenirl?9, 


Et qui n'y prend: garde moult souvent par pluiseurs voyes, la grant 25 


habondance vient tost al! mains, dont mon conseil est!? que par 
quelxconeques!3 temps que bonne garde et grant dilligence soit a bien 
garder et conserver les choses dont nous vivons et aultres neccessaires. 
Car onceques par habondance de biens seignourie ne porta peril, ne 
vint a mains, mais bien!t par deffaultes et neccessitez se |sont 
trouvees maintes seignouries en grant peril et mainteffoiz destruites. 
Et ce aucun seigneur voulloit dire encores!5:; je ne suys pas le 
dieu qui dispose, le temps!5 a sa voullenté, chascun le scet bien, 
doncques quel peril puis je porter, et pour ce adviengne que porra, 
se donne conseil qui vouldra, quant a moy je ne morray pas de fain; 
et c'est la chose que mains je doubte; ad ce TULLES respond et dist: 
je ne dis mie que le prince doye morir de faing, de soif, de froit ne 
de chault; mais vrayement je dis que il porroit bien avoir ce mal 
ou pis!7, car certainement il n'est riens!8 que le prince doye tant 


TE a EE RR 


! qui y sont >? sur 3 diliigentement + de dieu, car par le vouloir'de 
dieu sont disposez > 'Tulles respond " tiennent 7 deivent >? le siege de dieu 
en tant ” fournme. —"Folgt.: ce est assavoir que son pays soit pourueu pour 
ung an ou deux ad uenir !! au !? le conseil de Tulles est 13 gquelconque 
KEETdS FÖTCINS VS N CORE SK VE Ida Le es temps 17 avoir a cause de ce autre mal 
que cestuy ou pire, car 28 chose ; 


» 


| Werner Söderhjelm. 


doubter que le fain entre son peuple, car le peuple affare est « 
telle condicion quil. n'a en lui conseil, amour, pitié, files. AU 
menasses ne aultre esgart de devoir quelconeques soit. Et pour ce 
le bon prince doit de dieu tousiours requerir Vayde! et Pabondance å 
| 5 de tous biens et aussi conseil et sens? pour les povoir 3 ob 
nd gouverner, ad fin que se fortune de temps court sur lIui, qwil ne 
21 ve. puist £ estre trouvé despourvu. Sy lui sera grant sceureté, honneur 
] et gloire et? grant joye et plaisir a ses hommes, qui lui seron 
assez plus obeissans a tous ses commandemens. Et de ce encores 
10 TULLES donne aultres tesmoings ', c'est assavoir Metel et Fabien, 
grans senateurs de Romme et bien amez, comment ilz perdirent 
Pamour du peuple et furent destruis par la chiereté survenue?7, 
Encores recite comment a la venue de Cesar le peuple habandonna 
Pompee par: la chierté ou ilz estoient, et par P'abondance que Cesar FE 
15 leur fist venir incontinent? de Campaigne et de Sardigbe, fust soustenu = 
et amé. Et de? maimntes aultres citez, villes, chasteaulx et seignouries 4 
perdues par neccessitez semblables, ausquelles tous saiges princes et VA pv 
gouverneurs de choses publicques doivent avoir 10 esgart et souven- 
teffoiz v pensser. Et cy donrray fin a mon VI:me gram de semence 


20 Le VII:me Clsppilire parle du VII:me grain de semence, qui Äg El 
traitte comment Ton doit garder, acroistre et conserver les biens de 
la chose publicque tant es seigneuries !! comme Aa : 


que une des Ehöce que!? fait amer les seigneurs et gouverneurs s del N 
25 leurs hommes est que la peccune et aultres entrees que lt viennent 
au commun prouffit des hommes, soient par eulz bien gardees, con- 
duittes et conservees, que les tirans pilleurs sur leurs hommes ne 
les puissent ainssy pillier et efforeer comme souventteffoiz soubz prince 
simple !5 "ou 'negligent ilz font!5, et que!” pis est, ila !8 sont maine- 
30 teffois soustenus et confortez, dont les bonnes gens sont povres et 
neccessiteux, puis fault que aux usures se menguent et destruisent ! 
tous. Et quant ilz ont a reparer leurs maisons, esglises, murailles, 
fousses, ambaxades et provisions de les?9 villes, ou a leur seigneur sd a 
faire aucun don, alors les povres hommes, qui sont mengiez des 
35 mengeurs, a leur seigneur ne ont de quoy paier, sy sont gaigiez 2 
arrestez et mis en prison, ou ilz demourront jusques ad ce quilz 
auront paiet. Ha! prince, qui ainssv te contiens, bien dois doubter 
le ire de dieu. Mais quant le seigneur est saige et bon, il ayme "Ol 
deffend ses subgez et le bien de la "chose publicque SE dont par ainssy 


. 
2 


1 Payde, le conseil et V'ab. >? et aussi le sens pour 3 savoir et pouvoir 
+ puisse 3 fehlt '$ exemples a tesmoing 7 a Romme survenue >» incontinent 
leur f. v. ? fehlt 9 bien auvoir  Hds seigneurs + qui ? Hds et 1 qui 
18. simple! prince ..'$ neoligent. est aduenu et. "qui, 2518 Ce ilg/sk EorsOyentane 
mengez et destruictz ?9 leurs >! engaigez 7? le bien commun RUE AR 


Ke 
ÄG 


SO Sed 


Xx LVT] . Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus etc. 23 


ilz sont plains et riches, et le seigneur en est amé et doubté et se 


-sert lyement d'eulx et de leurs biens a son besoing. Et sont aucuns 
qui porroient dire que entre toutes les choses cy devant dictes ceste 
est celle que! plus est forte a bien gouverner; la cause est que 
-chascun naturellement desire monter a honneur pour soy enrichir et 


estre prisié, et que? pis est il, n'est nul se il ne est ami? de dieu, 


que quant? plus ait que plus ne desire avoir 5, dont comment puelt 


de seigneur. retenir et gouverner ce que? est de chascun tant amé et 


AM 


sy desiré, et desja est le monde sy tres7 enrachiné a exurper par 
-quelque maniere que soit les drois des ungs et des aultres, quwil west. 
seigneur qui? a paines les en peust garder; ad ce respond TULLES ? 
que telz seigneurs sont ceulz qui se laissent tant gouverner quilz 
aroient honte que eulz meismes veissent leurs!9 receptes,leurs despences 
et ce quilz ont, et se ilz le voulloient faire, on leur diroit quilz 
:seroient esvergongniez!!, dont par ainssy ilz sont mocquiez et vont 
leurs besongnes comme vous voyez. Et semblablement est il dedens 
les bonnes villes des communiltez, car en elles, vrayement, ne sont 
.plus telz gens que estoient les bons Fabrice ne Camille ne aussi 
Marco Regulo, et encores Lucio Valerio, Quintus !?, Sippio, Cornelio 
ne Pructo !3, et tant d'aultres sy vaillans en armes et sy tres amans 


de bien de la chose publieque !t que avant vauldrent en povreté 


vivre et en icelle morir que -leurs consciences deshonnester. Et car 
gens de telles condieions ne sont plus ou tres peu 5, dont est tres 


forte chose a adresser ceulz qui de ces vices sont ferus, sy non par 


ceste seulle maniere, laquelle TULLES dist que! me semble tres forte 


a telz princes voulloir executer, c'est assavoir que ilz soient avaricieux 
aux folles et excessives despences et larges aux choses neccessaires 


et raisonnables, et aux convenables choses ils soient attemprez, et les 


- vaynes choses et deshonnestes vueillent 17 abandonner. 


Et ce ainssy ilz!3 le font, eulx !? qui sont lez miroirs de tous, 
donnans 29 exemple a tous les aultres de faire comme eulx, alors ?! 
chascun se 2?? retraira par amours?3 ou par crainte ?t, et se aucun des- 


-ordonné ne gen retraioit ?5, a cellui le? bon seigneur doit?7 france- 


ment ?3 - remonstrer que nul mal faire ne luy plaist. Dont par ainssy 
se garderont et croistreront les ?9 tresors et finances, et aussi feront 
ceulz 39 de leurs hommes, dont leur seignourie flourira. Ou aultrement 
sachent tous que le 3! impacience commune porte inreparable peril. 
Et cy donrray fin a mon VII:me 'grain de semence, pour venir au 
VIII:me, qui est le derrenier 32. ! 


TGS dur 3 mdult samy..vs guant il;Y?) a avomr. ) gut felt: que 
> Tulles respond et dit 19 les " esvergoägneux + Hds Lucio ne Vallerius 
Quintus 1? Proructo 1!+ de la ch. p. de leur commun 3 tres peu au temps 
qui court 5 qui. !7 fehlt 2 fehlt '9 ceulx 2" donneront  ?' et Iors ?> fehlt 
in der Hds tout par a. ?t contrainte ? ne s'en vouloit retraire ?5 tout 
Fanilerdoits "2 pugmir et: fr.. >> tleurs: 30 eelles 21 Jay sspour venir: ete. fehlt 


5 
fol. 23 10 


k 


10 


fol. 
20 


30 


(EE 
dh 
. 


fol. 24 


30 


Werner 'Söderhjelm. .. ek 


Le : VIII:me chappiltre parle du VIII:me grain de semence, 
traitte » des.-juridiecions -et libertez communes ' des NRA a ue 
homme, et UES HOömaIes a: leurs: seigneurs. a 


TULLES: en le unziesme .  ichappiltre de: son dit veg dn ue föng i 
princes: 'et seigneurs : puent et :doivent contraindre leurs subgez a: RR ; 
paier de leurs devoirs et rentes 'quelz qu'ilz soient par droiz ordonnez. 
Et aux subgez dist! que? les doivent: paier.. Et ce: fait, le prince 
les: doit maintenir et conserver en leur previlleges, franchises et libertez, 
que ' eulz ou leurs predecesseurs par leurs services et bien fais ont 
acquestez, . dont: 'par ainssy 'porront -dire et estre certaims que älg 25 
seront obeys et vrais. seigneurs. Car entre toutes les escriptures que. E 
jay veu et les experiences de mes yeulx -je treuve que a.tout povoir: 
chascun tend a garder son droit.. Et quant il ne pueit:et. se voist 
efforcié, dieux scet ce quwil en pensse et vouldroit, dont puis main- 
tesfoiz font3 de choses deshonnestes et perilleases 4; et pour ce 
que de bien vivre viennent les bienueillances ?, et des tors faiz 6 
viennent les haynes, les guerres et les. choses -perilleuses 7, don 
chascun mest pas bien? IE Et la seconde loy rommaine, dist 
TULLES, qui est[que]tant ainssy ? que les subgez sont tenus au bien de = 
leur seigneur, sont les: seigneurs tenus au bien de leurs subgez,' 
et les ungs pour les aultres presenter leurs corps a'? battaille et 
[se] disposer a! morir. Et puis: dist: Ha! gquel honneur, quel ?? 12. merite ; 
ot quelle loenge doit avoir le prince, qui par avarice et tyrannie I TA 
> sur ses hommes ou par les causes qu'il a dictes + que 1? viennent 
25 souvent par desordonné conseil, pert!ö lui et sa seignourie. Et puis 

reprend et dist: mais quant il advient que par occasion de aucun 
pechié ou dieu le vuelt: pugnir !7, perdant en gardant ou deffenda 
dilligement, au regard de ce monde se perdre seroit a [lui] honneur 
glorieux.: Car la premiere loy rommaine vuelt, ordonne et commande 
30 Preedie les armes, et pour son droit, fösnielase et liberté combattre- 
et disposer son corps a morir.: Doneques, le bon prince est bien 
tenu de y avoir. regard, especialment quant ses hommes luy sont 
proudommes et sans meffait, donceques?3 par ainssy se porra dire 
vray seigneur et sans peril au regard de eulz. Mais oultre ce est aux 
35 bons princes neccessaire chose pour les cuers!? de leurs hommes, 
que ilz facent difference: des bons aux malvais. Et lors les malvais. 
devendront bons et les bons seront meilleurs. Et ce leur sera couronne — 


- 


1 et deist ? qui -3 font maintesfoiz + des ch. perilleuses et deshonn. 
3 viennent les honnestes amours, les acointances et les b. + et de mauluaisement. 
vivre 1 h.,les malvueillances, 1. g. et autres ch. p. ? fehlt ? Et a ce propos 
Tulles deist” que en la sec. loy romm. que tout ainsi 9 en 2! dispose de 
> ha quelz tyrannie ou par deshonneste vie + que ”Tulles a d. 25 qui 
6 Je seigneur per '1 Hier folgt: en conquerant ou deffendant dilligentement 
sa raisonnable seignourie Au regard de ce monde se perdre seroit a lui gloire: 
mondainne dame et honneur. Car etc. Die Stelle ist 'offenbar im beiden. 
Versionen verdorben. 8 dont '!? pour flourir les cueurs S 


Xx SXLVI] Spuren von Ciceros verlornem Traktate De Virtutibus. 27 


'de honneurs!, d'amour et de sceureté. Aultrement sachent tous que”? 
beste trop chargee onceques ne fist bonne journee. Et cy fineront 
mes VIII grains de semence, priant au tres excellen tissime et souverain 
dieu ? que vous et tous aultres princes et seigneurs chrestiens qui 
seignouries avez at gouverner, que il vous ädresse pour loyaument 
acomplir les VIII vertus cy dessus escriptes, par quoy puissiez”? 
estre de voz seignouries bien amez. Lesquelles choses encores sur 
brevité vueil reciter, dont la premiere chose est que vous doyez 
fermement maintenir justice avec attemprance de misericorde. La ll:e 
chose $ est que de tout vostre cuer et dilligentement vous doyez 
-desirer paix et donner lieu et place de Pavoir se par vous deffaloit, 7. 
oLa tierce chose? est que voz subgez et toutes gens vous doyez”? 
-ouyr 19, paciaument et benignement leur respondre et sans delay at! 
tout le mains que vous pourrez les choses justement!? demandees !? 
consentir et accorder. La IIl:e chose!t est que vous doyez faire 
coulre seurement toutes marchandises par voz pais et seignouries. 
La V:e chose !5 est que vous doyez garder et actempter!$ de non!7 


mettre nulles imposicions, subsides ne aultres afflictions!? a vostre 


peuple, se tres grant besoing. ne vous constraint, lequel avant leur 
devez signiffier. La VI:e chose !? est que vous doyez estre songneux 
que toutes voz seignouries soient habondantes de tous vivres et aultres 
choses neccessaires a humaine condicion. La ViI:e est que vous 
doyez loyaument entendre a garder et conserver le bien de la chose 
publieque et Pacroistre se vous povez, c'est assavoir entres toutes 
choses la peccune qui est et vient a voz hommes et subgés. La 
huitieme est que vous doyez par bon et seur”? conseil garder vos 
franchises, vos ?F droits a qui vous en vouldroit oster et semblablement 
garder celles de voz hommegs et subjetz. Et icy?! fineront mes VIII 
grains de glorieuse semence, lesquelz je prie a nostre souverain et tout 
puissant dieu le saint esperit, dont toutes bonnes euvres prosedent, 
que ?? vous doint la grace de les bien semer au bon jardin de vostre 
 tresnoble cueur, par quoy ilz puissent?3 de bien en mieulx flourir 
et recueiller ?t, et ainssy soit il de tous autres princes ehrestiens, 
seigneurs et dames, qui seignouries ont a gouverner. 


. 
. 


' d'honneur ?s. tous princes qui ont beste tr. ch. ete. > fenlt > fehlt 
in der Hds > tous puissiez avoir Pamour de dieu et de vozs. b. amez "La 
seconde est 7 se vous pouez ? fehlt ? gens doivent 29 fehlt in der Hds 
"" Hds ou 2? fehlt 3 demander 14 fehlt 5 fehlt 6 accepter !7ne 18 orans a. 
Ne feRE NRO SA setet vos At ty se gu äl vila yp..  "4 POrter. fru 


10 


15 


20 


25 


30 


fol. 


fo. 


fol. 


t 


Nar 
E / ; 
| Så 
re 
 VENAA 
ÖN 


SM, 


CH FÖRHANDL NGAR. 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. 
z XLVI. 1903—1904. N:o 19. 
fd a SA AR BRG RA RS SNES LA SKE NE US 


! 


Berättelse 


öfver SER 


| Finska. blonskapssäosietetenss Molcarulasiska Central- 
anstalts. värksamhet under året 1903. 


KA cberar vid Gent å lasten öch vid de under döds led- 
ping stående landsortsstationerna har hufvudsakligen: fortgått 
på samma sätt som under de närmast föregående ären. 

| Amanuensbefattningen var fortfarande: anförtrodd åt ma- 
ogister W.: Öhquist, emedan : magister ' Ose. V. Johansson, som 
tidigare  handhaft densamma, större delen af året vistades ut- 
rikes för idkande af studier i meteorologi. — Finska Veten- 
— skaps-Societeten beviljade mig af: hälsoskäl en extra sommar- 
ledighet under 6 veckor, räknadt från den 20. Juni. Såväl un- 
der denna tid som ock under min ordinärie ESR een 
gister Johansson förordnad att förestå min tjänst. 

Såsom räknebiträden ha : fortfarande varit anstälda frök- 
narna M. Biese, H. Hagert, I. Nyberg, O. Sederholm, A. Uscha- 
koff och Th. Westerholm. - Sedan observatorn under de 6 före- 


> gående åren, magister H. Palomaa, tillkännagifvit sin önskan 


att afgå från sin befattning, antogs från den 1: Januari stude- 
randen 1. M. Wallenius till observator; och har han sålunda 
under hela året värkstält kontrollobservationerna morgon och 
afton äfvensom expedierat de på dessa grundade väderlekste- 
legrammen. Herr G. Ferd. af Hällström har fortfarande utfört 
en del observationer, men hufvudsakligen biträdt mig vid led- 
ningen af redaktionsarbetet beträffande iakttagelserna vid cen- 
tralanstalten. — Den under det föregående året införda arbets- 
fördelningen vid de dagliga väderleksprognoserna har såsom 
ändamålsenlig bibehållits; assistenten dr Heinrichs har sålunda 


2 | - Ernst Biese. 


utarbetat väderleksöfversikterna och förutsägelserna, medan 
fröken Nyberg handhaft själfva kartritningen och utskrifvan- 
det af därtill hörande tabeller. ; 


Omfånget af det vid centralanstalten insamlade observa-- å 
tionsmaterialet har vunnit den utvidgning att äfven registre- 
ring af solskenets varaktighet blifvit införd. MHärför står an. 
stalten i särskild tacksamhetsskuld till Helsingfors stads brand-- 
mästare, herr Gösta Wasenius, som gifvit sitt tillstånd till upp- SG 
ställandet at en solskensautograf på stadens brandtorn. — De då 
dagliga kontrollobservationerna ha fortgått utan afbrott och SS 
de själfregistrerande instrumenten ha äfven under det gångna 
året arbetat väl. Af de erhållna diagrammen har det föregå- 
ende årets så vidt möjligt slutbehandlats och det löpande årets. 
registreringar ha likaledes till öfvervägande del blifvit utmätta 
samt uppstälda i i tabellform, hvarjämte hithörande månads- och i; 
årsresuméer sammanstälts 1 tryckfärdigt skick. | 

Af observationsmaterialet från de landsortsstationer, vÄ 
hvilka iakttagelser af samtliga ifrågakommande element göras, 
har den del, som fullständigt skall publiceras, nästan helt och 2 
hållet blifvit underkastad nödig korrektion och uppstäld i tryck- 
färdig form. Samma är förhållandet med nederbördsstationer- 
nas iakttagelser. — Från det föregående årtiondet ha de tre så 
första årgångarna af lands isoks Arv agn blifvit tryckta. 
och kunna således distribueras inom kort. Samtidigt har tryck- 
ningen af de talrika snömätningarna och isobservationerna påra 
gått för året 1893, hvarjämte redaktionen af följande Årgängarg 
fortsatts under assistenten Heinrichs” ledning. é 


Under rubriken ,Åskvädren i Finland 19004 ha de. af NN Me 
magister Öhquist redigerade åskvädersrapporterna blifvit pu SS 
blicerade i Societetens ,Bidrag'". Äfven det följande årets 
rapporter beträffande åskvädren har herr Öhquist slutbehand- 
lat och öfverlämnat åt Vetenskaps-Societeten till publikation. 
Till denna årgång sluter sig en sammanställning af såväl det 
sista lustrets åskväder som af hela den 15-års period, som dessa 
observationer pågått. PA 

De hydrografiska och isobservationerna vid de 6 statio- 2 
ner, som för en tid af fem år, räknadt från år 1900, inrättats Å 


invid landets sydkust, äfvensom de till samma kategori hö- 


4 fö Aa 


N:o 19] Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. 3 


rande observationerna vid våra fyrfartyg, som blifvit utförda 
på Lotsdirektörens initiativ och benäget stälts till anstaltens 
förfogande, ha kommit under bearbetning. Då icke någon af 
anstaltens personal kunde finna tid öfrig för detta arbete, vid- 
talades härför magister Hugo Karsten, som äfven förklarade sig 
villig att behandla hela materialet i en fortsättning. Resultatet 
af hans arbete är att de tre första årens hydrografiska och till 
dem hörande meteorologiska observationer äro sammanstälda i 


tabeller och resuméer samt att den första vinterns isförhållan- 


den föreligga bearbetade och i tryckfärdigt skick. 


Anstaltens instrumentförråd har måstat betydligt förstär- 
kas med sådana instrument, som äro utsatta för faran att sön- 
derslås eller i betydligare grad nötas, hälst behofvet af dylika 
instrument storligen ökats genom tillkomsten af de hydrogra- 


fiska stationerna. Så ha 15 nya maximi- och 15 minimitermo- 


metrar, 20 psykrometertermometrar, allt af R. Fuess' paten- 


terade konstruktion, 5 djupvattentermometrar af Negretti & 


Zambra samt 3 Wildska vindfanor med styrkemätare inköpts. 


Såsom reservinstrument ha anskaffats 3 stationsbarometrar af 
R. Fuess och en Robinsons anemometer af V. Falck-Rasmussen. 


7 stycken i 091 delade termometrar af Gebräder Herrmann i 


E Manebach äro afsedda för normalbarometern. För vattenstånds- 


stationerna i Kotka och vid Björkösund ha två Seibtska pre- 

cisionspeglar af Fuess blifvit inköpta och vidare har limnigraf- 

paviljongen i Brunnsparken blifvit försedd med en telefon. 
"Äfven har en annan ännu viktigare komplettering än den 


nyssnämnda blifvit utförd vid limnigrafen i Helsingfors. Hos 


mekanikern V. Falck-Rasmussen har jag nämligen låtit förfär- 
diga en särskild inrättning för mätandet af det absoluta vat- 
tenståndet, hvars kännedom själffallet är ett oafvisligt vilkor 


för fastställandet af förändringar i hafsytans höjd under längre 


tidsperioder. Limnigrafen gifver blott variationerna, icke häl- 
ler de hänförda till samma nollpunkt under en längre tid, ty 
apparatens" särskilda delar kunna icke göras så stabila och till 
sina dimensioner så oföränderliga, att icke direkta kontrollmät- 


— ningar af vattenhöjden äfven för kortare tidsintervaller vore 


kora Na ASKJINT ARON ERE 
Då H 4 


af nöden. MHSådana mätningar gifva äfven ett medel i hand att 
för de utmätta kurvordinatorna bestämma korrektioner, bero- 


19 


RAR ET aln GA MR ae RA 


Gl 


ST ES ik NN 


PES 


ov 


Fen Ane 


gon afvikelse från det förhållande mellan ordinatvärdenr och 
vattenståndens variationer (här 1:10), som eftersträfvats vi ; 
instrumentets konstruktion, men måhända ej exakt ernåtts. — E 
Den nämnda mätinrättningens hufvuddelar utgöras af ett fast 
stöd, från hvilket mätningen till vattenytan sker, och af själfva Zz å 
mätstången, Stödet utgöres af en vid brunnens öfversta rand Sd 
incementerad och med bultar fästad järnbygel, som böjer sig 
in öfver mellanrummet mellan flottören och brunnsväggen. 
Bygelns fria ända har en vid vertikal genomborrning, i hvil- 2 
ken ett likaledes cylindriskt genomborradt mässingsrör finnes 
försänkt. Denna fattning, hvars vertikala läge regleras af 3 
ställskrufvar, är upptill horisontalt afslipad och den sålunda 
erhållna ytan utgör mätningens utgångspunkt, med andra ord 
apparatens nollpunkt. Själfva mätstången, ett cylindriskt i j 
hela centimeter deladt mässingsrör, klämmes in uti en yttre É- 
kort hylsa med index för inställning på ott centimetersträck — 
och en ansats för anslag emot nollplanet hos den nämnda mäs- ; 
singscylindern, i hvilken hylsan noga passar in och stadigt för- 
skjutes medels tandstång och dref. Då följer naturligtvis mät- 
stången med och man afpassar inställningen så att stångens 
sista skalsträck står någon centimeter öfver vattenytan; själfva JAS 
mätstången fuktas således ej alls. Det återstående stycket 
mellan ytan och det sista skalsträcket erhålles genom en an- 2 
ordning, analog med den af magister Alfred Petrelius uti F. 
V.-S:s Öfversigt, XXX VIII pag. 174, beskrifna, 1 det vid stån- 
gens nedersta ända fästes ett särskildt prepareradt papper, 
hvars i vattnet nedskjutande del svärtas. För att markera 
detta pappers läge i förhållande till stångens skalsträck, äro 
de 3 sista sträcken ersatta af fina nålspetsar, som tryckas in — 
i papperet och sålunda lämna utgångspunkter för den senare = 
skeende mätningen. För att ytterligare säkerställa registrerin- Sä 
garnas kontinuitet återstår det blott att ännu i bärget utanför Så 
limnigrafpaviljongen anbringa en fixpunkt, genom hvilken den 
inre fixpunktens läge tid efter annan kontrolleras. — Den nu 
beskrifna absoluta mätningen företages en gång i veckan. 


Vid en af anstaltens hufvudstationer i Iando rt FARA 2 
gen den i Sulkava, afstannade observationerna på grund af. 


N:o 19] Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. SY HO 


observatorns, possessionaten C. Ph. Lindforss', sjukdom i början 
af Februari. Endast nederbördsobservationerna kunde fortgå 
och desamma afbrötos först kort före observatorns mot slutet 
af året inträffade död. Med possessionaten Lindforss har an- 
stalten förlorat en sällsynt samvetsgrann och intresserad ob- 
servator, hvars medvärkan anstalten åtnjutit närmare ett kvart 
sekel och hvars plats icke blir lätt att fylla. Den lucka, som 
sålunda uppstått i vårt observationsnät, kan icke för någon 
längre tid lämnas öppen; likväl har det, oaktadt gjorda för- 
sök, ännu icke lyckats att förmå någon annan person att åtaga 
- sig observationerna. Det blir också alltmera sällsynt att på- 
träffa personer, hvilka i likhet med den aflidne vore villiga att 
enbart af intresse för saken och utan någon aflöning åtaga sig 
ett arbete med så stora anspråk på punktlighet och samvets- 
grannhet, som det meteorologiska observerandet ställer på iakt- 
tagaren. 
Genom ett erkännansvärdt tillmötesgående från senator 
August Ramsays sida har det lyckats anstalten att få en ny 
meteorologisk station inrättad på en i klimatologiskt afseende 
synnerligen intressant plats, nämligen i Enare vid guldletnings- 
bolaget Prospektors station Laanila. De härför nödiga instru- 
- menten var anstalten i tillfälle att afstå och de transportera- 
des till orten af ingeniör Emil Sarlin, som jämte ingeniör J. 
H. Saarinen åtog sig observationernas utförande. Stationens 
värksamhet vidtog i Juli månad och har sedan utan afbrott 
— fortgått. Det återstår blott att hoppas, att stationen måtte en 
längre tid kunna fortbestå, hälst det i dessa trakter är än svå- 
rare än i öfriga delar af landet att få regelbundna iakttagel- 
ser anordnade. 

Under årets lopp ha vidare flera nya nederbördsstationer 
blifvit inrättade. Flertalet af dem har tillkommit sålunda att 
doktor Heinrichs lyckats för saken intressera några farmacie- 
studerande, hvilka utlofvat att å sina hemorter göra hithörande 
Observationer. Ehuru erfarenheten utvisat att stationer, som 
anförtros åt sådana personers vård, hvilkas sysselsättning lätt 
förorsakar ombyte af vistelseort, ofta inom kort afstanna, eme- 
dan det är svårt att vid behof finna en ny observator, har jag 
likväl, vid utsikten att dock några stationer kunde bli varak- 
tiga, ansett mig böra riskera den ringa kostnad, som är för- 


KE Ernst Biese. 


enad med dylika stationers anläggning. De nya observatö- ; 


rerna äro herrar provisorer Walter Häggblad i Hankasalmti 


(kyrkobyn), K. U. Bäck i Härmä (Alavitala), A. W. Stén i 
Kyrkslätt (Helsingfors), Adolf Domander i Mäntyharju (kyrko- 


byn), Erik Wahlroos i Pielisjärvi (Lieksa); dessutom ha tvänne 


observatörer, hvilka väl mottagit nödig instrumentel, likväl icke 
ännu infriat sitt löfte. Genom professor A. Rindells förmed- 
ling har föreståndaren för mosskulturföreningens försöksstation 


ENE Dog KVA 
Frö AS CN (AIP OR ak 


1 Hattula (Pelkola) agronomen E. F. Simola åtagit sig vården 


om en nederbördsstation. I Raumo stad ha observationer värk- 


stälts af herrar Karl Henriksson och Arthur Ekroth. Vidare 


har professor O. Donner å sin villa Framnäs 1 Bromarf anord- 
nat en station och likaledes folkskoleläraren N. Silfvast i Lapp- 
träsk, Kappelby. Slutligen har studeranden Jalmari Wartia i 
Lavia (Kytö gård) i och för geografiska studier af anstalten 


fått låna en del instrument och härför utfäst sig att göra re- 2 


gelbundna nederbördsiakttagelser. 


Inspektionerna af stationerna ha under det gångna året så 


varit jämförelsevis talrika och alla utförts af mig. 


Redan vid början af året besöktes stationerna i Kubpioj/ | 
24.—27. Januari, och i Kajana, 28.—29. Januari. Dessa statio- 


ners instrumentel har under senare år ganska betydligt reno- 


verats och befanns den äfven nu vara i fullgodt skick. Jag 


kunde därför inskränka mina åtgärder till de vanliga kontroll- | 


bestämningarna. — Den 9.—10. Juni inspekterades stationerna = 
1 Hangö stad och vid fyrbåken utanför densamma. På den 


sistnämnda stationen fann jag i den nya fyrmästaren, kapten 
Emil Nylund, en synnerligen skicklig och intresserad observa- = 
tor och blef nu i tillfälle att lämna nödiga råd och upplysnin- 
gar. Här uppstäldes en ny barometer, hvars höjd öfver hafs- 
ytan afvägdes, och utfördes en serie jämförelser mellan dens 


gamla, den nya och anstaltens kontrollbarometer. Jämte kon- 
trollobservationerna i Hangö stad företogs en afvägning mel- 
lan limnigrafens nollpunkt och dess fixpunkt utanför Pe SR 


jongen. 


Från hösten skulle dei senaste årsberättelse närmare om- 
talade telegrafiska öfversvämningsvarningarna till S:t Peters- 
burg vidtaga. Det blef därför nödvändigt att besöka de bägge : 


N:o 19] Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. i 


nya platser, Kotka och Björkösund, hvilka jämte Helsingfors 


och Hangö skulle tjäna såsom observationsorter: För sådant 


ändamål beredde Lotsdirektören mig tillfälle att medfölja på 
en af honom med lotsångaren ,, Eläköön" företagen inspektions- 


resa. Härunder besöktes först den 19. Sept. Söderskärs fyr, 


där jag alltså blef i tillfälle att i vanlig ordning inspektera 
den meteorologiska stationen; bland annat afvägdes barome- 
terns höjd öfver hatvet. I Kotka, som anlöptes den 20. Sep- 
tember, befanns den af lotsstyrelsen uppstälda mareografen, 
enligt Petrelii konstruktion, ha tagit sådan skada att den måste 
borttagas och föras till Helsingfors för reparation. Emellertid 
skulle hamnbetjäningen fortsätta de direkta pegelobservatio- 
nerna. På lotsångaren , Willmanstrand", som benäget stälts 
till min disposition, fortsatte jag färden till Björkösund. Den 
likaledes på lotsstyrelsens föranstaltande här uppstälda mareo- 
grafen af samma konstruktion som den i Kotka sköttes af 


handlanden Johan Koch. Under min vistelse på platsen den 


21. Sept. instruerade jag herr Koch i mareografens rätta hand- 
hafvande samt vidare i affattandet af de dagliga telegrammen 
till S:t Petersburg. I och för dessa skulle herr Koch 3 ggr 


om dagen observera den pegel (af Seibt), som anbragtes invid 


samma brygga som mareografen. Då observatorns bostad ty- 
värr var synnerligen olämpligt belägen, måste observationerna 
af lufttrycket samt vindens riktning och styrka förläggas till 


lotsstugan, där äfven de beträffande instrumenten installerades. 


Observerandet af dessa instrument öfverlämnades åt lotsarna 
under lotsåldermannen I. Peusas inseende och det visade sig 
att lotsarne synnerligen väl redde sig med sitt åtagande. De- 


— ras iakttagelser skulle dagligen per telefon meddelas hr Koch 


för att sålunda kunna inflyta i de afgående telegrammen. Att 
jag på en enda dag kunde medhinna alla anordningar vid den 
nya stationen, därför står jag 1 största tacksamhetsskuld till 


 lotsfördelningschefen kapten J. W. Lybeck, som på det mest 


förekommande sätt var mig behjälplig, särskildt vid instrumen- 
tens uppställning. — Af allt att döma hade den mångtaliga 
observationspersonalen väl fullgjort sin uppgift ända till ob- 
servationsperiodens slut, om icke den starka storm, som med 
åtföljande svår sjö öfvergick orten den 25. November, gjort ett 
slut på vattenmätningarna, i det densamma totalt förstörde 


8 Ernst Biese. [XLVE | 3 


bryggan med mareograf, pegel och allt. Icke häller ha iästro=9 


menten sedermera kunnat återfinnas, hvarför äfven anstalter 
redan blifvit träffade att till nästa höst ersätta det förlorade. 


För att äfven i Hangö anordna de aftalade tillfälliga öf - 
versvämningsvarningarna besökte jag orten den 28. Sept. Bygg- 


mästaren J. H. Nilsson, som där handhar limnigrafens skötsel, 
skulle ombesörja vattenobservationerna, stationsinspektorn OC. 


NR LEN EAS NN 


Appelgren de öfriga observationerna och telegrammens expe- äg 


diering. — I Helsingfors åter aftalades med studeranden H. J- 
Johansson att han under månaderna Sept., Okt. och Nov. dag- 
ligen morgon och middag skulle besöka limnigrafen samt per 
telefon till centralanstalten meddela vattenståndet till intag- 
ning i de då afgående väderlekstelegrammen. 

Redan länge hade jag haft afsikten att besöka de till fyr- 
inrättningar förlagda meteorologiska stationerna, men dels sak- 
nades den nödiga tiden, dels äfven lämplig lägenhet. Genom 
lotsdirektörens, general N. Sjömans, erkännansvärda tillmötes- 
gående skulle nu detta önskningsmål åtminstone till en det 


förvärkligas. Jag blef nämligen i tillfälle att å lotsångaren 


,Eläköön" medfölja på Lotsdirektörens inspektionsresa till fyr- 


och lotsplatser vid Bottniska vikens kust. Resan, som vidtog 


den 3. Oktober, utsträcktes ända till Kemi och därifrån till 


Uleåborg, där jag den 11. Oktober lämnade ångaren. Under 
densamma fick jag tillfälle att inspektera de meteorologiska 
stationerna å Enskär, Säbbskär, Sälgrund, Tankar och Ulko- 


kalla, vidare vattenståndsstationen vid Rönnskärs lotsplats och 


slutligen att göra ett kort uppehåll å anstaltens station i Wasa. 
Vid samtliga fyrinrättningar gjordes uppehållet så långt att 


jag väl medhann win inspektion. I allmänhet visade sig ob- ; 


servatörerna vara väl förtrogna med sitt arbete; där brister 


funnos, berodde dessa mäst på afsaknaden af lämpliga instru- - 
ment. De vanliga kontrollobservationerna utfördes på alla 


platser och å de flesta afvägdes äfven barometerns höjd öfver 
hafsytan. — På färden medföljde kapten R. Filenius, som har 


den närmaste uppsikten öfver lots- och fyrbetjäningens obser- = 


vationer och bör jag här uttala min tacksamhet för den hjälp- 


samma handräckning, han vid mitt arbete öfverallt gaf mig. 


Tillsammans med kapten Filenius har jag senare hos Lotsdi- 
rektören gjort ett förslag om instrumentens komplettering vid 


N:0 19] Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. 9 


nästan alla fyrstationer och att Lotsdirektören på grund härat 
sett sig föranlåten att hos Styrelsen utvärka de härför nödiga 
medlen, detta är icke det minst viktiga resultatet af vår ge- 
mensamma färd. 

I Uleåborg vidtog så inspektionen och varade 4 dagar, 
13.—16. Oktober. Ehuru stationen fortfarande är förlagd till 
det s. k. gamla apoteket (f. d. Westerlundska), har det täta 
ombytet af observatörer bland apotekspersonalen dock tidtals 
vållat att observationerna icke skett med önskad noggrannhet 
och att missuppfattningar insmugit sig, huru mycket än apo- 
tekaren herr Hugo Hasselblatt, som har öfverinseendet öfver 
stationen, bemödat sig om en bättre sakernas ordning. Det 
var därför nödigt att å denna viktiga station egna mera tid 
än vanligt åt observatorns handledning. Den nuvarande ob- 
" gervatorn har ock, sedan han blifvit undervisad i observatio- 
nernas mönstergilla utförande, synnerligen väl fullgjort sitt 
åtagande. Apotekaren Hasselblatt utlofvade beredvilligt att 
vid nästa inspektion en normalhydda för termometrarna skulle 
få uppföras på apotekets numera rymliga gårdsplan. 

Ännu senare på hösten blef jag i tillfälle att tillsammans 
med kapten Filenius inspektera de meteorologiska och hydro- 
grafiska stationerna vid Utö, Hangö och Porkkala fyrbåkar. 
Detta skedde den 30. och 31. Oktober samt 1. November och 
för färden stälde Lotsdirektören äfven nu en båt, nämligen lots- 
ångaren ,Saimaa", till vår disposition. Min önskan hade visser- 
ligen varit att få anlöpa äfven Bogskär och Gråhara, men dels 
var den för tillfället lediga båten icke utrustad för öppen sjö, 
dels var tiden knappt afmätt. Å de nämnda stationerna voro 
— inga viktigare anmärkningar att göra. Såväl vid Utö som vid 
— Porkkala afvägdes åter barometerns höjd och för öfrigt gjor- 
des nödiga kontrollbestämningar. På alla tre platserna afläm- 
nades af dr K. M. Levander sammanstäld utrustning för plank- 
tonhåfning för ett år framåt och fyrpersonalen inöfvades i ap- 
paraternas rätta handhafvande. 

I Åbo har dr Axel R: Spoof alltsedan år 1889 gjort me- 
teorologiska observationer. Själf har han anskaffat de nödiga 


instrumenten, hvarför hans station egentligen varit af alldeles 


privat natur, men hela tiden har han dock stält sina iaktta- 


— gelser till anstaltens förfogande. Doktor Spoofs sakkännedom 


inr RN REKA Fk la NSI a RT RR BE En Y ha 
ENE SL SR SR åå IN br SLS NE a pe lr AS AS Erie SOEN 
- [REA EN Na I sne so LA Ta fö NB 


10 ; Ernst Biese. 


i förening med ett stort intresse och aldrig bristande punkt- 
lighet garanterade iakttagelsernas noggrannhet. Högst oväl-" — 
kommet var därför hans meddelande om att han med årets ut- = 
gång såg sig tvungen att, åtminstone för någon tid framåt, låta 
observationerna afstanna. — Det gälde alltså nu att anskaffa 
ny observator. På anvisning af doktor Spoof vände jag mig 
i sådant afseende till magister G. R. Forstén, som äfven för- 
klarade sig villig att fortsätta bbeccralior end i: Åbos Bet sås 
dant åtagande var för honom äfven angenämt, då han städse 
hyst stort intresse för meteorologi och tidigare idkat omfat- 
tande meteorologiska studier. — För.att ännu innan observa- 
tionernas upphörande å den gamla stationen få värkställa en 
inspektion af densamma och för att iordningställa den nya sta- 
tionen, som försågs med nya instrument från anstaltens resery- : 
förråd, besökte jag Åbo den 18. och 19. December. Då magi- 
ster Forstén var väl förtrogen med handhafvandet af meteo- 
rologiska instrument och observationers utförande, var hans 
inöfning snart undangjord och jag kunde åt honom själf öf- 
verlämna uppställandet af de apparater, som skulle placeras 
utomhus. Den 1. Januari innevarande år var också den nya 
stationen i sådant skick att observationerna där kunde vidtaga. 


Hittills hade stormvarningar gifvits endast vid Helsing- 
fors” och Hangös hamnar. . På anhållan af hamndirektionen i 
Björneborg sökte jag att hos centralobservatoriet i S:t Peters- 
burg, som aflåter de telegram, på grund af hvilka stormsigna- 
lerna utsättas, utvärka att dessa telegram måtte adresseras äf- 
ven till hamnen vid Mäntyluoto. Med känd beredvillighet till- = 
mötesgick observatoriets direktor min anhållan, hvarför äfven 
sjöfarande i den nämnda lifligt trafikerade hamnen numera ge- SÅ 
nom den där uppresta signalmasten underrättas om väntade 
stormar. Det förtjänar omnämnas att dylika meddelanden er- 
hållas kostnadsfritt. . 


Sedan Ecklesiastikexpeditionen i Kejserliga Senaten an- - 
modat Finska Vetenskaps-Societeten att inkomma med under- = 
dånigt utlåtande om inrättandet,af nödiga observations MH 
ner, som särskilda kommittéer föreslagit, dels till studium af 


orsakerna till de öfversvämningar, som icke sällan förekomma RE 


N:o 19] — Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. Tl 


i landets vattendrag, dels till gagn för en framtida förutsägelse 
af högvattnens förlopp, hänsköt Societeten ärendet till sitt Me- 
teorologiska Utskott, hvilket åter åt mig uppdrog att utarbeta 
ett förslag i antydd riktning. 

Då det afgifna förslaget innehåller flera synpunkter, som 
äga allmän giltighet beträffande anstaltens värksamhet för ut- 
— redandet af landets klimatiska förhållanden, torde detsamma i 
dess helhet lämpligen återgifvas här, hälst det till alla delar 
vunnit Meteorologiska Utskottets bifall och blifvit lagdt till 
grund för Societetens utlåtande till Senaten. Mitt förslag hade 
följande lydelse: : 


Att antalet stationer för mätning af nederbörden, hvilken när- 
mast invärkar på högvattnens förlopp, är synnerligen ringa 1 förhål- 
lande till landets areal, är en längesedan erkänd sak. Härom hafva 
delvis de kommittéer, som föranledt nu begärda utlåtande, med all 
bestämdhet yttrat sig. Isynnerhet har bristen på nödigt material gjort 
sig kännbar under den kommittés arbete, som undersökte förloppet af 
de senaste större öfversvämningarna. -Också Vetenskaps-Societeten har 
i sitt utlåtande till Kejserliga Senaten beträffande föreslagna undersök- 
ningar inom de tavastländska vattendragen, jämte det den förordat 
dessa, särskildt påpekat önskvärdheten af att nederbördsförhållandena 
äfven i andra vattenområden  blefve noggrannare undersökta. I det 
utlåtande, som jag med anledning af sistnämnda fråga hade att till 
Utskottet afgifva, har jag redan med all nödig motivering framhållit 
behofvet af ökadt antal nederbördsstationer inom områden, där en ut- 
redning af orsakerna till högvatten kan ifrågakomma, och tillika när- 
mare utlagt, hvilka element som utom själfva nederbördsmängden böra 
blifva föremål för iakttagelser, hvarför jag här får hänvisa till nämnda 
- utlåtande. 

I detta sammanhang bör äfven påpekas, att icke allenast de tid 


— efter annan återkommande högvaltnen betinga en intensivare under- 


sökning af nederbörden å särskilda lokaler. Nederbörden företer så 
stora olikheter på skilda orter och är äfven i öfrigt af så genomgri- 
pande art i naturens hushållning, att endast genom ett jämförelsevis 
tätt observationsnät hithörande förhållanden kunna nöjaktigt utredas. 
Nederbördens stora föränderlighet från år till år gör det vidare ound- 
gängligen nödvändigt, att iakttagelsernas oafbrutna fortgång säkerställes 
för en lång följd af år, om man vill sammanbringa ett material, som 
gör det möjligt att för landet fastställa nederbördens normala fördel- 
ning öfver olika områden och under olika årstider. 

Med hänsyn till hvad jag nyss anfört har meteorologiska cen- 
tralanstalten, så mycket tillgångarna det medgifvit, under årens lopp, 
men isynnerhet sedan år 1893 inrättat nya nederbördsstationer. 5Se- 
dan nämnda år ha sålunda 44 nya stationer tillkommit; dock äro af 


12 Ernst Biese. (VE 


dessa numera endast 24 i värksamhet, medan de öfriga 20 efter längre 3 3 
eller kortare tid — i enskilda fall efter blott några månader — upp- 


hört att existera. Af de nämnda 24 stationerna äro 9 inrättade under = 
loppet af innevarande år, hvarför antalet af dem, som en längre tid 
kunna antagas fortbestå, sannolikt kommer att något reduceras. &Or- 


saken till ett så ogynnsamt resultat är främst att söka i den omstän- 


digheten, att anstalten endast undantagsvis, nämligen för 3 stationer, 


kunnat erbjuda en ringa aflöning. 
Vidare mätes nederbörden vid 17 af anstaltens meteorologiska 


stationer och vid själfva centralanstalten, således vid tillsammans 18 3 


stationer. Af observatörerna vid dessa stationer ha endast 10, näm- 
ligen de som dagligen expediera väderlekstelegram, en obetydlig aflö- 
ning, medan de öfriga äro frivilliga. — Slutligen göras mnederbörds- 
mätningar å 11 vid en del fyrinrättningar af lotsstyrelsen inrättade me- 
teorologiska stationer. 


Hela antalet nederbördsstationer utgör således 53, af hvilka dock | 
endast 42 komma på fastlandet. 


Till utredandet af nederbördsförhållandena om vintern bidraga i i 
viss mån äfven de observatörer, som utan hvarje ersättning åtagit sig 
mätningen af snötäckets höjd. Dessa mätningar anordnades af cen- 
tralanstalten och vidtogo med vintern 1891—1892; de hafva sedan 
fortgått å såväl till antal som belägenhet mycket varierande stationer. 
I runda tal angifvet har observatörernes antal växlat mellan 100 och 
130, hvilket väl kunde vara tillräckligt, blott de egentliga nederbörds- 


stationernas antal ökades och å dessa då samtliga observatörer kunde 


förmås att tillika göra mätningar af snötäckets höjd. 


Beträffande våra nederbördsstationer bör för öfrigt anmärkas att 
deras fördelning öfver landet utfallit synnerligen ojämt: medan å en 
del områden stationerna ligga jämförelsevis nära hvarandra, äro stora 
sträckor alldeles i afsaknad af stationer; allt en följd af att anstalten 
varit nästan uteslutande hänvisad till personer, som utan någon er- 


sättning kunnat åtaga sig mödan af regelbundna observationer. Upp- 


repade försök att få de största luckorna utfylda ha mäst blifvit resuk 
tatlösa. År 

Af intresse för nu föreliggande fråga är det att omnämna huru 
man i oss närmast liggande länder tillgodoser behofvet af nederbörds- 
mätningar. I Östersjöprovinserna, d. v. s. guvernementen S:t Peters- 
burg, Estland, Liflamd och Kurland, funnos år 1901 på en areal, som 


är 17,000 km? mindre än Uleåborgs län, 92 stationer för direkt mät- = 


ning af nederbörden; i Danmark häde man samma år, då kolonierna 
Färöarna, Island och Grönland icke medräknas, 244 sådana stationer; 


i Norge år 1902 471 stationer; i Sverige äro för närvarande 444 sta- i 


tioner i värksamhet. 


Att omedelbart fastställa hvilket antal nya stationer för den DÄXS SA 


maste framtiden kan vara tillräckligt och huru stationerna på olika 


områden lämpligast böra fördelas, är förenadt med icke ringa svårig- rg 


0 N:o 19] 


Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. ie 


heter. Det torde blifva ändamålsenligast att till en början inrätta ett 


måttligt antal någorlunda jämt öfver större områden fördelade statio- 
ner och sedan göra observationsnätet tätare allt eftersom erfarenheten 
om ökadt behof å olika lokaler vid materialets bearbetning framträ- 
der. På fördelningen invärka nämligen så många omständigheter, att 
dessa icke kunna på förhand till sin värkan bedömas. Till en början 
må man nöja sig med en sådan fördelning af stationerna, att åtmin- 
stone hufvuddragen af nederbördens fördelning öfver landet blir känd. 
Däraf : beror placeringen af de öfriga stationerna till icke ringa grad, 
ty ju hastigare nederbördsmängden å ett område förändras från en 
ort till en annan, desto tätare böra stationerna ligga. Att en sådan 


olika fördelning för olika områden i betydlig grad måste hos oss ifrå- 


gakomma, framgår ovedersägligen ur de sammanställningar, som blif- 
vit gjorda af det från senare år insamlade materialet, och vidare kom- 
mer det praktiska behof, som för särskilda vattenområden gör sig gäl- 
lande, att i nämnda afseende vara af mycket afgörande betydelse. 

I ingen händelse torde det vara välbetänkt att vid organisatio- 
nen af nederbördsundersökningarna nu redan taga de skandinaviska 
länderna till förebild. I Norge betingas det stora antalet stationer äf- 
ven af de starka öfvergångar, som nederbördsmängderna förete, och 
i Skandinavien ställer den intensivare kulturen större fordringar på ut- 
redandet af bevattningsförhållandena än hos oss. OÖstersjöprovinserna 
lämna då en bättre norm, om man ock med hänsyn till vårt områdes 
större rikedom på vattendrag och mera kuperade terrängförhållanden 
t. o. m. kunde vara böjd för ett ännu tätare observationsnät. Med en 
liknande fördelning öfver vårt land som inom de nämnda provinserna 
borde emellertid- stationernas antal hos oss bli 232 och således å vårt 
fastland 190 nya stationer inrättas; ett antal alltför stort för att vid 


en första organisation lämpligen kunna eftersträfvas. 


Vid bedömandet af en ändamålsenlig stationsfördelning har jag 
utgått från den för det tavastländska omrädet uwppstälda. Då det här 
likväl gäller att tillgodose ett allmännare intresse än det af industri- 
idkare i trakten enbart framhållna och med hänsyn till en likformi- 
gare fördelning har jag trott mig böra öka stationernas antal från 10 


till 12. I stort sedt kan man väl antaga att samma behof som för 


det nämnda området i allmänhet gör sig gällande äfven för hela den 
del af landet, som beröres af de 3 stora vattensystemen och närmast 
omgifver. dessa, d. vy. s. för den del som återstår, då Österbotten och 
Lappland undantagas. Detta område är omkring 8 gånger så stort 
som det, för hvilket 12 stationer beräknats, och skulle således fordra 


96 stationer. — Österbotten och Lappland bilda tillsammans en un- 


 gefär lika vidsträckt areal som den nyssnämnda och kunna väl be- 
traktas skildt för sig. De mindre utvecklade förhållandena i ansenliga 


delar af dessa landskap, specielt i Lappland med dess betydande ännu 


icke odlade marker, göra att man här kan nöja sig med en mindre 


intensiv undersökning. Om man uti de bördigare delarna af Oster- 
botten, där de talrika elfvarna röna stort inflytande af nederbörden, 


fe RA ET JE EEAG  NESEE FR RRD SR EE EAT AE SDP EN FR KET YT 
FRE Fre RE LT 7, A PEMDELAE FLEET ME RKP Iya ITA NIA 
. : 3 Fa ES > far OR TSAR 


14 Ernst Biese. 


anordnar stationer nära nog lika tätt som i det först behandlade om- 
rådet och sedan låter stationsnätet glesna mot norden, torde man må- 
hända träffa ett lämpligt tal, om man för hela området fastställer en- 
dast halfva antalet stationer, d. v. s. tillsammans 48. d 
Nederbördens synnerligen starka tillväxt från hafvet mot kusten se 
och öfver det närmaste kustområdet gör det vidare högeligen önsk- 
värdt, att förutom de 11 å fyrinrättningar placerade stationerna ännu 
ett antal iakttagelsepunkter upprättas utmed kusten i skärgården och 
borde väl antalet åtminstone fördubblas så att kuststationernas antal 
blefve 22. SL 
Enligt ofvanstående förslag skulle stationernas antal komma att S 
stiga till 96 + 48 + 22 — 166. Då såsom nämndt 53 nederbörds- i 
stationer äro 1 värksamhet, borde alltså 113 nya inrättas. | 
I det föregående har det endast varit fråga om de egentliga mät- 
ningarna af nederbördens mängd och snötäckets höjd om vintern. Lik- = 
väl är det själffallet för öfriga delar af landet lika viktigt som för det 
begränsade i ett tidigare utlåtande behandlade tåvastländska området 
att äfven andra element, särskildt de på afdunstningen invärkande, 
blifva behörigen beaktade. Då jag nu ytterligare hänvisar till nämnda 
utlåtande, behöfver jag här ej upprepa de synpunkter, som härvid 
göra sig gällande. De jämförelsevis dryga kostnader, som den instru- 
mentela utrustningen af alla stationer i antydt syfte och den häraf föl- 
jande högre aflöningen åt observatörerna skulle medföra, tala dock för 
att till en början endast å någon mindre del af stationerna ett så vid- 
lyftigt program som för de tavastländska borde genomföras och att 
först senare, då den allmänna nederbördsfördelningen och därmed de 
fullständigare stationernas lämpliga placering bättre än nu kan fast- 
ställas, antalet af dessa stationer ökas. HFrånsedt det tavastländska 
området, för hvilket ju särskildt program med afseende å ett alldeles 
specielt ändamål blifvit utarbetadt, kunde man kanske nöja sig med 
resp. 3, 5 och 6 vidlyftigare stationer för Kumo-, Kymmene- och 
Vuoksensystemet samt 6 sådana stationer för landets nordligare delar. 
Jag har i det föregående föreslagit det enligt mim mening minsta 
möjliga antal stationer, som ett modärna anspråk på noggrannhet mot- = 
svarande stationsnät bör omfatta, och vill ytterligare påpeka, att för- = 
slaget endast gäller en första organisation, som i en snar framtid an- 
tagligen erfordrar komplettering. Skulle det oaktadt det ernådda sta- 
tionsantalet förefalla stort, ber jag blott att få framhålla att, om sta- — 
tionerna ställas ännu glesare, hela organisationen lätt kan förfela det 
ändamål, som nu föranledt frågans upptagande, nämligen utredandet 
af de klimatiska faktorernas och främst nederbördens inflytande på 
högvattnens förlopp, hvarjämte utsikten att för särskilda lokaler kunna — - 
ställa ens närmelsevis tillförlitliga prognoser öfver blifvande öfversväm- — 
ningar blefve ylterst ringa, hälst tidigare erfarenhet häri helt och hållet — 
saknas. ; 
Svårigheten att genom frivilliga observatörer upprätthålla äfven 
jämförelsevis så enkla iakttagelser som de af nederbörden har jag re- 


N:o 19] — Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. 15 


dan framhållit. Särskildt för nederbörden är det likväl viktigt att ob- 
servationernas ostörda gång på en och samma plats säkerställes för en 
längre tid, ty korta observationsserier af detta ytterst variabla element 
äro nära nog värdelösa. Vill man alltså försäkra sig om det tillräck- 
liga antalet observatörer och värkligen anskaffa ett i alla afseenden 
användbart material, blir 'det oafvisligen nödvändigt, att utfästa någon 
mindre ersättning för det åtagna arbetet, och sådan ersättning bör då 
äfven komma de hittills varande frivilliga observatörerna till del. En- 
ligt vunnen erfarenhet kan jag meddela, att redan 50 mark i året är 
ett arvode, för hvilket synnerligen dugliga observatörer stå att finnas. 


'Å de fullständigare stationerna med flera dagliga iakttagelser torde 


däremot en aflöning af åtminstone 100 mark om året måsta utfästas. 

Vi komma så till frågan om ledningen af det hela. Med rätta 
har det såsom lämpligt framhållits att den ifrågavarande undersöknin- 
gen skulle möjliggöras genom att meteorologiska centralanstaltens sta- 
tioner ökades med det härför erforderliga antalet. Därmed följer ome- 
delbart att äfven ledningen, materialets bearbetning och uppgörandet : 
af de i utsikt stälda prognoserna öfver kommande högvatten skulle 
öfverlämnas åt centralanstalten. Till ett dylikt åtagande saknar an- 
stalten emellertid nödig arbetskraft och likaså äro anslagen för räkne- 
biträdens aflönande nu redan alltför knappa, då år för år det insam- 
lade observationsmaterialet ökas. Kommer den ifrågavarande utvidg- 
ningen till stånd, blir det därför nödvändigt att icke allenast ställa nö- 
diga medel för räknebiträdens aflönande till anstaltens disposition, utan 
bör då äfven en andra assistenttjänst enkom härför vid anstalten in- 
rättas. De nya undersökningarnas vikt, deras stora omfång med åt- 
följande täta organisations- och inspektionsresor, materialets bearbet- 
ning och publikation samt slutligen de så viktiga förutsägelserna förut- 


sätta sådana studier och insikter, att aflöningen för den, som öfver- 


k 
; 
T 
fö 
Sq 


tager arbetets närmaste ledning, ej får tagas alltför knapp. Med af- 
seende å de dryga lefnadskostnaderna i Helsingfors borde väl den an- 
dra assistentens lön hlifva densamma som första assistentens, nämli- 
gen 4,000 mark om året med en lönetillökning af 500 mark efter 3 
och 10 års tjänstetid. Detta förslags godkännande vore så mycket 
mera önskvärdt under den förutsättning att allt nederbördsförhållan- 
dena närmare berörande material skulle behandlas af den nya assi- 
stenten, då därmed för anstaltens öfriga personal något mera tid blefve 
ledig för det öfriga materialets bearbetning. 

Slutligen. får jag här sammanställa de kostnader, såväl anlägg- 
nings- som årliga kostnader, hvilka erfordras för genomförandet af en 
sådan utvidgning af nederbördsundersökningarna, som jag ofvan haft 
äran föreslå. Därunder medräknas de tidigare beräknade kostnaderna 
för den speciella undersökningen inom det tavastländska området. An- 
märkas bör äfven att utgifterna för instrumenttransporten svårligen kan 
på förhand beräknas, då de flesta stationerna icke komma att beröras 


af järnvägen; i denna punkt är förslaget därför vtterst approximativt. 


16 Ernst Biese. pt [XLVI 2 
Anläggningskostnader. 


113 nederbördsmätare 35 mk 3,955:— 


Skid 
117 mätstänger. FR REN SA KS IS 
(20 + 6) Xx 2 Masimilermorme Wat AFASAMENSER [S15) Sö 
(20 + 6) X 2 minimi- 5 FAR LOSS 832 — 
20 + 6 "termometerburar SMR 650: — a 
20 + 6: vindfanor med bastighetsmätare Af AA Ti Rek S0 
20—- 6 snötäthetsmältare enligt Polis . . . .å 40 , 1 04075 = 
Transport alnnstrument un SS tatoner WE. sc: dd se ÖNA '260: — 


Sma mk 


Årliga kostnader. 


Lön åt en assistent vid meteorol. centralanstalten . . . 4000: — 
Arvode åt LT27 observatörer sm so dt [90 mk 6 SOT 
RET UN OJ EE AR 2 na 100-575 5256 005 
RNE UA 50 (Mustiala & Huittinen) GER 300: — 
Tillskottsarvode åt 1 observator (Evois) . -. URLS OKES 1007-= SE 
Åt räknebiträden vid centralanstalten (1,000 +400) so OD 
Remont å instrumenten Ser Re RE sr AR ORON 
Tryckningskostnader . -. or fi "Bee INR VA Så SA SR AA) (ÖRE 
BLADKE b OL FIS oder fösta Hora Nr CER Be SSR '400: = 


Sina: Emo fn 00035 


Våra vattenståndsregistreringar 1 Helsingfors och Hangö = 
under senaste höst ha funnit en omedelbar praktisk använd- 
ning-icke allenast genom de tjänster, som de på dem grundade 
öfversvämningsvarningarna till S:t Petersburg gjort därvarande 
centralobservatorium vid uppställandet af prognoser för då ofta 
återkommande högvatten, utan äfven sålunda att kopior af dem = 
på anhållan kunnat tillhandahållas ryska vetenskapsmän. Så 
har doktor S. Sowetoff för en sammanställning af högvattnets - 
förlopp den 24. och 25. November erhållit alla härför nödiga = 
uppgifter från våra tvänne limnigrafstationer och vidare har ; 
genom Lotsstyrelsens förmedling tillstälts öfverbefälhafvaren = 
för Kronstadts örlogshamn, amiral Makaroff, fullständiga ko- = 
pior af registreringarna för tiden från den 1. Sept. till den 1: i 
December. | 


Kal Dd R NA RS MYGP SAGT EE RAA 


TREY 


Såsom under föregående år har anstalten vid särskilda 
tillfällen tillhandagått myndigheter och enskilda personer med 
önskade uppgifter öfver klimatiska och speciela väderleksför- 


SERGE SO SSE SEE EAS 2 
N:o 19] Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. 17 


hållanden. Likaså har justering af inlämnade instrument ibland 
förekommit. Hälsovårdsnämnderna 1 Uleåborg, Wasa, Tam- 


- merfors och Helsingfors ha förtfarande erhållit sammandrag af 


de meteorologiska observationerna å resp. orter och åt förste 
stadsläkaren i Helsingfors lämnas numera veckorapporter öfver 


> temperatur och nederbörd. 


Med Statistiska Centralbyrån har träffats aftal om att i 
dess årsbok, börjande från år 1902, intagas särskilda meteoro- 
logiska data från 7 observationsorter i landet. De lämnade 


— uppgifterna omfatta månads- och årsmedeltal af lufttrycket och 


lufttemperaturen, sammanstälda med motsvarande 15-års me- 
deltal, vidare nederbördssummorna och nederbördsdagarnas an- 
tal för månaderna och året, likaledes jämförda med sina 15- 
åriga medelvärden, samt slutligen en öfversikt af de skilda må- 
nadernas förhärskande vindar. 


Följande förteckning upptager de personer och stationer, 
från hvilka under året 1903 utförda observationer af särskilda 


-slag blifvit centralanstalten delgifna: 


Fullständiga meteorologiska observationer: 


Pinsenörerna J. H. Saarinen och Emil Sarlin 1 Enare, Laanila 


- Forstuppsyningsman M. W. EE so ioEmare, Thule 
— Slöjdläraren J. S. Kämäräinen . . . NIST ORS 
Stationsinspektor C. Appelgren . . . . .1 Hangö 
Farmaceuten E. Mansnerus . . . » « « 1 Jyväskylä 
förötktroken Maria, Benförs.. «> oc. a fv Ack Kajana 
Berbra MilnracM altaströft + ch scsce gen vt KUOPIO 
frErosten -Vilfl Eandstedlb 3:32 se se ess se Nauttakylä 
Folkskoleläraren F. W. Leman —. . . . 1 Lojo 
frektörskaneM:- Kandolm == 2 ms cc ce c:s. I Mariehamn 
Elers nos ARINeN s: dis äg Ne VA Testet HÖrdavala 
Hroken Hekla Moln. sr. köa secs. Tammerfors 
Agronomen K. Em. Castrén. . . . 1 Torneå 
Apotekaren Hugo Hasselblatt Ft Pro 
Sömn te IOrKlINgA: Ci Gr ga 0 a FU leåbörg 
Fröken Ida Pomelin =. . SES ER WAR 
Trädgårdsmästaren K. T. Först SSR TENV IDOLS 
Apotekaren A. B. Schlyter .-. . - - . 1 Willmanstrand 


: 
2 
wvJd 
rn 
Re R 

j å 
ex; 
ET 
NS 


Ernst Biese. 


Brukspredikanten Julius: Karsten . . . . 1 Wärtsilä: 
Doktör:Ascel-CEl IS PpOGT sa. sng SAD DR 
tillsammans 19 stationer. 


samt följande fyrinrättningar: 


Fyrmästarena K. Lindström och V. Montell . Bogskär 


z KIA SKarlssOn = => sis sla sade Sn TLS KG 
5 Emil Nylund i sefer osann SNÖ 
5 IRI VS lURIRSSOM TE es ts . Hanhipaasi 2 
3 : I Sirans ita berolöt och Pater ffölkka Heinäluoto 
er 5 M:5- LE Borenor os . Marjaniemi 
å | 2 JV. örikssom Obh JA Pak lee Märket 
$ 1 SRA BEN TN RN SARS DE på dl ON EC 
: Ja: sMannmfolk, os. oss sr SKOR 
5 Tyar, Nyland Gen körs LANE Sälgrund | 
MR Kd Flolm börs ts de sa ASKA 
: 2 CEST] CROSS TA rag AG LESS Söderskär 
z Knut CA JES: rr a ee Sar SN 
; Fidy:Björklöf == oms: o mr Aes Olkokaa 
| 5 RNE NS EE ÖT Sas bars a Nn SSE NA AO: eg SE 
5 5 FÖJRERkland ooo vo oed on rt SS Vals öra ess 


tillsammans 16 stationer. 


Hydrografiska observationer: 


af herrar fyrmästare och under deras inseende af personalen 
vid Bogskärs, Gråharas, Hangös, Porkkalas och Utös fyrinrätt- 
ningar samt af befälet å fyrfartygen Helsingkallan, Nahkiai- 
nen, Plevna, Qvarken, Relandersgrund, torka ena SER 
leenluoto, Verkkomatala och Äransgrund, 


tillsammans vid 14 stationer. 


Isobservationer : ; 


: kala och Gt 
tillsammans 5 stationer. 


RER SRS IE RE SN 


N:o 19] — Finska Vet.-Soc:s Meteorol. Centralanstalts värksamhet 1903. 19 


Enbart nederbördsobservalioner: 


Professor O. Donner . . SETS NS br Ojan Kr AMNAS 
Provisorn Walter Häcsplad: HISS vas AsnElan kasa 
Agronomen HE. FE. Simola =. . . 1 Hattula, Pelkola 
Provisorerna G. A. Re Ger Ja Ned 
SMA dra . RT . 1 Haukipudas 

MP TÖViIsSORN- KU: Back SI Elärma, Alavuitala 
Kollegiiassessorn Gustaf TR SEALS 
Läraren Aatu Okko ; ; . i Ikaalinen 
— Läneträdgårdsmästaren K. Kalorvo : . 1 Janakkala 
Bokföraren Hj. Wigardt och Herr Hjalmar . 

Olin STEEN SLAS OR KS 
Hemmansägaren Julig ROR FORS RAN als LOJO 
Läraren H. J. Matikainen KN ERE Uk ÖKA 
lovar SAS SW ite ctr as särsk yrkslätt 
Folkskoleläraren N. Silfvast . . . . . 1 Lappträsk 
Studeranden Jalmari Wartia . . .- - . 1 Lavia 
Magister Ivar Lovenetzskij . . . . 1 Lovisa 
Telegraftjänstemannen K. J. Björklgnd . 1 Muhos 

- Provisorn Alfred Domander  . . «1 Mäntyharju 
Provisorn Y. W. Jalander och Fröken Rö 

Eäindholm 25 > s<t FL Nr FAL Mee NS DN ed a NAO 
Provisorn Erik SWShlvöos STR . 1 Pielisjärvi 
Herrar K. Henriksson och A. tpatle.. . 1 Raumo 
Stationsförmannen D. Tukiainen . . . . i Ruokolahti 
Stationsinspektorn J. E. Hedberg ». : +. i Seinäjoki 

förklynmästaren sb; <H.-Bbaurin”: oc /:2: a 02 1 Sideby 
— Folkskoleläraren A. Stroganow . . . .i Suojärvi 
fröläetekaren Hj. Drake > .cc oc slår I Wiltasaari 
WWertonomen Jb. Hynninen + . .. oc. «cl Wirolahbl, 


tillsammans 26 stationer. 


Vattenhöjdsobservationer: 
förutom af ofvannämnda herrar fyrmästare vid Hangö, Säl- 
grunds, Söderskärs och Utö fyrbåkar äfven af: 


Lotsåldermannen J. E. Andersson vid Jungfrusunds lotsplats 
PST a ere SSA a AA ef a gg ntRO Bb Klin bä rnes 


20 


20 Ernst Biese. [XLVI Sie 


Tötsen" dj VVS aSTO OMÖnog ere . vid Lypörtö lotsplats ; 
Lotsåldermansenkan M. L. Ahlstén . . , DTökö zz | 
Lotsåldermannen J. E. Söderholm . +: » Rönnskärs ,: 

Alfred Brunström. . > Utö a 
Fröken da POM ell Veg S ap SE NE rr LS VTA 


tillsammans vid 11 stationer: 


Likasom under de fyra föregående åren ha under tiden 
för vinterseglationen 1902—1903 å några turbåtar på bestämda 
observationspunkter antecknats temperaturmätningar af luften 
och ytvattnet, samtidigt rådande väderleksförhållanden samt 


isens beskaffenhet och utsträckning, allt antecknadt på för än- 


damålet anskaffade enkla sjökort. Från traden Hangö—Stock- 


holm föreligga sålunda dylika kort från 20 tur- och returresor, 


företagna af ångfartyget , Wellamo" under tiden från den 10. 


December 1902 till den 11. April 1903. Af de ångare, som gå ; 


på Köpenhamn och England, har ,,Polaris" bidragit med kort 
från 9 tur- och returresor, ,Arcturus" från 9 tur- och 8 retur- 


resor samt , Urania" från en tur. Dessa observationer ha an- 


ordnats och insamlats af lotsuppsyningsmannen J: :BBIOMG Väst poen 


i Hangö. 


Molmmängden, molnslagen och dessas rör elseriktningar FS 


olika lager ha äfven under sista året 3 gånger om dagen, T"a, 


2p och 9"p, antecknats af agronomen K Em. Castrén i Torneå 


och apotekaren Hj. Drake i Wiitasaari. 


Snö- och isförhållandena hafva varit föremål för observa- 


tioner å ett stort antal öfver hela landet fördelade orter. 


Äfvenså ha rapporter öfver åskväder fortfarande inkom- S 


mit från vidt spridda och talrika orter inom landet. 


Helsingfors, 1904 April 5. ; 
ERNST BIESE. 


N 


SSE 


> Fa be SR I ngr LA ÅN TE 
Få FRGD RS ORSAKA FER ATA RM RAS RR VÄGA 
VARE Fe oe «& RN 


LER & ND Ka Str OS - EA 


Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar, 
XLVI. 1908—1904. N:0o-20. 


Finska Vetenskaps-Societetens äårshögtid 
den 29 April 1904. 


Sammanträdet öppnades med. ett helsningstal af den af- 
gående ordföranden hr SCHYBERGSON. Sedan ständige sekrete- 
raren därefter uppläst en berättelse öfver Societetens värksam- 
het under det nu tilländagångna arbetsåret, höll hr ASCHAN ett 
vetenskapligt föredrag sarat hr IGNATIUS ett minnestal öfver 
Societetens under året afgångne ledamot friherre G. Z. Yrjö- 
Koskinen. Sistnämnda minnestal skall publiceras i först ut- 
kommande tom af Societetens Acta; öfriga tal och föredrag 
intagas här nedan. 


Ordföranden yttrade: 


Högtärade närvarande! 
Såsom Finska Vetenskaps-Societetens ordförande för det 
nu tilländalupna året af Societetens verksamhet hälsar jag Eder 
välkomna till den högtidliga sammankomst, hvarmed Societe- 
ten begår sin årsdag. 

Vår tids vetenskap är till stor del riktad på en detalj- 
forskning, som måste förblifva mera eller mindre främmande 
äfven för dem, som tillägnat sig samtidens högsta bildning. 
Det flitiga samlandet och den kritiska granskningen af mate-. 
rialet bedrifvas med outtröttlig ifver, och det förefaller ej säl- 
lan såsom om sammanställandet af nytt material skulle anses 
såsom vetenskapligt arbete i högsta mening. Om detta detalj- 
arbete vore slutmålet, kunde det med skäl sägas, att kraft här 
uppoffras utan motsvarande vinning. Men det är endast sken- 


a MT SFS PANT RA fe IAS ät ME PRE RR DNE er RNE Le 
SSR SÅ Tal SE ER AE SR SR NS be ST SS 


2 MESGS Schybergson. 


bart så. Det anspråkslösa forskandet är den nödvändiga för- 
SV utsättningen för ernåendet af sådana allmänna synpunkter, = 
som höja den mänskliga anden och grundlägga en fri världs- SS 
: åskådning. Ur vår tids hopade material skall framtiden draga 
: de stora resultaten, och redan nu märkes, att en sträfvan till 
vidsträcktare generalisering börjar göra sig gällande. ; 

Det förgångna seklet var icke minst på det vetenskapliga 
området nationaliteternas tidehvarf. Man sökte med entusia- 
stisk ifver ur folkens historia, traditioner och språk stöden för 
det nationella lifvet. Däri låg en kraft, men äfven en begräns- 
ning, och det blir en uppgift för det nya århundradet att, med 
utvidgad och fördjupad syftning, återupptaga sjuttonhundra- 
talets humanistiska tendens, som uppbars af snillen sådana som 
Göthe och Herder. DS 

Finska Vetenskaps-Societeten har det fosterländska SE 
vet att vara en förmedlarinna mellan detta fortgående Stora 
vetenskapliga arbete och den inhemska forskningen. Det är - 
så mycket mera att hoppas, att hon i allt högre grad skall 
kunna motsvara de kraf, som ställas på henne, som hennes 
ekonomiska tillgångar, genom styrelsens tillmötesgående, SE 2 
någon tid äro förstärkta. - Eg 

Jag ber att få lämna ordet åt Finska Vetenskaps- Sodisto 9 
tens ständige sekreterare, statsrådet Lindelöf, som skall upp- 
läsa årsberättelsen, hvarefter Societetens nu tillträdande ord- 
förande, professor O. Aschan, håller ett föredrag öfver ämnet: 
Läran om atomerna. En hundraårsperiod i keming utveck- 
lingshistoria", och senator K. F. Ignatius i ett minnestal skil- = 
drar Societetens aflidne ledamot, senatorn, friherre G. Z. Yrjö 
Koskinen. - : 


II. 


Arsberättelse. 


Under det arbetsår, som för Finska Vetenskaps-Societeten 
nu går tillända, det 66:te sedan dess stiftelse, har Societeten 
fortfarande bemödat sig att efter förmåga fullfölja den visser- 
ligen anspråkslösa, men icke alldeles oväsentliga uppgift henne 
tillkommer 1 den fosterländska kulturens tjenst. Att detta 
kunnat försiggå utan hinder och störingar torde med hänsyn 
till det allmänna läget böra skattas såsom en lycklig omstän- 
dighet. Också har Societetens verksamhet under ifrågavarande 
tidskifte, att döma af den genom henne förmedlade vetenskap- 
liga produktionen, åtminstone ej visat tecken till mindre lif- 
aktighet än förut. 

Bland märkligare tilldragelser, som efter Societetens se- 


naste årsdag timat inom dess krets, bör främst nämnas, att 


Societeten derunder förlorat en af sina äldste ordinarie leda- 
möter, seniorn inom dess historisk-filologiska sektion, f. d. se- 


— natorn friherre GEORG ZAKARIAS YRJÖ-KOSKINEN, som den 13 
— sistlidne November härstädes: afled i en ålder af nära 73 år. 
Då friherre Yrjö-Koskinens lefnadsöden vid detta tillfälle kom- 


ma att utförligare skildras af en person, som stått honom nära, 


— må här endast erinras om att han alltsedan år 1864 tillhört 
— Finska Vetenskaps-Societeten och 1873—1874 fungerade såsom 
dess ordförande. Ehuru hans i många hänseenden betydelse- 


S 


fulla verksamhet till väsentlig del föll utom området för So- 


— cietetens sträfvanden, har han dock äfven i dess skrifter lem- 
nat spår af sin litterära produktivitet. Sålunda ingår 1 Socie- 
— tetens Acta en af honom författad afhandling: ,Sur Pantiquité 


- 
< 


t 
dd 
-oÅ 
; - 


des Lives en Livonie" äfvensom ett minnestal öfver Matthias 


- Akiander samt i Öfversigten en uppsats benämnd , Kyröskos- 


4 L. Lindelöf. : NEVIS 


ken syntymäajasta". Äfven förtjenar omnämnas att en för So- 
cieteten vigtig fråga genom hans medverkan erhöll sin slutliga 
lösning, ehuru i en något annan rigtning, än hvad Societeten 
önskat och föreslagit, nemligen frågan om eget hus för Socie- 
teten. Dess härom gjorda framställning till Kejserliga Sena- 
ten, der friherre Yrjö-Koskinen då var chef för Ecklesiastik- 
Expeditionen, ledde såsom bekant, närmast på hans tillskyn- 
dan, till uppförande på statens bekostnad af ett gemensamt - 
hus för Societeten jemte särskilda andra här arbetande veten- 
skapliga och litterära föreningar. Denna byggnad kan sålunda 
på visst sätt betraktas såsom ett minnesmärke af friherre Yrjö- 
Koskinens omvårdnad om den fria vetenskapliga forslentaarn 
1 vårt land. 

Societeten har vid detta tillfälle äfven att anteckna för- 
lusten af sin äldste hedersledamot, akademikern och verkliga 
geheimerådet OTTO VON BÖHTLINGK, som den 1 innevarande April 
aflidit i Leipzig i sitt 89:de åldersår. Han var född den 11 
Juni 1815 och tillhörde en ursprungligen holländsk köpmans- 
familj, som redan i början af 1700-talet hade öfverflyttat till 
S:t Petersburg och der grundat en ansedd handelsfirma. HFir- s 
man såsom sådan upphörde dock under kontinentalsystemets 
tider och dess sista innehafvare, Böhtlingks fader, som var svå- 
ger till Laharpe, Alexander I:s lärare, vände sin håg åt veten- 
skapliga sysselsättningar. Efter att hafva åtnjutit en vårdad 
uppfostran i hemmet, egnade sig den unge Böhtlingk vid uni- - 
versitetet i S:t Petersburg åt orientaliska studier, hvarunder 
han inhemtade grundliga kunskaper i persiska, arabiska och 
framför allt sanskrit, samt fullkomnade sedermera sin filologi- 
ska utbildning vid universiteten i Berlin och Bonn. År 1842 
utnämndes han till adjunkt vid vetenskaps-akademien i S:t Pe- 
tersburg samt tre år senare till extraordinarie och 1855 till or- 
dinarie akademiker. Böhtlingk var känd såsom en af samti- : 
dens främste orientalister; hans förnämsta arbete och grund- 


valen för hans stora rykte är den sanskrit-ordbok han gemen- - 


samt med sin vän, professor Roth i Täbingen, samt under med- 
verkan af åtskilliga andra sanskritologer utgaf under åren 1853 
—1875 1 sju digra folianter, ett arbete som enligt fackmäns : 
utsago öfverträffar allt hvad derintills i enahanda syfte åstad- - 
kommits beträffande andra språk. Men hans omfattande filo- 3 


N:o 20] "Årsberättelse. GR 5 


logiska lärdom trädde i dagen äfven på andra områden. Hans 
jakutiska grammatik jemte text och ordbok, utgifven redan 
1851, gäller ännu såsom mönster i sitt slag och anses ega en 
stor betydelse för språkvetenskapliga undersökningar öfverhuf- 
vud. Böhtlingk hörde till den elitkår af vetenskapliga cele- 
briteter, som kring medlet af förra seklet, innan de nationali- 
stiska tendenserna ännu vunnit öfverhand, spred så stor glans 
öfver den ryska vetenskapsakademien. — Emellertid lemnade 
Böhtlingk S:t Petersburg redan 1868 och flyttade öfver till 
Tyskland, der han vistades först i Jena och sedan 1885 i Leip- 
zig, ifrigt sysselsatt med vetenskapliga och litterära arbeten, 

"> hvarmed han fortfor ända till sin ålders sena höst. Till he- 
dersledamot af Finska Vetenskaps-Societeten hade Böhtlingk 
blifvit invald den 6 April 1868. 

Å annan sida har Societeten åtminstone nominelt vunnit 
en icke ringa förstärkning, i det hon den 11 i denna månad 
till hedersledamöter invalt följande sex högt ansedde veten- 
skapsmän: direktorn för national-observatoriet i Paris, med- 
lemmen af franska institutet MaUricE LoEWwY, direktorn för ob- 
servatoriet på Godahoppsudden, kongliga astronomen sir DAVID 
GinrL, Professorn 1 fysiologi vid universitetet i Berlin THEODOR 
WILHELM ENGELMANN, Direktorn för meteorologiska institutet i 
Christiania, professorn HENRIK Moun, direktorn för meteorologi- 
ska observatoriet i Upsala, professorn HuGo HILDEBRAND HILDE- 
BRAÅNDSSON samt professorn 1 jemförande språkforskning vid uni- 
versitetet i Köpenhamn VILBELM LUDVIG PETER THOMSEN. Samma 
dag invaldes till ordinarie ledamot af Societeten i dess mate- 
matisk-fysiska sektion .direktorn för geologiska kommissionen, 
fil. licentiaten JAKOB JOHANNES SEDERHOLM. I följd häraf äro 
för närvarande alla ordinarie ledamotsplatser inom Societeten 
besatta med undantag endast af den efter friherre Yrjö-Kos- 

kinen ledigvordna platsen inom historisk-filologiska sektionen, 
hvilken fortfarande står obesatt. 

Hvad Societetens publikationer beträffar, hav af dess Acta 
under året utkommit XXXI tomen, imnehållande afhandlingar 
af hrr Ernost Lindelöf, Hjalmar Mellin, L. Lindelöf och J. J. 
Tikkanen äfvensom tvenne minnestal hållna af hrr W. Ramsay 

oo ooch M.G. Schybergson. Derjemte har Societeten utgifvit Öf- 
> versigt af dess förhandlingar, XLV, 1902—1903, hvilken publi- 


6 1: Lindelöf. [XLVI 


kation denna gång varit omfångsrikare än någonsin förut, om- 
fattande 41 tryckark. Under tryckning är XXXTI tomen af 


Acta samt ett häfte af Bidragen. 


Societeten har under året hållit nio ordinarie och sd extra 
sammanträde samt dervid till offentliggörande i sina skrifter 7 


mottagit följande arbeten. 


För Acta: & 


Beiträge zur Kenntniss der Vegetation der Alluvionen' - å 
des nördlichen Eurasiens, II. Die Alluvionen des Onega-Thals. : 


Af A. EK. Cajander; 
Studien äber die Vegetation des Urwaldes am Lena- Fluss, 
af densamme; 


Die Summa theologica des Antonin von Florenz und die 


Schätzung des Weibes im Hexenhammer, von Hj. Crohns; 
Aiakos in der Unterwelt, von Edv. Rein; 
Zur RE des musc. coracobrachialis, af Hjalmar 
Grönroos; 


Sur les polygones au plus petit drän öst circonserits ä& 


une ellipse donnée, af L. Lindelöf; 


Note supplémentaire sur les polygone au plus petit péris 5 


métre circonscerits å une ellipse, af densamme; 


Hälsingelagen och Upplandslagens ärfdabalk i Cod. pe. 


L 49. Språkhistorisk undersökning af Oskar Hultman; 


Tafeln der Kugelfunetionen P, (x) und ihrer abgelöltoren 1 


Functionen, af Hj. Tallqvist. 
För Bidragen: 
Åskvädren 1 Finland år 1900, af W. Öhquist; 
Askvädren 1 Finland år 1901, af densamme. 
För Öfversigten: 


Capsidae novae rossicae, II, af O. M. Reuter; 


| Redogörelse för fortgången af de astrofotografiska arbe- 
tena å observatoriet i Helsmetgpa under tiden juni RE g 


1903, af ÅA. Donner; 


Der äntötikoke Druck im Meereswasser. Mittnsdlolsred , 
aus dem Laboratorimm der Finnischen hy drographisch- blo ig 


schen Commission, af Sigurd Stenius; 


4 Å / HÅ 
NFL RE VS AE 


N:o 20] Årsberättelse. T 


Antonin von Florenz och den senare medeltidens politisk- 
sociala frågor, af Hj. Crohns; | 

Ein angebliches Lautgesetz im Griechischen, af I. A. 
Heikel; 

Meddelanden från universitetets agrikulturkemiska insti- 
tution, I, af Artur Rindell; 

Fungi novi, paucis exceptis, in Sibiria collecti, af P. 4. 
Karsten; 

Ad cognitionem capsidarum ablks pige Ren, Iaft-O3 Mi 

— Reuter; 
— Zwei neuen Ausgaben von Minucius Felix, af C. Syn- 
nerberg; 
Mindre meddelanden från universitetets kemiska labora- 
torium. Några derivat af d-kamfersyra, at fröken M. Bäck- 
ström; 
Drei neuen Arten der Gattung Tachinus Grav. aus Ost- 
Sibirien, beschrieben von B. Poppius, samt 
Capsidae novae palaearcticae, descriptae ab O. M. Reuter. 
Vid senaste landtdag ihågkommo ständerna Finska Ve- 
"tenskaps-Societeten med ett anslag af 2,000 mark ur disponibla 
vinstmedel i Längmanska testamentsfonden Litt. B, att an- 
vändas till vetenskapliga pris under åren 1900—1905. Då So- 
cieteten alltså haft att med sagda pris belöna arbeten, som ut- 
kommit under de fyra senaste kalenderåren, har Societeten i 
främsta rummet fäst sin uppmärksamhet vid professor ANDERS 

"Donners betydande och ett bestående vetenskapligt värde 

egande publikation »Catalogue photographique du ciel, Zone 
de Helsingfors. Premiere série. Toroe IV", hvilken utgör re- 
— sultatet af mångårigt deltagande i det stora, ännu länge på- 
gående internationela arbetet för stjernhimmelns fotografiska 
upptagning; men enligt författarens egen önskan dock lemnat 
densamma utom täflan. Ehuru hela den summa, hvaröfver 
Societeten nu har att förfoga, är relativt obetydlig och mindre 
än vid liknande tillfällen härförinnan varit fallet, har Societe- 
ten likväl denna gång ansett lämpligt fördela densamma i fyra 
lika stora pris å 500 mark hvarje, hvilka tilldelats nedan- 
nämnde vetenskapsidkare: Professorn I. A. HeEtKEL för den af 

honom redigerade, från såväl historisk som filologisk synpunkt 

värdefulla första delen af kyrkofadern Eusebii verk; e. o. pro- 


8 L. Lindelöf. ; | | [XLVI | 


fessorn ÖSSIAN ÅSCHAN och docenten Gustar KomMPPaA för de 
undersökningar rörande kamfersyrorna och kamferns konstitu- 


tion de hvar på sitt håll, oberoende af hvarandra, utfört och å ; 


som på skilda vägar ledt till samma vetenskapligt betydelse- 


fulla resultat, samt kollegan vid lyceum i Jyväskylä, filosofie- = 


doktorn KARL ENGELBRECHT HIRN för hans i Societetens Acta 


publicerade betydande arbete ,,Monographie und Iconographie 


der Oedogoniaceen, hvilket redan tidigare hedrats med ett pris ; i 


af franska vetenskapsakademien. 


Till de offentliga uppdrag, som blifvit Societeten anför- 


trodda, hör bl. a. att utöfva inseende öfver de hydrografiska 
forskningar, som från finsk sida anordnats i samband med den 
internationela undersökningen af de nordiska hafven och för 
hvilkas närmaste ledning en särskild hydrografisk-biologisk 
kommission är tillsatt. Sedan en för ändamålet synnerligen 


lämplig ångbåt Nautilus, närmast afsedd för fiskeriinspektörens - 


'behof, men som jemväl finge begagnas vid de hydrografiska 


undersökningarna, på statsverkets bekostnad under senaste som-. 
mar anskaffats, hafva dessa undersökningar kunnat bedrifvas 


mera rationelt än tillförene. Sålunda verkställas terminsexpe: 
ditionerna numera längs fyra tvärsektioner 1 Bottniska viken, 


tre i Finska viken och två i norra Östersjön, medan desamma 


tidigare omfattade blott en längdsektion, förutom en tvärsek- 


tion i Finska viken. Genom denna utveckling af programmet 
blir en verklig utredning af Vatten Omsätmnin Cen och cirkula- 
tionen i dessa haf möjlig, i hvilket afseende redan under detta 
år vigtiga rön blifvit gjorda. Inom det finska undersöknings- 
området ske observationerna numera vid 76 stationer, be- - 
nämnda F,—F,s, hvarjemte några punkter mellan detta samt 


de till Tyskland och Sverige hörande områdena observeras al- = 
ternerande af tyska, svenska och finska expeditioner. De er- 


forderliga kemiska analyserna verkställas & hydrografisk-biolo- | 


giska kommissionens kemiska laboratorium, som för ändamålet 
försetts med en tidsenlig utrustning. Observationsresultaten ER 


publiceras uti den i Köpenhamn utkommande internationela 


bulletinen. 


Såsom en icke oväsentlig komplettering af förenämnda 
på vissa öfverenskomna tider af året företagna hafsundersök- 
ningar kan man betrakta de hydrografiska iakttagelser, som a 


Fö UP NANNE HE ICE FOR NR KA VP ra a 254 PTS FRE) NE Sa 4 SÅN a 
RSS le flat N x 4 > 
SKkan å 
ROSE 3 


N:o 20] Årsderättelse. : 9 


under ledning af meteorologiska centralanstalten regelbundet 
anställas vid vissa fyrstationer 1 syfte bl. a. att utreda is- och 
strömförhållandena i norra Östersjön och vestra delen af Fin- 
ska viken. Då det för sistnämnda iakttagelser åt berörda an- 
stalt beviljade anslaget med innevarande år går till ända, men 
önskligt vore att desamma kunde ej blott fortsättas utan äf- 
ven utsträckas till något flere stationer, har Societeten till Kej- 
serliga Senaten ingått med hemställan om förnyadt och i någon 
mon förhöjdt anslag för ändamålet, att utgå 1 ytterligare fem 


år, räknadt från den 1 Januari 1905. 


I sammanhang härmed må nämnas att Societeten jemväl 
anhållit om förlängning under samma femårsperiod af anslaget 
för den under Societetens inseende stälda finmekaniska verk- 
staden äfvensom om en förhöjning af meteorologiska central- 
anstaltens stat 1 och för en tillämnad utvidgning af det meteo- 
rologiska observationsnätet. 


De fenologiska iakttagelserna hafva fortgått enligt samma 
plan som förut, hvarjemte anteckningshäften rörande dem 1in- 
kommit från 40 observatörer. Insamlandet och bearbetningen 
af dessa iakttagelser besörjes numera af hr BROTHERUS, sedan 
hr KIHLMAN, som förut handhaft samma uppdrag, sett sig hin- 
drad att dermed fortfara. 


Angående meteorologiska centralanstaltens verksamhet 
under år 1903 har anstaltens direktor afgifvit sedvanlig berät- 
telse, som skall ingå i Öfversigten af Societetens förhandlin- 
gar. I berättelsen omnämnes bl! a. att anstalten under året 
genom döden förlorat en af sina mest intresserade och sam- 
vetsgranna observatörer, possessionaten C. PH. LINDFORSS, som . 
i nära ett qvart sekel utan någon ersättning gått anstalten till- 


handa med fullständiga meteorologiska observationer och hvars 


plats derför ej är lätt att fylla. Anstalten har publicerat de 
tre första årgångarna af landsortsobservationer från det senaste 
årtiondet, hvarjemte redaktionen af derpå följande årgångar 
fortsatts. — För sistlidet år hafva fullständiga meteorologiska 
observationer inkommit från 16 sag brbiståsiorer samt enbart 
nederbördsobservationer från 26 orter. Regelbundna hydro- 
grafiska observationer hafva anstälts vid fem fyrbåkar samt 


SES ES of FRE SR Se RA, RER a, SR DG gl 
FER Gr 5 RR Sar Sk oa 


ENTIRE < 


10 5 LE. Lindelöf. 


dessutom af befälet å nio fyrfartyg. Vattenhöjdsmätningarna 
hafva fortgått vid sex lotsstationer äfvensom hamnen vid Wasa, 


hvarutom dylika mätningar tillhandahållits anstalten från fyra 
fyrbåkar. Likasom under några föregående år har befälet å Fin- 


ska Ångfartygsaktiebolagets ångare Wellamo, Polaris, Arcturus 


och Urania äfven under senaste år benäget tillhandagått med 


anteckningar om luftens och ytvattnets temperatur samt isens 
beskaffenhet och utsträckning på vissa bestämda observations- 


punkter af deras respektive ruter. I öfrigt hafva snö- och is- 


förhållandena äfvensom åskvädren varit föremål för iakttagel- 
ser å ett stort antal öfver hela landet fördelade stationer. 


[ÄLVEN 


LE a Le U ,y 
OS ON Le Na a ER 


Till Societetens utländska förbindelser hafva under året = 


endast tvenne nya tillkommit, i det öfverenskommelse om 


skriftutbyte träffats med den nyinrättade Vetenskapsakademien 


i Mamila (Philippinerna) samt med Ulnstitut Agronomique et a 


PForestier de: Novo-Alexandria 1 guvernementet Lublin. Dels 
genom skriftutbyte, dels genom föräringar har Societetens bi- 
bliotek under året ökats med omkring 900 volymer. Inseen- 


det öfver biblioteket har, sedan hr KIiHLMAN afsagt sig detta 


uppdrag, enligt Societetens önskan öfvertagits af hr TIGERSTEDT. 
Afven 1 förvaltningen af Societetens penningemedel har 
ett personalombyte egt rum, i det hr Sunpenur förklarat sig 


hindrad att dermed fortfara och i hans ställe hr ErFving blifvit 


utsedd till skattmästare från och med detta års början. 
Till medlemmar 1 delegationen för de vetenskapliga för- 
eningarna under år 1904 har Societeten för sin del utsett bhrr 


LINDELÖF, ELFVING och SYNNERBERG samt till suppleanter för 


dem hrr A. Donner, TiGErRstEDT och REIN. Såsom ordförande 


i delegationen fungerar hr Lindelöf. 

Societetens meteorologiska utskott utgöres fortsättnings- 
vis af hrr A. Donner, TH. HoMmÉn och SLotte såsom ledamöter 
samt hrr LinNDELÖF och SUNDELL såsom suppleanter. 

Till medlemmar i komitén för regionalbyrån, hvilken har 
att lemna uppgifter från Finland till den i London utkom- 


mande internationella katalogen öfver vetenskapliga publika- - 


tioner, äro likaledes återvalda hrr LinNDELÖF, RAMmsaY och Tri 
GERSTEDT. 


orer Or granskningen 28 VISAR 


ör SR RA under inne- 


III. , 


Läran om atomerna. 
En hundraårig period i kemins utvecklingshistoria. 
; Föredrag af | 


ÖSSIAN ÅSCHAN. 


Då i år en af kemins målsmän bland Societetens leda- 
möter har 1 uppdrag att vid dess årsmöte hålla det sedvanliga 
vetenskapliga föredraget, ligger det nära till hands att däri - 
behandla de herskande åsikterna om kropparnas minsta delar, 
atomerna. Två viktiga skäl tala för detta val. Jämt etthun- 
dra år hafva förflutit, sedan engelsmannen Jolhm Dalton för 


första gången i ett bref till sin landsman Thomas Thomson 


med stöd af viktiga försökserfarenheter uttalade den lika enkla 
som genialiska uppfattning om materiens sammansättning, hvil- 


ken innefattas i hans atomhypotes, och därmed lade grunden 


till det åskådningssätt, som sedermera under ett helt sekel af 
den mest fruktbringande utveckling varit det ledande inom 
vetenskapen. Å andra sidan påkalla de senaste årens öfver 
raskande upptäckter af de olika slagen materiella och kemiskt 


värksamma strålar samt af de s. k. radioaktiva substanserna 
från fackmannens sida en värdesättning och kritisk granskning 


af atomhypotesen, hvilken han hittils varit van att betrakta 


som en orubblig och för en obestämbar framtid användbar före- sd 


ställning. 


Vid hvarje ny upptäckt står dess upphofsman på sina 


föregångares axlar. Den moderna atomhypotesen framträder 
därför åskådligare vid en kort återblick på atombegreppets ti- 


digare utveckling. Vi kunna i det följande icke undgå att 


skatta åt krafvet på en populär form och större tydlighet, med 


SATS FRE A-SEN Sr N SF ra  Rlag fn Sf VR te EEE NR AR AEA BE oa SE or NED AE RE RENA 
EL Er ARE MER fr Ar 5 s | 


N:o 20] Läran om atomerna. 13 


fara för att måhända hos den naturvetenskapligt bildade delen 
af vår aåhörarekrets ställvis slappa intresset för föredragets 
innehåll. | 

De första föreställningarna om kropparnas inre samman- 
sättning voro rent spekulativa och uppträdde redan under ke- 
mins äldsta förhistoriska tid, hos den grekiska filosofiska sko- 

lans män. De äterfinnas till först hos Leukippos, som lefde 
omkring år 500 före vår tidräkning. Han antog, att alla krop- 
par vore sammansatta af ytterst små, olika gestaltade och till 
sitt väsen olikartade minsta delar. Genom förening af likar- 
tade smådelar af detta slag skulle de olika substanserna bil- 
das. Denna uppfattning utvecklades vidare omkring 200 år 
senare af Epikuros. Han kallade materiens minsta delar ,ato- 
mer", hvarigenom de kännetecknades som odelbara. Enligt 
hans uppfattning voro alla kroppar bildade genom en samman- 
slutning at likartade smådelar. Olika kroppars säregenhet be- 
tingades, som denna skola senare lärde, af vissa oväsentliga 
och mera tillfälliga egenskaper hos atomerna, såsom hetta och - 
köld, fuktighet och torrhet. ; 

Härefter fortlefde atombegreppet i denna formulering 
oförändradt under nära tvåtusen år, dock endast hos filosoferna, 
ty ända till 1700-talet stodo kemins egentliga idkare likgiltiga 
för dylika spekulationer. Hvarken hos alkemisterna, som un- 
der mera än 700 år voro upptagna af det vanvettiga sökandet 
efter ,,de vises sten", vehikeln för guldmakeriet, eller hos den 
vid reformationstiden uppträdande jatrokemiska skolans anhän- 
gare, för hvilka beredningen af läkemedel framstod som kemins 
egentliga uppgift, förefans något behof att uppfatta kroppar- 
nas förvandlingar från en enhetlig synpunkt. HFEj häller den 
vid slutet af I6-hundratalet framträdande teorin om flogiston, 
eldprincipen, hvarigenom det viktiga förbränningsfenomenet 
på ett enhetligt sätt förklarades, kunde lämna ett experimen- 
telt underlag för en riktig uppfattning om materiens samman- 
sättning. Visserligen uttalade sig den framsynte forskaren 
Robert Boyle 1 början af 17-hundratalet också 1 denna fråga. 
Enligt hans uppfattning ägde atomerna eller, som han kallade 
dem, partiklarna tyngd, och berodde den kemiska förvandlin- 
gen på en anlagring af dessa partiklar vid hvarandra. Men 
både hos honom och hos Higgins, som i en år 1789 utgifven 


14 Ossian Aschan. 


skrift yttrade sig om atombegreppet och bl. a. förklarade de 
olika oxidationsstadierna såsom en följd af att syreatomer till a 
olika antal förenade sig med samma kropp, hvilade en Fey z 
uppfattning på rent spekulativ grund. | d 
Vi förflytta oss nu till den på nya idéer så rika tiden 
före den franska revolutionen. I Paris värkade sedan början - 
af 1770-talet och intill 1794, då hans hufvud föll under fall- 
bilan, Antoine Laurent Lavoisier, kemins reformator och egent- 
liga grundläggare. Skillnaden mellan hans och hans föregån- 
gares äfvensom samtidas åskådning bestod som bekant hufvud- 
sakligen däri, att medan de sistnämde lade vikt endast vid de 
kemiska företeelsernas kvalitativa förlopp, voro för Lavoisier — 
de kemiskt sammanträdande viktsmängderna därjämte bestäm- - 
mande för en riktig uppfattning af dessa företeelser. Medan 
fogistikerna betraktade förbränningen som en sönderdelning, - 
visade Lawvoisier med tillhjälp af den kemiska vågen, att. där. a 
vid en förening af det brännbara ämnet med luftens syre ägde 
rum. Och då han fann, att förbränningsprodukternas vikt 
noga Öfverensstämde med summan af vikterna för den för- 
brända kroppen och det i förvandlingen deltagande syret, lade 
han härigenom grunden till den viktiga naturlagen om mate- 
riens oförstörbarhet. Också för den allmänna kemiska lagen 
om de konstanta föreningsvikterna, eller att kropparna städse 
förena sig i bestämda viktsförhållanden, voro Lavoisiers arbeten - 
af svändlägsande betydelse. S 
Bland dem som mera ingående sysselsatte sig med frädan 
om de viktsförhållanden, i hvilka kropparna förenas, var också 
John Dalton. Vid undersökningen af vissa gasformiga kolför- 
eningars sammansättning upptäckte han de lagbundenheter, 
som kommit till uttryck i lagen om de multipla proportionerna. Rö 
Han fann nämligen, att om två enkla ämnen förena sig med 
hvarandra i mer än ett viktsförhållande, så förhålla sig de 
viktsmängder af det ena ämnet, som förena sig med ett och 
samma kvantum af det andra, till hvarandra som de enkla 3 
hela talen. SS 
Daltons skarpa. förstånd ledde honom omedelbart till MS 
sikt om att det måste ligga en djupare orsak till grund för 3 
dessa bestämda relationer mellan beståndsdelarnas vikter i de 
kemiska föreningarna. Han fann en lika enkel som fruktbar — 


VINES dl bet ERNST VRT NS 


kr t ENEN 


sr ERNER AR REN AROR SA ANS 
YSL SE SR 


49 


: N:o 20] Läran om atomerna. 15 


förklaringsgrund häröfver i den hypotes han, som nämdt, för 
första gången framstälde år 1804 och sedan utförligare offent- 
liggjorde i sin år 1808 utgifna skrift , New System of chemi- 
cal Philosophy". Tillämpande de gamle filosofernas all reel 
grund saknande atombegrepp på elementen, hvilka han ansåg 
bestå af odelbara smådelar, fogade han därtill flere så väsent- 
liga tillägg, påkallade af de nu kända naturlagarna om de fasta, 
otöränderliga viktförhållandena mellan kropparnas beståndsde- 
lar, att själfva föreställningen om atomerna framträdde nästan 
ny och själfständig. Han antog nämligen att atomerna hos 
ett och samma enkla ämne vore lika stora och ägde samma 
vikt, hos olika element olika stora och med relativt olika vikt. 
Härtill togades, att de kemiska föreningarna uppkomma genom 
att atomer af olika enkla ämnen lagra sig vid hvarandra till 
en ny egendomlig atora (molekyl enligt en senare benämning). 
Kemisk analys och syntes vore ingenting annat än ett åtskil- 
jande af de förenade atomerna från hvarandra och ett åter- 
förenande af dem. Vid en kemisk förenings bildning skulle 
endast ett fåtal atomer (mest en) af den ena beståndsdelen 
förenas med ett fåtal atomer (mest en) af de andra till den 
sammansatta atomen af föreningen. Antalet olika elementar- 
atomer i den sistnämda står därför i ett enkelt förhållande till 
hvarandra. Förena sig två element till en förening, så sker 
detta ofta så, att en atom af det ena lagrar sig vid en atom 
af det andra. De viktsmängder, hvarmed elementen ingå i för- 
 eningen, förhålla sig då som vikterna af deras atomer. Kunna 
två element, A och B, fortfar Dalton, sammanträda i mer än 
ett viktsförhållande, så är antalet atomer, som bindas vid hvar- 
andra, likaledes i de olika fallen enkelt, t. ex. på följande sätt: 


1 atom A med 1 atom B till en atom (molekyl) AB 


rar ANTA STAS SS FA NEN EOS AA NEN Ga SI ALA NE OR SN 
NOM SPELAS Forge bO KIA as Dy og SNR Ny 5 A.B 
EST OT ta RAR SS ALOIS: Eg Vs FR a 5 AB; 
PEN ONES AE ANG re OTA EL gg I Al Ng 5, AsB 


0. s. v.!). Dessa nya smådelar AB, AB>, A;B, AB; m. m. sam- 
mansätta sedan föreningarna. 


!) Kopp, Geschichte der Chemie II, sid. 388: 


16 Ossian Aschan. [XLVI 


Detta är det väsentliga innehållet af Daltons atomhypo- 
tes. Låt oss se, huru den öfverensstämmer med lagen om de 
bestämda föreningsvikterna. AT en förening AB måste hvarje 
viktsmängd, som uttages för kemisk analys, enligt Daltons 
atomhypotes bestå af ett visst (för oss obekant) antal småde- 
lar s(molekyler), hvilka innehålla 1 atom A och 1 atom B. Då 
hvarje atom A och B äger sin bestämda vikt, så följer utan 
vidare att också den af oss analyserade andelen af föreningen 
måste innehålla elementen A och Bi samma relativa viktsför- 
hållanden, som tillkomma atomerna A och B, ty dessa måste 
till samma antal förefinnas i hvarje uttagen del af föreningen. 
Och vidare, på hvilket sätt vi än framställa föreningen AB, 
måste elementen A och B alltid förefinnas däri i de fasta, be- 
stämda viktsförhållanden, hvilka angifvas af dessa elements 
atomvikter. Detsamma kan visas, om 1 atom A förenar sig 2 
atomer B o.s.v. Detta är emellertid innehållet af lagen om de 
konstanta proportionerna eller de bestämda föreningsvikterna. 

Äfven den tidigare nämda, af Dalton själf upptäckta la- 
gen om de multipla proportionerna erhåller en förnuftig för- 
klaring genom atomhypotesen. Förena sig två element A och 
B utom till den förra föreningen AB till en annan AB;>, som 
innehåller 1 atom A på två atomer B, och äro atomerna A:s 
och B:s relativa vikter t. ex. 1 och 5, så skulle den ena för- 
eningen AB innehålla 5 viktsdelar B på 1 viktsdel A, den an- 
dra AB, 5 X 2 eller 10 viktsdelar B på 1 viktsdel A. Dessa 
kvantiteter 5 och 10 af B, hvilka i de två föreningarna sam- 
manträdt med en och samma viktsmängd 1 af A, förhålla sig 
till hvarandra som de hela talen 1 och 2. Detsamma gäller 
alla andra viktsförhållanden, och detta utgör 1 själfva värket 
innehållet i lagen om de multipla proportionerna. 

Den Dalton'ska atomteorins viktigaste konsekvens, ele- 
mentens föreningsförmåga enligt fasta viktsmängder, de s. k. 
föreningsvikterna, var vid dess framträdande endast i ett fåtal 
fall med säkerhet påvisad. Härtill erfordrades ett långvarigt 
och hängifvet arbete, och förtjänsten häraf tillkommer som 
bekant Berzelius, hvars långa lefnads förnämsta gärning detta 
blef; han Lunde därmed det VASNeee stödet för SNR 
potesen. 


' 


-— 


N:o 20] Läran om atomerna. 17 


Flere andra, senare upptäckta naturlagar stå likaledes i 
öfverensstämmelse med denna. Så de af Gay-Lussac och 
Humboldt faststälda enkla relationerna för de volymer, enligt 
hvilka gasformiga ämnen undergå kemisk förvandling. Väl 
grunda sig dessa lagbundenheter på molekylbegreppet, som 
först senare uppträdde fullt utbildadt, men detta är åter fotadt 
på atombegreppet. Också den af Faraday upptäckta lagen, 
att lika elektricitetsmängder i en och samma förenings lösning 
ständigt transportera samma viktsmängder materie, blir genom 
atomhypotesen förklarlig. Detsamma gäller den af Dulong 
och Petit upptäckta relationen mellan specifikt värme och 
atomvikt. j 

I det föregående antyvddes redan, huru antagandet af odel- 
bara atomer hos elementen logiskt ledde till uppställande af 
molekylbegreppet. Då elementaratomerna lagras vid hvaran- 
dra, bildas molekyler, som utgöra de sammansatta kropparnas 
minsta delar. Molekylerna kunna ej vidare på mekanisk väg 
delas, utan blott kemiskt. Efter fastställandet af molekylar- 
begreppet uppkom frågan, huruvida atomerna intaga ett be- 
stämdt och fast läge inom molekylen eller icke. Till denna 
frågas utredande bidrogo de på Berzelu förslag som isomera 
betecknade organiska föreningarna, hvilka, ehuru ägande sam- 
ma procentiska sammansättning, visade olika kemiska och fy- 
siska egenskaper. Då dylika isomera ämnen, af hvilka sedan 
1820- ock 1830-taley alt flere blefvo upptäckta, i sin molekyl 
innehålla samma antal atomer af hvarje däri ingående element, 
så kunde deras olika egenskaper ej bero på annat, än att ato- 
merna intogo olika lägen inom molekylerna, med andra ord: 


atomerna äro ej kaotiskt utan på ett bestämdt sätt anordnade 


inom föreningarnas minsta delar. Och då det samtidigt blef 
fastslaget, att vid många ämnesförvandlingar endast en del af 
atomerna inom dessa molekyler deltaga i reaktionen, medan 
andra öfvergå från den ena kroppen till den andra, t. o. m. i 
hela serier af kemiska reaktioner, så var härigenom problemet 
om utforskandet af molekylernas inre byggnad eller struktur 
stäldt under diskussion. Likväl förgick ännu en rundlig tid, 
innan denna åsikt växte in i medvetandet, begynte mogna och 
bära frukt. Därförinnan måste en annan egenskap hos ele- 
mentaratomen fastställas, nämligen dess valens eller kemiska 


18 Ossian Aschan. FID:CENAT 


värde, hvarmed förstås atomens förmåga att vid sig binda ett 
visst antal andra atomer. Införandet af detta ur atomteorin 
härledda begrepp har varit af fundamental betydelse, särskildt - 
vid utforskandet af molekylens byggnad hos de organiska eller 
kolföreningarna, hvilka utmärka sig genom utomordentlig form- 
rikedom och komplicerad sammansättning. Den organiska ke- 
mins därpå baserade utveckling har i själfva värket under de 
senaste fyra årtiondena varit rent fenomenal. De praktiska - 
resultaten häraf äro hvar man bekanta genom den mängd nya 
läkemedel, desinfektionsmedel, färgämnen, sprängmedel och ota- 
liga andra i det hvardagliga lifvet använda nyttiga produkter 
den alstrat. Därjämte har den lärt att på konstgjord väg fram- - 
ställa naturprodukter med allmännare användbarhet. Också - 
hvarje industri, hvari kemiska erfarenheter tillämpas, har blif- 
vit delaktig af dess framsteg och genom den själf utvecklats. 
Man kan med skäl påstå, att äfven om atomteorin ej hade al- 
strat någonting annat än denna på föreställningen om mole- 
kylernas inre byggnad grundade strukturteori, så hade dess 
betydelse varit af ofantlig bärvidd. Ur denna strukturteori 
har sedermera framsprungit den viktiga, likaledes på experi- 
mentet grundade föreställning, som kommit till uttryck i ste- 
reokemin, Denna nyaste forskningsriktning tillägger den at - 
massdelar (atomer) sammansatta molekylen utsträckning i rym- 
den och grundar därpå sin undersökningsmetod. Äfven här 
har det vetenskapliga utbytet varit rikt och visat sig kunna 
befrukta industri och teknik. Stereokemin, som utgör en all- | 
männare form af strukturteorin och af alla tecken att döma 
synes inleda en ny tidsålder inom den organiska kemin, stär 
således också på atomhypotesens grund. i 
En synnerligt viktig användning fick -atomhypotesen i 
slutet af 1860-talet för systematiskt ändamål, då det upptäcktes 
att elementens kemiska och fysikaliska egenskaper äro perio- 
diska funktioner af deras atomvikter. Anordnas elementen i 
en fortlöpande serie efter stigande atomvikt, så finner man att 
de till samma naturliga familj hörande, liknande enkla ämnena 
återfinnas på vissa afstånd från hvarandra. Härigenom lades 
icke allenast en grund för elementens indelning i naturliga d 
grupper, utan det blef t. o. m. möjligt att förutsäga existensen 
af nya element och på förhand fastställa deras atomvikt och 


1 


N:o 20] Läran om atomerna. 19 


allmänna egenskaper. Mendelejeff, som samtidigt med Lothar 
Meyer uppstälde detta elementens periodiska system, fann däri 
några luckor, som han antog bero på förekomsten af ännu 
okända enkla ämnen. För tre af dessa hypotetiska element 
faststäldes på förhand atomvikt och egenskaper; efteråt blefvo 
alla tre i själfva värket upptäckta samt visade den bästa öf- 
verensstämmelse, t. o. m. 1 vissa detaljer, med Mendelejefrs 
förutsättningar. Genom alt detta ernådde återigen den till 
grund för systemet liggande atomtypotesen ökad sannolikhet, 
äfven om det till sin princip riktiga periodiska systemet har att 
uppvisa flere brister samt i sin nuvarande grafiska form icke 
är fullt tillfredsställande. 

Medan den moderna kemin alt sedan Lavoisier intill de 
senaste årtiondena lagt och till stor del alt ännu lägger huf- 
vudsaklig vikt vid det kvalitativa och kvantitativa förloppet 
hos kropparnas substantiella förändringar, hafva under de sista 
tjugu åren därjämte nya och mycket viktiga synpunkter fram- 
trädt, hvilka hufvudsakligen hänföra sig till tillämpningen af 
energetiken på de kemiska reaktionerna. I stället för att ope- 
rera med faktorerna , hvad" och ,huru mycket" uppställer 
denna del af kemin, som sammanfattas under benämningen fy- 
sikalisk kemi, frågorna: hvarför ske de kemiska reaktionerna, 
och huru är förloppet vid dem? Då materie och energi äro 
oskiljaktiga, emedan vi hvarken kunna uppfatta eller definiera 
” materiebegreppet utan att göra bruk af dess energetiska egen- 
skaper, då således alt, hvad våra sinnesorgan säga oss om ma- 
terien, hänför sig till olika energitillstånd hos densamma, så 
synes det sannolikt, att vi på den väg, den fysikaliska kemin 
för sig utstakat, lättast skola kunna 'loda djupet uti ämnesför- 
vandlingarnas hemligheter. Den fysikaliska kemin bygger, 
också den, på atomteorin, så t. ex. den viktiga, af Arrhenius 
uppstälda dissociationshypotesen. Visserligen har en af den 
fysikaliska kemins mest betydande målsmän, W. Ostwald, för- 
sökt frigöra sig från atombegreppet, men hans sträfv dog utan 
detta att didaktiskt åskådliggöra kemins erfarenheter hafva 
icke utfallit väl. Också hans ur filosofiska betraktelser fram- 
sprungna, af andra naturfilosofer redan tidigare uttalade upp- 
fattning, att atomerna vore immateriella energicentra, synes 


, 1 pe te Vv AR VAL 


20 : Ossian Aschan. [KEMI 


tillsvidare ej vara egnad att ersätta den åskådligare äldre åsik- 
ten, att de äro af materiel natur. 


I det föregående hafva vi sett, att hos läran om ato- 


merna alla kännetecken på en god hypotes kunna återfinnas. 


Liksom alla andra begrepp, hvilka vi operera med inom ve- 


tenskapen, utgör den ett medel att ekonomisera med tänkande 4 


och beskrifning. Men hvarje hypotes, som står 1 samklang 


den riktning, i hvilken vetenskapens utveckling skall fortgå, 


med ett större antal erfarenheter, förmår därutöfver angifva 


och dess bildlika innehåll bibehåller sitt värde också sedan 


man lärt inse dess vikt som metodiskt hjälpmedel. Från att 


hafva varit ett förmodande om fakta, har atomhypotesen se- 


nare mera blifvit en arbetshypotes, hos hvilken jämte sanno- 
likhetssynpunkten också lämpligheten spelar en betydande roll. 
På samma gång den omfattar ett oöfverskådligt antal fakta, 
innehåller den tillika det minsta möjliga antalet sådana anta- 
ganden, hvilka icke direkt framgått ur erfarenheten. 


Uppstår så frågan: har atomhypotesen utsikter att också 
framgent blifva bestående? Denna är af brännande natur, på 
grund af de nya fenomen, hvilka under senaste tid blifvit . 


kända. Tidens knapphet medgifver tyvärr icke en mera ingå- 
ende redogörelse öfver dessa företeelser, hvilka möta oss i de 


kemiskt värksamma strålarna och i de radioaktiva substanserna, 


hvarför vi måste inskränka oss till följande antydningar. 


Den äldsta företeelsen på detta område äro de s. k. ka= ' 


todstrålarna, bvilka på 1870-talet upptäcktes af Hittorf. Tom- 
pumpas ett med elektriska ledningstrådar försedt rör, som inne- 
håller luft eller andra gaser, ända tills trycket nedgår till tu- 


sendedelar af I mm, och slutes strömmen, så utgår från den 


negativa polen ett nytt slags strålar, katodljuset, som hos däraf 


belysta föremål framkallar liflig fluorescens och stark upp- 


värmning. Det märkligaste hos katodstrålarna är emellertid, 


att de genom en magnet aflänkas trån sin ursprungliga rikt- 
ning, så att de komma att fortplantas i en parabelformig bana. 
Då vi af fysiken veta, att hvarje kropp, hvilken rör sig rät- 


linjigt med konstant hastighet och samtidigt påvärkas af en - 


konstant, mot den ursprungliga riktningen vinkelrätt värkande 


AH EES I FINS 


N:o 20] Läran om atomerna. : 21 


kraft, 'beskrifver en parabel, så kunna vi häraf med Kaufmann 
och Aschkiness sluta till, att också katodstrålarna bestå af ma- 
teriella smådelar. Andra försök af Kaufmann visade, att de 
katodstrålar, som alstras i rör innehållande olika gaser, förete 
ett i allo liknande förhållande. Om man med e betecknar den 
af hvarje sådan smådel i katodstrålarna transporterade elektri- 
citetsmängden och med m deras massa, så visade sig förhål- 


landet - vara oberoende af det i röret herskande trycket och 


den inneslutna gasens materiella natur. J. J. Thomson slöt 
häraf, att katodljusets materiella delar ej mera bestå af de ur- 
sprungliga gasarterna, utan af' ett nytt slag af materie, som 
bildades ur dem alla. De af Kaufmann och Thomson utförda 
"försöken och därpå grundade beräkningar ledde på tvänne af 
hvarandra oberoende vägar till att m, massan hos katodstrå- 
larnas partiklar, ägde en vikt, som var ungefär 2,000 gånger 
mindre än den minsta atom man känner, väteatomen, om man 
nämligen gör. den sannolika förutsättning, att den af hvarje 
massdel: m transporterade elektricitetsmängden e är lika med 
den en väteatom förmår transportera. Dessa ytterligt små par- 
tiklar kallas elektroner. De skulle följaktligen representera 
delar af atomerna, hvaraf åter följer att atomerna vore del- 
bara. Tilläggas må, att de negativa elektronerna, som utslun- 
gas från katoden, röra sig med en hastighet, hvilken kan upp- 
skattas utgöra !/,, till 1/3; af ljusets hastighet, samt att de äro 
kemiskt värksamma, 1 det de t. ex. åstadkomma reduktion af 
vissa metallsalter. De genomtränga på grund af sin litenhet 
t. ex. tunna metallplattor. 

De vid den positiva polen i det evakuerade röret upp- 
trädande s. k. kanalstrålarna äro enligt andra undersökningar 
sammansatta af andra, positivt laddade smådelar, de s. k. posi- 
tiva elektronerna. Deras massdelar äga samma storleksordning 
som väteatomen. Deras rörelse hämmas redan af tunt papper, 
och de genomtränga icke glas eller metall. 

Ett tredje slag af dylika med gåtfulla egenskaper utru- 
stade strålar äro de sedan år 1893 bekanta och efter sin upp- 
täckare benämda Röntgenstrålarna, som äro osynliga. Huru- 
vida de äro af materiel natur, är ännu icke med säkerhet kändt. 
Dessa strålar hafva på grund af sin stora genomträngningsför- 


22 Ossian Aschan. [XLYT | 
måga och sin fysiologiska värkan fått stor praktisk använd- 
ning och äro på den grund mest bekanta i vidaste kretsar. 


Röntgens upptäckt värkade som ett allarmskott; den fram- 


kallade en feberaktig ifver att söka upptäcka och utforska lik- 
nande fenomen och gaf uppslag och näring åt en mängd nya 
idéer, hvilka förelegat i latent form, alt sedan Prout i början 
af senaste århundradet uppstälde sin hypotes om en ursubstans, 
hvaraf alla elementaratomer vore sammansatta. Så framkal- 
lade den de tidigare berörda undersökningarna öfver katod- 
strålarna, och äfven Beqverel's år 1896 gjorda epokgörande 
upptäckt af radioaktiviteten torde kunna tillskrifvas samma 
orsak. 

Med radioaktivitet betecknas den egenskap hos vissa enkla 
ämnen och deras föreningar, att spontant kunna utveckla energi, 
utan att sådan dessförinnan eller samtidigt tillföres substansen. 
Dels genom Bequerel själf, dels genom ett antal andra for- 
skare, bland hvilka främst må nämnas makarna P. och S. Curie, 
RButherford, Soddy och Ramsay, har utrönts, att denna egen- 
skap förefinnes endast hos vissa med hög atomvikt utrustade 
element, såsom uran, tor, vismut och bly. Dock tillkommer 
den synbarligen icke dessa element själfva, utan i dem i yt- 
terst små mängder förekommande föroreningar at elementar 
natur, hvilka kallats radium, polonium, aktinium m. m. FEn- 
dast en af dessa bärare af radioaktiviteten har TE afskildt 
och säkert karakteriserats som ett element i vanlig bemärkelse, 
nämligen det af fru Curie 1 radioaktivt barium upptäckta ra- 
dium, hvilket visat sig tillhöra de alkaliska jordartsmetallerna, 
hvars af kalcium, strontium och barium bestående familj det 
med sin höga atomvikt afslutar. Radium är miljonfaldigt ra- 
dioaktivare än uran. Man torde kunna förmoda, att också de 
andra uppräknade metallernas värksamma beståndsdelar af ele- 
mentär natur skola kunna afskiljas. Svårigheterna äro likväl 
synnerligt stora, emedan man har att göra med så små mäng- 
der, att vårt vanligaste hjälpmedel, vågen, lämnar oss i sticket. 7 
Men lyckligtvis förfogar man öfver andra medel för deras igen- 
kännande och kvantitativa bestämmande, nämligen spektral- 
analysen och elektrometern. Med sistnämda apparat, hvars 
användning beror därpå, att de radioaktiva substanserna göra 
gaser ledande för elektricitet, kunna substansmängder af detta 


FRV 


a ATEA TRA MUN ERE 

( 

ry OT EJ 

N:o 20] Läran om atomerna. 2 


slag påvisas, hvilka uppgå till hundratusendelar af den minsta 
kvantitet man kan uppväga. 

Emergiutvecklingen hos de radioaktiva substanserna ger 
sig tillkänna både genom afgifvande af värme, genom utveck- 
ling af särskilda, dels synliga, dels osynliga strålar samt ge- 
nom en gåtfull kemisk förvandling 1 den såkallade emanatio- 
nen. Vi måste inskränka oss till att här relatera om dessa 
fenomen hos deras bäst undersökta bärare, radium. 

Inför man en termometer i ett glasrör, som innehåller 
en mindre mängd radium, så visar den en temperaturstegring, 
som kan uppgå till flere grader. Enligt bestämningar af Curie 
och Laborde uppgår värmeutvecklingen hos 1 g. radium till 
det betydande beloppet af 866 kilogramkalorier per år. 

i De från radium utsända strålarna äro af tre olika slag 
och kallas a-, £- och y-strålar. Af dessa utgöra a-strålarna huf- 
vudkontingenten. De äro laddade med positiv elektricitet och 
röra sig jämförelsevis långsamt. De upnehålles redan af ett 
6 em:s tjockt luftskikt och upptagas till största delen t. o. m. 
af ett aluminiumbläck af 0,1 mm tjocklek samt af tunt papper. 
På grund af sitt förhållande hafva a-strålarna ansetts vara 
identiska med de ofvannämda kanalstrålarna, och skulle de så- 
ledes bestå af utslungade små massdelar af ungefär samma 
storlek som väteatomen eller positiva elektroner. 

P-strålarna, som utgöra endast en hundradedel af radiums 
utstrålade energi, förete väsentliga olikheter från a-strålarna. 
De genomtränga glas och ganska tjocka metallplattor, så att 
t. ex. en blyplåt af 1,5 cm tjocklek delvis genomsläpper dem, 
och fortplantas genom luft till föremål, som befinna sig på ett 

afstånd af flere meter från det använda preparatet. De äro 
mättade med negativ elektricitet. Af ett starkt magnetiskt 
fält aflänkas ett smalt knippe f-strålar till ett bredt band, på 
samma sätt som en ofärgad ljusstråle brytes af ett prisma, 
hvaraf framgår att £-strålarna ej äro enhetliga och homogena. 
Bandets olika delar visa i öfverensstämmelse härmed en olika 
förmåga att genomtränga metaller och en olika rörelsehastig- 
het, som för vissa andelar uppnår ljusets. Genom sina kemi- 
ska värkningar och sin förmåga att hos vissa kroppar fram- 
kalla fluorescens, hafva f-strålarna, hvilkas massdelar i medel- 


24 Ossian Aschan. [XLVIE ; 


tal visa samma storleksordning som katodstrålarna, antagits 
vara identiska med de sistnämda. | 

Hvad slutligen y-strålarna vidkommer, så äro de minst 
kända och undersökta. De genomgå ända till 5,3 cm tjocka 
blyplåtar äfvensom människokroppen. Då de icke transportera 
elektricitet, och deras bana ej påvärkas af ett magnetiskt fält, 
visa de största likhet med Röntgen-strålarna. 

Den mest gåtfulla och i kemiskt hänseende viktigaste an- 
delen af de radioaktiva substansernas Tförvandlingsformer är 
den s. k. radioaktiva emanationen. Den är at substantiell na- 
tur och eger egenskaperna hos en gas, enär den har diffusions- 
förmåga och &t. o. m. utöfvar ett visst tryck. Ur diffusions- 
koefficienten, som likväl tillsvidare icke kunnat alldeles nog- 
grannt bestämmas, har molekylarstorleken beräknats ligga mel- 
lan talen 40 och 100, och är den således större: än syrets och 
kväfvets. Den radioaktiva emanationens afgång, som vid van- 
lig temperatur är obetydlig, ökas vid upphettning äfvensom 
genom upplösning af substansen, men aftager vid aftkylning. 
Den påvärkar både vätskor och fasta kroppar och gör dem 
temporärt aktiva. Enligt Rutherford, som delvis tillsammans 
med Soddy egnat hithörande fenomen ett ingående studium, 
består den radioaktiva emanationen af materie i ett mycket 
labilt tillstånd. I bildningsmomentet förhåller sig denna gas 
indifferent i förhållande till ett elektriskt fält. Men inom kort 
begynner inom densamma en kemisk process, den neutrala mo- 
lekylen afskiljer spontant en negativ elektron, och den kvar- 
blifvande positiva delen går i det elektriska fältet till katoden, 
där den vidare förvandlas, alstrande inducerad elektricitet. 

Den uppfattning, att kemiska processer försiggå 1 emana- 
tionen och öfverhufvud 1 de radioaktiva substanserna, har un- 
der senaste år blifvit sannolik genom Ramsays och Soddys 
uppseendeväckande försök. De observerade att 1 den radio- 
aktiva emanationens spektrum efter någon tid uppträdde he- 
liumlinjer. Resultatet var i korthet följande. Den ur 50 mg 
radiumbromid alstrade emanationen leddes med tillhjälp af syr- 
gas i ett med flytande luft afkyldt rör, syret aflägsnades ge- 
nom evakuering, den flytande emanationen tvättades med rent 
syre, hvilken åter aflägsnades. Vid närmare undersökning af: 
den förgasade emanationens spektrum, observerades därt-okända 


N:o 20] Läran om atomerna. 25 


spektrallinjer, som antagligen tillkomma emanationen som så- 
dan. Men tre dagar senare uppträdde i spektret heliumlinjer, 
hvilka längre fram blefvo alt tydligare. Efter ytterligare två 
dagar voro den karaktäristiska gula linjen, den gröna, de båda 
blå och den violetta linjen af heliums spektrum intensivast. 
Vid ett annat försök användes den radioaktiva emanationen från 
ett flere månader gammalt radiumpräparat. I denna emana- 
tions spektrum återfunnos genast samtliga heliumlinjer och 
därjämte tre af ofvannämda, obekanta linjer. Emanationens 
alstring hade fortgått inom det gamla radiumpräparatet men 
- icke eller åtminstone ej fullständigt afgifvits däraf, och på 
grund häraf kunde dess öfvergång i helium genast observeras. 
Ramsay och Soddy förmoda, att helium utgör den beständiga 
slutprodukten af radiums omvandlingsprocesser. Härigenom 
skulle den erfarenhet man tidigare haft förklaras, att helium 
påträffas 1 radiumhaltiga uranmineral. 


I det nuvarande skedet af vår kännedom är det för tidigt 
att intaga någon bestämd ståndpunkt vis å vis de företeelser, 
hvilka i det föregående blifvit berörda. Så mycket är nu re- 
dan visst, att de öppna på glänt förlåten till en ny okänd 
värld, för hvilken vi tills vidare stå lika främmande, som en 
af våra blindfödda medbröder till det vi kunna inhämta med 
tillhjälp af synsinnet. HSaunnolikt skola de nya strålarterna be- 
lysa vår väg in på ett område, som befinner sig bortom ele- 
menten, bortom elementaratomerna. Då vi finna, att vissa 
kroppar utslunga elektioner i rymden, utan att vi veta, hvar- 
ifrån de komma, så återstår knappt annat än antagandet, att 
våra hittils som odelbara framträdande elementaratomer sön- 
 derdelas i ännu enklare urbeståndsdelar, hvilka måhända ut- 
göra den urmaterie, som länge mer eller mindre omedvetet 
hägrat bland våra föreställningar, ehuru vår synkrets hittils in- 
skränkts genom det af experimentet utstakade atombegreppet. 

Frågan, hvarför ej alla element äro lika benägna att sön- 
derfalla, som radium och andra i tor, bly, vismut, tellur o. s. v. 
förefintliga radioaktiva element, har man försökt förklara ge- 
nom antagandet, att gränserna för atomernas beständighet vore 
uppnådd just hos elementen med de högsta atomvikterna. Ge- 

nom deras spontana sönderfallande blefve det förklarligt, hvar- 


26 Ossian Aschan. 


för radium och de andra radioaktiva elementen förekomma i 


så ytterligt små mängder i den fasta jordskorpan. Deras ato- 


mer kunde närmast jämföras med molekylerna hos de endo- 
termiska kemiska föreningarna, hvilka bildas ur sina element 
under upptagande af värme, hvilkas atomer befinna sig 1 labil 
jämvikt och hvilka sönderfalla under afgifvande af energi. De 
abnormt stora energibelopp, som uppträda vid processerna i 


XM RA 


N 
4 


radioaktiva ämnen, kunde dessa ha upptagit under solsyste- 


mets tidigare utvecklingsskeden, då så höga temperaturgrader 
herskade, att de kunde betinga förvandlingar, hvilka våra un- 
der helt andra förhållanden utvecklade kemiska begrepp icke 
kunna ana till och inrymma. Moissans vid den till omkring 
3000? uppgående temperaturen i den elektriska ugnen utförda 


undersökningar hafva redan betydligt modifierat vår uppfatt- 


ning om de kemiska föreningarnes stabilitets- och bildnings- 


förhållanden. Sammansatta kroppar, om hvilkas existens vi ej 
haft en aning, uppstå vid dessa värmegrader synnerligt lätt 


och visa en beständighet, som ingalunda minskas utan tvärtom 
ökas med stigande temperatur, hvaremot de jämförelsevis lätt 
sönderfalla vid vanlig. Här liksom på alla andra områden, 
t. o. m. det psykiska och sociala, yttrar sig den allmänna lag, 
att vid hvarje genom: yttre tvång framkallad förskjutning at 
jämviktstillståndet hos ett system, krafter göra sig gällande, 


hvilka motsätta sig detta tvång. Därför måste hos ett system 


af kroppar vid högre temperatur den kemiska reaktion inträda, 
hvilken motvärkar temperaturförhöjningen, d. v. s. den som 
förbrukar värme. Endotermiska föreningar bildas därför desto 


lättare, ju högre värmegraden är och visa desto större benä- 
genhet att sönderfalla, ju lägre den är. Om de radioaktiva 


FREE 


elementens energiutveckling beror på en sönderdelning af ett = 


slags endotermiska atomer, kunna vi med hänsyn till dessa 


omvandlingsprocessers egenartade natur förvänta att alldeles 


ovanliga energibelopp skola omsättas. Härigenom blefve den EN 


i förhållande till den förvandlade massan oerhördt stora energi- 
utveckling hos de radioaktiva substanserna förklarlig, hvilken 


t. ex. vid radiums förvandlingar är en miljon gånger större 


än vid den kraftigaste kemiska reaktion vi känna: vätets för- 


ening med syre. 


N:o 20] Läran om atomerna. 27 


Dessa och andra liknande försök att tillämpa kemiska 
och energetiska erfarenheter, begrepp och föreställningar på 
de nya fenomenen kunna emellertid tillsvidare ej tilläggas syn- 
nerlig betydelse. Hvad vi med större skäl kunna underkasta 
diskussion är, buruvida atomteorin kommer att fortbestå, sedan 
existensen af smådelar med subtilare storleksordning än ato- 
merna blifvit sannolik. Denna teoris antagande, att atomerna 
vore materiens minsta, ej vidare delbara partiklar förutsätter, 
att våra enkla ämnen äro kroppar af ett särskildt slag. I själfva 
värket har deras kemiska förhållande gifvit berättigande åt 
denna uppfattning. Men medan vi tillförene ej haft anledning 
att betrakta dem annorlunda, ehuru vi därvid om och om igen 
uppstält frågan, hvarför naturen alstrat ett så stort antal enkla 
ämnen som de ungefär 80 vi nu känna, måste vi numera klar- 
göra för oss, att då vi tala om elementens odelbarhet, så år 
detta endast graduelt riktigt. Vi hafva kallat dem odelbara, 
emedan de hittils varit osönderdelade, och hafva ej varit be- 
rättigade att betrakta dem som annat än som enkla, emedan 
rättesnöret för vår uppfattning, experimentet, icke medgifvit 
annat. Numera måste däremot atombegreppet undergå en mo- 
difikation till den del af sitt innehåll, som hänför sig till odel- 
barheten. Vi så att säga förlägga denna egenskap ett trappsteg 
lägre ned och hänföra den till elektronerna, atomernas delar. 
Men i öfrigt kunna vi i alt väsentligt fasthålla vid atombe- 
greppet. Lika litet som våra erfarenheter om molekylerna 
hafva blifvit mindre värdefulla genom antagandet, att jämte 
dem mindre delar, atomer, existera, komma våra föreställnin- 
gar om atomerna, vårt arbetssätt och våra på detta antagande 


- grundade sträfvanden att i väsentlig grad beröras af att det 


möjligen finnes ännu mindre materiella enheter. Beaktas må, 
att det allra största antalet af våra enkla ämnen icke äga 
radioaktiva egenskaper och på den grund fortfarande kunna 
betraktas som odelbara. Fortfarande tillkommer, oberoende 
af de radioaktiva fenomenen, exempelvis den kvalitativa och 
kvantitativa analysen samma användning i vetenskap och tek- 
nik, fortfarande skall vår uppmärksamhet vara riktad på upp- 
sökandet af kemiska föreningar, deras konstgjorda framställ- 
ning och fastställandet af molekylernas sammansättning 1 en- 


lighet med struktur- och konfigurationsläran o.s. v. På atom- 


28 Ossian Aschan. | [XLVI 4 ib 


hypotesen behöfver lika litet som på hvarje annan god arbets- 
hypotes den fordran uppställas, att den nödvändigtvis skall 
uttömmande förklara alla fakta inom sitt gebit, blott den icke 
står i direkt motsägelse till något sådant. Läran om elektro- 


nerna skall, såvida den visar sig fruktbar, förr eller senare bilda 


en särskild vetenskap för sig, däri viktiga delar af fysiken skola 


ingå. Från kemin skall den öfvertaga de tillämpningar af - 


atomteorin, hvilka hänföra sig till de minsta materiedelarna 
som bärare för vissa egenskaper, och skall särskildt den fysi- 
kaliska kemin till de delar, som behandla den energetiska si- 
dan af kropparnas förvandlingar, beröras däraf. Men i öfrigt 
skall åskådningssättet imom kemin mindre förändras. 
Egentligen kommer därför fysiken mera än kemin att på- 
värkas af läran om elektronerna, och mest elektricitetsläran. 
Elster och Geitel hafva påvisat elektroners förekomst i hvarje 
på kemisk invärkan beroende ljuskälla. I hvilken mån detta 
skall invärka på åsikterna inom optiken är ännu svårt att at- 
göra. Å andra sidan framstår fysikernas hypotes om en världs. 


eter, såsom Mendelejeff nyligen framhållit, ej mera för kemi- 


sten såsom någonting ofattligt, sedan vi bland de materiella 
utstrålningarna lärt känna också sådana, som utan svårighet 
genomgå glas och metall och således ej kunna mätas och vä- 
gas med våra vanliga laboratorii-redskap. 


Erfarenheten har lärt, att de viktigaste framstegen inom 
de exakta naturvetenskaperna infalla under sådana tidskeden, 
under hvilka arbetet på mänsklighetens allmänna utveckling 
försiggått mäktigast och snabbast. Så visar kemins historia, 
att reformationstiden, som löste tros- och tankefriheten ur deras 
fjättrar, sammanfaller med en viktig vändpunkt i det kemiska - 
åskådningssättet. Som endast en tillfällighet kan ej häller be- 
traktas, att Lavorisirers framträdande och värksamhet som den - 
vetenskapliga kemins grundläggare skedde vid tiden för den 


franska revolutionen, människorättens och den sociala frihe- 


tens mäktiga befordrarinna. Det stora ljuset bebådas, när det 
nalkas, af sitt återsken morgonrodnaden. 

Betyder den nya utveckling af de exakta naturvetenskar : ; 
perna, hvars första gryning nyss behandlade upptäckter an- 


Läran om atomerna. 


tyda, att det stora ljuset närmar sig, betecknar den en ny och 
bättre framtid för mänskligheten och innebär den att de bojor 


skola brytas, hvilka nu tynga individerna och folken? Skola 
9 vi eller våra närmaste efterkommande till någon väsentligare 
Ka få se de förhoppningar förvärkligade, åt hvilka Viktor BRyd- 
bog i sin sköna dikt , Vårdträdet" EE i följande 


re sr inspirerade (ON Ken 


- j ,Det onda varder 
| då till intet, 
[0 rymdernas brand 
var en renings eld. — 
- Sen stiger ur djupet, 
; en skönare jord, 
där våren leker 
r ; vid lifvets källor. 
IN Utöfver den 
3 | breder Yggdrasil, 
-alltets vårdträd 
en vänare krona." 


AT 


KSRYSET  IRE IN EFIVER SA MIT SE ENN ble rg Så Sr 


Öfversigt af förhandlingarna vid Finska Vetenskaps- 
Societetens sammanträden. 


Den 21 September 1903. 


Styrelsen för den Philippinska Arkipelagen, som vidtagit åtgärd 
om mrättande af ett permanent museum för Philippinerna och en 
vetenskapsakademi i Manila, uttalade i bref af den 5 nästvikne Maj 
sin önskan att erhålla Societetens skrifter i utbyte mot framtida pu- 
blikationer af dessa inrättningar; och fann Societeten godt härtill bi- 
falla. 
I remiss från Ecklesiastik-expeditionen af den 9 nästvikne Juni 
anbefalldes Vetenskaps-Societeten att till Kejserliga Senaten inkomraa 
med utlåtande angående ett tidigare väckt förslag om inrättande af 
- meteorologiska observationsanstalter i syfte att utforska orsakerna till 
de i vissa delar af landet tidtals inträffande öfversvämningarna. Aren- 
det öfverlämnades till beredning åt meteorologiska utskottet. 
d Hr REUTER, som sjelf var frånvarande, lät anmäla till införande 
i Öfversigten en af honom författad uppsats: Capsidae novae rossi- 
cae, II | 
Hr Elfving anmälde följande tvenne arbeten af licentiaten A. K. 
CAJANDER, hvilka denne önskade få offentliggjorda i Societetens 
skrifter: 1) Beiträge zur Kenntnis der Vegetation der Alluvionen des 
- nördlichen Eurasiens II. Die Alluvionen des Onega-Thals (Mit 2 Kar- 
 tentafeln), samt 2) Studien äber die Vegetation des Urwaldes am 
 Lena-Fluss. Båda arbetena hänskötos till Naturhistoriska sektionens 
granskning. : 


Den 19 Oktober. 


; IT en till Societeten stäld skrift anmälde hr KIHLMAN att han 
icke vidare vore i tillfälle att handhafva vården om de af Societeten 
 föranstaltade fenologiska anteckningarna. samt tillsynen öfver Societe- 
tens bibliotek, :hvilka uppdrag efter statsrådet Mobergs afgång varit 


22 


i 
K 
AS 


EK FORE bön SORT AR BS OR RE RR TR I Vara OR SE 
- + TE i 
v 4 


2 Förhandlingar. 


honom anförtrodda. Med anledning häraf uppdrogs åt hr BROTHERUS 
att besörja insamlingen och bearbetningen af de fenologiska anteck- = 
ningarna, hvaremot frågan om utseende af ny föreståndare för biblio- 
teket lemnades beroende till annat sammanträde. 

Hr A. DONNER, som var hindrad att personligen närvara, hade Ä 
inlemnat en »Redogörelse för fortgången af de astrofotografiska arbe- 
tena å observatoriet i Helsingfors under tiden Juni 1902—Maj 1903: — 
afsedd att införas i Öfversigten. 

Å naturalhistoriska sektionens vägnar tillkännagaf hr Elfving att ; 
sektionen efter verkstäld granskning af licentiaten A. K. Cajanders vid ; 
Societetens senaste sammanträde inlemnade tvenne afhandlingar an- 
sett sig kunna förorda deras offentliggörande i Acta, och fann Socie- 
teten godt härtill bifalla. le 

Ordföranden refererade ett af docenten d:r HJ. CROHNS författadt 
arbete: ,,Die summa theologica des Antonin von Florenz und die 
Schätzung des Weibes im Hexenhammer', hvilket förf. önskade få - 
intaget i Societetens Acta, samt meddelade tillika att historisk-filolo- 
giska sektionen, som redan tagit kännedom om arbetet, för sin del 
förordat denna anhållan. På grund häraf beslöts att arbetet skulle 


offentliggöras i Acta. — Mot detta beslut reserverade sig hr Elfving - 
1 så mätto, att han ansåg ifrågavarande arbete hellre böra ingå i 
Ofversigten. 


Hr Heikel anmälde en afhandling af fil. licentiaten EDV. RE 
med titel: ,,Aiakos in der Unterwelt". Då äfven denna afhandling | 
redan blifvit af historisk-filologiska sektionen granskad och eodkägd EZ 


beslöts dess införande i Acta. IN 
Friherre Palmén anmälde ett arbete af docenten d:r HJ. GRÖN 
R00S: -,,Zur Morphologie des musc. coracobrachialis'" samt hem- 


ställde, huruvida icke detsamma, efter verkstäld granskning af natu- - 
ralhistoriska sektionen och under förutsättning. af dess godkännande, 
finge publiceras i Acta. Societeten fann godt härtill bifalla. = 

En af fil. magistern SIGURD STENIUS inlemnad uppsats med titel: 
Der osmotische Druck im Meereswasser. Mitteilung aus dem Labora- - 
torium der Finnischen hydrographisch-biologischen Commission'', hvil- 
ken författaren önskade få införd i Societetens öfversigt, remitterad 
på framställning af hr Th. Homén, till matematisk-fysiska fer n 
granskning. z 

Hr TH. HOMÉN redogjorde i korthet för resultaten af de Söke 
hydrografiska undersökningarna. Af de verkstälda saltanalyserna ha 
framgått, att salthalten i Bottniska viken är högst olika vid den s 
ska och den finska kusten, i ty att det mindre salthaltiga vattnet g 
utmed svenska kusten. I en ganska smal ränna, som löper in mi 
lan Åland Sm fasta Finland, SER se SS det salsan vattnet än 


Förhandlingar. 3 


samheten hos oss mera riktats åt det hydrografiska hållet. De sista 
dagarna af Oktober afgår åter en expedition, som skall utsträcka sina 
undersökningar genom hela Bottniska viken in i Östersjön. 


Den 16 November. 


; Ordföranden erimrade om att Societeten förlorat en af sina ordi- 
— narie ledamöter genom f.d. senatorn, friherre GEORG ZACHARIAS YRJÖ- 
- KOSKINENS den 13 i denna månad timade frånfälle. 

På tillstyrkan af Matematisk-fysiska sektionen beslöts att den ; 
vid BSocietetens senaste sammanträde anmälda och till sektionens REG 
granskning hänskjutna uppsatsen af fil. mag. Sigurd Stenius skulle AR 

införas 1 Ofversigten. ; 
Sekreteraren anmälde till offentliggörande i Acta en af honom NE 
författad uppsats: ,, Sur les polygones au plus petit périmétre circon- | 
scrits å une ellipse donnée'', samt redogjorde i korthet för dess in- 
nehåll. 

Ordföranden refererade en af docenten HJ. CROHNS författad af- 
handling med titel: ,, Antonin von Florenz och den senare medeltidens 
politisk-sociala frågor". På tillstyrkan af historisk-filologiska sektio- 
nens närvarande medlemmar, hvilka redan varit 1 tillfälle att taga 

kännedom om afhandlingen, godkändes densamma till införande i Of- 
versigten. 

Sedan Kejserliga Senaten i remiss af den 9 nästvikne Juni an- 
befallt Vetenskaps-Societeten att inkomma med underdånigt utlåtande 
i fråga om det af särskilda komitéer förordade inrättandet af meteo- 
— rologiska observationsanstalter för studium af nederbörden i landet 
och de deraf beroende tidtals inträffande öfversvämningarna, hade 

Meteorologiska utskottet, till hvars förberedande behandling ärendet af 
Societeten remitterats, deröfver infordrat yttrande af direktorn för 
Meteorologiska Centralanstalten E. BirsE. I det betänkande direktor 
— Biese med anledning deraf afgifvit och som nu föredrogs för Societe- SA 
ten, förordades i hufvudsak inrättandet af 113 nya stationer för mät- | 
ning af nederbörden utöfver de 53, vid hvilka dylika observationer 
redan anställas. Tillsynen öfver dessa stationer och bearbetningen af 
allt observationsmaterial rörande nederbörden i landet kunde lämpli- 
gen anförtros åt meteorologiska centralanstalten; men för sådant än- 

-damål borde vid densamma anställas en andra assistent med ena- 

handa löneförmåner, som den nuvarande första assistenten åtnjuter. 

Enligt anstäld approximativ beräkning skulle kostnaden för stationer- 

nas första uppsättning och förseende med erforderliga instrument 

uppgå till 11,402 mark, hvarutöfver till aflönande af observatörer vid 
dem samt assistent och räknebiträden äfvensom till remont af instru- ; 
— ment och tryckningskostnader m. m. skulle erfordras ett årligt anslag - 
af 17,000 mark. — Godkännande detta förslag hvilket jemväl af me- ; 
å teorologiska utskottet i allo understöddes, beslöt Societeten att under- 


4 : Förhandlingar. 


ri vå 


dånigt utlåtande skulle i enlighet dermed affattas och till Kejserliga 
Senaten insändas. Sr 
På framställning af Meteorologiska utskottet beslöts att den af Z 
Öfverstyrelsen för lots- och fyrinrättningen Societeten meddelade för- 
teckningen öfver sekelmärken, som blifvit i klippor inhuggna till ut- 
visande af vattenståndet den 19 Juli 1900 kl. 6 på morgonen, skulle - 
publiceras i Öfversigten. é 3 
I en till Societeten stäld skrift hade Öfverdirektören för lots- 
och fyrinrättningen anhållit att få sig meddelade kopior af limnigraf- 
kurvorna från Helsingfors och Hangö för tiden från den 1 September 
till den 16 November d. å. för att till viceamiralen Makaroff öfver- 
sändas. Med bifall härtill beslöts meddela de begärda kopiorna från 
Helsingfors; men då limnigrafkurvorna från Hangö i anseende till 
teckningens finhet äro svåra att kopiera, skuile i stället en ur dem - 
härledd tabell öfver vattenhöjden för hvarje timme under sagda tid = 
Lotsstyrelsen tillhan dahållas. : 
Till föreståndare för Societetens bibliotek/utsågs hr TIGERSTEDT. 5 


Den 14 December. 
Föredrogs en skrifvelse från Ecklesiastik-Expeditionen i Kejser- 

liga Senaten af den 13 nästvikne Oktober, hvari Societeten till kän- 
nedom och efterrättelse meddelades, att framställningar om sådana 
subventioner och anslag ur allmänna medel, som äro afsedda att åt- 
njutas under vissa kalenderår eller någon del deraf, ovilkorligen böra 
före den 1 Mars föregående år till Kejserliga Senaten insändas, eme- 
dan de eljes icke tagas i betraktande förrän ett år derefter och då LEE 
ingen händelse för den förflutna tiden. KS 
I sammanhang härmed erinrade sekreteraren om att det anslag, 2 
som beviljats Societeten för upprätthållande af den under dess in- - 
seende stälda finmekaniska verkstaden, utlöper med år 1904, hvarför 
hemställan om nytt anslag för ändamålet, om sådant skall komma i — 
fråga, .borde göras före den 1 Mars nästkommande år. Med anled- 
ning häraf uppdrogs åt Matematisk-fysiska sektionen att taga frågan 
under öfvervägande och till Societeten inkomma med förslag i ämnet. 
Enär Ständerna vid senaste landtdag ur disponibla vinstmedel i - 
Längmanska testamentsfonden Litt. B bl. a. beviljat Finska Vetenskaps- 
Societeten ett anslag af 2,000 mark, att under perioden 1900—1903 
utdelas som vetenskapliga pris, och denna period snart går till ända, S 
fann Societeten godt anmoda de skilda sektionerna att främst taga 
under pröfning, hvilka inom deras respektiva områden fallande arbe- 
ten företrädesvis kunde komma i fråga vid prisutdelningen, samt att - 
derom inkomma med uppgift och förslag till Societetens sammanträde 
i februari nästkommande år. MENSEN 


Nag 
FETARE YRSA 


Förhandlingar, ö 


Hr HeEIKEL anmälde till offentliggörande i Öfversigten en af ho- 
nom författad uppsats med titel: ,,Ein angebliches Lautgesetz im 
Griechischen"'. 

På framställning af hr Sundell godkändes en af fil. mag. W. 
ÖnQuIST författad uppsats om , Åskvädren i Finland 1901" till infö- 
rande i Bidragen. É 
. Direktorn för Meteorologiska centralanstalten hr E. Biese hade 
till Societeten inlemnat en räkning å honom tillkommande ersättning, 
uppgående till Za 686: 10, för särskilda af honom företagna inspek- 
tionsresor, och beslöts att denna räkning skulle insändas till Finans- 
expeditionen med anhållan om åtgärd till medlens utanordning. 

Hr SUNDELL, hvilken sedan hösten 1900 fungerat såsom Socie- 
 detens skattmästare, förklarade sig af andra göromål hindrad att vi- 
dare handhafva denna befattning och anhöll förty om entledigande 
från densamma. Ehuru BSocieteten i betraktande af den synnerliga 
omsorg och noggranhet, hvarmed hr Sundell skött förvaltningen af 
Societetens medel, ogerna såg hans afgång, kunde hon dock ej vägra 
bifall till hr Sundells anhållan. Till hans efterträdare såsom skattmä- 

stare för Societeten från och med år 1904 utsågs enhälligt hr ELFVING. 
: Till medlemmar i delegationen för de vetenskapliga föreningarna 
under år 1904 utsågos: för Matematisk-fysiska sektionen hr LINDELÖF, 
för Naturalhistoriska sektionen hr ELFVING och för den Historisk-filo- 
logiska hr SYNNERBERG samt till deras suppleanter hrr A. DONNER, 
TIGERSTEDT och REIN. 

Till medlemmar i Meteorologiska utskottet återvaldes hrr A. 
DONNER, TH. HOMÉN och SLOTTE samt till suppleanter i samma ut- 
— skott hrr LINDELÖF och SUNDELL. i 

Likaledes uppdrogs åt de nuvarande medlemmarna i komitén 
för regionalbyrån, hrr LINDELÖF, RAMSAY och TIGERSTEDT, att fortfa- 
rande i samma egenskap hafva inseende öfver nämnda byrå äfven 
under nästkommande år. : : 

Till revisorer för granskning af Societetens och Meteorologiska 
centralanstaltens räkenskaper utsågos hrr LEMSTRÖM och SUNDELL. 

Åt hr IGNATIUS, hvilken dertill förklarade sig villig, uppdrogs 
att vid Societetens nästinfallande årshögtid hålla minnestal öfver dess 
framlidne ledamot friherre G. Z. Yrjö-Koskinen. 

Hr A. DONNER förärade till Societetens bibliotek ett exemplar 
af sitt nyligen utgifna arbete: Catalogue photographique du ciel. Pre- 
miére série, tome IV. 


Den 18 Januari 1904. 


Direktorn för Fysikaliska Centralobservatorium 1 S:t Petersburg, 
'general RYKATSCHEW meddelade BSocieteten i bref af den 22 näst- 
vikne December, att vid Kejserliga Vetenskaps-Akademien derstädes 


6 ; Förhandlingar. 


inrättats en under hans ordförandeskap stäld permanent kommission 3 
för vattenhöjdsmätningar i Ryssland i syfte att göra alla dylika mät- = 
ningar så vidt möjligt jemförbara med hvarandra; och då det vore kd 


ytterst önskvärdt att äfven Finland toge del i denna kommission, 
hemstälde han tillika huruvida icke Vetenskaps-Societeten ville till 
densamma utse en delegerad för Finland. — Ärendet remitterades till 
Meteorologiska utskottet, som anmodades inkomma med yttrande och 
förslag i ämnet. 

Hr BE. Hjelt refererade .en uppsats af professor ARTHUR RINDELE, 


benämnd , Meddelanden från Universitetets agrikulturkemiska nalle i 


tion, I", samt förordade i samråd med hr Aschan dess införande a 
Öfversigten, hvartill bifölls. 


; Sekret eraren anmälde till intagning i Acta en af förda förfat- 
tad uppsats: , Note supplémentaire sur les polygones au plus Peng 


périmétre circonserits å une ellipse"'. 


Enligt de närvarandes önskan åtog sig hr Aschan att vid nästa - 


årshögtid hålla ett Negnsapl föredrag. 


Den 15 Februari. 


Emedan det anslag, som beviljats Societeten för upprätthållande 


af en finmekanisk verkstad i Helsingfors, med innevarande år går till 


ända, beslöts på tillstyrkan af Matematisk-fysiska sektionen, alt till 4 
Kejserliga Senaten ingå med hemställan om att =S ansiag ur Nerd 


medel till samma belopp som hittills, eller 2,500 mark om året, 
måtte för underhållet af berörda anstalt forsarna för en tid: af 
fem år, räknadt från den 1 Januari 1905, ställas till Societetens för- 
fogande. 


exceptis, in Sibiria collecta'', samt meddelade tillika för egen del en 


uppsats med titel: ,,Ad cognitionem Capsidarum aethiopicarum, FE £ 


likaledes afsedd att publiceras i Öfversigten. 
Hr SYNNERBERG meddelade till intagning i Öfversigten en af 


honom författad uppsats: ,,Zwei neue Ausgaben von Minucius Felix't. 

Hr Freudenthal anmälde ett af fil. mag. ÖSKAR HULTMAN in- 
lemnadt större arbete, benämndt , Hälsingelagen och Upplandslagens 
ärfdabalk i Cod. Ups. L. 49. Språkhistorisk undersökning", samt re- 


dogjorde i korthet för dess plan och innehåll; Förf. önskade att ar- 


betet blefve offentliggjordt i MSocietetens Acta och anhöll han der- 2 


| 


jemte att, om detta beviljades, få på egen bekostnad i särtryck ut- 
gifva en del af arbetet såsom specimen för licentiatgrad. Då histo- - 


risk- filologiska sektionen, som allaredan tagit kännedom om arbetet, 


ansett sig kunna förorda författarens anhållan, blef densamma af So=-"- - 


cieteten bifallen. 


Hr REUTER anmälde till införande i Öfversigten en af SÖREN 5 
tens ledamot d:r P. A. KARSTEN insänd uppsats ,,Fungi Novi, paucis 


4 


3 
i 


Sd 
3 
2 


Förhandlingar. 7 


Genom nådigt bref af den 14 September 1899 hade bl. a. ett 
årligt anslag af 3,980 mark beviljats Societetens Meteorologiska cen- 
tralanstalt för anordnande af regelbundna hydrografiska observationer 
vid sex lotsstationer. Då detta anslag sålunda med innevarande år 
upphör, men önskligt vore att sagda observationer, hvilka utgjorde en 

värdefull komplettering af de hydrografiska expeditioner och under- 
sökningar, som af Vetenskaps-Societeten anordnats i samband med 

den internationela undersökningen af de nordeuropeiska vattnen, kunde 

ej blott fortsättas utan äfven utsträckas till flere, förslagsvis fyra nya 
lotsplatser, beslöt MSocieteten, på framställning af Meteorologiska ut- 
skottet, hos regeringen anhålla om ett årligt anslag af imalles 4,980 
mark för fem års tid, räknadt från den 1 Januari 1905, för beko- 
stande af hydrografiska observationer vid inalles tio lots- och fyrsta- 
tioner samt derutöfver 5360 mark i ett för allt för utrustningen af de 
fyra nya stationerna med erforderlig instrumentel. 

I en till Societeten stäld skrift hade direktorn för Meteorologiska 

 centralanstalten E. Biese anhållit om utverkande af nödiga anslag dels 
till inrättande af sju nya meteorologiska stationer och några äldre 
stationers bringande i tidsenligt skick, dels till aflönande af observa- 
törer vid de stationer, för hvilka arvoden icke finnas upptagna i an- 
staltens stat, samt slutligen för komplettering af instrumentelen vid 
tvenne limnigrafstationer, från hvilka telegrafiska öfversvämningsvar- 
ningar afgifvas till S:t Petersburg. För realisering af samtliga dessa 
önskningsmål skulle enligt hr Bieses beräkning erfordras ett årligt an- 
slag af 4,645 mark samt derutöfver i ett för allt ett anslag om inalles 
6,583 mark. På tillstyrkan af Meteorologiska utskottet beslöt Socie- 
teten hos Kejserliga Senaten hemställa om beviljandet af dessa anslag 
åt Meteorologiska centralanstalten. 

Sedan WSocietetens samtliga sektioner numera inkommit med ut- 
låtanden om de arbeten; som af dem ansågos kunna komma i be- 
traktande vid utdelningen af det Längmanska priset, blefvo dessa ut- 
låtanden nu upplästa; och beslöt Societeten derå att tillsätta en dele- 
gation, bestående af tre medlemmar från hvarje sektion, åt hvilken 
öfverlemnades att taga frågan under allsidig pröfning och till Socie- 
"teten inkomma med definitivt förslag rörande den till pris anslagna 
summans användning. Till medlemmar 1 denna delegation utsågos: 
för Matematisk-fysiska sektionen hrr Sundell, E. Hjelt och Mellin, för 
Naturhistoriska sektionen hrr Reuter, Palmén och Elfving samt för 
Historisk-filologiska hrr Synnerberg, Schybergson och Tallqvist. 

Professor K. G. LEINBERG hade till Societetens bibliotek förärat 
ett exemplar af sitt nyligen utkomna arbete: Gillet ,, Amore proximi'' 
i Lovisa (1786-—1812). 


8 Förhandlingar. 


Den 20 Februari. 


Lotsdirektören, Generalmajoren N. Sjöman hade meddelat Socie- 
teten, i öfversättning, en från Hydrografiska Ofverstyrelsen 1 Kejsare- 
dömet honom tillsänd skrifvelse, hvari anhålles om åtgärd derhän, att 
de meteorologiska telegram, som genom förmedling af Societetens Me- 
teorologiska centralanstalt afsändas bl. a. till Reval och Libau och i 
hvilka anmärkningar på tyska språket förekommit, framdeles blefve 
affattade på ryska. 

Då emellertid af det utlåtande i ämnet, som efter samråd med 
direktor Biese afefvits af Meteorologiska utskottet och som nu upp- 
lästes, framgick att ifrågavarande telegram utgöra kopior af de till S:t 
Petersburg gående väderleksdepescherna, hvilka 1 sin egenskap af in- 
ternationela meddelanden böra affattas på tyska, franska eller engel- 
ska, samt att deras expedierande till Reval och Libau endast berodde 
på särskildt tillmötesgående från direktor Bieses sida, ansåg Societe- 
ten sig ej kunna ålägga Meteorologiska centralanstalten att besörja 
någon öfversättning af dem. Om detta beslut skulle lotsdirektören 
genom bref underrättas. er Se 


Den 14 Mars. 


Organisationskomitén för den Internalionela Amerikanist-Kongress, 
som skall ega rum 1 Stuttgart den 18—23 nästkommande Augusti, 
hade tillsändt Societeten en inbjudning till deltagande i sagda kon- 
gress, hvilket antecknades. 

Från UlInstitut Agronomique et Forestier de Novo-Alexandria i 
guvernementet Lublin hade framstälts en önskan att i utbyte mot dess 
Memoirer erhålla Öfversigten af Societetens förhandlingar, och fann - 
Societeten godt härtill bifalla. 

Hr A. Donner anmälde ett af docenten HJ. TALLQVIST inlem- 
nadt arbete: , Tafeln der Kugelfunetionen P,(x) und ihrer abgeleite- 
ten Functionen"', samt förordade dess införande i Acta, hvartill bifölls. 

Hr ELFVING anmälde att han jemte hr LEMSTRÖM granskat S0o- 
cietetens räkenskaper för år 1903 samt uppläste den dervid tillkomna 
revisionsberättelsen, som var af följande lydelse: 


Vid granskning af Finska Vetenskaps-Societetens räkenskaper för 
år 1903 hafva undertecknade revisorer funnit dem utvisa följande 
summariska innehåll: 


Förhandlingar. 


I. Finska Vetenskaps-Societetens kassa. 


Behållning från är 1902: 


Societetens eget saldo. 
- Anslag för vetenskapliga pris 
arg » hydrograf. unders. : 
I oo» limnigrafen i Helsingfors . 
Kassa för försålda verktyg . 


Inkomster. 


Statsanslaget för Societeten . 
» » Mekan. verkst. 
Räntor 


Utgifter. 


Tryckning, SR & ER 
Plancher 

Aflöningar . | 

Frakt och postporto 
Annonser . 

Diverse : 

Internationella katalogen. 
Vattenhöjdsmätningar .- 
Hydrografiska undersökningar 
Limnigrafen i Helsingfors 
Mekaniska verkstaden . 


Behaällning till är 1904: 


Societetens eget saldo 

Anslaget för vetenskapliga pris 
: » limnigrafen i Helsingfors 
Kassan för försålda verktyg 


ND 
2,000: 
314: 
1,009: 
30: 


- OO 
| 20 | DD 


24.000: — 
2 500: — 


SO1H0E TK IGSHAE 05 


Summa Fmk 34,071: 


10,950: 44 
745: 80 
1,100: — 
SN DA 
SEAN) 
151: 40 
626: 85 
2tolop LE 
814: 51 
406: 50 


25000: SAS: 


2.000: 
GORE 


äNGLUG 
6 
SE 


16;222: 


O5 
04 


172 


32 


04 


Summa Fmk 34,071 


2. Statsrådet L. Lindelöfs donationsfond. 


Behållning från år 1902. 
Räntor . ; 


till år 1904 


AG 3r00 


199: 39 4,362: 
Fmk 4,362: 


48 
48 


ee 


Behållning från år 1902 . . . . . . 84,191:80 — 
RÖRS 067 2 see fee Ar fSA Lå den sker RR KSL LSS 


Behållning till år 1904 


4, "Hydrografiska undersökningarna. 


Statsanslaget för ÅGk ERT ENSE EA STA Fmk 
Utgifter. 
Aflöningar: o LSE AR 
| E(GTO AN RN 0 [Rdr ay DNE ra Ag = ARA LR KA or 4,000: — 
AN SSIS VEIL CIN EEE ee SN SIN FA NER ta 3,000: — 
IKE TAL SKÖT Asea oas PE AS sd) Ar SN a ARR Sr 2.500: — LE 
(FASAN ALYSOE: KI Be fred på den se RAS SVARA NN FRI 


STA BRT SA 0 sken ANS ELAN MAIN 1200 
Bräkne bitr dd Ör SR ENL Ver Be ER Re Ei fr LA 
MOD Gr RA AE [EON | bar AR NE SÖN JAS MOE 
Apparater . . - STEN ET rr ENE Af 2500 SORT 
Böcker nehädeksftar. se RAS T16:-247 
Expeditionerna : RA 591: 93 


Frakt, porto, tull, diverse ; 
"Vattentemperaturmätningar i insjöar 


Enär vid denna grariskning ack vid skedd 
tetens värdepapper och kassa hågon rev a 


fors den 13 mars 1904. 
Selim Lemström. 


år 1903. ; 
Angående inväljande af nya Hodörstedsibates di 
skaps-Societeten framställdes sex skilda förslag, af hvilk 
undertecknade af hrr Sundell och A. Donner, ett af hr 
Tigerstedt, två af hrr Biese och Sundell samt ett af | 
och Setälä. Samtliga dessa förslag bordlades till nästa 
träde. | ; ST 


Förhandlingar. 1810 


Till besättande af den ordinarie ledamotsplats, som för närva- 
rande är ledig inom WSocietetens Matematisk-fysiska sektion framställ- 
des jemväl tvenne olika förslag, det ena af hrr Ramsay och Aschan, 
det andra af hrr A. Donner och Mellin, och blefvo dessa förslag re- 
mitterade till matematisk-fysiska sektionens utlåtande. 

; Såsom ordförande i den delegation, som af Societeten tillsatts i 
och för uppgörande af definitivt förslag till fördelning af de Läng- 
manska pris Societeten denna gång eger utgifva för vetenskapliga ar- 
beten, som utkommit under åren 1900—1903, tillkännagaf hr SCHY- 
BERGSON att delegationen numera fullgjort detta sitt uppdrag samt 
uppläste dess i ämnet afgifna utlåtande. Då Sociteten härå till slat- 
lig åtgärd företog detta ärende, uppstod en diskussion, hvarunder från 
delegationens förslag delvis afvikande meningar uttalades. Med anled- 
ning häraf företogos särskilda omröstningar med slutna sedlar, hvilka 
ledde till följande resultat. Förenande sig med delegationen främst 
derom, att hr A. DONNERsS betydande och ett bestående vetenskapligt 
värde egande publikation ,, Catalogue photographique du ciel, Zone de 
Helsingfors. Premiere série. Tome IV:', hviken utgör resultatet af elt 
mångårigt deltagande i det stora, ännu länge pågående internationela 
arbetet för stjernhimmelns fotografiska upptagning, lämpligen kunde 
ställas utom täflan vid förevarande prisutdelning, beslöt Societeten att 
det nu disponibla anslaget skulle delas i fyra lika delar och ett pris 
om 500 mark tillfalla enhvar af nedannämnde vetenskapsidkare: Pro- 


fessorn I. A. HEIKEL för den af honom redigerade, från såväl histo- 


risk som  filologisk synpunkt värdefulla första delen af kyrkofadern 
Eusebius” verk; Adjunkten OSSIAN ÅASCHAN och docenten GUSTAF 
KOMPPA för de undersökningar rörande kamfersyrorna och kamferns 
konstitution de oberoende af hvarandra utfört och som på skilda vä- 


gar ledt till samma vetenskapligt betydelsefulla resultat, samt kolle- 


gan vid lyceum i Jyväskylä, fil. doktorn KARL ENGELBRECHT HIRN för 
hans i Societetens Acta publicerade betydande arbete , Monographie 


und Iconographie der Oedogoniaceen"', hvilket redan tidigare hedrats 
- med ett pris af Vetenskaps-Akademien i Paris. 


Den II April. 


Hr Setälä meddelade, att enligt till honom ingången underrät- 
telse Societetens hedersledamot Akademikern Geheimerådet OTTO VON 
BÖHTLINGK den 1 i denna månad aflidit i Leipzig. 

Hr Aschan anmälde en uppsats af studeranden fröken MARIA 
BÄCKSTRÖM : ,Några derivat af d-kamfersyra' och förordade i sam- 
råd med-hr E. Hjelt dess införande i Öfversigten under den allmänna 


rubriken: , Mindre meddelanden från universitetets kemiska laborato- 


ETCVT9rD 


rium'', hvartill bifölls. 


12 Förhauvdlingar. 


Likaledes godkändes, på framställning af hrr Reuter och Levan- 
der, en af fil. magistern B. PoPPius inlemnad uppsats: , Drei neue 
Arten der Gattung Tachnus Grav. aus Ost-Sibirien, beschrieben von B. 
Poppius'', till intagning i Öfversigten. 

Hr REUTER anmälde för egen del till publikation i Öfversigten. ET 
,,Capsidae novae palaearcticae, descriptae ab O. M. Reuter". t 

Hr A. Donner anmälde att Meteorologiska utskottet den 30 näst- 
vikpe Mars verkställt föreskrifven inventering af Meteorologiska cen- 
tralanstaltens penningemedel och öfriga tillhörigheter, utan att dervid 
skäl till anmärkning förekommit. 2 

På framställning af Meteorologiska utskottet beslöts att för NE. åa 
nigrafen i Helsingfors för ett pris af Fmk 603: 26 inköpa en i lim- 
nigrafpaviljongen redan uppstäld, Meteorologiska centralanstalten till- 
hörig mareograf af Petrelii konstruktion, att användas Såsom -Kon= ra 
trollinstrument. 29 

Då det för inrättandet af berörda limnigraf genom dädigt bref | 
af den 24 September 1896 beviljade anslaget 8,700 mark härmed 
blefve i sin helhet användt, skulle redovisning öfver sagda anslag till — 
guvernörsembetet insändas. | 

Hr SUNDELL uppläste en berättelse öfver den granskning han 
jemte hr LEMSTRÖM verkstält af Meteorologiska centralanstaltens rä- 
kenskaper för år 1903. Då någon anledning till anmärkning der- 
vid icke förekommit, skulle räkenskaperna insändas till Revisions- 
kontoret. NR 

På förnyad anhållan af Hydrografiska Öfverstyrelsen i Kejsare Rd 
dömet, att de till Libau och Riga härifrån afgående väderlekstele- 
grammen måtte affattas på ryska språket, beslöt Societeten, på Me- 
teorologiska utskottets derom gjorda framställning, att sagda telegram 
framdeles skulle öfverlemnas åt Lotsöfverstyrelsen, hvilken, enligt 
skrifvelse från Lotsdirektören, åtagit sig deras öfversättande till ry-- 
skan samt expediering. 

På framställning af hr Tigerstedt beviljades ett anslag af 2,500 
mark för inbindning af böcker i Societetens bibliotek. 


På grund af de vid senaste sammanträde framstälda förslag OM 
inväljande af nya medlemmar 1 Societeten företogs nu ballöttenmera : 
och utsågs dervid till hedersledamöter: 


Direktorn för Aron BISAT NE: 1 Paris, medlemmen af fran- 
ska institutet MAURICE LOEWY YE 

Direktorn för observatoriet på Godahoppsudden, Royal Astrono- Å 
mer Sir DAVID -GILL SS 

Professorn i fysiologi vid universitetet i Berlin, modicinedoktorn 
THEODOR WILHELM ENGELMANN: | 

Direktorn för meteorologiska imstitutet i Kristiania, professorn - 
HENRIK MOHEN ; 

Direktorn för meteorologiska observatoriet i Upsala, professorn 
HUGO HILDEBRAND HILDEBRANDSSON; : 


4 


Förhandlingar. 13 


2 Professorn i jemförande språkforskning vid universitetet i Kö- 
-penbamn VILHELM LUDVID PETER THOMSEN; 


äfvensom till ordinarie ledamot inom Matematisk-fysiska sektionen : 


Direktorn för geologiska kommissionen fil. licentiaten JAKOB Jo- 
"HANNES SEDERHOLM. 

Då genom sistnämnda val det bestämda antalet af ledamots- 
— platser inom Matematisk-fysiska sektionen blef fullt upptaget, medde- 
lade hr Homén att inom sektionen en önskan uttalats om ökning af 
platsernas antal. Hr Tigerstedt framhöll härvid att en dylik ökning 
kunde ifrågakomma äfven inom öfriga sektioner samt föreslog till- 
sättandet. af en komité för pröfning af denna fråga. Med anledning 
häraf uppdrog Societeten åt de skilda sektionerna att till en början 
hvar för sig taga under öfvervägande om och i hvad mon en utvidg- 
— ning af sektionen vore önskvärd samt till Societetens första samman- 
träde efter årsmötet inkomma med yttrande i ärendet. 


Den 29 April. 


Efter det hr ASsCHAN tillträdt ordförandeskapet, företogs val af 
— viceordförande, hvilken nu borde utses inom Naturhistoriska sektio- 
nen. Sedan hr Brotherus, som bland sektionens medlernmar var när- 
mast i ordningen i fråga om sagda uppdrag, undanbedt sig detsamma, 
utföll valet sålunda, att hr LEVANDER dervid erhöll de flesta rösterna. 
Hr A. DONNER betygade BSocieteten sin tacksamhet för det he- 
-drande omnämnande, som vid prisutdelningen i dag kommit hans ar- 
bete till del. Hr ASCHAN uttalade likaså sin erkänsla för det honom 
— tillerkända priset. 
& Sekreteraren uppläste skrifvelser från Societetens nyligen invalde 


& hedersledamöter hrr M. LOEWY, TH. W: ENGELMANN, H.: Mounn, H. 
HILDEBRAND HILDEBRANDSSON ge V. L. P. THOMSEN, innehållande 


— tacksägelser för den utmärkelse dem sålunda Vöderkariie 
å 


Den 16 Mai. 


É På framställning af hr Synnerberg, hvarom äfven hr Heikel för- 
enat sig, godkände WSocieteten till införande i Acta en af dr. EDV. 
REIN inlemnad afhandling med ttel ,,Sagengeschichtliche  Unter- 
— suchungen uber Aiakos''. 

oo Hr Setälä refererade följande tvenne arbeten af professor 
Er — SÖDERHJELM : 1) , Note sur Antoine de La Sale et ses oeuvres' 

— samt 2) ,,Spuren von Ciceros verlorenen Tractate De virtutibus bei ei- 
oo nem französisehen Schrnriftsteller des fönfzehnten Jahrhunderts'', hvilka 


FR SE a NS fe VE NN SNR BS AA KS AN 
YC SIR 3 Nere SEN ENERES AN 
SEINE Fa EK ån ÖN RAR Pr 


Xxfe RAA 23 år. I 
SARI fr RE ARVET NGA a 


14 Förbandlingar. 


författaren önskade få offentliggjorda, den förre i Societetens Acta o. 
den senare i Öfversigten af dess förhandlingar. Till denna anhållan 
som, enligt hvad tillika upplystes, blifvit förordad af Historisk- Ole 
giska sektionen, fann Societeten godt bifalla. 
Hr REUTER meddelade till intagning i Öfversigten följande tre a 
honom författade uppsatser: 1) ,,Bemerkungen uber einige Phimodera- 
Arten", 2) , Ubersicht der paläarktischen Stenodema-Arten samt 3) - 
'Monographia generis Capsidarum Globiceps Latr., Fieb.'' | 
Hr Reuter anmälde vidare en af magister B. POPPIUS inlemnad 
uppsats: , Neue paläarctische Coleopteren, beschrieben von B. Pop- 
plus", samt förordade i samråd med friherre Palmén dess införande ÅS 
Öfversigten, hvartill bifölls. 
Fil. magistern WALTER AXELSON hade till Societeten tåldrigat ; 
en afhandling med titel ,,Die Apterygonenfauna Finlands" med an- — 
hållan om dess tryckning i- Acta samt om rätt för författaren att der- = 
af taga öfvertryck att användas för ett akademiskt specimen. Arbetet 
åtföljdes af 10 planscher, för hvilkas litografermg och tryckning kost.9 
naden beräknats till minst 425 mark. På förslag af hr Reuter, som 
redogjorde för arbetets plan och innehåll, beslöts ”öfverlemna åt Natu- | 
ralhistoriska sektionen att efter verkstäld granskning af detsamma af- 
göra huruvida författarens anhållan kunde bifallas; dock borde denne 
i hvarje fall ersätta, hvad planscherna möjligen komme att kosta ut- 
öfver nämnda summa. Sy 
Hr TH. HOMÉN redogjorde i korthet för de hydrografiska unÖGe 
sökningarna i norra Östersjön äfvensom Bottniska och Finska vikarna 
under åren 1898—1903. — Med understöd af allmänna medel gjor- 
des under tiden från Augusti 1898 till Februari 1902 under inseende 
af Vetenskaps-Societeten och närmast dess Meteorologiska utskott hy- 
drografiska undersökningar i de ofvan nämnda vattnen. Expeditio- 
nerna leddes af hr Homén och skedde vanligen samtidigt med dylika 
från Sverige till södra Östersjön. På våren 1902 anslöt sig Finland 
definitivt till den vid särskilda kongresser åstadkomna internationella 
utforskningen af de nordeuropeiska hafven och inrättades härstädes 
då en hydrografisk-biologisk kommission, som under Vetenskaps-So- 
cietetens öfverinseende skulle bestämma om de finska UA re 
garna 1 öfverensstämmelse med det internationella programmet. ; 
Observationsresultaten från de sedan 1902 verkstälda expeditio 
nerna publiceras efter hand i den internationella bulletinen. Det äl. 
dre materialet åter har på kommissionens byrå underkastats en gan 
ska arbetsdryg omarbetning för att göras fullt jemförbart med det n 
Detta arbete med ty åtföljande grafiska framställnimgar och verkstälda 
gasanalyser slutfördes under senaste vinter och vore afsigten att fram 
ställa resultaten häraf i en publikation under titeln »Hydrographisch 
Untersuchungen -im nördlichen Östsee sowie. im Bottnischen und im: 
Finnischen Meerbusen'"'. Ra 
I sammanhang härmed lemnade. hr BIESE några upplysninga 
om iakttagelserna vid de sex stationer, som af MEISIEOl EE cen 


NN 
fä 
4 

6 

I 
så 
MN 

å 


Sd 


Förhandlingar. 15 


tralanstalten på Societetens initiativ inrättats specielt för hydrografiska 
och isobservationer och som fortgått sedan år 1900. Det härunder 
insamlade materialet jemte några tidigare observationer af enahanda 
slag, anstälda vid särskilda fyrbåkar, har å Meteorologiska central- 
anstalten bearbetats af mag. Hugo Karsten och föreligger numera i 
tryckfärdigt skick. Arbetet består af två delar, af hvilka den ena spe- 
cielt behandlar ,,Isobservationer 1897—1902''; den andra åter , Hy- 
drografiska observationer 1900 —1903. 

Beträffande publikationen af de af hrr Homén och Biese nu an- 
mälda arbetena beslöts efter någon diskussion att de jemte framtida 
undersökningar af samma slag skulle bilda en från Socitetens öfriga 
skrifter skild serie, benämnd ,,Finnische hydrographische Untersuchun- 

gen'', hvars utgifvande skulle bekostas af Societeten och ske under 
inseende af Meteorologiska utskottet. Dock borde den del af sagda 
publikation, som besörjes af Meteorologiska centralanstalten, äfven 
hvad tryckningen beträffar bekostas af sagda anstalt, såvidt det för 
sådant andamål åt anstalten beviljade statsanslaget dertill föreslår. 
Sedan det vid sednaste sammanträde väckta förslaget om ökning 

af antalet ordinarie medlemmar inom BSocieteten varit under öfver- 
läggning inom de skilda sektionerna och dessa nu afgifvit sina utlå- 
tanden i ämnet, beslöts att för ärendets vidare behandlig tillsätta ett 
utskott bestående af tre medlemmar från hvarje sektion, som egde 
taga frågan under allsidig pröfning samt deri inkomma med yttrande 
och förslag till Societeten vid något af dess första sammanträden i 
höst. Till medlemmar i detta utskott utsågos: för Fysisk-matematiska 
sektionen hrr LINDELÖF, E. HJELT och ÅA. DONNER, för Naturalhisto- 
riska sektionen hrr REUTER, ELFVING och TIGERSTEDT, samt för Historisk- 
filologiska sektionen brr SCHYBERGSON, TALLQVIST och SETÄLÄ. 

: I en till Societeten stäld skrift hade assistenten vid Meteorolo- 
giska centralanstalten A. Heinrichs anhållit om ledighet under imstun- 
dande Juli månad, hvarunder amanuensen O. V. Johansson skulle före- 
stå hans tjenst enligt dem emellan träffad öfverenskommelse; och fann 
Societelen godt härtill bifalla. 

Till Societeten hade inlemnatst tvenne reseräkningar, den ena 
af direktorn Biese å Fmk 134: 90 för imspektion af meteorologiska 
stationen i Åbo och limnigrafen 1 Hangö, den andra af assistenten 
-Heinrichs å Fmk 120: 60 för inspektering af stationen i Sulkava, och 
skulle dessa räkningar insändas till Finans-Expetionen 1 Kejserliga 
Senaten med anhållan om åtgärd till beloppens utanordnande. 


In fidem : 
L, Lindelöf. 


RR La bibliothåque 


de la Société des seienees de Finlande. 


Å. Dons recus du 22 mai 19038 au 22 mai 1904. 


Aschan, 0. Die Konstitution des Kamphers und seiner wich- 
tigsten Derivate. Braunschweig 1903. 3:0. 
Comvwentez, H. Faror som hota det naturliga landskapet jämte 
dess växt- och djurvärld, särskildt i Sverige, samt 
förslag till landskapets skydd. Grundlinjer till ett 
föredrag 1 Svenska Sällskapet för Antropologi och 
Geografi den 22 jan. 1904. Stockholm 1904. 8:0. 
Cook, J. RB. The permanency of planetary atmospheres, 
according to the kinetic theory of cases (Repr. from 
the Monthly Weather Review for August 1902). 8:0. 
Estratti dai Verbali delle Adunanze (13 die. 1903—10 aprile 
1904).  (Estr. del Rendiconti del Circolo Matematico 
di Palermo T. XVIII, 1904). 
Facem, Fr. Il periodo di Algal (Estr. dalla Rivista di Fis., 
Mat. e Sc. nat. (Pavia), 1903 N:o 43). Schio 1903. 8:0. 
— DT'Eliocronometro ,Faccein" (Estr. dalla Rivista di 
Fis., Mat., e Sc. nat. (Pavia), 1903 N:o 46). Pavia 
LIVIFTIO: ; 
— Metodo grafico per la determinazione del tempo coll 
Elioeronometro ,Faccin". (Estr. dalla Rivista di Fis., 
Mat. e Sc. nat. (Pavia), 1903 N:o 47). Pavia 1903. 8:0. 
Goeldi, E. A. Against the destruction of White Herons and 
Red TIbises on the lover Amazon, especially on the 
Island of Marajo. Two memorials. Parå (Brazil) 1902. 8:0. 


- 


2 La bibliotheque. 


Hallock-Greenewalt, M. Pulse and Rhytm. (Repr. from The 

| Popular Science Monthly, Sept. 1903). $8:0. AE 

Halter, E. Die Strassburger litterarische , Besegard". Eine 
Satire in vier Abschnitten. Tllstadt 1899. 4:0. 

Harris, R. A. The semidiurnal tides in the northern part 
of the Indian Ocean. (Repr. from the Monthly 
Weather Review, March 1903). 4:o. 

EN Heinricius, G. Barnbördshusets och den Gynäkologiska Kli- 

SM nikens i Helsingfors verksamhet !!/g TO TIOFTA 

Helsingfors 1903. 8:0. - 

Hjelt, Edv. Blad ur kemins historia. I. Berzelius-Liebig-. 
Dumas i deras förhållande till radicalteorin 1832—1840. 
Helsingfors 1903. 8:0. | 

Janet, Charles. Essai sur la constitution | morphologiquo de 
la töte de VPinsecte. Paris 1899. 8:0. 

— Anatome du gaster de la myrmica rubra. Paris 1902. 8:0. 
— Observations sur les guépes. Paris 1903. 8:o. 

Kolosvåri, S.; Ovåri, K. A Magyar törvényhatösågok jagsza 
bålyainok Gyiäjteménye. V, 1: A dunantuli törveny- 

Re hatosagak jogsza balyai (Magyar Ern emléekek) 

ÅN Budapest 1902. 8:0. 

Leinberg, K. G. Åbo stifts herdaminne 1554— 1640. Helsing- ; 
fors 1903. 8:0. 


H ) — Gillet , Amore proximit i Lovisa (1786—1812) (Särtr. 
N från Sv. Litt. Sällsk. i Finland Förb. o. Uppe. IT) 
Uv Helsingfors 1904. 8:0. ; 


Lundborg, H. Die progressive Myoklonus-Epilepsie (Unver 
richts Myoklonie). Upsala 1903. 8:o. (fe 
Mellin, G. Ueber die Einwirkung einiger Gifte auf den 
kleinen Kreislauf (Ak. Abb. Helsingfors). Leipzig ' 
2 1903. 8:0. 
SÖN Munkåcsi, Bernat.  (Vogul Nöpköltési Gyöjtemény. I kötet. 
| kiegeszitö fözet). Regék és enekek a vilag teropiteseröl. 
Budapest 1902. 38:0. 
| Schrauf, K. Magyarorszagi tanulok kälföldön IV. A Böcal 
- egyetem Magyar nemzeteének anyakönyve. 1453-tål ] 
1630-ig. Budapest 1902. 8:0. Na 
Schuyten, M. C. Over de snelheid der vitstralingswarmte jr 
van het lichaam I. (Overgedr. vit de Handelingen 


La bibliothéque. «= 3 


van het Zesde Vlaamsch Natuur- en Geneeskundig 
»Congres4 gehauden te Kortrijk op 28 September 
1902). 8:0. 

Sommier, S. BSiriéni Ostiachi e Samoiedi dell Ob. ; a parte. 
Firenze 1887. 8:0. 

— Flora dell” Ob inferiore. Studio di Geografia botanica. 
Firenze 1896. 38:0. 

Studier, Nordiska. Tillegnade Adolf Noreen på hans 50- : 
årsdag den 13 Mars 1904 af studiekamrater och lär- 
jungar. Uppsala 1904. 8:0. 

SöWäng EJ. OM” ex kosmo-geologisk antiaktualistisk teori 
och dess tillämpning på den geologiska formations- 
serien.  (Geol: För. Förh. N:o: 220. -Bd. 25, h. 3). 


B. Publications recues å titre d”échanges du 
22 mai 1903 au 22 mai 1904. 


"Argentina. 


Buenos Aires, Academia Nacional de Ciencias. 
Boletin: XVII, 2—3. : 


- Australia. 


Melbourne, B. Society of Victoria. 
: Piateedings" KVE CIO: ; 
Sidney, RB. Society of New-South-Wales. 
Journal and Proceedings: Vol. XXXVI. 
Abstract of Proceedings: 1902: IX, 3; X, 3; XI, 3; 
1903: V, 6; VI, 3. 
—  Linnean Söciata Y. 
2 Proceedings: Vol. XXVIII, 1— z 
Wellington, New Zealand Institute. 
FR Transactions and Proceedings: Vol. XXXV (1902). 


Belgique. 


Bruxelles, L”Academie Royale. 
Annnuaire: 1903. 


4 La bibliotheque. 


Bruxelles, LAcademie Royale. 
Bulletin de la classe des sciences: 1902, 9—12; 1903, 1220 
Mémoires couronnés et mém. des savants Stans TSEXIG 
LXII,; 3. 
Mémoires couronnés et autres mémoires: T. LIX, 4; LX; 
FANTA OKI ; 
— Société Entomologique. 
Annales : XLVI. 
Mémoires: IX. a 
Liege, Société Géologique. 
Annales: XXIX, 4; XXX, 1. 


Brazil. 


Para, Museu Goeldi (Museu Paraense de Historia Natural & 
Ethnographia). Ne 
Album de aves amazonicas, organisado pelo Dr. Emilio 
A. Goeldi. Fasec. IL 
Supplemento = illustrativo a obra , Aves do Brazil" pelo 
Dr. Emilio A. Goeldi. = : 


Canada. 


Halifax, Nova Scotian Institute of Science. 
Proceedings and Transactions: X, 4. 

Ottawa, Royal Society. OR | 
Proceedings and Transactions: Ser. II, vol. VII. 


Danmark. 


Kobenhavn, K. Danske Videnskabernes Selskab. 
Oversigt: 1903, 4—6; 1904, 1. 
Mémoires: 6 Sér. Seka des sciences, XI, 5—6. 
— Conseil permanent international pour Pexploration de 
la mer. NOR 
. Bulletin des resultats acquis pendant les courses periodiques: 
1902—1903, 1—4; 1908—1904, 1. 
Publications de cis NDS ee 1—7. 
Rapports et proces-verbaux des réunions: I (Juillet 1902— 
Juillet 1903). ; 
— Carlsberg Laboratoriet. 
Meddelelser: VI, 1—2. 


NN 
ORAL 
2 TAN 


La bibliotheque. 5 


; Deutschland. 


Augsburg, Der historische Verein f. Schwaben und Neuburg. 
Zeitschrift: AND 

Berlin, K. Akademie der Wissenschaften. 
Abhandlungen : 1902. 
Sitzungsberichte: 1903, I—LIII. 

— Physikaliseh-techniscehe Reichsanstalt. 

Die Thätigkeit: 1902. 
Wissenschaftliche Abhandlungen: Bd. IV, 1. 

Bonn, Naturhistorischer Verein der preuss. Rheinlande, West- 

falens und des Beg. — Bezgirks Osnabriick. 

Verhandlungen: Jahrg. 59, 2; 60, 2. 


— Niederrhevmische Gesellschaft fir Natur- und Heilkunde. 


Sitzungsberichte: 1902, 1—2: 1903, 2 
Braunschweig, Der Verein fir Naturwissenschaft. 
Jahresbericht: 9, 1893—1895; 13, 1901—1903. 
Bremen, Naturwissenschaftlicher Verein. 
Abhandlungen: XVH, 3. 
Erlangen, Die Physikalisch-medicinische Societät. 
Sitzungsberichte :: 1902, H. 34. 
Frankfurt a. M;. Obi Fibre Naturforschende Gesellschaft. 
RE ndlmest. NRVILT2KNDGTE 
Bericht: 1903. « > 
Thorn, J.: P., Die periodischen Schriften d. Senckenbergischen 
Bibliotek zu Frankfurt a. M. zusammengestellt nach d. Auf- 
nahme vom 1' Jan. 1903. Fr. a. M. 1903, 8:0. 
Göttingen, K. Gesellschaft der Wissenschaften. 
Abhandlungen: Phil.-hist. Cl. N. F. Bd. VII, 3, 5. 
> Math.-phys. CI. N. F. Bd: II, 4. 
Nachrichten: Math.-phys. Cl. 1903, 3—6; 1904, 1, 

» Phil.-hist. Cl. 1903, 4—6; 1904, 1. 
Geschäftliche Mitiledlungens 1903, 1—2. 
Halle, K. Leopoldino-Carolinische Deutsche Akademie der 

| Naturforscher. 
Leopoldina: 37—39 (1901—1903). 
Nova Acta: 80—381. 
Hamburg, Deutsche Seewarte. 
Nachtrag zum Katalog der Bibliotek: IV, 1901—1902. 


OSV NP EE EE RK FA RR GC oa Ska NR AAA ORDS SV MER ARI JM aa, ON [SLAV ANV AJ TIN RR 


RR a ER TA ER RR + 
ÅT "EE SS AE LIN > Ev Arr a 


FOR BDR NERE EN BENT GUT SLAS WT air TER VAT: NES a i ED AT Fr Ra KN TOLK 
Vd 0 : OA RE SERA « VAR ET 0 FR SINN RNE 1 JR ER KS 
HFEITE KF ONE SES TRE TDRA 


La bibliothéque. 


Heidelberg, Universität. Historisch-Philosophische Verein. 
Neue Heidelberger Jahrbächer: Jahrg. XI, 2. 
Jena, Medizinisch-naturwissenschaftliche Gesellschaft. ARR 
Jenaische Zeitschrift: XXXVII, 1—3. ES EN 
Kassel, Verein fir Naturkunde. = MANA 
Abhandlungen und Bericht: XLVIII (1902—1903). . 
Kiel, Christian-Albrechts-Universtität. 
162 Dissertationen. ; t 
Verzeichnis der Vorlesungen: 1902: II; 1903: Tål 
Chronik fär 1902—1903. 


Leipzig, K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. 
Abhandlungen: Phil-hist. CI. Bd. XX, 6; XXI, 3—4; XXII, 1—3. 
; Matfiphys. Cl. Bd SKRYT 
Berichte: Phil.-hist. Cl. Bd. 534, 3; 55, 1—2. 
»  Math.-phys. Cl. Bd. 54, 6—7; 55, 1—5. 
- Mäönchen, K. Bayerische Akademie der Wissenschaften. 
Abhandlungen: Philos.-philol. CL XXII, 3. : 


> Math.-phys. Cl. XXI, 1. 

> Elise; CET SAT GT ik 5 
I Silöune berichie Philos.-philol. u. hist. Cl. 1903, 1—4. 

> Math.-phys. Cl. 1903, 1—5. 


Knapp, G. Fr., Justus von Liebig nach dem Leben gezeiechnet. = 
Festrede am 14. III. 1903. 
Zittel, K. A. v., Ueber wissenschaftliehe Wahrheit. Rede am 
15. XI. 1902. 
Osnabräck, Naturwissenschaftlicher Verein. 
Jahresbericht: 15. 
Potsdam, Das astrophysikaliscehe Observatorium. 
Publicationen : Bd. XIV. | 
Strassburg, Kaiser-Wilhelms-Umniversität. 
40 Dissertationen. 
Stuttgart, Wiirttembergisehe Kommission fir Landesgösekt 58 
Wiärttembergische Vierteljahrshefte fär Landesgeschichte: 2 
N. F. XII (1903), '1—4. | OR 
Ulm, Der Verewn fir Kunst. und Altertum in Ulm und Ober- 
schwaben. AG 
Katalog des Gewerbemuseums d. Kunst und Altertumsmuseums . 
der Stadt Ulm 1904. ; 


val SEN 
] if LR 
af RA 
; SEDEN 
å GC ROR 


FR SN OR AREA EES NART Ur RAN St oe AR US N ML RAL RE 


La bibliothéque. 7 


"Wiesbaden, Nassauischer Verein fir Naturkunde. 


Jahrbächer: 56. 


-Wärzburg, Phys.-med. Gesellschaft. 


Sitzungsberichte : 1902, 3—6; 1903, 1—38. 
Verhandlungen : XXXV, 6—8; XXXVI, 1—7. 


Finland. 


Helsingfors, Kejserliga Senaten för Finland. 


Storfurstendömet Finlands Författningssamling: 1902, 37, 46; 
1903, 1—58; 1904, 1—38, 10—15, 17—18, 20, 22. 
Suomen Suuriruhtinaanmaan Asetuskokoelma: 1902, 37, 46; 
1903, 1—58; 1904, 1—38, UED Tör LES SNOK 
COOPHUKS MOCTAHOBIeHid Bemkaro KästkecrBa ÖuHIaHICKAO: 
1902, 37, 46; 1903,.1—58; 1904-1805. 118, 

208122. 


Statistiska Centralbyrån i Finland. Suomen tilastollinen 


keskusvirasto. 

Bidrag till Finlands officiela statistik: I, 22 (1902); I A, 2 
(1901—1902); VII A, 12 (1902); XVII, 19, 1 (1902); 
XXI A, 8 (1900); XXV, 5 (1902). 

Suomenmaan virallinen tilasto: VIL A,12 (1902); XVII, 19, 1 
(1902); XXV, 5 (1902). 

Statistisk Årsbok för Finland. Ny Serie, I 1903. 

Landtbruksstyrelsen i Pinland. Suomen Maamnviljelys- 
- hallitus. s 


. Meddelanden: XLIM-—XLVI 


Tiedonantoja: XLITI—NXLVI. | 

Finska Mejerisamfundet. Suomen Meijeriyhdistys. 

Årsberättelse till F. M. S. från dess ombud i Storbritannien 
1900—1902. 

Vuosikertomus 9S. Mille sen asiamieheltä Suurbritanniassa 
1900—1902. 

Industristyrelsen i Finland. Suomen Teollisuushallitus. 

Meddelanden: 34. | 

Tiedonantoja: 34: n 

Finska Fornminnesföreningen. Suomen Muinaismuwisto- 
yhdistys. | 


Finskt Museum : 1903, 2 


Suomen Museo: 1903, X. 


NVS dr ; RS 
NA FLÖK : ju. S = 
Er NESSER SE PE A 
PE DERE Må 
es ED - 


a PER ATV 
FE Ft 


EGR Fen 
FSE 
ESSER TONERS 


fe 
CSI 


X 


PS HE 
FS Kr a 


AR 


Fe SEE a É SRÅ 
EES S see SER 
Et ae vr NEAR RAA 


8 La bibliothéque. 


Helsingfors, Svenska Litteratursällskapet i Finland. 
Skrifter: LVI[—LXIV. 
— Finska Lökaresällskapet. 
Handlingar: Bd. XLV, 5—12; XLVI, 1—5. 
— Suomalais-Ugrilarinen Seura. 
Toimituksia : XNI—XXTI 
— Suomen Historiallinen Seura. 
Historiallinen Arkisto: XVIII, 2. 
— Juridiska Föreningen i Finland. 
Tidskrift: XL, 1—3. 
—  Ömsesidiga Lifförsäkringsbolaget Suomi. Keskinäinen 
Henkivakuuwtusyhtiö Suomi. ; 
Årsbok: X. 
Vuosikirja: X. 
Årsberättelse: 1903. : 
Vuosikertomus: 1903. 
— Finska Mosskulturföreningen. 
Årsbok : 1903. 
AO Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. 
Handlingar : 1902. 


Franee. 


Bordeaux, La Société des sciences physiques et natuwrelles. 
Mémoires: Sér. VI, T. II. 
Procés-verbaux" des séances 1901-—1902. 
— Commission météorologique de ta Gironde. 
Rayet, N. G. Observations pluviométriques et thermométriques 
faites dans le département de la Gironde 1901—1902. 
Caen, La Société Linnéenne de Normandie. 
Bulletin: Sér. V, Vol. VI (1902). 
Cherbourg, Société nationale des sciences naturelles et Mä 
matiques. 
Mémoires: T. XXKXIII. 
Jassy, L Université. 
Annales scientifiques: II, 2—4. 
Lyon, LC Académie des Sciences, Belles-Lettres et Artis. 
Mémoires: Sciences et Lettres. 3:e sér. T. VIL 
— Société Linnéenne. 
Annales: XLIX (1902). 


La bibliothéque. 


Lyon, Société d Agriculture. 


Annales: 7:e ser. T. IX—X (1901—1902). 
Marseille, Faculté des Sciences. 
Annales: XIII. 


-Montpellier, Académie des Sciences et Lettres. 


Mémoires: Sect. des medecine, 2:e sér. T. II. 


Moulins, Les naturalistes de la Begion Lyonnaise et du Centre. 


L'Echange Revue Linnéenne: N:o 222—233. 
Paris, Académie des Sciences. 
: Comptes-rendus: T.: CXXNXVI. 
-— Société mathematique de Framce. 
Bulletin: XXNXI, 2—4; XXNXII, 1. 
— DE Ecole Polytechnique. 
Journal: 2:e sér., 8 cahier (1903). 
— Musée Guimet. 
- Annales: XXX, 3. 
Bibliotheque d'études: XI, XV. 
Revue de Y'histoire des religions: XLVI, 
-— Société de Geographie. 
La Géographie: 1903, 1—6; 1904, 1—3. 
— Museum d histoire naturelle. 


Bulletin: 1902, T. VII, 7—8; 1903, T. IX, 1—4. 


— Bibliographie des sciences et de Vindustrie. 
N:o 55—66. 

— Revue générale de bibliographie Francaise. 
1:ere Année: 1902, N:o 2—4. 


Rennes, Société Scientifique et Médicale ik PO uest. 


Bulletin: XI (1902), 4; XII (1903), 1 
Toulouse, La Faculté des EE 
Annales: Sér. IH, T. V; 1—2; VI, 1. 


Great Britain and Ireland. 
Cambridge, Philosophical Society. 
Proceedings: XI, 3—5. 


FEN R. Irish Academy. 


å SECH IA Bark 0. 
SAL 
ill 


Peordddinae Third series, Vol. XXIV23 > B 
SAN 


å Sect. A Part. 6—10. 
Transactions: Vol. XXXIMI » B >» I—4, 


2 


SSA TNE 3 


då 


> 


» 


3 


3FINLVI 13 


er RT RE SER 


SIV NER 
SRA 
FR ETSEAN 


på Ban 


10 La bibliothéque. 


Dublin, RB. Society. ASA 
Scientific 'Transactions : VIII (Ser. II), 2—5. 
Scientific Proceedings: X, 1. ig 
Economic Proceedings: I, 4. SR Re 
Edinburgh, Royal Society. SNR 
Transactions: XL, 1-—2. NPT NES 
Proceedings: XXIII (1899—1901). | RK 
London, Royal Society. DENA kr 
Proceedings: Vol. LXXI, 475—4938. = = Fp PG 
Philosophical Transactions: Ser. A, Vol. 201-—203. = 
Ser. B. Vol. 196—197. AR 
Year-Book: 1904. 3 
Reports to the Malaria Committee: 3 series, 1903. rö 
Reports of the Sleeping Sickness Commission: N:o 1—4. 
— Royal Astronomical Society. ; 
Monthly Notices: LXII, 6—9; LXIV, 1—5. 
— Zoological Society. 
Proceedings: 1902, II, 1—2; 1903, I, 1—2. ; AL 
— The Institute of ÖRENastN Mr GR Britain and Ireland. TL 
Proceedings: 1903, 3; 1904, 1— METE 
Register of fellows, be NER 1904. ; FS 
— Meteorological Office. a a RER RANN 
Weekly Weather Reports: Fourth Series, Vol. XX, 19—52; 
XXI, 1—17. Appendix: XX, 1—2. Official copy: 1903, 
April —Dec.; 1904, Jan. —Febr: 
Report of Meteor. Council: 1903. 
Manchester, Literary & Philosophicatl Society. 
Memoirs and Proceedings: 47, III—VI; 48, I—I. 


India. 


Batavia, Magnelical and Meteorological Observatory. VERA 
Regenwaarnemingen in Nederlandsch-India: 1901. EA 

Calcutta, Asiatic Society of Bengal. . AE 
Journal: New series, LXXI, I; Extra N:o 2; LXXII, I, 1; i 3 


Ma VE ISS ASK RA 
Proceedings: 1903, I—X. | NES 
Singapore, Straits Branch Royal Asiatic Society. ROT 3 
Journal: N:o 39, 41. RSS 

lä SA så 


Lu bibliothéque. 


Italia. 


— Palermo, Circolo Matematico. 
Rendiconti: XVII, 4—6; XVII, 1—3. 
CI Annuario: 1904. 
— Pisa, R. Scuola Normale Superiore. 
Amnnali: Filosofia e filologia. Vol. XVII. 
; > Scienze fisiche e matem. Vol. IX. 
Roma, BR. Accademia dei Lincei. 
Atti: Cl. di scienze morali etc. (1903) XI Parte 2, fasc. 2—11. 
Cl. di scienze fisiche etc. XII, 1 sem. 9; 2 sem. 1—12; 
XII, 1 sem. 1—38. | ; ' 
Rendiconto : I, VI, 1903. 
Rendiconti : Cl. di scienze morali ete. Sér. V. Vol. XI, EO 
Siena, RB. Accademia dei fisioeritici in Siena. 
PSL Atti: Ser. IV. Vol. XV, 1—10. 
"Torino, R. Accademia delle scieneze. 
Atti: Vol. XXKVIM, 1—27. 
Memorie : Sér. ELSA MLA Ile 
— ÅR. Osservatorio Astronomico. 
Osservazioni Meteorologiche: 1902. 


1 
V 


Japan: 


Tokyo, College of Science. 
Journal: XVII, 1; XVIII, 1—2, 4—6 ; XIX, 159 ANOS 


ET ; KT 5; Mexico. 
Mexico, Observatorio Meteorolögico Central. 
Boletin mensuel: 1902, Marzo—May. 


Nederland. 


; Frnsterdae, ik Akademie van Wetenschappen. 
Nemarndelneen: (Erste sectie.) D. VII, 3—53. 
FEET (Tweede sectie.) D. IX, 4—9. 
| » > > Afd. Letterkunde 'D. IV, 1; V, 3. 
' Verslag der Wis- en Natuurkund. Afd.: D. XI, 1—2. 
Verslagen en Mededeelingen : Afd. Letterkunde. Vierdi Reeks D.V. 
Proceedings of the Section of sciences: V, HED 
Jaarboek: 1902. 


[å 


+ 

NS 
2 
j 
NM 


12 La bibliotheque. 


Haarlem, Hollandsche Maatschappij der Wetenschappen. 
Natuurkundige Verhandelingen: III, Verzam D. V, 3. 
— » Fondation de P. Teyler van der Hulst. 
Archives du Musée Teyler: Sér. II, Vol. VIII, 2—4: 
Société hollandaise des sciences. 
Archives Néerlandaises des sciences exactes et naturelles: 5 
Ser: ok VU SERGE: 


Norge. 
Bergen, Bergens Museum. 
Aarbog: 1903, 1—3. : 
Christiania, K. Norske Videnskabs-Selskabet. 
Skrifter: Mat.-naturv. Kl. 1902.  Hist.-filos. K1l.1902. 
Forhandlinger : 1902. 
Oversigt over Meöder: 1902. 
— Det Norske Meteorologiske Institut. 
Jahrbuch fär 1900—1902. 
— Universitäts Observatorvum. | 
Schroeter, J. Fr., Untersuchung ueber die FEigenbewegung 
von Sternen in der Zone 65?—70?2 nördlicher Declination. S 
Christiania 1903, fol. | 
Stavanger, Museum. 
Aarshefte: Aarg. XII (1902). 
Trondhjem, K. Norske Videnskabers Selskab. 
Skrifter: 1902. 


Rossia. 


Dorpat, Gelehrte Estnische Gesellschaft. 
Verhandlungen : Bad. XXI, 1. 
Sitzungsberichte: 1903. > d 
— Naturforscher Gesellschaft. (fe 
Sitzungsberichte: XII, 2 
Schriften : XII. 
— Hmn. FOpveecki YHueepcumemö. 
YqeHbIa SamumckA fActa et commentationes Imp. Universitatis 
Jurievensis (Olim Dorpatensis)]. 1903. 3—6; 1904, 1—2. 
Kasan, Duzuxo-Mamemamwueckoe Obwecmeo npu Hmn. YHusepcumemim. 
N3sBberia: XII, 1—3. ; 
Kharkow, Hmn. Xapvkoeckiit YHucepcumemö. 
JSanncKA: 1903, 4. | : / 


La bibliotheéque. 13 


Kiew, O0ujecmea ecmecmeoucnomamesei. 
JanuackA: T. XVIII. 
Moscou, Société Imp. des Naturalistes: 
Bulletin : 1902, 3—4; 1903, 1—3. 
—  Mamemnamuueckoe O6wecmeo. 
MartemataaecKkii COOpHAKB: T. XXIV, 1—2, 
Riga, Naturforscher-Verein. ER 
: Korrespondenzblatt : XLVI. FÅ 
S:t Petersbourg, Académie Imp. des sciences. ; 
Annuaire du Musée Zoologique: T. VII, 1—4. 
Mémoires: Ser. VII: OL hist.-philol. T. V, 5; VI, 1—4. SR 
Cl. phys.-math. T. XI, 9—11; XIII, 1—7; XIV, 1—2. 
Bulletin: Sér. V, T. XVII, 53; XVII, 2—5; XIX, 1—3. 
BuasantiäcKii BpemenHmnaKe: T: VII, 3—4; IX, T-SA4, 
Comptes rendus des séancees de la commission sismique 
permanente: Année 1902, Livr. 2—3. 
Bibliotheca Buddhica I: Cikshaäsamuccaya 4 ed. by C: Bendall. 
> > If: Avadanacataka ed: by J. L. Speyer. 
Wissenschaftliche Resultate der von N. M. Przewalski nach 
 Central-Asien unternommenen Reisen. Zoologischer Theil FS 
BA Thor Het 1. ST 
Knauer, Fr., Das Mäanava-Crauta-Sutra: II-—V. 
Lorentz, Fr., Slovinzisehe Grammatik. S:t Petersburg 1903, 8:0. 
Rostowzew, M., Tesserarum urbis Romae et suburbi plumbearum 
sylloge: S:t Petersburg, 1903, 4:0. 
Wiener, S., Bibliographie der Oster-Haggadah 1500—1900. 
S:t Petersburg, 8:0. | 
KoOMMeHtTapiä Ha sammcky HMHÖpargMa-NOÖH-SIKy0a 0 CIABAHAXD. 
CoctaBuxb Pp. Becr6epre, C. IHetepöypre. 1903, 8:0. 
— Hmn. Pycckoe Teovpafuueckoe O0wecmeo. 
VesBberia I. XXXVIIL 6; XXXNIUIH 55 XXDN 1—5: 
3a0MCEA HO OTNbBAeHin erHorpading: T. XXVI—-XXVII. 
SdanncKA: T. XXX, 3—4; XXXIV, 2; NXNVI, 25 NNXVII, 1. 
—  Teosowueckit Romumemö. 
PPYAEr2 NE 3 CV TI; 25 (Atlas) MIL vas XIX) 2: 
H3aBEcria: T. XXI, 5—10; XXI, 1—4. 
— Bomanuueckit Caos. (Hortus Petropolitanus). 
Acta: T. XXI, 1—3; XXIII, 1. 
I3Bxeuenie M3b OoTYeTa 3a 1902 r. 
— tImn. Munepaaowuueckoe Oouwecmeo. 
Januken: Cep. Il. Yacre XL, 2. 


FIKA RSA 


La bibliotheque. 


S:t Peterscourg, Hmn. Hicmumyms IKcnepumenmanvnoi Meduwyunoi. 
ApPpxaBTL BiotornuecKkaxb Hayke (Archives des sciences biologiques = - 
publiées par L'Institut médecine expérimentale): T. IX, 5; X,1—2. T 
—  Hukonaeeckaa TFraenaa DPusuueckaa Obcepeamopia. a 
Annales de Pobservatoire physique central - Nicolas: 1900, NME 
Suppl; LOOK TE | VCE 

Ilpenocrepexemia O CWILHHIXL BETPAXS HI MeTelAXb IIOCIAHHHIA 
TrxaBH. Pra. oÖcCepBartopien Ha JINHIN KeIÉSHHIXS MOPpore 

3HMOR 1901—1902. 


— Société Imp. des Naturalistes. SR 
Comptes rendus des séances: 1902; N:o 4—5. | | | AN 
Varsovie, Amn. Yuubepcumems. SA 
NaB$bcria: 1902, IX; 1903, V—IX ; 1904, TIL. 


Sehweiz. | FRE 


Genéve, Société de physique et d histoire naturelle. 
Mémoires: XXXIV, 4. 

Schaffhausen, Schweigerische Hyror log ek. Gesellschaft. 
MEL skon MDS 


 Zärich, Die naturforschende Gesellschaft. 


Vierteljahrsschrift: Jahrg. XLVII, 1902, 3— RA IS 


Suomi se Finland. - EA 
Sverige, | 
- Göteborg, Högskolan. 
Årsskrift: VIII (1902); IX (1903). 
— KK. Vetenskaps och Vitterhets-Samhätlet. a 
Handlingar: 4, följden V-—VI. EEE 
Lund, Universitetet. ON 2 PS 
Acta: XXXVII, 1—2. EVENTS 
Stockholm, K.' Svenska Vetenskaps- Akademien. RNE hen 
Handlingar: N. F. 36 —37. 
Bilians:. 2000-43 VE: 
Astronomiska iakttagelser och dudstsökolntsr anställda på Kg 
Stockholms Observatorium. Utg. af Karl Bohlin. VII, 1: 
Jac. Berzelius: Reseanteckningar. Utgifna af K. Sv. Vet Me 
genom H. C. Söderbaum Stockholm, 1903, 8:0.. Lifan 
Anders Retzius: Skrifter i skilda ämnen jämte några bref ; 
samlade och utgifna af Gustaf Retzius Stockholm, 1902,-3:0. IR 
Meteorologiska iakttagelser i Sverige: 28, 1900; 29, 1901. 


La bibliotheéque. 


— Stockholm, Samfundet för Nordiska Museets främjande. 
Meddelanden : 1901. 
— Sveriges Geologiska Undersökning. ; 
Ser. Aa: N:o 116 + kartor; 118 + kartor; 122 + kartor. 


SM SSR 2E Ac: T+ kartor. 
> 0: No 193194 
SE OR RES é 


Upsala, Universitetet. 
Bulletin mensuel de Pobservatoire météorologique: Vol. XXXIV 
(1902); XXXV (1903). i 


United States Amerika. 


Baltimore, John Hopkins University. 
American Journal of Mathematics: XXIV, 2—4; XXV, 1. 
 Circulars: 163—164. 
— American Academy of Artis and Sciences. 
> Proceedings: XXXVII, 10—26; XXXIX, 1—4. 
Boston, Society of Natural History. | 
Memoires: V, 8—9. 
Proceedings: Vol. 30, N:o 3—7; 31, N:o 1. 
Cambridge, Museum of Comparative Foton y at Harvard College. 
Bulletin 3, Slaske LL sr NI TENN jo 
Annual Report: 1902— 1903. ; 
"Memoirs: XXVI, 4; XXVII, 1—3. ; 
Ökar, John Crear NE ; 
; Annual. Report: 1903. 
Cincinnati, Ohio, Lloyd Library of Body. Phuphadka Y id 
APPS SG . Mera Medica. 
SS Bulletin : Reproduction Series N:o 3. 
Mycological Notes: N:o 10—14. 
Colorado, Colorado Scientific Society. 
; Prodedding.. Vol. VII, pp. 95-—188. 
Houghton, Michigan College of Mines. 
— Yearbook: 1902—1903. 
Lawrence, Kansas University. 
S Bulletin : Vol. III, 6. 
New Haven, Connecticut Aer of Arts and Sciences. 
öd | Transactions: XI, f-- =2, 


PSA mv 


16 La bibliotheéque. 


New York, American Museum of Natural History. 
Bulletin : XVI. S 
Annual Report: 1902. i X i 
Philadelphia, Academy of Natural Sciences. ; 
Proceedings: 1902, 3; 1903, 1. ; 
— American Philosophical Society. REN Len 
Proceedings: XLI, 171—173. SY 
San Francisco, California Academy of Sciences. 
Proceedings: Geology II, 1. 
» Botany II, 10. 
» Zoology HI, 5—6. 
SEN Mathb. Physics vb, Site 
Memoires: Vol. III. 
Topeka, Kansas Academy of Sciences. 
Transactions: XVIII. 
Washingtor, Smithsonian Institution. . 
Smithsonian Contributions to Knowledge: 1373. 
Miscellaneous Collections: 1342, 1376. 
Proceedings : 23 —26. 
— U. S.: Geological Survey. 
Bulletin: 195—207. AS 
Annual Report: Ch. D. Walcott, 1900—1901, IT—TII. 
Mimeral Resources: 1901. 
Monographs: XLIL—XLIII. 
— U. S. A. Departement of Agriculture. ; 
Monthly Weather Review: XXXI (1903) 6—13; XXXII, 1. — 
North American Fauna: 22. SYS 
Bulletin: Weather Bureau, 33. | FR ; 
Report of the Chief of the Weather Bureau: 1902—1903. 
— Bureau of American Ethnology. EEG 
Annual Report: 1897-1898, I—II. ; 
Bulletin : N:o 25, 27. 
— U. S. Bureau of Education. 
Report of the Commissioner of Education: 1902, 1—2. 
— UU. S. Naval Observatory. : 
Publications: Ser. II, Vol. 3. 
Report: 1903. 


> Montevideo, Museo National. 


RN / La bibliothéque. sö 17 


Uruguay. 


Anales: IV, 2; V. 


Oesterreich. 


; Bistritz, Gewerbelehrlingssehule. 


Jahresbericht : XX VIII 


Bränn, Der naturtforschende Verein. 


Verhandlungen: XL (1901). 
I Bericht der meteorologisechen Commission: XX. ES 


; ; Budapest, Magyar Tud. Akadémia. 


Ertekezések a nyelv-és széptudomånyok köréböl, As I osztåly 
rendeleteböl: XVII, 1—5. : / ; 

Ertekezések a tårsadalmi tud. köréböl, A II osztåly rendeleteböl; 

XII, 3—9. 

Mathematikai és SR BFA 0 értesitö: XIX, 3—5: 
XX, 1—35; XXI, 1—2. 

Rapport sur jös travaux : 1901—1902. 

Almanach : 1902—1903, 

Cracovie, LT Academie des Sciences. E | 

Bulletin international. Cl. de philol., d' hist. et :de philos:; 
1908-3-—10;11904) 1-3: | ER 

» » > CI. des siences. mathem. et natur: 1903, 3—10 
(19041 | 

Katalog literatury naukowej polls Tom. II, Rok 1903, 
Zeszyt 1—2. 


S Klagenfurt, Natwrhistorisches Landesmuseum von Kärnten 


Carinthia II, Mittheilungen des Naturhist. Landesmuseums f. 
Kärnten. Redig. v. Dr. K. Frauscher.: 1903, 4—6; 1904, 1. 
Lemberg, Sevcenko-Geesellschaft der Wissenschaften. 
Chronik: 1903, H. I—II. (N:o 13—15):. 


| Prag, K. Böhmische Gesellschaft der ser kajen 


Sitzungsberichte: Cl. f. Philos.-Hist.-Philol.; 1903. 
2 >» CI f. Matem.-Naturwissensch. 1903. 
Jahresbericht: 1903. 


Trieste, I. BR. Osservatorio Astronomico-meteorologico. 


Rapporto Annuale: XVII (1900). 


'N 


18 La bibliotheéque. 


Wien, K. Akademie der Wissenschaften. 
Sitzungsberichte: Phil.-Hist. Cl., Bd. CXLV—CXLVI. 


> Math.-Naturw. Cl, Abth. I, Bad. CXI, 4—10; 
CI, TSE 

> > > »  Abth. Ila, Bd. CXI,5—10; 
CXII, 1—6. 

> > > > Abth. IIb, Bad. CXI, 4—10; 
CXTI, 1—6. 

> » > » Abth. III, Bd. CXI, 1: 

Denkschriften: > ? »  Bd. LXXII. 


Almanach : 1902. 
Erdbeben-Commission : Mittheilungen, N. F.: N:o X—XXI. 
— Verein zur Verbreitung naturwissenschaftlicher Kenntnisse. 
Schriften: XLII (1901—1902) XLIII (1902—1903). 
-— K. K. Zoologisch botanische Gesellschaft. 
Verhandlungen: LI (1903). 
— . Anthropologische Gesellschaft. 
Mittheilungen: XXXIII, 5—6; XXNXIV, 1—2. 
— K. K. Centralanstalt fir Meteorologie und Erdmagne- 
tismus. 
Jahrbächer: Jahrg. 1901 (N. F. Bd. XXXVIID. 
— KK. K. Geologische Reichsanstalt. 
Abhandlungen: Bd. XX, 1. 
Jahrbuch: LI, 3—4; LI, 1. 
Verhandlungen: 1903, 5—138; 1904, 1—4. 
— K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. 
Annalen: XVI-—XVIII, 1. 
Zagreb, Hrvatsko Naravoslovno Drustvo (Societas scientiarum 
naturalium Croatica). 
Glasnik: XIV, XV, 1—2. 
— Hrvatsko Archeolosko Drustvo. 
Vjesnik: N. Ser. VII (1903—1904). 


LJ 


MESA DIA 


) 
MH 


0008 AJA 


i Vv 


Hå 
NE A 
Hit Lear 
FT 


EET rr 


n Ut Så SR Läte k Ad He Hå rå AR sh Når bakre NN padda 
ÖA RR RR AA lr Big (ARE FÅ fd ASSR NTA ät avta dr He 
SEEN HR Er are eu | 


Sea 

Vä N 

SEN än 

ALLAN 
AN 


dj 
Ir 
SUN 


i 
ät | 


vi 


i LAN 
1 UH LC 


IM 


Hl 
il h 4 
tb 


Itt NOLL Rear är ill) 
VIA V IEA LAS [ij SEN 4 INN e Ab RE BET HANEM HYSles Eder 17 IAF REVAL PMA eh ; 3 Hörna HG 
LOLO R AR fl A 4 stl 


3 
blbkrtt,, 
i 


dr 


HET 


3 farföl 
bg ju År I N Hr NN '" b (JU 
PIRANMEG yrk NSHU AEA 4 1 0 IHE NN ie tyg LAOS Er bl r 
(Tp HAAN eld fara LARSA LLA FN 
dj Kil övr fr 
ng 
VN 


fik 


"aj Å 
Hbek där titt 
fl Mil 

Ia 


fir a a " ICT 1 
Nb Ye UREA SMART TEA Gl ART ” q ; SKerebl TA ALMA 
MEL PINNE dere l Aa Fn AN DI TSRE ed SFAI EL IA HR VOR ÅL big Aa AEA REL br 
NES YR ; | 
nr 


RN 
| ÅN 
i fö KN 4 
1034 AR TE a N LOrEIgAR i OTUR MMA TIN Tas 
(UR (ALAA ap ARA org RE ART RN SA VAA MT ANA AAC AR REST 
äre plirs h ie FÅ GR ÄRA pA 
MA UNT 
Hå ju ' 


N 
(Eg 
äl 


äl 


RT ANT 


Lag 


Ar 


HH NFAL FEK Mn 
RN MEL SIA 
LI NR få 
vå är a | 


iu 
MAS vd FN 
REL 


HPs 
UI pkt 
Meg KAN TAR 
da OR ) 
' re